Hur hamnade jag här? När mamma levde gjorde hon allt hon kunde för att påverka oss att flytta till Karlskrona. Hon skickade länkar till passande jobb, hon skickade tips på fina hus och hon drog också upp en och annan nackdel med att som barn växa upp i STOCKHOLM. Mitt svar blev alltid att jag inte någonsin tänkte flytta hit. Någonsin. Jag älskade Bredavik och ville att det skulle förbli mitt paradis på jorden, mitt andningshål, chansen för mig och min familj att hämta kraft till vardagslunken. Har jag ångrat att jag själv aldrig drev den här processen? Nej, knappast. Jag älskar att bo här och tänker att ”allt har sin tid”. Jag är dessutom en stark förespråkare av att komma ihåg att OM inte finns i livet. Vi har inte möjlighet att leva om våra liv. Fastnar vi i ett ältande över ”om bara” eller ”om inte” så mår vi otroligt dåligt.
Härom dagen promenerade jag ner till Bredavik och vår fina V som bor där. De senaste dagarna har varit helt fantastiska! Det var som att jag befann mig i en Jan Abramsson-tavla fast jag faktiskt bara promenerade på en asfalterad och trafikerad väg. Jag kände tacksamheten bubbla i mig. I början då vi bodde här var jag helt fokuserad på att vinsten med att bo här handlade om att vi nu befann oss nära så många i vår storfamilj. Det är fortfarande väldigt viktigt, men dessutom njuter jag av att bo HÄR. Platsen i sig har blivit viktig. Jag älskar verkligen Sturkö.
När min resebloggarsyster och jag var på väg hem efter ett spännande uppdrag som jag fick följa med henne på diskuterade vi vådan av att bli kvar någonstans och aldrig vidga sina vyer. Jag frågade om det var nödvändigt att resa ut i stora världen för att växa som människa, att nå sin potential. Hon hävdade att det åtminstone är en viktig beståndsdel medan jag sa att jag tror att man kan uppnå det också på andra sätt. Här finns en artikel som jag varmt rekommenderar. Den handlar om provinsialism och är mycket läsvärd, både för yngre och äldre. Jag tänkte också hänvisa till en text Malin Wollin skrev om hemvändare och bushabarn som flyttat till storstan och kommer tillbaka till hembygden och ser ner på de som är kvar. När jag hittar den ska jag lägga upp också den. Är du nöjd med din plats på jorden? Och vad gör du annars för att kunna uppnå din dröm?
Edit: Här är Malin Wollins krönika som jag pratade om.
4 kommentarer
Nu kom jag att läsa det här inlägget. Intressant. Jättelänge i mitt liv var jag avundsjuk på Tomas Löfström och Jacques Werup som både varit i världen och bodde i mitt paradis. Det tänkte jag på när jag visste att jag måste därifrån för min själs skull samtidigt som min själ satt på en stentrappa i sommarskymningen och grät över att behöva lämna paradiset…
Ja, tänk hur vanligt det är att vi kan vara i två känslor samtidigt! Har du någonsin velat återvända permanent till Skåne, eller finns det någon chans till att ni skulle hamna där? Jag tänker fortfarande att det är lite märkligt att vi hamnade här och hade aldrig kunnat förutse det.
Nej, det har egentligen aldrig funnits i mitt huvud som en verklig möjlighet. Eftersom jag valde en utbildning som bara fanns i Uppsala (och även mitt andrahandsval fanns bara där) visste jag att jag måste vara borta i fem år från och med 19 års ålder. Och jag hann aldrig aktivera planen för att hitta jobb i Skåne för när jag var halvvägs träffades P och jag och världen blev större. Dessutom var det omöjligt att disputera i mitt ämne i Skåne.
Men det är fortfarande i min världsbild en oslagbart bra plats att bo på. Även om man måste bortse från att så många stöder ett parti jag tycker är obehagligt. Men jag vet hur folk är, att fråmlingsfientligheten på ytan är mycket stark, och bildningsföraktet också. Ja, det var ju det jag behövde komma bort från…
Jag förstår! Då blir det såklart också lite mer av en drömvärld. För oss HADE det varit möjligt att flytta, men jag ville verkligen inte. Maken kunde gott tänka sig det redan då barnen var små. Jag är så nöjd att det blev som det blev och att vi fick landa här lite senare i livet.
Många är det som flytt sådant som inte passar deras världsbild av olika anledningar. Det är fint då det läker och man kan se det fina också (ofta finns ju det, även om jag vet att det verkligen inte är så för alla – de behöver bara klippa och aldrig se sig om igen).