Det är roligt att jag har kommit igång med mitt läsande (även om det går långsamt med allt annat jag vill hinna med). Då jag var hemma hos svärmor i fredags skickade hon med mig en ny hög böcker. Nu ligger de och vilar under min underbara prinsessa på ärten. (Hon heter egentligen Den sovande kvinnan och den riktiga figuren kommer från Hal Saflienis Hypogeum, ett världsarv jag gärna skulle vilja besöka.) I högen med böcker drar mest Linda Olsson-böckerna då jag älskade hennes första, Nu vill jag sjunga dig milda sånger, men vackrast är den tunna boken från Bonniers kammarbibliotek 1964: Den eviga glädjens palats, Kinesiska dikter. Av det lilla jag läst verkar Kjell Hjern ha gjort ett fantastiskt jobb med översättningen.
Min dagliga dos Svenska dikter har nu hamnat längre ner i högen. Jag fyller på mitt medvetande med lite annat istället! Jag ska även fylla på med ny klädsel till mina skrivbord. Älskar lösningen jag hittade på då vi flyttade hit och klädde in dem med lite lätt vaxat linnetyg. Nu har vattenläckor från krukor, bläck och annat hunnit missfärga en del och tyget har gått sönder helt vid min arbetsplats. Knappt tio års tjänst har tyget dock klarat och jag vill göra likadant igen. Nu ska jag bara hitta en liknande nästan-vaxduksväv. Men innan dess är det dags att jobba hårt hela dagen. Jag vill önska dig en trevlig helg med en av de kinesiska dikterna. Den är över tusen år gammal, men jag gissar att människans tankar varit mer lika än olika genom åren.
Förgängelsens språk
Livet kommer och går
likt en främling som passerar förbi.
Vad har jag att se fram emot
som ej talar förgängelsens språk?
Ungdomens glöd falnar obevekligt
och håret blir vitt.
Endast de tre bergstopparna,
som resa sig högt över nejden,
komma att bevara sin skönhet oinskränkt.
4 kommentarer
Då önskar jag dig härlig läsning! Min svärmor försåg mig alltid med böcker när vi bodde i Sverige, perfekt att kunna återbruka så. Kram
Tack Anna! Vi kan båda vara tacksamma för våra svärmödrars generositet. Jag älskar att ge vidare böcker som inte ska läsas igen, men har också svårt för att skiljas från extra fina böcker. Har en hylla i vardagsrummet med pocket som gäster får plocka fritt från, har alltid gillat det konceptet. Kram!
Jag tycker så mycket om allt i det här inlägget: blandningen av gamla och nya böcker, de vackra äldre utgåvorna, detta att låta en vacker sak vila överst. Jag tog med mig en speciell och ganska stor sten från stranden i morse, som ska få ligga ovanpå något. Det är en väldigt vacker figur, och jag kände inte till världsarvet den kommer från.
Jag tror att jag har en diktsamling (dikter från Skåne) i samma serie som din kinesiska. Så fin liten utgåva. Sätter väldigt stort värde på de här lite äldre böckerna. Det är en annan kvalitet än dagens, och de känns så trygga för mig.
Tapeten, är den en klassiker? Jag minns en sådan från något hem i min barndom, men den har renoverats bort därifrån.
Vad roligt att du gillar det här som också gör mig glad! Det är fin balans mellan att hitta sådant till hemmet som känns speciellt för en och inte bry sig för mycket om prylar rent allmänt (av olika orsaker). Det vill jag skriva mer om känner jag nu.
Gällande världsarv har jag snöat in lite på sådana, vi bor ju i princip i ett. En i ”min” bokklubb jobbar med K-na som världsarv och har besökt så många, både av egenintresse och genom jobbet.
Du spanar rätt! Svärmors goda vän har gett henne flera böcker i den serien, maken fick en en annan. Böckerna är som godisbitar. Perfekt storlek för att hålla i handen, vackert omslag och så doftar pappret gott. Jag vet, jag är lite konstig på det viset, men böcker som luktar illa har jag verkligen svårt för.
Tapeten hade jag i mitt flickrum och har alltid älskat den. Innan vi valde den fick jag fråga maken om den faktiskt är fin eller bara så otroligt trygg för mig att jag inte kan se förbi känslan den ger mig. Många av mina barndomsvänner hade den också hemma och den finns också i blått. Från Doro som trycker tapeten idag: ”Förlagan till Klöver satt i fängelsedirektörens våning på Östermalmsfängelset i Stockholm under sekelskiftet 1800-1900. Det är ett tidstypiskt och högklassiskt exempel på mönsterteckning. Tidens konstnärer föredrog ofta blommotiv och urvalet av blommor var friare än tidigare.”