Hus och Hem

Slit och släng, eller?

6 kommentarer

Förra året lade den ena nutida bekvämligheten efter den andra som jag känner mig beroende av här hemma av. Jag tycker att jag behöver alla dessa ting för att få livet här att fungera smidigt. Betyder det att jag är slav under prylar, eller bara barn av min tid? Jag gissar att mina anmödrar hade fnyst åt mig om jag stått framför dem och hävdat behovet, eller så hade de förstått och stöttat mig efter att ha insett vilka fantastiska framsteg vi gjort fram till 2000-talet.

Här är listan på det som brakat ihop och antingen åtgärdats eller fortfarande är i behov av att repareras eller bytas ut.

  • båda bilarna
  • elspisen
  • strykjärnet
  • dammsugaren
  • röjsågen
  • gräsklipparen
  • fläkten

Sanningen är att Fars gamla Golf blev obrukbar redan 2023, men maken hade intentionen att fixa den. Skrotupplag i all ära, men jag gillar verkligen inte att ha det stökigt på gården eller någon annanstans. En bil som dekoreras av permanent växtlighet runt däcken är ingen ”spännande installation”, utan bara skräp. Den blev aldrig fixad. När mammas driftiga kusin och hans likaledes driftiga fru kom på besök fick därför Golfen möta sitt Waterloo. Han lämnades på skroten i Torskors då vi var på väg till Klackamåla för att besöka Fars sista vila. Symboliskt och fint på något vis. Kian däremot, den är från 2011 och inte redo att möta något öde alls. Eftersom vi tog med den hem från USA är det däremot mer komplicerat att fixa somligt om det går sönder. Som bromsarna t.ex. De kostade lång väntan på Mekonomen, tårar och närmare 20 000 kr att fixa. Det var bara att hosta upp pengarna. Kian har varit så trogen och användbar ända sedan 2012 då vi köpte den i Orem. Två omgångar bromsfix har kostat över 30 000 kr det senaste året, så nu börjar vi ställa oss frågan om det är dyrare att reparera än att köpa nytt. När det gäller bilar kommer den punkten alltid och tyvärr presenterar bilen aldrig själv när den är där. En vacker dag inser man bara att kostnaderna för de senaste reparationerna hade räckt till en kvarts ny bil.

Dubbelplattan på spisen, alltså den som kan användas både till små och stora kastruller, gick sönder lagom till att jag skulle koka jul-i-juli-gröten. Den fungerar alltså, men inte som den ska. Det är mycket irriterande att den stora ringen är helt oberäknelig och därför inte kan användas när något ska stå och sjuda på låg värme. Är det skäl nog att byta ut till ny spis? Svar: nej. Precis som på många moderna spisar är varmluftsfunktionen på ugnen ojämn och väldigt oberäknelig. Det har den varit hela tiden och betyder att jag inte utnyttjar denna funktion, men inte heller det kräver ny ugn. Vi gillar läget.

Jag känner flera som lever utan strykjärn. Jag är inte en av dessa och stryker säkert mer än medelsvensken. Inte minst då jag syr mycket i perioder och då behöver strykjärn för att få ett snyggt resultat. När mitt supermuskedunderstrykjärn övergav mig för några månader sedan blev jag så besviken och köpte bara ett som var billigt på rean då vi åkte förbi Kalmar. Det visade sig vara ett dåligt drag. Jag hade blivit så bortskämd med funktionen att strykjärnet själv bestämmer vilken temperatur tyget kräver att det var stökigt att behöva vänja mig vid att ställa om manuellt. Dessutom är sladden alldeles för kort. Jaja, det får vara. Strykjärnet gör ju vad det ska.

Dammsugaren då? Ett hjul på munstycket har lossat, fästena vid både munstycket och röret och teleskopfunktionen har pajat. Vi bor i sandland och tyvärr får vi in mer sand och grus än jag hade önskat. Dammsugaren orsakar i sitt nuvarande skick onödigt många repor, men med manipulerad dammsugarteknik funkar det nästan okej. Dagarna går, men nu har jag iallafall mejlat Electrolux för att se vad ett nytt rör och munstycke skulle kosta. Dammsugaren i sig funkar ju fortfarande. Eller bör vi räkna med att den snart också ger upp? Jag har förstått att det medvetet byggs mindre hållbart för att vi ska köpa nytt, nytt, nytt.

