Jag vet inte vad det är som gör att jag tycker att det här Björnzone-projektet är så kul, men det gör jag. Det är väl att de fångar boy band-känslan helt perfekt och sedan får till alla dessa små subtila och roliga detaljer genom hela videon. Med flera artister med rätt stora egon har de ändå lyckats få till en mix där det verkligen är helheten som blir viktig. Låten i sig hade kunnat ges ut av vilken kändis som helst, men tillsammans med videon ger jag 10/10. Kul att få något slags MTV-känsla igen! Jag hoppas på mer Björnzone åt folket i framtiden.
Om att skämmas på sopsorteringscentralen.
”Jo, jag kan läsa.” ”Ja, men DEEEEET var ju bra.” Jag höll på att bryta ihop av nervöst skratt och ville samtidigt gråta medan rodnaden spred sig upp längs halsen, så gammal jag är. Vi hade packat vår älskade (flyttbil) Kia full av skräp från vinden hos svägerskan och svågern för att lämna på återvinningscentralen Mältan. Milda makaroner, jag som är så duktig på att sortera vanliga sopor blev utskälld efter noter då jag kastade ett gammalt vitt IKEA-hyllplan i ”brännbart”-containern. Sedan fick jag kommentarer om att vi väl inte brukade vara där och sortera, för då hade jag vetat att det fanns en container specifikt för målat trä. Det är minsann inte roligt för personalen att få en massa extrajobb pga folk som slänger grejer fel. Och det skulle vara mycket bättre om jag frågade än att gissa, eller förresten, du kan väl läsa? Därav den inledande kommentaren. (Jag hade helt enkelt tänkt ”ett IKEA-hyllplan utan metall är brännbart”. Det fanns liksom inget gissande inblandat.) Fy, jag har inte känt mig så förminskad eller dum på länge. Han fortsatte ju bara.
Jag tycker mer och mer illa om snorkiga kommentarer med bitsk underton (hej till mitt yngre jag) och jag tycker att det är särskilt opassande i en situation som den ovan. Denne mans uppdrag borde rimligtvis vara att vara behjälplig, inte att sätta dit folk och få dem att skämmas. Eller? Jag är övertygad om att mannen som jag mötte har autism. Vi har minst sagt en del autistiska drag omkring oss och jag vill tydliggöra att jag inte har någonting emot denna personlighet. Autism och tydlighet går hand i hand och att följa regler är något som personer med autistiska drag brukar hantera med bravur. (Därav specifikt bra på att jobba för statliga myndigheter och liknande, då finns inget utrymme för korruption.) Jag vet att många pga autismen har svårt med det sociala samspelet, men vet också att man kan lära sig grundregler så att man åtminstone inte upplevs som rent otrevlig. Jag borde skicka in ett klagomål om bemötandet. Inte för att klaga på denna specifika individ, utan för att lägga till ”trevligt bemötande av sopsorterare” som en lika viktig regel att följa som vilken container man slänger vad i.
Julångesten.
Nu handlar det om det där manliga och kvinnliga igen. Om hur inkompetenta männen är på att vara kvinnor. (För vi är ju precis likadana, det finns inga skillnader mellan könen och vad är egentligen en kvinna anyway?) Vi bör vilja gilla olika, men min man får inte gilla olika om de traditioner som jag har bestämt att vi har i vår familj och hur de ska genomföras. Vi kan dock konstatera att han är inkompetent och inte har något driv och inte fattar något om nissedörrar, jultröjor, julstrumpor, glöggmingel, moster Agdas obligatoriska julklapp eller julbordet. Kvinnorna går under av alla krav inför julen! Alla måsten. MYSET. De hemska avslutningarna. Det är fruktansvärt tungt att bära hela ansvaret på sina axlar och det enda som kan lätta bördan är att dra männen i skiten och knarka lite fler Instagram-reels av Helena Lyth eller Underbara Clara som båda är professionella pysslare och livnär sig som experter bland annat på julmys utdraget från oktober till nästa höst. (Inget ont om er kära pysselgudinnor, ni fick bara åskådliggöra problematiken.) Känner du dig träffad av texten? Ta en diskussion, inte en anklagelseopera i fem akter, med familjen. Förklara lugnt och fint att du har målat in dig i ett hörn och önskar ett alternativt firande. Be om förslag till hur det skulle kunna se ut. Och sluta mata denna eld som förtär så många inifrån.
Ps: Detta är naturligtvis en ironisk text skriven av någon som tycker att det gnälls alldeles förfärligt gällande ovanstående ämne, ungefär som det låter på vilket personalrum i vilken gammal lågstadieskola som helst. Ett klagande som inte tas vidare, utan själva gnällandet är liksom hela aktiviteten. Mata inte elden, utan kväv den! Lös problemet! Och god jul.
