Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.
Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”
Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.
Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?
Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!
I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!
Lämna ett svar