Som jag skrev i något inlägg förra veckan insåg jag att alla kanske inte ser det som normalt att ha böcker i snart sagt alla rum i sitt hus. Det har vi och det utan att skämmas det minsta. Jag tror faktiskt att de enda rummen utan böcker är hallen på nedervåningen och tvättstugan. Det går ju att ändra på, hehe. När brorsan renoverade här gjorde han en inbyggd bokhylla/liten garderob i det som var finsalen i huset ”förr i tiden”. (Den är vår huvudbokhylla.) När vi flyttade hit blev salen mitt och makens sovrum. Det finns en fungerande kakelugn där som aldrig utnyttjas då brasor i den gör det för varmt för att kunna sova alls och vi hade lätt haft nytta av fler umgängesytor. Det finns ingenting som egentligen talar emot att vi skulle tänka om och göra exempelvis mitt arbetsrum/gästrummet till huvudsovrum, men där är vi inte i nuläget. Hade vi haft ett extra övernattningsrum till gäster hade det kanske varit ett alternativ. Vi lär väl få krassliga knän med tiden i och för sig, men det är ingenting att haka upp sig på i nuläget. Hej och välkommen till min hjärna! Nu trillade tankarna iväg. Tillbaka till böckerna.
Detta prång i hallen på övervåningen passade perfekt till en inbyggd bokhylla, så det fixade vi till med ett konsolsystem då vi flyttade hit. Vi satte här böcker utan direkt urskiljning och då vi nu insåg behovet av att ta in barnböckerna som stått på vinden i alla år var det bara att tänka om. Alla böcker åkte ner och de har sedan gått genom först mina händer och sedan makens. Barnböckerna hamnade på tre hyllor. Vi har sorterat ut döttrarnas namnade böcker, men många av sonens och familjens böcker står nu på plats. Några lådor med böcker för större barn blev kvar på vinden, men jag lovar att ta hand om dem också. Jag är stolt över att konstatera att våra barn blev erbjudna böckers förtrollade värld. Den finns kvar där, både för oss och dem, trots telefonernas förlamande grepp om snart sagt hela mänskligheten. Vi tillbringade massor av tid på bibliotek av olika slag under deras uppväxt, men de hade också massor av böcker hemma. Vi kunde och ville inte göra oss av med dem vid flytten till USA 2012, men de fick inte flytta in i finrummet igen förrän lilla Titti kom in i våra liv. Hon har utvecklat en väldigt distinkt smak och hon tar ut böckerna och tittar och känner på dem innan hon bestämmer sig för om de ska vara värda att uppta hennes tid. Några av favoriterna i nuläget inbegriper Alfons, Pelle Svanslös, Nicke Nyfiken och somliga konstiga och verklighetsanknutna böcker från sjuttiotalet. Intresset för Pixiböcker kommer och går och böcker utan illustrationer går (såklart) helt bort. Tänk när hon hittar sin mammas gamla Kulla-Gulla-böcker och inte kan sluta läsa…
Här ligger nu ett gäng böcker som har lästs (eller inte) och som inte längre behöver bo hemma hos oss av olika anledningar. Några ska lämnas tillbaka till sina ägare. Andra är våra egna som vi inte vill ha kvar. Folk som kommer på besök ska få förstatjing, annars får vi se om Pingstis vill ha dem. Jag har förstått att det finns sådant de inte gärna tar emot. Bl a manglar (talar av egen erfarenhet) och ibland böcker.
Böckerna som blev kvar i hyllan är av väldigt skiftande karaktär och vi har i princip delat upp dem i något slags storlekssystem. Därför får du se Pelle Holms Bevingade ord, Jan Berglins underbara samhällsbetraktelser och Alf Åbergs svenska historia trängas med varandra. Det stör mitt biblioteksinlärda sinne lite, men det får vara så. Värre kunde det vara. Undrar just hur de få som verkar ha böcker kvar i sina hem sorterar nu för tiden?
Igår fick jag veta att någons kommentar hade försvunnit här från bloggen, så jag öppnade skräpet för att se om den hade hamnat där. Det hade den och i min iver att rädda den och lägga den på rätt ställe raderade jag den istället permanent… Det är som att en rädslor ibland manifesteras för att man koncentrerar sig för mycket på att det inte ska bli på ett särskilt sätt. Jag fick be Anna om ursäkt och så hoppas jag att ingen annan råkar ut för samma sak igen. Sist det hände som jag vet var för något år sedan då en annan Annas kommentarer hamnade där. Jag måste dock ha ett program som plockar riktiga spamkommentarer, det skickas så enormt mycket skräp. Grrrrr. Compassionterapins ledord värme, vänlighet, styrka och acceptans är bra att plocka in både här och där.