Röjsågen/grästrimmern har vi haft inne på reparation på hos tyste, duktige (? Jag börjar tveka…) mannen på cykelverkstaden här på ön fler gånger än som känns roligt. Han har sagt att den funkar, men det gör den inte. I höstas hittade han någon liten detalj som han hade missat och lagade den kostnadsfritt, men precis lagom till att vi både behövde röja och trimma gräs på flera ställen gick den återigen inte igång. Så irriterande. Den har varit på reparation mer än den varit hemma och när den varit hemma har den varit helt oberäknelig. Jag ser inget annat råd än att köpa en ny till våren.

Även gräsklipparen är oberäknelig och har varit inne på reparation utan att bli 100% bra. Så irriterande! Men den funkar ju ibland, så den får vara.

Fläkten har långsamt gått åt sitt öde. Uppenbarligen var den byggd för att inte hålla, men det kunde maken fixa med en del trixande. Som han sa: ”någon annan hade bara slängt den och köpt en ny”. Nu kommer åtminstone funktionen av knappsatsen inte vara det som för denna fläkt till soptippen.

Jag ser ett skifte i den allmänna synen på konsumtion. Min syster skickade länken till ett spännande och störande reportage om Shein (aldrig har jag varit så nöjd med att inte ha beställt något därifrån). Läs och förundras! (Det finns flera delar, missa inte de andra.) UnderbaraClara är en av alla storbloggare som ger handfasta tips gällande hur man tar vara på det man redan har och inte bara ropar ”Löp och köp!”. Sveriges konsumenter har mycket att hämta för alla som är intresserade av vad som gäller för alla som köper varor och tjänster. (Och det är vi ju alla.)

Jag ogillar felplacerad skam, ser vad mycket elände detta fenomen ger upphov till och tror inte på att föra argumentation som bygger på skambeläggning för att uppnå förändring. Att föregå med gott exempel, leva som man lär och ställa frågor för att få medmänniskor att själva tänka tycker jag däremot är finemang. Ska vi överbeskydda barn och göra dem rädda för att leva eller ska vi lära dem ta ansvar för sig själva och sina känslor, lära dem varifrån mat kommer och hur man lagar grejer? Jag hoppas att vi är på väg mot en bättre värld som fortfarande är mer bekväm att leva i, att vi blir klurigare istället för dummare och att hoppet om framtiden återkommer. Heja! Men röjsågen, den får nog ändå åka på tippen…

Continue Reading

Ditten och Datten

Allt är inte guld som glimmar.

6 kommentarer

Att tala ekonomi med maken är mycket intressant. Han har en flashig MBA från USA i bagaget. Han fick inte ihop information och fakta då han gick på den där prestigefyllda och exklusiva utbildningen och fick ”därför”-svar då han frågade sina professorer-som-säkert-får-Nobelpris-i-framtiden ”varför”, men det var bara att svälja. Somligt får man acceptera att det inte står att finna förklaringar på. Än. Så småningom hamnade den där maken i finansbranschen. Livet som analytiker var spännande, men ”själsdödande” för honom. Någonstans i krokarna hittade han österrikisk ekonomi och detta gjorde att mycket föll på plats för honom. Han lämnade så småningom finansbranschen, men både han och jag är fortfarande intresserade av vad som händer i den ekonomiska sfären. Centralbanker, nådiga luntor, inflation, bostadsmarknad, räntor… Jag ser hur makens förklaringar oftast är lättare att förstå och mer logiska än de jag presenteras med i media. Kanske är det för att jag hört hans förklaringar i över trettio år?

Här har du ett exempel. Värde.

