Gårdagen avslutades med några trudelutter på ett svårt ostämt piano och jag kände mig så lycklig som jag kan vara. ”Lyckomaxxing” hade väl de trendkänsliga kallat det. Vi har varit utan piano sedan yngsta dottern tog med sig sitt i flytten för några år sedan. För mig är ett hem knappt ett hem utan denna otympliga pjäs. Jaja, det hade varit mer praktiskt med en elektrisk variant, men nog känns det härligt att få den där saloonkänslan här hemma. Några av tangenterna slår lite dåligt om man inte tar i, kanske får jag spela mindre som jag och mer som BMK eller TK. Jag bryr mig inte i denna stund, är bara glad och tacksam.
Ommöbleringen här hemma har gett plats för en av borgerlighetens viktigaste statusprylar. Jag känner mig varken som borgerlighet eller någon som bryr mig om att definiera mitt värde utefter vad jag har hemma, men jag älskar musik. Jag älskar att samlas runt musik. Jag har saknat att inte kunna öva på mina körstämmor ordentligt här hemma (undrar vad som händer om jag övar med detta ostämda, hehe). Det ska bli intressant att se hur mycket jag verkligen spelar när möjligheten finns.
Idag ges pianon bort gratis. Att flytta ett piano ingår inte om man betalar flyttgubbar, då får man boka en särskild flytt för det. Att tänka hur många pianon som huggits upp till brasved de senaste åren känns allt för tragiskt för att jag ska stanna i den känslan. Nog förstår jag varför det har blivit så, men ändå. Hur många AI-genererade låtar ska gå igenom folks öron innan hantverk blir en grej igen? Jag vet att det kommer massor med folk på DJ-konserter med bara elektroniskt skapad musik, men nog kommer riktigt duktiga musiker att fortsätta dra publik också i fortsättningen?
Dagens tacksamhet går till mina föräldrar och den uppoffring de gjorde då de lät mig börja ta pianolektioner och dessutom köpte ett piano så jag slapp öva hemma hos mormor och morfar. Jag är tacksam för all glädje jag har haft av att lära mig noter och traggla (även om det tragglades alldeles för lite). Jag är tacksam för Majsan, Gunilla Ekholm och Russ Hancock för deras tålmodighet. Jag är tacksam för alla kompositörer som genom åren har skapat vacker musik som jag kan få efterapa nu när kanske inte just komposition är mitt forte. Vad hade jag varit utan det fantastiska flyttsällskapet och deras uppoffringar som gjorde det möjligt för min nya kompis att flytta in? Tusen tack också till de gamla ägarna såklart. ❤️ Det är en ära att få låta denna pjäs’ musik fortsätta ljuda ut över nejden.
1 kommentar
Hej Monnah!
Jag har aldrig sett pianot som en statussymbol för borgeligheten måste jag väl säga, haha, men det är absolut ett instrument jag skulle vilja ha här hemma. Vad som avskräcker mig oftast är just transporten och hur vi ens skulle lyckas få in det i vår lägenhet, och också det där med att stämma pianot osv. Jag spelade ju cello när jag var barn, men piano var det jag helst ville spela. Då vi inte hade nåt piano hemma blev jag alltid avpolleterad i pianokön, men sen fick jag börja träna på pianot i vår församlingslokal och kunde då gå även på pianokursen till min stora lycka 🙂
Ha det så fint med ditt piano nu!
Kramar!!