Nu har det blivit dags att börja elda i kakelugnen igen. Det är klart kyligare och elräkningen drar lätt iväg om man inte är försiktig med hur mycket man låter värmepannan jobba. Igår levererade min snälla brorsa ett lass prima björkved som vi fick dela med grannarna. Det är enormt tillfredsställande att jobba med kroppen som man gör då man slänger vedklabbar från ett flak in i vedboden. Ljudet är nästan meditativt när man får upp farten, även om jag kan tänka mig att grannarna mest tycker att det är jobbigt.
När jag hade varit borta hos dottern och fått också deras ved på plats och kom gående ner för vår uppfart (eller nerfart) påmindes jag om hur fort tiden går. Lilla familjen flyttade in i början på sommaren och det känns redan som att de bott här för evigt. Jag är mycket tacksam och försöker att verkligen stanna mer i nuet än att oroa mig för framtiden eller hur fort dagarna rinner.
Den vackra statyn på Dristigs grav påminner också om detta. Jag fick byta ut ljungplantorna på mammas grav då de helt torkat bort trots att de hade satt rötter (de måste ha varit dåliga, mormors och morfars grav ser fin ut). Det gav mig chansen att stå här en stund och njuta.
Från läsande skulpturdam till omorganiseringen av bokhyllorna här hemma… Vi hade redan gjort om för barnens böcker, men häromdagen var vi uppe på vinden och hämtade ner tre backar till och fick då tänka om. Alla böcker får inte plats i vardagsrummet, så vi bestämde oss för att helt enkelt flytta barnböckerna till övervåningen och ha andra böcker i vardagsrummets lilla bokhylla. (Någon hade gjort en grej av att ha böcker i alla rum i sin lägenhet, så vi är kanske konstiga som har böcker överallt?) Svärmor jobbade på Bonniers och försåg våra barn med ett eget bibliotek samtidigt som både jag och maken köpte böcker till dem. Nu när det skulle skiftas plockade jag ut våra döttrars namnade böcker till deras barn, men alla böcker som vi köpte till hela familjen och vår sons böcker fick bli kvar. Det blev tre hyllplan, så det finns att välja på när barnbarnen är sugna på en saga. Dessutom har vi en mysig soffa i allrummet på övervåningen som inte nyttjas särskilt ofta, så denna omorganisering kommer kanske att ändra på det. Snöbollseffekten av denna förändring blev att jag hittade fler foton som skulle delas ut till våra barn (och få anteckningar på baksidan på somliga, så viktigt tillägg efter att ha organiserat våra föräldrars foton och inte ha haft någon aning om vilka som fanns med på bilderna). Många av böckerna i den här hyllan har stått här sedan 2017-2018 för att vi inte kunde göra oss av med dem i utflyttning och vid inflyttning, men nu är det dags. Japp. (Hälsningar hon som tydligen emellanåt har känslomässig anknytning till böcker.)
Det är roligt att jag har kommit igång med mitt läsande (även om det går långsamt med allt annat jag vill hinna med). Då jag var hemma hos svärmor i fredags skickade hon med mig en ny hög böcker. Nu ligger de och vilar under min underbara prinsessa på ärten. (Hon heter egentligen Den sovande kvinnan och den riktiga figuren kommer från Hal Saflienis Hypogeum, ett världsarv jag gärna skulle vilja besöka.) I högen med böcker drar mest Linda Olsson-böckerna då jag älskade hennes första, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men vackrast är den tunna boken från Bonniers kammarbibliotek 1964: Den eviga glädjens palats, Kinesiska dikter. Av det lilla jag läst verkar Kjell Hjern ha gjort ett fantastiskt jobb med översättningen.