  • en ”vanlig” nationalekonom mäter värde i pengar
  • en österrikare ser värde som den subjektiva upplevelsen, alltså inte mätbart, och inte jämförbart mellan människor
  • en marxist mäter värdet i arbetstid

Så vad är dessa vaser värda? Jag tycker helt enkelt att den österrikiska förklaringen funkar bäst. Just i torsdags kostade dessa vaser på Pingstkyrkans second hand från vänster till höger 5, 15, 45, 35 och 55 kronor. Jag slog till och var nöjd med affären. Tyckte till och med att några av vaserna var ”fynd”. För någon annan hade dessa varit ”gammal skit”, smutsiga, omoderna och helt värdelösa, för någon hade mittkannan som är handblåst och graverad kanske varit ”värdefull”, medan fjärde kannan varit ”värdelös” trots att den också är handblåst p.g.a. att den är nytillverkad. För mig som ger bort buketter var den värdelösa vasen den bästa då den är stabil, har ett neutralt uttryck, håller god kvalitet och har en smalare hals som gör det enklare att få till snygga buketter.

Intressant blir om jag hade stått med en fuskbyggd lägenhet i ett populärt område som köptes som investering och antogs ge evig vinst vid försäljning. Jag fräschar upp ytor och platsbygger någon hylla som är populär bland Instagraminredare. Byter ut välfungerande vitvaror till snyggare. Jag har ”investerat” för att öka värdet. Krig utbryter i grannlandet, räntan manipuleras åt fel håll för bostadsägare, fler personer får ekonomisk hjälp från staten än bidrar till den allmänna pengabörsen, o.s.v. Då kan jag stå där och hävda lägenhetens värde med allt jag har, men ingen kommer ändå att köpa den till mitt investeringskryddade pris.

Det är spännande att se vad som motiverar människor då de ska införskaffa något. Vi funkar så olika. En del ser värdet i priset något kostat (högt pris är viktigast, t.ex. ett visst märke), en del värderar estetik högst, några låter funktion bestämma vad som omger en, kanske är kvalitet det enda som betyder något och för andra är affektionsvärdet viktigast. Jag gillar att bryta ner mitt eget tyckande för att se varifrån jag plockat upp dessa åsikter, men inser att det kanske inte är något andra ägnar sina dagar åt. Och spelar det egentligen någon roll? (Dessa tankar började snurra i huvudet då någon tog upp avlatsbrev, hur det bedrevs big business genom att handla med folks dåliga samveten och hur dessa skulle åtgärdas. Som troende blir jag illa berörd över det fruktansvärda hyckleri som omgav detta fenomen. Det går väl inte att sätta ett ekonomiskt värde på ett gott samvete?)

Continue Reading

Funderingar

Känslomässig manipulation.

2 kommentarer

Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.

Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.

Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?

I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.

Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.

Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.

Continue Reading

Funderingar

Det sista pillret.

2 kommentarer

Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.

Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.

Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?

Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.

Continue Reading

Hus och Hem

Ordning och reda.

8 kommentarer

Människor kommer som de är, men att säga ”jag är så här” till allt dåligt ens personlighetsdrag utsätter en för är inte särskilt hållbart. Tänk om en mördares höga impulsivitet t.ex. skulle leda till att hen slapp straff? Någonstans är det nödvändigt att balansera något allmängiltigt med anpassningar till vem man kom som. Ett barn som tidigt visar tendenser till oreda kommer inte att bli mer organiserat med skäll, men kanske behöver det läggas mer energi på hjälp att hitta olika system för ett fungerande vardagsliv.

Det forskas en hel del på oreda och psykisk hälsa. Att leva i kaos är ohälsosamt, eller är det så att ohälsan leder till kaos? Oredan orsakar iallafall många gånger stress. Man ägnar mer tid åt att leta efter grejer, hygienen kan vara sämre, kortisolnivåerna höjs av att hela tiden stå beredd att behöva städa, oredan kan leda till nedstämdhet och skamkänslor, sannolikheten att en person med ett stökigt hem är överviktig och/eller av sömnsvårigheter är stor. Som sagt, rent allmängiltigt är det inte alltid helt lätt att se vad som är hönan eller vad som är ägget. En vanligtvis ordningssam person som blir sjuk kan hamna i en ohållbar situation. Det hände t ex med en tidigare ägare till vårt hus. En uppväxt med brist på både kärlek och ting kan leda till att man håller i både viktiga och till synes onödiga ting med stor passion och blir hoarder, eller tvärtom – man lever ett liv helt utan prylar eller kärlekar, knyter inte an till något eller någon för att slippa besvikelser.

