Jag har sagt det förut och säger det igen. Snö ska upplevas i lager på lager och i sällskap med barn. Vi hade inte kunnat beställa en bättre dag för pysseldejt med brorsbarnen! De små iskristallerna hade inte hunnit bli perfekt kramsnö, men de gick åtminstone helt okej att forma snöbollar med. Vi fick gemensamt till en rejäl snögubbe och brorsonen skapade en gigantisk snöboll som även kunde användas till snöfort då det utbröt snöbollskrig. Vi var ute tills det blev för kallt och då var snögubben ändå färdig. Det var länge sedan jag hade så roligt som där i snön! Nöjda och glada skuttade både barn och vuxna in för att dricka varm choklad.
11-åringen fixade lyxchoklad med det hon hittade i skåpen. Det är en försigkommen liten tjej som är kreativ, omtänksam och driftig. Det är bra för mig att öva upp min kreativitet i hennes sällskap. Massor av bra idéer har lett till vackra skapelser, roliga lekar och rentav gapskratt genom åren. Vi fortsatte efter önskemål från båda barnen att pyssla julkort. Och vilka kort det blev! You Do-Lena hade kunnat använda dem i marknadsföringssyfte. Både mina barn och syskonbarn tycker det är synnerligen imponerande att jag jobbat med ”att pyssla”, typ. Så här i efterskott är jag framförallt tacksam för allt roligt jag fick uppleva under åren på Metalimo och You Do. Arbetsmaterial därifrån förgyller fortfarande mångas liv, inklusive mitt eget. Efter allt pyssel blev det sedan filmkväll och lite snacks i sann lördagskvällsanda. Jag kan säga att alla sedan somnade ovaggade, även om jag sedan lade mig på soffan då sexåringar som lägger sig på snedden kan bli väldigt långa. Och så gick den lördagen.
Jag hade en så fin dag med min kusin på Spjälkö utanför Ronneby igår. Som bonus fick jag hänga en hel del med hennes söta barnbarn och hann träffa ena dottern, faster, farbror och kusinens lillasyster som är lika gammal som jag. En kär gåva jag fick på fars sida var tre jämnåriga tjejer som jag hade så mycket roligt tillsammans med under uppväxten. Jag och Ammarpskusinen var ”lag farmor”, Ronnebykusinen och Bostorpskusinen var ”lag mormor”. I mitt huvud lade vi orimligt mycket tid på att argumentera för vardera sidas sak, men vi hade också mycket roligt tillsammans.
Maken och jag hade inte räknat med en snöig helg, för vi såg bara ett par minusgrader som sedan skulle gå över till tio plusgrader. Vi hade därför beställt däckskifte till nästa vecka. Nu råkar naturen göra som den vill och just igår ville den bjuda på snöfall. Hur skulle jag lösa detta? Jag körde försiktigt till faster och farbror i Ronneby. Det gick bra med nya och fina sommardäck, men att köra hela vägen hem var inte ett alternativ för mig. Bilen fick efter en fantastiskt god middag och trevligt umgänge stå kvar, jag blev skjutsad till tågstationen och fick sedan uppleva kollektivtrafikens sedvanliga snökaos. Det var ett tag sedan! Ett mycket försenat tåg och två lite svängiga bussturer senare var jag sedan hemma, åksjuk så till den grad att jag trodde den goda middagen skulle komma upp. Maken bäddade dock ner mig på soffan, tände en myseld i kakelugnen och fixade en varm rispåse. När jag vaknade till liv några timmar senare upptäckte jag att lillastesyrran hade skickat en bok som jag får berätta om i ett annat inlägg – helt underbar! Nu har jag sovit gott hela natten, vaknat till en snöig, tyst morgon med vacker soluppgång och snart är det dags för pyssel och övernattning med ett par godingar som jag inte träffat på alldeles för länge. Hoppas att du som läser har en fin helg!
… och om du inte har något som gör dig lycklig är det dags att fixa det. Så många går omkring eländiga i onödan. Jag förstår att inte alla har en toppenvän som vet att man gillar tulpaner, men ändå. Just idag har jag hur som helst känt mig extra tacksam. De trettio tacksamma dagarna har hittills alltid lett mig åt rätt håll, så även i år.