Julmusiktips.
Jag inser att åren då våra ungar gick i Adolf Fredriks musikklasser påverkade både dem och oss som familj otroligt mycket. Så tacksam jag är för alla alla spännande upplevelser som erbjöds dessa körklasser, alla konserter och insynen i hur den svenska kultureliten funkar som ett eget litet kungadöme. Skola är skola, men någonstans tror jag att Utsäljeskolan och AF gav barnen mycket bra förutsättningar jämfört med de skolupplevelser som många barn verkar ha idag.
En av sonens bästa vänner har gjort musiken till sin karriär. Han sjunger bl a i Radiokören och är med i a cappellagruppen AORA som jag verkligen gillar. Nu har de släppt första delen av en julskiva. Var inte rädd för mörkret har jag alltid har tyckt om, denna version lite extra mycket. Glad fortsättning på advent!
Thanksgiving 2024
För första gången på länge fick de trettio tacksamma dagarna sluta med en riktig baluns exakt den sista november! Thanksgivingfirandet blev toppen, maten var smarrig precis som vanligt och sällskapet trevligt. Det brukar alltid vara något som går lite åt skogen (som att kalkonen trillar i golvet, något glöms bort eller ishalka gör att några av gästerna inte kan komma), men det värsta som hände var att jag blev så mätt att jag inte orkade äta upp min efterrättspaj. Det går att leva med.
Efter adventskonsertsrepet hastade jag ner till Ölandsgatan och hann njuta av den fina innegården som alltid gör mig lika glad. Igår var den extra fint städad, räfsad och dekorerad. Så kul att se en av våra pumpisar ståta i all sin glans på trappan upp till studentlägenheterna på övervåningen! Undrar just om de två unga männen som bor där uppskattar min systers superkrafter gällande att göra omgivningen vacker?
Eftersom vi är Thanksgivingfirande svenskar har vi lagt oss till med lite egna traditioner, som att servera julmust till maten. (Det finns även annat för den som så är hågad.) Alla har fått sin egen roll. Just gällande denna måltid brukar jag handla, göra stuffing, gröna bönor, kalkon och kyckling, syrran och hennes man förbereder och gör sitt hem extra inbjudande, gör sås och frallor, maken gör potatismos och testar/skär kalkonen och äldsta dottern brukar fixa till sötpotatisen. I år var inte hon här, så vår son tog över det ansvaret med den äran. På bordet stod också min fasters lingonsylt och äppelgelé, så gott med detta sötsyrliga tillskott istället för de traditionella tranbären. Ja, och så får inte desserten glömmas bort! Syrran hade gjort en glutenfri nötpaj med ”pecanpajskola”, våra vänner hade gjort en Smash-cheesecake och en pecanpaj. Yummy, yummy. Ingen behövde gå hungrig hem, det är allt jag har att säga om denna middag.
Detta ansvar är inte oviktigt! Ej färdiggräddad kalkon är riktigt sunkigt och lika trist är det med en övergräddad torris. Jag fixar kryddningen och den rätta färgen, maken tar hand om resten.
Här är min mycket söta och kompetenta syrra. Älskar hennes familjs hem, det är både vackert och mysigt! Alla foton jag tog igår blev tyvärr lite suddiga pga kletig lins. Jag upptäckte det först när vi var på väg hem, men då var det så dags. Värre har hänt, tänker jag.
Har du sett så härligt? Tänk alla som går förbi porten varje dag, undrar om de kan tänka sig precis hur mysigt det är här? Jag älskar att sitta i den där jacuzzin och titta upp i stjärnhimlen! Det hoppas jag få göra någon gång snart igen. Tack för ännu en fin Thanksgiving, tack för livet, tack för familj och vänner. Tänk så bra vi har det, som svågern brukar säga.
”Om jag tappar minnet helt – vad jag inte tycker om.”
Hej Anna! Här kommer listan som jag stal idén till direkt från ditt inlägg.