De flesta av oss är varken Marie Kondo med dammfria, perfekta hem (inte ens Marie Kondo själv visar det sig) eller en person med samlarsyndrom. Kommer du på oväntat besök till olika personer med Instagramperfekta hem då det är fest kommer det att visa sig att somliga har kläder liggande överallt, somliga har inte diskat på tre dagar och andra kommer att ha hem som kanske inte är festdekorerade, men ändå väldigt ordningssamma.

Jag har länge fascinerats över hur olika människor är gällande ordning. Min mamma hade stenkoll på grejer, men i hennes garderober var det vad som mest kan kallas kaos. Själv har jag sett hennes tvillingsyster som inspiratör till vilken ordning jag vill ha. Hennes linneskåp är perfekt organiserade – allt ligger manglat eller struket i perfekta rader. Vackert. Vet att jag har bild på det, men hittar den inte just nu. Här hemma har vi jobbat fram ett system där allt ska ha sin naturliga plats, men trots det behöver det ibland torkas ur, ordnas upp eller rensas ur. Januari och augusti är de månader då jag vanligtvis har sådana ”projekt”. En liten stund varje dag där det redan finns grundordning räcker för att underhålla. Jag bedömer också om det behövs större insatser. Detta är sådant jag håller på med nu när det är dags för ordningsunderhåll i januari:

  • storstädning av kyl
  • avfrostning av frys (vår är självavfrostande, men behöver ändå städas ur ibland)
  • urtorkning av skåp och lådor i köket
  • utrensning av kläder till Sellpy
  • torka av hyllor i förrådet, se till att sådant med kort datum kommer till köket för att ätas upp
  • genomgång av presentlådan (jag har en låda där jag lägger presenter för kommande behov)
  • lådorna i arbetsrummet
  • köksinventering
  • Badrummens skåp och lådor

Igår var jag en sväng till Pingstis för att lämna en del grejer som inte behövde bo kvar här hemma efter min genomgång av allt. Jag kompletterade istället mitt förråd av gå bort-vaser. Det stod jättemånga fina, både kristallvaser och enklare modeller, på hyllorna. Jag köpte dock bara fem stycken: några enklare och en jättevacker kristallvas till någon lite större födelsedag. Jag har sedan förrförra året en hylla i ladan där jag bara kan hämta en vas då jag ska ta med mig en bukett blommor till någon. För mig är det extra roligt att bygga ihop en bukett till en passande vas. Det verkar vara ett problem för fler än oss här hemma att det alltid behövs nya utrensningar. Jaja. Vi är bara mänskliga, så det gäller att fortsätta sträva.

Continue Reading

Ditten och Datten

Vinter i Uttorps naturreservat.

12 kommentarer

Igår hade jag nått änden på min fördragsamhet med sjukdomen och bestämde mig för att det var dags för en promenad för första gången sedan julveckan. Den promenaden räknas förresten knappt, utan var bara för att söva barnbarnet. Jag tog på mig lager på lager, virade på mig stora halsduken i kashmir och kände mig redo. Ljuset var inbjudande och himlen talade om att regnet hängde i luften.

Rådjurslegan fick mig att tänka på hur tacksam jag är för mitt varma och trygga hem. Hur känns det egentligen att vara ett djur på vintern? Fryser de verkligen inte infernaliskt? Innan jag ens var förbi det bebyggda området på Sommarvägen insåg jag att det blåste för mycket för att jag skulle känna mig trygg att gå genom skogen. Även om det har blåst väldeliga den här vintern och det mesta som suttit illa till antagligen redan har blåst ner ville jag inte gärna ha en gren i huvudet. Jag tog mig därmed hem igen och hämtade bilnycklarna. Tillbaka till barndomen, då när jag inte visste att ”Sturkö” inte var samma sak som ”Bredaviks brygga” och Uttorps naturreservat var varje års vackraste utflykt. Jag mötte varken hundägare, tyska husbilar eller pensionärer på utflykt, träden var kala och betande kossor stod inte att finna någonstans.