Ibland räcker det att bara skriva något för att få tummen ur för mig. Just så blev det idag. När jag hade 45 minuter kvar till nästa samtal fick jag feeling och drog fram mormor Brittas fina vantar och kashmirhalsduken som hade väntat på att lagas i nästan precis ett år och fixade raskt till dem. Vi har våra skidbyxor, vantar, halsdukar, mössor, raggsockar och annat vintrigt i en fin korg med lock i hallen. Förra sensommaren upptäckte maken att det flög en mal från korgen. Det verkar bara ha varit den, så attacken hann aldrig bli allvarlig. Längst upp i korgen låg det sista som använts innan det blev vår på riktigt, nämligen dessa plagg. Eftersom det inte var aktuellt att sätta på sig vare sig vantar eller halsduk efter karantän i en påse i frysen blev de liggande i en hantverkskorg i vardagsrummet. Där har de legat tryggt ända tills idag. Nu är de retliga hålen åtgärdade och med all sannolikhet kommer inte någon att störa sig på lagningarna. Det känns så bra att fixa grejer! Jag rensade också ut sagda korg och samlade ihop ett gäng saker till Pingstkyrkans Second Hand, mitt favoritställe. Jag har hittat så mycket roligt där för en billig peng att jag tycker det känns bra att bidra med skänkesgrejer också. Bland annat lade jag i en fin Didriksons-jacka som varit vår yngsta dotters. Dragkedjan är paj och måste bytas ut, men jackan är för övrigt jättefin. Jag satte på en lapp med denna information så får vi väl se om de vill sälja den i befintligt skick till någon som är flink. Att lämna in jackan till en skräddare eller skomakare är inga problem, men en ny dragkedja på en jacka kostar ett gäng hundralappar.
Efter jobbet fortsatte jag vara effektiv och slog in ett paket med lite ditten och datten som kan vara bra att ha till vår yngsta dotter och svärsonen. Det är inte billigt att skicka grejer, men nog känns det mer skäligt att skicka ett paket på över 1,5 kg till Danmark för 200 kronor än att skicka ett vykort till dotterdottern för 18 spänn… Det är väl bara att acceptera att det ser ut så nu för tiden. Jag tror att vi kommer att skicka julkort i år också, men de senaste åren har detta val sannerligen inte varit självklart. Eftersom vi älskar denna tradition har den ”kärleken” tagit beslutet på egen hand, men jag vet inte hur länge det håller. Särskilt med tanke på att vi redan har kontinuerlig kontakt med de flesta vi skickar till via sociala medier. Att mänskliga relationer ser ut som de gör idag om ett gäng år är på inget sätt garanterat, men ibland tänker jag att all utveckling inte innebär mer eller större. Det kan också innebära mer avskalat och i mindre skala. Jag har så svårt att tänka mig en värld där det analoga, det stilla, det nära och det lilla helt har raderats. Kanske är det därför jag håller i somligt med allt vad jag har. ”Vanliga” böcker, brev, telefonsamtal, att träffas på en fika, allmänbildning där telefonen inte behöver konsulteras, handla i butik. Det är inte helt självklart, för det är både enklare, mer tidsbesparande och effektivare att sköta det mesta av detta digitalt. Jag vet inte om jag är en bakåtsträvare som resonerar på detta sätt, men jag tänker att det behövs sådana som jag för att utvecklingen inte ska gå allt för snabbt och skötas obetänksamt. Och så gick tankarna efter att ha slagit in ett litet paket.
Jag hade stora ambitioner gällande årets julklappar, särskilt med ett årsord som hemslöjd. Idag är det 35 dagar kvar till julafton och jag har inte ens påbörjat något på den härliga lista med grejer jag hade tänkt pyssla ihop. Inte en enda grej! Resten av dagarna den här veckan är fulla av jobb och att hjälpa nära och kära på olika sätt. Härligt och definitivt det jag vill ägna mitt liv åt, men inte blir det mycket tid över till julklappar. Radikal acceptans är inte bara användbart i terapeutiska situationer, utan även som allmänt hanterande av livet. Carina Bergs ”ja, ja, men nu blev det så” ska därmed upp på min mentala vägg igen. Det kommer att bli en härlig jul i år även om jag inte fick igång produktionen i julklappsfabriken i tid.