- att ärmarna blir blöta längst ner, närmast händerna
- blodkorv/blodpudding, den enda mat som fått mig att spy
- överraskningsfester för mig (men jag älskar att överraska andra, denna får jag kanske jobba lite på)
- musik som hugger mig i huvudet som en gaffel (somliga musikgenrer räknar jag som musik lika mycket som jag räknar schack som en sportgren, exempelvis rap och diverse skrikmetal, så jag borde kanske bara skriva ljud som hugger mig i huvudet…)
- att vara kall om fötterna
- när folk, inklusive moi, säger en sak och gör en annan, typ skenhelighet (men detta kan ju gälla en massa som inte är heligt alls)
- att putsa fönster, men jag ÄLSKAR putsade fönster
- när vuxna tycker illa om barn och ungdomar, och inte tar reda på vad det är som skaver och åtminstone försöker ge ungen en ärlig chans
- när vuxna inte tar ansvar för sitt känslomässiga bagage och fortsätter skylla sitt dåliga beteende på hur de blivit behandlade och vad de upplevt (och inte gör något för att lära om)
- kombinationen matos, svett och stark parfym
- människor som inte visar tacksamhet för någons ansträngning, utan genast hackar på det de inte gillar
- när alla tycker lika illa om något, men förlitar sig på att någon annan ska protestera och ta smällen
- masspsykosmentalitet/flockbeteende
- högar som blir stående/liggande ”för att jag ska ta hand om dem”, men som aldrig blir åtgärdade
- migrän
- olyckliga slut på böcker och filmer
- snålhet, både känslomässig och praktisk
- att inte räcka till/känna att jag inte drar mitt strå till stacken
- att hetsas till dåliga beslut
- lurendrejare, särskilt de som utnyttjar barn, gamla och försvarslösa
Soppa på en spik, fortsättning.
Hur går det att omvandla grejer som inte behövs till pengar i handen? Jag lade till etiketten ”soppa på en spik” till dessa inlägg, så får vi se hur ofta jag får tillfälle att använda den. Efter att ha håvat in de innestående pengarna på gamla SL-kort började jag strukturera upp saker och ting. Det allra första som hände var att en hel IKEA-kasse lämnades in till Pingskyrkans second hand. För det samlar man dock bara skatter i himmelen. Däremot har jag också sålt lite grejer på Tradera. Än så länge har jag dragit in 484 kronor och har minst 45 kronor till att hämta på de auktioner som fortfarande är igång. Jag hoppas dock att flera bud kommer snart! Det har onekligen varit roligt att se sådant som bara orsakar stök eller tar upp onödig plats i skåp och garderober omvandlas till julklappspengar. Jag vill därför fortsätta övervinna min ovilja att ta itu med de förberedelser och det efterarbete som behöver göras för att kunna håva in några pengar.
Viktig information för en Traderaannons är som följer:
- sanningsenliga fotografier, gärna fler som visar grejerna från olika perspektiv
- lika sanningsenlig beskrivning, gärna med adjektiv som beskriver på ett talande sätt
- alla eventuella felaktigheter utpekade, exempelvis fläckar, nagg eller hål
- mått och vikt
- tillräckligt tilltaget porto för att räkna in både det som ska skickas och packmaterialet
När jag ska förbereda för en annons ser jag till att få grejer i gott skick. Diskar, stryker och liknande. Därefter hittar jag ett ställe där jag kan fotografera utan distraherande omgivning. I syrummet finns det en sockel vid murstocken som funkar perfekt, men det går naturligtvis bra var som helst där omgivningen inte är stökig. Bra ljus är viktigt, liksom fokus så att inga detaljer missas. Eventuella skador fotograferas separat.
Jag tycker att det verkar vara viktigt att pricka in ”rätt tid” att lägga upp annonsen på för att få så många som möjligt att se den. Vilken den ultimata tiden är har jag dock inte räknat ut än. Gissar att många sitter på kvällen mellan 20 och 22, eller morgnar och kvällar om helgen.
Vi beställer inte särskilt mycket prylar, så tyvärr har jag inte direkt något lager av kartonger och annat packmaterial. Jag får kanske kolla med nära och kära? När vi fick in silverfisk med ett Traderapaket för några år sedan lyssnade jag på killen från Nomor och låter inte längre några kartonger flytta in i huset. De får istället stå i verandan (som återigen gått från att vara ett underbart litet sommarextrarum till att vara ett stökigt förråd). Tips till alla! Efter behandlingen har vi inte haft några problem alls med silverfisk. De döljer sig kanske någonstans, men innan dök de upp vid alla möjliga och omöjliga tillfällen. Urk!
Så här långt har jag kommit då det gäller att omvandla prylar till pengar:
162,50 kr + 484,00 kr = 646,50 kr
Spiksoppan ska få hamna på ett eget konto, men vad ska pengarna användas till? Har du några förslag? (Det är inte ofta jag ställer frågor till bloggens läsare eftersom jag ser det mer som något slags dagbok/tankebok, men ibland så…)
The boy, the mole, the fox and the horse.
Härom dagen kom ett så fint paket hem till mig. Lillastesyster hade skickat en bok som hon inte hade läst, men som hon trodde skulle falla mig i smaken. Tänk, så rätt hon hade! Charlie Mackesys bok är otroligt vacker och tänkvärd på ett varmt sätt. (Tänk Nalle Puh och hans vänskapsband.) Dessutom är formatet perfekt, utformningen och sättningen härlig och så luktar det tjocka papperet gott. Mmmm, som en litterär godisbit! Jag har en vän som aldrig vill höra ett ord om en bok hon ska läsa på förhand eftersom hon märkt hur mycket det påverkar hur hon går in i texten och tar emot den. Jag har märkt att det finns något att hämta där. Det räcker att höra att en bok är bra och vilken genre den tillhör, låt mig sedan upptäcka vad den gör med mig. Jag var väldigt känslosam när jag läste denna lilla pralin och började till och med fulgråta vid tillfälle. När det gått några dagar läste jag om boken på Goodreads och blev då extra tacksam över att inte ha läst några recensioner på förhand. Eftersom jag inte vill sabotera sin upplevelse länkar jag till recensionerna så du kan gå dit när du själv läst boken.