Min dagliga dos Svenska dikter har nu hamnat längre ner i högen. Jag fyller på mitt medvetande med lite annat istället! Jag ska även fylla på med ny klädsel till mina skrivbord. Älskar lösningen jag hittade på då vi flyttade hit och klädde in dem med lite lätt vaxat linnetyg. Nu har vattenläckor från krukor, bläck och annat hunnit missfärga en del och tyget har gått sönder helt vid min arbetsplats. Knappt tio års tjänst har tyget dock klarat och jag vill göra likadant igen. Nu ska jag bara hitta en liknande nästan-vaxduksväv. Men innan dess är det dags att jobba hårt hela dagen. Jag vill önska dig en trevlig helg med en av de kinesiska dikterna. Den är över tusen år gammal, men jag gissar att människans tankar varit mer lika än olika genom åren.
Förgängelsens språk
Livet kommer och går likt en främling som passerar förbi. Vad har jag att se fram emot som ej talar förgängelsens språk? Ungdomens glöd falnar obevekligt och håret blir vitt. Endast de tre bergstopparna, som resa sig högt över nejden, komma att bevara sin skönhet oinskränkt.
Igår vaknade jag verkligen på fel sida, men det löste sig. Det brukar ju göra det, vare sig jag tar itu med det eller bara låter det gå. Efter fina jobbsamtal och städning hos svärföräldrarna hade de mörka slöjorna skingrats och kvällen blev mycket bättre. I det lilla känns livet alltid mycket enklare för mig, för andra är det tvärtom hjälpsamt att ta ett steg ut från sina egna tankar. Här hemma gror det överallt och det växer så det knakar på andra håll. I vanlig ordning har vi en torr vår, välkommen till livet på Sturkö. Här i Blekinge och i Skåne kommer det att ta tid för grundvattnet att återhämta sig, så det är bara att gilla läget. (Vi lider fortfarande av sviterna efter förra årets torka.) Jag väljer att ta emot solen med tacksamhet och glädje, känner mig glad över det vackra vädret och att jag njuter av att fixa i trädgården under lediga stunder. Idag ska jag ta hjälp av maken att flytta på lite perenner, men det finns också en evighetslång lista på sådant som behöver göras eller som jag bara vill få gjort. Jag försökte skriva en prio-lista, men nästan allt blev prio ett. Hahaha!
Igår bad svärmor mig väcka hennes luktärtsfröer, så de står nu uppe i syrummet som den här tiden på året är ”varmväxthuset”. Som synes ovan har tomaterna och basilikan fått flytta ner i verandan och i kallväxthuset har jag satt kålfröer i vindruvslådor. Allt är som det brukar. Det känns bra att ha utarbetat något slags schema som funkar för mig och att jag kan följa det i odlingsdagboken.
I år bestämde jag mig för att strunta i att försätta dahliorna i påsar med jord. Förra året frös ju nästan alla efter att jag hade satt ut dem, så de kom ändå i den tid som de hade gjort om jag bara satt dem direkt i backen. De börjar ändå vakna på egen hand.
Förra året drog jag igång två Dr Westerlund som jag vill ska vara uppstammade. Hade en sådan förut och den var så fin! Just nu ser de ”sådär” ut, minst sagt. Jag vet dock hur visionen ser ut och det är bara att stå ut i mellanperioden. Det är ändå så hoppingivande att se att det har börjat växa vid båda bladen – där kommer de två grundgrenarna att utvecklas. Sedan gäller det att beskära lite då och då för att få trädkänslan jag är ute efter.
Svärmor skickade med en bok som tydligen är fantastisk. Ser fram emot att läsa den! Verkligen snygg grafik. Jag älskade Uusmas bok Expeditionen, min kärlekshistoria. Den läste jag medan jag ännu ansåg mig vara en ”ivrig läsare”, då läslusten var högst levande. Vi bodde i Orem och jag slukade fortfarande böcker både på svenska och engelska. Ja, hjälp, vilken otjänst jag gjorde mig själv då jag blev en telefonscrollare. Nu låter det som att jag har suttit konstant med telefonen. Så är det inte. Jag tror inte jag har varit mer på telefonen än de flesta andra, men jag tror att jag kanske störts mer av effekterna av vad det lett till. Hur som helst är jag nöjd med att jag har tagit itu med det. Jättenöjd, faktiskt. Och med det önskar jag en trevlig helg!
Jag känner för att läsa. Det har jag skrivit här i bloggen alldeles för många gånger de senaste åren. Har inte läslusten gett mig oändligt mycket fröjd under min livstid?! De senaste månaderna har jag faktiskt läst två ”riktiga” böcker – Mina vänner av Fredrik Backman och Till växten: En kärlekshistoria av Maja Alskog Bredberg. Kanske hade jag fått lite större läslust om jag hade gillat dessa böcker, men ingen av dem blev någon större favorit. MEN, jag ska ärligen erkänna att jag har så dåligt läsfokus numera att detta helt klart påverkade mina upplevelser av vad som hände i texten.