Vi har nära till berget på ön och så fort det har varit blött under en period uppstår det vattensamlingar på alla möjliga ställen. Promenaden från parkeringen är lyckligtvis torr då det som förut var en vanlig stig har blivit en mer tillrättalagd om än smal grusväg.

I vanliga fall är detta en del av min halvmilarunda, men sanningen är att jag inte tagit den på flera månader. Det är dags för en förändring. Jag blev så upplivad! Massor av tång låg längs strandlinjen. Tång får för övrigt inte plockas utan att man talar med markägaren innan. Tänk alla dessa specialregler som gäller om allt möjligt! I naturreservat är allt fredat, men vi har ju egen mark där jag skulle kunna hämta detta guld. Jag älskar verkligen kontakten med ”världsalltet” jag får här ute. Inlandsisen som ska ha smält undan för 12 500 år sedan har lämnat sina spår och det har jagats och fiskats här sedan slutet av den sena stenåldern. All växtlighet lutar ganska kraftigt pga vinden. Här ute på södra Sturkö är du så långt ute i skärgården du kan komma utan att ta båt.

Havet visade upp sig i all sin prakt och jag påmindes om vilken underbar plats vi bor på.

Visst småregnade det lite, men det mesta av stänket som hamnade i ansiktet kom från havet!

Hur underbart vädret kändes för passagerarna på Polenfärjan förtäljer inte historien.

Jag är inte helt bekväm med att ta mig fram havsledes den här tiden på året. Det är okontrollerbara naturkrafter vi har att göra med. Människan har allt för ofta hybris. Jag tänker på eldarna i LA nu, om hur människor har byggt in sig på ställen där de är i vägen för de naturliga skogsbränderna. Vi tror att vi kan styra och ställa utan att ta konsekvenserna av det vi gör. Ett mellanläge där folk tänker mer ansvarsfullt och försöker sitt bästa utan att ge sina barn, elever och medmänniskor ångest för att de ens lever hade jag föredragit. Så tänkte jag medan jag stod där och kände livet i mig.

Continue Reading

Funderingar

Om att våga stå upp för sig själv.

9 kommentarer

Det är en stor dag i äldsta dotterns hushåll idag. Hon går tillbaka till jobbet från föräldraledigheten och hennes man tar över hemmaförälderns roll under en tid innan hon ska vara med barnet igen. Deras tid i livet har fått mig att fundera mycket över tiden som småbarnsmamma och över de val som jag och maken gjorde för vår familj. Så många tankar!

När jag började på lärarhögskolan var jag 18 år och tyckte att jag var både vuxen och kompetent. Jag hade hjälpt till att uppfostra fem yngre syskon och mamma var gravid med lillastesyrran. Jag kände till allt från barnkrupp till stampande fötter i trappor och hade både letat efter syskon som rymt och vankat i väntan efter syskon som inte kom hem i tid. Brådmogen, absolut. Ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr, duktig flicka och väldigt allmänbildad för min ålder. Jag gick in i min utbildning med allt vad jag hade. Fröken Christine i lågstadiet, eller kanske redan Kristin och Gull-Britt i lekis, hade lett vägen in i skolvärlden. Dessa kvinnor var mina idoler, jag älskade att vara till lags och höra att jag var duktig. En sväng på högstadiet ville jag bli sömmerska, sedan terapibiträde (fast jag trodde det var arbetsterapeuter som gjorde deras jobb), men jag hamnade ändå på lärarhögskolan för att jag ville. Många av mina kursare var där för att deras betyg inte räckte till drömutbildningarna. Jag skulle vilja säga att åren på högskolan var omdanande och livsomvälvande och kan konstatera att de i högsta grad var det. Men inte var det högskolans förtjänst. Denna omdaning skedde i mitt privatliv och i sällskap av fantastiska lärare på mina praktikplatser. Så småningom fortsatte utvecklingen då jag som ung lärare kom till arbetsplatser som gav en väldigt trygg miljö för utveckling, så när jag kom till mindre trygga arbetsplatser hade jag hunnit tillskansa mig en inre stabilitet och förankring i yrket. Jag var pedagog, hade högskolepoäng i barnutveckling, metodik och pedagogik och dessutom hade jag många års erfarenhet av att uppfostra barn. Detta sägs vara anledningen till att småbarn ska gå i förskola. Det finns helt enkelt personal där som är mer kompetenta än föräldrarna. Att det även handlar om att frigöra personal till andra arbetsuppgifter i samhället hör jag inte diskuteras, det skulle kanske förminska förskolepersonalen. Man skulle kunna tycka att jag skulle vara fredad från andras behov att styra hur jag skulle sköta min föräldraledighet.