Liten tacksamhetsreflektion.
Trettio tacksamma dagar börjar närma sig sitt slut. Tacksamheten tar aldrig slut, den är en viktig del av mitt liv. Att genomföra dessa ”tacksamhetsmeditationer” och skriva inlägg till Facebookgruppen gör jag dock bara under november månad. Jag kan knappt tro att detta är den trettonde omgången med detta fokus. De första gångerna var det inte hela november, utan något slags nedräkning till Thanksgiving som går av stapeln den fjärde torsdagen i november i USA. Något år var jag också med i något som hette ”21 days of gratitude”, vilket jag tror var ett Deepak Chopra-projekt som Oprah Winfrey spred genom sina program.
Tacksamhet har alltid varit en teoretisk del i mitt liv. Jag har blivit uppfostrad till att uttrycka tacksamhet. Det är dock skillnad på teori och praktik. Inte förrän jag fick uppleva hur det kändes att knappt hitta något att vara tacksam för då livet tedde sig otroligt mörkt fick jag se vilken skillnad det kan göra att byta fokus. Idag vet jag att personer som är deprimerade har svårt att ta till sig tacksamhet och därför kan ett sådant här projekt snarare få en att känna sig ännu mer eländig. För mig som var nedstämd var det dock precis rätt medicin! Ska jag skriva en topplista på händelser som påverkat mig mest positivt genom livet finns definitivt november 2012 med. Det känns fint.
Vi närmar oss årets Thanksgivingfirande med stormsteg. Eftersom vi lever i Sverige får vi naturligtvis anpassa oss och kan inte fira på torsdag då det är en vanlig arbetsdag. Första adventshelgen blir därför alltid väldigt intensiv för mig. Första advent betyder stjärnor och adventsljusstakar upp, adventskonserter med genrep och så den här härliga middagen som blivit så viktig för syrrans och min familj. Vi brukar bjuda in de amerikaner vi har i krokarna och i år blir det troligtvis sista året vi firar med våra vänner som är på väg till Norge. Jag och maken har firat Thanksgiving sedan 1994 då vi bodde i Kalifornien, så denna tradition är minst lika viktig för våra barn som julen. Kalkonmiddagen är dessutom mycket mer poppis än julbordet.
2024 har varit ett otroligt tufft år för många nära och kära. Jag inser att tacksamhet inte är det gemene man först drar fram när livet hänger på en tråd, eller till och med är förlorat. För mig har det dock blivit ett viktigt andningshål, en plats där jag kan hitta kraft och ny energi när oro och sorg upptar så stor plats. Och för det är jag tacksam.
Laga det som lagas kan.
En av mina favoritkorgar hade gett upp. Det syns dåligt här, men den kraftiga grundgrenen som utgör själva handtaget och som går ned i själva korgen hade gått av. Du kan se brottytan till höger om handtaget här på bilden. Dessutom hade hela korgen torkat ut och fästena släppt, så först tänkte jag faktiskt bara använda korgen till brasved. Maken fick mig att tänka om och med gemensamma krafter reparerade vi den så gott vi kunde.
På den ”bra” sidan där bara fästet hade gått upp använde jag något slags snöre av naturtyp. Kanske hampsnöre? Jag fäste lite väl tunt med bara två omgångar som hjälper till att hålla allt på plats på vardera sidan, men sedan snurrade jag, gjorde dubbla halvslag och snurrade igen tills det kändes stabilt. Maken gjorde en ganska ful, men mycket effektiv, lösning för att få ihop det avbrutna handtaget med korgen med hjälp av en kraftig ståltråd på andra sidan handtaget. Tyvärr har jag ingen bild hur detta såg ut innan jag surrade.
Här ser du dock ståltråden och hur mycket snyggare (tycker jag) fästningen blev på denna sida. När allt var klart och fast smetade jag över en massa trälim som blir vattentätt då det torkat för att verkligen få allt att sitta. Jag har inte gjort om den första sidan och kommer kanske inte heller att göra det, men får jag feeling så blir det möjligtvis av en annan dag.
Fullt fungerande korg i skick att jobba hårt under lång tid framåt! Jag är mycket nöjd över den här räddningen. Visst är det fint att kunna vårda det som redan finns tillhands?