Till växten öppnade upp för existentiella frågor och jag kände igen mig i en hel del av författarens tankar om ansvar och odling, vad vi själva kan göra för jorden, men också för oss själva. Kanske hade den varit mer revolutionerande för mig för ett gäng år sedan då jag själv var i något slags kris och ännu inte titulerade mig planttant? Alskog Bredberg har definitivt sina poänger och jag vill ändå rekommendera hennes bok för alla som känner sig fast i ett liv som tycks snurra bortom kontroll.
Flera av Fredrik Backmans andra böcker har jag läst och lyssnat på med så stor glädje att jag tror att mina förväntningar på något vis dödade boken, som för övrigt har fått höga betyg från flera av mina vänner. Jag har varit med om att döda böcker med förväntningar förut. En av mina vänner vill inte ens läsa baksidestexten på en bok innan hon gräver ner sig i den. Jag kan förstå varför hon vill ha det så. Inga förväntningar gör att man lättare blir positivt överraskad och att man inte redan på förhand ”vet” hur man bör tolka boken. Att någon annan talat om att något är bra eller dåligt påverkar också, recensioner bör läsas efter att man själv har skapat sig en egen uppfattning. Ja, alltså det är min uppfattning.
Jag köpte en diktbok på Pingstis för några månader sedan. Först fick den ligga i frysen, men sedan innan jul har den legat bredvid min arbetsplats. Svenska dikter – samlade och utgivna för skolorna av Elsa Carlsson. (Hon var för övrigt vid tiden för utgivningen en f.d. bitr. föreståndarinna vid Stockholms Norra Kommunala Mellanskola.) I förordet står det:
”Det är… sålunda inte meningen, att dikterna skall läsas i följd, vilket naturligtvis varje lärare förstår, utan lämpliga dikter kan utväljas såsom illustration t. ex. till en historisk händelse eller en geografisk skildring. Även några psalmer har medtagits, bl. a. därför att psalmen vinner på att komma med i vardagslivets arbete. Då först får den sina riktiga proportioner och sin rätta belysning i förhållande till den övriga litteraturen och barnen får lättare att förstå, vilka skatter som finns gömda i vår psalmbok.”
Denna bok har jag med glädje intagit som mellanmål här och där under hela december. Det är detta förfarande som fru Carlsson rekommenderar tidigare i förordet, alltså att inte läsa boken från bokpärm till bokpärm. Exemplaret jag har här hemma är en ny upplaga från 1947, något ”moderniserad”. Jag är SÅ tacksam att jag plockade upp denna bok. Kanske är det den som kan hjälpa mig nå målet att bli en läsare igen? En dikt är inte längre än att jag fixar att behålla uppmärksamheten under tiden jag läser den och jag hinner kanske till och med analysera den i lugn och ro?! Ett gott nytt läsår önskar jag dig som också vill läsa, oavsett det är lite, lagom eller jättemycket. Må dina läsupplevelser bidra till ett expanderat sinne och en själ som mår bra.
”Därför är det kanske inte så konstigt att så många av oss är så dåliga på att lyssna nu när naturen larmar om klimatkrisen. Vi har tränat länge på att stänga av naturen i oss, och runt oss. Vi har blivit så duktiga på det. Vi sätter oss framför datorn och vi fortsätter göra vårt jobb. Vi är professionella. Vuxna. Rationella. Världen rasar, och vi sitter ner på vår kontorsplats i det öppna kontorslandskapet. tar en mikropaus ibland, för att sträcka på benen.”
Lillastesyster ville ha bokklubb runt ”Till växten : en kärlekshistoria” av Maja Alskog Bredberg, så jag har läst. Jag har redan gått igenom en livsförändring som i somligt liknar Bredbergs, så jag tänker hela tiden då jag läser att jag väntar på det stora klicket. Det då jag och Maja Alskog Bredberg ska få en näst intill kosmisk kontakt. Men – det är med böcker som med människor. Man kan ana att någon ska passa ihop med någon annan, men det är vad som händer dem emellan som bestämmer om matchen var bra eller ej. För alla som tittat på Gift vid första ögonkastet är det lätt att förstå vad jag menar med det.