Min första barnmorska var en barsk, äldre kvinna i Flemingsberg, redan på den tiden ett ”utsatt område”. Jag var i himlen och så spänd på att bli mamma, hon kom med kommentaren ”kvinnokroppen är gjord för att föda barn mellan 15 och 25 års ålder”. Jag tyckte att det var så konstigt, att jag ju var 25 och därför passade in i mallen och att ingen enda av mina vänner var mamma än. Menade hon att jag nu hade gjort mitt, att det inte borde bli fler barn efter detta första, eller vad ville hon säga med sin kommentar? Jag vet inte, för jag träffade henne aldrig igen. Kommentaren har dock stannat med mig i snart 30 år. Vi fick vårt första barn och med vardera två års mellanrum kom sedan nummer två och tre också. Vi följde mönstret som så många andra för att kunna ta tillvara på den svenska föräldraledighetens guld. Jag fortsatte samtidigt att vara jag: ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr och duktig flicka.

Jag kände mig så självklar i mitt föräldraskap, visste vad som skulle göras då barnen var sjuka, lagade rejäl mat, såg till att hålla rutiner och erbjöd pedagogiska aktiviteter. Och jag lyssnade på vad andra sa. Mina medkvinnor (japp, männen hejade på, ”good for you”, detta gällde enbart andra kvinnor) pratade om pension och om kvinnofällan, om karriär och om att se till att inte komma på efterkälken, om ekonomi och om samhällskontraktet. Jag lyssnade. Och jag mådde till slut dåligt. Hela min kropp och min själ talade om för mig att de små varelser som kommit i vår vård var de viktigaste i min värld, men jag stressade ändå iväg till jobbet för att ta hand om andras barn. Det var ju mitt ansvar, både gentemot mig själv och alla andra. Så här i efterskott hade jag velat vara jag idag, haft samma tilltro till min intuition och framför allt hade jag velat våga utmana de tankar som jag inte hade förmåga att möta än. Västvärlden har idag problem då det föds alldeles för få barn. Inte tycker jag att det är konstigt, precis. Efter så många år av propagerande att barn är något obekvämt, på så många olika plan, så har vi fört oss själv hit.

I samhällskontraktet ingår att vi måste förhålla oss till våra medmänniskor. Olika politiska tankar sätter ramarna för hur detta ska gå till, men dessa och andra ramar påverkar oss också gällande personliga prioriteringar. Jag kan inte skölja av mig mitt badvatten, det har jag skrivit om många gånger förut. Det är ofta lättare att se klart på situationer efteråt, då tid har runnit under broarna och mer information har framkommit. Jag ångrar inte mitt liv och vet att det bara går att påverka här och nu, men med den information jag har idag vet jag vad jag vill och inte vill säga till mina unga medsystrar gällande deras föräldraskap. Jag verkligen hatar ordet ”kvinnofälla”. Det gör barnen till en belastning, till en käpp i hjulen och till något som är i vägen. Jag undgår därför att använda det med allt jag har. Jag förordar diskussioner i ett förhållande (särskilt med barn) där det görs klart hur yrkesliv, studier, hemmavarande och liknande ska värderas och eventuellt kompenseras för. Försäkringar, investeringar och konton ska sitta på plats från början, visst är det jätteviktigt! Att leva i godtrogenhet om att ens partner tänker precis likadant som en själv i alla situationer är inte hälsosamt. Men våga fundera runt familjens olika beståndsdelar, vilka behov alla har och hur dessa bäst kan uppfyllas utan att blanda in andras spökröster. Då menar jag också att om en familjemedlems behov uppfylls kanske det behöver göras justeringar för att en annan familjemedlem ska få samma fördelar. Och hur dumt det än känns att erkänna att det hände mig så önskar jag att ingen ung mamma ska bli bannad till att ta beslut gällande sitt föräldraskap som går emot hennes egna övertygelser.

