Ombyggnad pågår, del två.

När jag läste några av kommentarerna till gårdagens inlägg insåg jag att jag ville komplettera min lilla liknelse eftersom den kunde feltolkas, eller åtminstone tolkas på ett sätt som inte var min mening.

Jag börjar med detta: ”Nej men det här lät ju faktiskt bara för deppigt: ’Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas.’” Men bilden av mig själv som ett hus som byggs gillar jag verkligen. Det är fortfarande under uppbyggnad och ett hus ”dör” inte när det är färdigbyggt. Lite närmar jag mig dock detta: ”Du ÄR du! Det finns inga supermänniskor. Huvudsaken vi gör det bästa av det vi har och inte krånglar till det.” Ja, visst är jag jag, men jag skulle kolavippen direkt om jag kände att det inte fanns mer att göra. Min grundstomme är definitivt satt, några stora tillägg eller förändringar känns inte aktuella. Jag har bara inte helt byggt färdigt.

Några tydligt definierade faser i en kvinnas liv är för somliga liknande mina egna: barndom, tonår, tidiga vuxenår, småbarnstiden, tiden som tonårsförälder, klimakteriet (från perimenipaus till full menopaus) och det som kommer härefter. Eftersom jag inte varit där än kan jag inte fylla på listan. Att jag säger att jag närmar mig byggets slutfas betyder inte att jag säger ”snart dör jag”, snarare att jag befinner mig i det skede vårt eget hus gör. En del takpannor ligger fortfarande staplade för att läggas på takpappen, det finns lister som inte sitter på plats, ett fönster har inga lister eftersom vi vill byta ut det, den mysiga inbyggda sängen i syrummet ska få en förvaringsmodul inbyggd så den blir ännu finare/mysigare, en del lister är inte målade o.s.v. Huset funkar utmärkt ändå, men det är inte färdigbyggt. Jag tror och hoppas faktiskt inte att jag kommer att göra några stora och omvälvande förändringar som rubbar mig i grunden, som gör att varken jag eller andra känner igen mig. Vi har en farstukvist planerad, kanske är det motsvarande mitt sista stora projekt på mig själv (vad nu det är).

Tänk dig att du är färdig med ditt bygge i trettioårsåldern. Att det inte sker någon utveckling, att huset står kvar exakt som det var då tills det är dags att lämna in. Du har sett dessa hem. De börjar se sunkiga ut efter tio, tjugo, trettio år. Mossan lägger sig på taket, algerna tar över norrsidan på gaveln, inredningen faller långsamt samman, köksskåp och garderobsdörrar börjar hänga på trekvart och går inte att stänga ordentligt. Somliga bygger sig själva hela livet, blir aldrig klara. Andra är färdiga tidigt och behöver bara fräscha till ytskikten, åter andra låter sig förfalla, oavsett om de är ”färdiga” eller inte. Vem är du, vem vill du vara?