Tillbaka till boken och frågeställningarna den lyfter. Det är viktigt att ha ett lagom distanserat förhållande till vad som pågår i detta nu över hela jorden. Vi kan inte bära hela världens smärta på våra axlar, det är inte något som krävs eller kan förväntas av oss människor. Somliga av oss kommer dock någon gång att behöva förändra livet ganska radikalt för att kunna komma vidare då vi hamnat i en ohållbar vardag, oavsett om det gäller mentalt, själsligt eller rent fysiskt. Bredbergs uppvaknande i samband med World Economic Forum gjorde att hon ”hoppade av hamsterhjulet” i reklambranschen. Jag kan förstå att det var ett enormt hopp för henne och jag hejar på med allt jag har. Varje medmänniska som hittar en bättre livsväg är värd en applåd. Mitt eget hopp var inte lika stort, i mångt och mycket handlade det för mig mer om att söka mig tillbaka till mina rötter. På fars 40-årsplansch från kollegorna stod det något om att han var polisen som egentligen ville vara bonde och alla som kände mamma vet att hon arbetade outtröttligt som obetalad psykolog år ut och år in. Ända in på sin dödsbädd. Jag hamnade helt enkelt på den väg som var den enda rätta för mig – jag blev samtalsterapeut på en gammal gård där vi nu har både höns, växthus och trädgårdsland.
Ja, världen rasar. Det har den gjort i alla tider på olika sätt. Men. Idag är jag tacksam för alla de vägar som lett mig hit, just idag. Att jag är här just nu. Denna väg är inte utan utmaningar. Senast igår grät jag i frustration över att inte kunna förändra en jobbig situation för personer som jag älskar med allt jag har. Men jag är också tacksam över att ha nära och kära att kunna gråta för. Jag är tacksam för samarbetet med maken och det vi har åstadkommit här på vår lilla gård så här långt. Jag är tacksam till Maja Alskog Bredberg för att hon genom sin berättelse påminner om att vi inte behöver gå en väg som vi mår dåligt av. Vi behöver inte alla bli trädgårdsmästare, men kanske kan vi då och då behöva byta arbetsplats. Eller något annat. Tack för den påminnelsen!
Jag är grundskolläraren som blev samtalsterapeut. Det är länge sedan jag själv rörde mig i skolvärlden och vår yngsta dotter tog studenten 2020, så jag inser att mina erfarenheter är daterade och numera bygger på andras upplevelser. Lärande är dock något som inte på något vis är bundet till skolan och lär mig, det gör jag fortfarande varje dag.
Att tro att pedagoger är de enda som kan förmedla kunskap leder till krock i hjärnkontoret. Några av mina mest inspirerande mentorer har dock varit lärare. Mina grundskolefröknar. Diverse lärare och lärarinnor. Handledare. Min systerson sa för några år sedan att jag alltid ser möjligheter att undervisa. Jag valde att tolka det som något positivt, hehe. Annars har jag rättmätigt blivit beskylld för att vara Besserwisser, något som jag jobbat hårt på att slipa bort sedan unga år. Att skriva någon på näsan är ju otroligt otrevligt. Diskussioner däremot, det är grrrrrrejer. Att vara öppen för intryck, klokskap, information, andra lösningar eller synvinklar – detta ger livskraft och ger själen chans att expandera.
Igår läste jag en recension av en bok jag gärna hade satt ögonen i. ”Det har aldrig hänt någon gång i historien att två människor läst exakt samma bok. Delat läsupplevelser har förstås många – men deras läsningar av ett verk är aldrig identiska. Det konstaterar Kristoffer Leandoer i Det är läsaren som skriver boken.” När du läser mina texter kommer du att tolka, läsa in och koppla ihop din egen tankevärld med min. Vi människor funkar så. Vi utgår från oss själva och så ska det naturligtvis vara. För att lära oss bli mer förstående medmänniskor, eller för att åtminstone lättare kunna navigera bland andras tankevärldar, behöver vi lära oss om annat än precis det som finns i vår egen lilla bubbla. Visst går det ofta bra att stanna där och inte ge sig utanför den, men jag tänker att vi går miste om så mycket om vi inte fortsätter vara nyfikna, fortsätter lära oss, fortsätter utvecklas. Det gäller både intellektuellt, mentalt och själsligt. Idag är jag tacksam för att jag fortfarande tycker det är lika roligt att lära mig saker och ting och för att det finns så otroligt mycket spännande att sätta tänderna i!