Idag ser jag min dotter gå tillbaka till jobbet av rätt orsaker, inte för att någon utanför hennes familjebubbla har förminskat henne eller gett henne dåligt samvete. Jag peppar från håll och är glad att Lilla L har en så fin pappa som nu tar över den hemmavarande förälderns roll. Jag klappar också mitt yngre jag på axeln och konstaterar att det ändå blev bra till slut och att just denna del i mitt liv har lett till att jag idag månar om de känslor som kommer inifrån jämfört med vad andra tycker. Alla känslor är varken rätt eller sanna, men jag ger mig chansen att ta reda på det själv innan det yttre bjuds in. Jag uppskattar andras erfarenheter och berättelser och har många gånger haft nytta av sådana, men jag vet också idag att beslut ska fattas på rätt grunder. Då kan jag stå bredbent och ansvarsfullt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Och så gick tankarna denna stora dag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Snett från vänster och nya perspektiv.

2 kommentarer

Tur att vi fick en extra dag att komma igen på igår, av flera olika orsaker. Det har lagts upp för vardag under mjuka formar under flera dagar här hemma. Denna tid på året är så tung för många, men själv njuter jag av julfirandet, gillar tanken på nystart som nyår har med sig och tycker att det är skönt att trettondagen fortfarande är röd dag här i Sverige. Vi stackars svenskar famlar i mörkret, har oxveckorna framför oss och även om dagarna långsamt blir längre dröjer det tills det går att påstå att våren är här. Det gäller att mysa på alla sätt som bjuds! Kanske var det därför jag lät mig övertalas att ha granen kvar i några dagar till. Maken har gjort soffan till sin som i gamla tider, men från idag blir det ordning och reda med skrivbord och en bättre arbetsställning.

Fågelmatarstationen, min källa till så mycket glädje, har haft mängder av gäster de senaste lite kallare dagarna. Det nya taket byggdes efter makens nyfunna vurm för finsnickeri och han har haft nytta av sin matte på hög nivå på ett mycket praktiskt sätt. Det har känts pinsamt att kalla mig mattelärare när han suttit där med så avancerade uträkningar att jag inte ens haft koll på varför de skulle utföras, men samtidigt har jag påmints om hur roligt det är med matematik, hur logiskt det är och hur mycket jag älskar mönster och ordning.

Stora delar av dagen gick åt till att fixa med bloggen, sega i min risighet och fixa med lite köradministration. Det fanns dock tid till en hel del roligt också, som att välja nya bilder till galleriet i hallen där nere. Det blev en blandad kompott efter att jag hade rensat upp på skrivbordet. Den här gången valde jag efter mitt årsord ALIGN, nästa gång byter vi nog inför makens födelsedag och då kommer det att bli fler bilder från hans perspektiv. Jag älskar den här idén, att ha en plats där fotona byts ut och där man har tid att titta i lugn och ro. Visst älskar jag de digitala ramarna också, men de styr själva över sin fart. Hur som helst, fram med bilder ur gömmorna! De ska inte häcka i lådor eller i datorns minne.

Som du kanske ser blev alla bilder från igår tagna snett från vänster. Nu blev det bara så, men jag lade märke till det då svägerskan skickade bilder från sin morgonpromenad i Perth där hon kom från höger, hehe. Vi pratade jättelänge igår och det handlade mycket om saknad, men också om nya perspektiv. Svägerskan har inte bara bott på andra sidan jorden räknat från oss i familjen under många år, utan hon har också nyligen flyttat över hela kontinenten, från Sydney till Perth. Nu bor de nära hennes mans familj, i en fantastisk miljö där tjejerna kan cykla till kompisar och där man kan gå ner och bada i havet tre gånger om dagen på sommarlovet. Det känns märkligt och fint att vi kan prata från hennes kök och från mitt arbetsrum och tänka att vi lika gärna kunde ha varit i Stockholm och Orem, eller i Dalarna och Sörmland. Livet är förunderligt. Det är viktigt att ibland plocka ut sig från sin verklighet och ta ett fågelperspektiv. Se en dokumentär om någon som lever ett helt annorlunda liv än sig själv, resa i kartböcker som svärmors farmor gjorde eller fördjupa sig i historiska romaner som bygger på ramar av verkliga händelser. Det är så lätt att ta sitt liv för givet. Eller sin hälsa, för den delen. Idag vaknade jag nästan frisk! Om en halvtimme drar arbetsdagen igång och jag känner mig redo och pigg på att möta mina klienter. Jag hoppas att du som läser gillar det nya bloggformatet som nog får stanna här ett tag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Känslan av måndag.