Något jag faktiskt har fått gjort idag är att minska knapphålen på koftan som lilla barnbarnet fick i födelsedagspresent med en tunn, genomskinlig resårtråd. Nu kan hon ha den på sig utan att knapparna trillar ur hålen så fort hon rör sig lite vilt och det gör hon ju mest hela tiden! Den här sortens fix älskar jag. Visst är det tråkigt när något blir liggande helt i onödan?
När min relativt nyfunna bloggvän Anna bjöd in till bloggträff via videolänk hakade jag genast på. Bloggar i all ära – jag älskar både att blogga själv och att läsa andras bloggar. Det går dock inte att blunda för det faktum att det tillför en extra dimension att träffa en person och att ha en konversation som utspelar sig i realtid. Eftersom jag har jobbsamtal via datorn vet jag att skärmen inte tar bort så mycket av närheten som man hade kunnat tro. Därför kändes det självklart för mig att ta chansen när den erbjöds. Fem svenska kvinnor i sin bästa ålder som alla har bloggat under många år strålade så igår kväll samman från olika delar av världen. Anna hade förberett träffen perfekt. Vi fick presentera oss för varandra ur några olika perspektiv och fick till en hjärtlig diskussion. Så trevligt, och bara en nackdel: tiden gick alldeles för fort. Tack Anna! 🙏🏼
Idag var det så dags för en helt annan träff. Hela dagen har jag fått hänga med den här sköningen. Hon städar, dansar och observerar sig genom livet samtidigt som hon tjattrar i ett med ett något begränsat ordförråd. Hur kan man ens vara så söt?! Våra dagliga FaceTime-träffar lönar sig. Lillan går till både mormor och morfar utan att tveka när vi väl möts. Det känns fint att det är så trots att vi bor så långt från varandra. Livet ändå, så fint det kan vara!
Vad är lyx egentligen? Enligt definitionen i SAOL ser det ut såhär:
1) yppighet l. överdåd i sätt att leva l. uppträda, i förbrukning av varor o. d.; levnadssätt som utmärker sig genom överflöd, slöseri, överdrivet stor bekvämlighet, överflödiga (o. förfinade) njutningar o. d.; ståt, prakt.
2) konkretare, om ngt som är överdrivet dyrbart l. elegant l. om sådant som icke är nödvändigt för en normal levnadsstandard l. behövligt för det avsedda ändamålet; särsk. i fråga om heminredning, moderna bekvämligheter, prydnadsföremål, ekiperingsdetaljer o. d.
Idag fick vi sannerligen uppleva lyx i dess rätta bemärkelse: ”levnadssätt som utmärker sig genom överdrivet stor bekvämlighet”, jajamensan. Syrran hade förberett en fräsch thaisoppa och friterade riskakor med honung och dessutom fick vi en liten julmustprovning på köpet. Jag njöt av varje tugga, för det var orimligt gott. Min syster och svåger har goda vänner där kvinnan är en odlande och matintresserad thailändska som är otroligt duktig på att odla grödor passande sin thailändska mat, men hon är även expert på att ta tillvara på skogens generösa utbud. Mycket inspirerande.
När tallrikarna var slickade var det dags att dra vidare till makens lillebrors nya Escape room som just nu är i uppstartsfasen. Så kul att få testa detta koncept – något jag aldrig provat förut och faktiskt var lite nervös inför. Det var iallafall hur kul som helst och vi lyckades till slut med uppdraget. Jag kände mig därmed osedvanligt nöjd och glad då det var dags att dra vidare norrut mot nya äventyr.
Hur vacker kan en morgon vara? Jag tröttnar aldrig från denna vy från mitt arbetsrummet och har fotat den många gånger. Nu var det dock längesedan. När jag satt och skrev Trettio tacksamma dagar blev plötsligt rummet helt varmt och jag var tvungen och springa fram till fönstret. Telefonen kunde såklart inte fånga precis hur vackert det var, men nog lyckades den ganska bra. En minut senare kom maken upp och frågade om jag hade sett ljuset. Om jag hade! Tack för denna början, den kalibrerade verkligen hela mitt sinne.
Igår hade jag inga samtal, så jag bestämde mig för att åka hem till svågern och svägerskan och såpskura två av golven för att underlätta för dem. Den 2/12 ska kvinnan som köpt deras lägenhet flytta in, så tills dess måste hela lägenheten vara utflyttad och flyttstädad. Med tanke på att de vuxna har två heltidstjänster att hantera samtidigt som alla förberedelser i huset och avvecklandet i lägenheten ska jongleras är det lätt att förstå att all extra hjälp som kan uppbådas är välkommen.