Här är några av de platser jag rör mig på för att lära mig mer:
Coursera, gratis utbildningar från kända och mindre kända universitet och lärosäten Språket, radioprogrammet/podden som alltid levererar Kvartal, mediehuset med ledorden ”Tänk själv” Biblioteket i Karlskrona, men även appen Biblio där man kan låna e-böcker och ljudböcker Hemslöjd och Språktidningen, två tidskrifter som jag då och då prenumererar på Våra bokhyllor
Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?
När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:
Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl
Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!
Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.
Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.
Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!
Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.
Den föränderliga julrosen som fick en ny plats i perennrabatten vid mittstenen blommade helt galet förra året. Min favorit i hela trädgården om jag absolut måste välja något. När jag ser denna explosion av knoppar pirrar det i hela kroppen. Jag vågar hoppas på att få ännu en gammelrosa explosion att njuta av om ett tag. Just nu känner jag mig precis som denna föränderliga julros. Lite skamfilad, men med potential. Mitt år har börjat mindre optimalt rent hälsomässigt. Ingen är väl intresserad av att jag uppmanade maken att slänga mig på sophögen för ett tag sedan. Först en influensa eller förkylning som räckte i hela januari, sedan ett flera dagar långt migränanfall och på det en hälsporre som jag inte har en aning om hur den uppstod eftersom jag ju bara rörde mig mellan sängen och soffan vid tillfället. Jag har absolut ingenting att klaga på, runt omkring mig har jag nära och kära som har riktiga problem. Jag hoppas att de också har sådana här kluster av knoppar som bara väntar på att få blomma ut bakom sina utmaningar.
Detta är månadens litteratur. Högen har flyttat från fåtöljen i vardagsrummet till skrivbordet i arbetsrummet. Här bläddrar jag och funderar, planerar och påminner mig om sådant jag glömt. Naturdagbok av en engelsk dam året 1906 är möjligtvis den vackraste bok jag läst. Jag håller ögonen öppna för den på engelska också, men egentligen räcker ju den här. Jag bannar ibland mig själv för att prioritera tiden fel när jag läser denna dagbok. Å andra sidan är det absolut meningslöst att jämföra sig med någon annan, så på sin höjd får jag använda suget efter något annat som inspiration till kommande stordåd! Lena Israelssons böcker är bara fantastiska uppslagsverk och de böcker jag har haft störst nytta av efter de första åren med Sara Bäckmo som guide i trädgårdslandet. Cecilia Wingårds ljuvliga bok om luktärter har jag mer njutning än nytta av. Å andra sidan är hennes odlingsteknik av luktärter ”fool proof” och den finns också publicerad i boken. Jordboken påminner om att det är dags att plocka in bokashihinkarna igen. Jag har inte haft dem igång det senaste året vilket är synd då jag behöver all jordförbättring som tänkas kan.
I kassen från Blomsterlandet har jag sorterat fröerna. Ikväll ska jag lägga dem i olika C4-kuvert med datum skrivet på. Detta är mitt absolut bästa tips då jag ger mig chansen att få alla fröer i jord i tid. Jag skriver påminnelser i telefonkalendern för att komma ihåg datumen. Dagarna är naturligtvis inte huggna i sten utan utgör ramarna för när fröerna ska ut ur sina påsar och få chans att börja jobba.
Kuverten lägger jag sedan i mitt mobila trädgårdskontor, en Smartstore-låda med lock. Den är jag glad över! Skrivplattan är en av mina viktigaste hjälpredor. Jag har flera års planeringar skrivna i blyerts på vanligt kopieringspapper. Eftersom skrivplattan är med mig i ur och skur bryr jag mig inte om att allt ser ut som hej kom och hjälp mig.
Förutom själva trädgårdslandets planering som ju är enormt viktig att jag har koll på eftersom jag började lite oredigt och inte bara kan tänka ”kvarter 1, 2, 3 och 4” har jag även bl.a. örthjulet och perennrabatten dokumenterade. Varje år tänker jag att jag ska göra det lite snyggare. Grejen är bara att när säsongen är ”över” så är jag oftast väldigt trött på trädgård och då får det vara. Nu är jag iallafall pepp igen! Februariglöden har rotats fram ur vinterbråten och jag vet att allt blir bra igen.
Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.