12 kommentarer

Dagens inlägg blir delvis rena klagomuren. Det är en vecka sedan jag blev sjuk och igår kväll klämde jag i med att idag skulle jag vara frisk igen! Nog för att jag vet att positiv psykologi inte har särskilt mycket bäring, men jag blev ändå besviken då jag vaknade vid 5.30 av en smäll och fortfarande kände mig risig. Maken sov djupt och jag gick ut i vardagsrummet och började kolla efter vad som hänt, men hittade ingenting förrän jag öppnade köksdörren och såg att verandadörren hade blåst upp. Det har de senaste veckorna blåst en hel del, flera gånger nära 30 m/s, så det kändes märkligt att det var just nu som det skulle hända. Det snöade ute, grannkatten sågs springa iväg och jag som alltid känner mig så trygg rös ändå till av obehag. När jag hade fått igen alla dörrar som skulle vara stängda kokade jag vatten och gjorde iordning en kopp te, för nu var jag ordentligt vaken.

Som av ett mirakel hade bloggen börjat funka igen! Eller nej, jag önskar att jag hade kunnat skriva det. Maken ägnade många timmar både i lördags och igår för att hjälpa mig, men till slut var servern så fräsch och uppdaterad att mitt WordPress-tema inte längre var kompatibelt. Det blir fel på både det ena och det andra och det enda som ligger kvar synligt är inläggen och fotona. Man måste klicka sig in i ett inlägg för att kunna kommentera och har varken koll på senaste skrivna kommentarer, datum eller kategorier. Just nu är jag bara tacksam för att de viktigaste bloggfunktionerna kvarstår. Minimalism har sin charm, eller? Kanske är det nu jag äntligen byter tema, något jag tänkt på ganska länge. Denna fortfarande sjuka helgdag kanske därför kommer att ägnas åt att nedgrävning i WP-teman.

Härom dagen satt jag och rensade lite vid skrivbordet och skrev en mindre/mer-lista för 2025. Dessa listor är inga ”nyårslöften”, utan mer en kalibrering och påminnelse av var jag befinner mig och vilket håll jag vill åt. De är roliga att göra och när dessa påminnelser skrivits ner så skvalpar de runt i bakgrunden och puttar mig ofta åt rätt håll. Nyårsstädning i hjärnkontoret tror jag att alla mår bra av! Detsamma gäller städning av kökslådor och garderober med jämna mellanrum också för ordningssamma människor som jag själv. Tänk bara hur det ser ut i besticklådorna efter några månader av att bara öppna och stänga när diskmaskinen plockas ur eller när man ska ha något. Det är inte ”skitigt”, men ligger alltid några smulor, lite damm och någon röd bit av ett apelsinnät eller liknande. Så är det iallafall här hemma. Och det är alltid lika skönt att ha torkat ut det där skröfset. Precis så känns det när jag planerat upp mitt årsord och funderat över nuläget och drömmar. Jag tror att det är därför jag gillar nystarter så mycket trots att jag överlag är väldigt förnöjsam.

Continue Reading

Ditten och Datten

Uppdateringar…

2 kommentarer

… gällande bloggen kan göra det lite stökigt här en tid framåt. Jag hoppas du inte tröttnar under tiden! Just nu är alla widgets försvunna, men det verkar ha att göra med att WordPress-temat inte klarar serverns uppdatering till PHP 8. Allt blir förhoppningsvis bättre när det blir klart.

Continue Reading