Jag tog mig an de två golv som stod på tur i ”att göra-listan” och fick försätta mig i något slags flow för att verkligen kunna njuta av processen. ”Vät en lagom hanterbar del av golvet, såpskura med borste, torka av såpvattnet och repetera tills vattnet behöver bytas ut. Häll ut vattnet i toaletten, skölj ut microfiberduken som används till det rena vattnet, häll ut sköljvattnet i toaletten, fyll på nytt vatten i diskhon i köket (där det läcker, därav inblandningen av toaletten) och börja om. Fortsätt så tills du tagit dig från ena hörnet till det andra.” Det mindre rummet krävde mer arbete då heltäckningsmattan som legat uppepå hade lämnat ett envist, rött damm, men det blev rätt bra till slut. Det är väldigt tillfredsställande att göra ett jobb som fräschar upp på det vis som såpskurning gör. Doften! Känslan av det mjuka träet… Jag fick titta förbi syrran i stan för att blaska av mig och byta kläder innan körrepetitionen. Glad i hågen sjöng jag med min kraxiga röst (förkylningen har lagt sig, inte hesheten) i alla dessa underbara advents- och julsånger som gör mig så glad. Hurra! Nu är det bara drygt två veckor kvar tills det är dags att hänga upp adventsstjärnorna och jag börjar komma i stämning. Även småfåglarna, för de har fått sin fina fågelmatarstation på plats. Maken håller på att bygga ett nytt tak till den för att göra den ännu finare. Tänk, så glad jag blir över dessa små fladdrande varelser. Nu ska jag bara se hur jag ska göra då vi är bortresta för att inte fåglarna ska överge oss. Kanske frågar jag någon av grannarna om de kan fylla på åtminstone varannan dag, eller om brorsan är här ute och bygger på sitt fina hus.
Igår städade jag ur min skräplåda i sovrummet. Du vet, den med rökelsepinnar som sällan används, gamla mynt med något slags affektionsvärde, en påse med en massa kablar och kontakter som kanske eventuellt och möjligtvis kan komma till nytta någon dag, minst tjugo plastkort av olika slag, tre par glasögon som inte längre hjälper mig och en hel hög söndriga grejer som borde lagas. Jag hällde ut allt på sängen (dåligt drag, men det gick sedan lätt att rista av täcket utomhus) och tog tag i den här röran. Målet var att allt ”så småningom” skulle åtgärdas där och då. Hu, det gjorde nästan ont i magen. Att skjuta upp är en paradgren för mig. Någon sa att de aldrig hade kunnat tro det om mig, men detta är något som jag ganska framgångsrikt ändå får jobba hårt med på olika vis. Min pliktkänsla vinner över uppskjutaren, så för det mesta är det inget stort problem. Att lägga ner grejer och tänka ”sen” för sådant som inte är viktigt är dock en väldigt improduktiv taktik och leder bara till proppfulla lådor.
Sagt och gjort. Fram med soppåse och inga pardon! När jag var färdig gick det lätt att sätta in lådan och mer än hälften av grejerna var utrensade. Allt som jag hade tänkt laga slängdes faktiskt. Inte för att jag var lat, utan för att jag insåg att dessa grejer inte var viktiga. Kvar låg på sängen fem Accesskort från SL, använda senast för en himla massa år sedan. Fanns det möjligtvis kvar pengar på något av dem? Efter att ha gått in på SL:s hemsida fick jag instruktioner att ta kontakt med kundservice, så då gjorde jag det. En halvtimme senare hade jag 162,50 kr på väg in på bankkontot. Kanske inte så mycket pengar, men definitivt värt den där halvtimmen tänker jag. Min syrra sa att jag borde ha ett ”leta upp pengar på oväntade ställen”-segment här i bloggen. Kanske det? Som Lyxfällan där de fixar loppis fast deltagarna har 100 000-tals kronor i skulder. Inga ören är för små eller meningslösa. Jag behöver inte ens låtsas för att inse att det är på det viset. Dock är jag rätt snäll av mig, så många gånger skänker jag saker som hade kunnat säljas. Vi får se var jag landar! Lite roligt är det onekligen att hitta oväntade pengar.
