Jag har svårt att välja favoritgrödor, men grönkål är definitivt en av dem. Eftersom de växer innanför viltstängslet behöver vi inte dela med oss till rådjuren. Det betyder att vi fortfarande har fräsch, obesprutad, fiberrik grönska bara några fotsteg ner i trädgården, precis när vi vill. Vi har sedan barnen flyttade hemifrån slutat dricka ”nyttiga” smoothies, annars var grönkål ett av de mindre poppis inslagen. Jag fick för mig att det var jättenyttigt, men sanningen är att jag tror att man pajar minst halva nyttan genom att slå sönder fibrerna. Desto bättre funkar spröda grönkålschips – finns det något godare? Jag har vant mig smaken och tycker att detta är en riktigt god salladsingrediens, men nä, smoothies kan den hålla sig undan.
Vinterpurjo är också tacksamt. Trots både en och två och tre köldknäppar står den kvar. Det är lite klurigt att få upp en lök när marken är frusen, men annars är det behändigt att ha en av mina favoritingredienser tillgänglig att rycka in. De här sista lökarna börjar se lite skruttiga ut, men de är fortfarande goda.
Persiljan ser inte heller så glad ut i minusgraderna, men funkade utmärkt i middagens bearnaisesås.
I både Lilla Amsterdam och Lilla Rotterdam har det kommit upp en massa tulpanknoppar. Jag har haft som experiment att bara låta befintliga lökar återkomma (i Lilla Rotterdam satte jag specifikt lökar som sades ha större chans till detta, i Lilla Amsterdam syns det tydligt vilka lökar som är lämpade) de sista två åren. Förrförra senhösten kunde jag dock inte låta bli att köpa ett gäng billiga tulpanlökar på Lidl och satte dem i dahliarabatten. Tänkte att jag skulle hinna spreja TricoGarden på dem för att sabotera för rådjuren, men den tanken var fruktlös. Jag jobbade hårt och räknar med att max hälften av de blommorna faktiskt hamnade i någon bukett, det som var slutmålet för mig. Nej, tulpaner i en trädgård som delas med rådjur kräver åtgärder större än TricoGarden.
Örthjulet ser risigt ut vid den här tiden på året, men det mesta ser ut att vara i gott skick. Med lite beskärning och kärlek kommer detta att åter vara en av favoritplatserna i trädgården!
Vi håller tummarna för att makens och syrrans bin har mått bra i vinter! Förutsättningarna för en rejäl honungsskörd är de bästa någonsin sedan de började med sin hobby. Efter ett gäng otursförföljda år och en lite knölig inlärningsperiod har de lärt sig ett och annat. Naturen rår man liksom inte på, om inget annat så har de fått lära sig det.
Till kvällen blev det trerätters. Allt var gott, men nog var kronärtskockan det allra bästa! Finns det något godare? En ”köttig” kronärtskocka med mjukrört smör och havssalt, mer komplicerad behöver en fantastisk matupplevelse inte vara. Pannacottan fick en touch av kardemumma och även det var jättegott. Oxfilén, bean och hasselbackarna däremellan blev lyckade och vi kunde konstatera att förra årets potatisskörd inte bara blev den bästa, utan att vi också lyckats ganska bra med förvaringen den här säsongen. Det är just det sistnämnda som jag tycker är det knöliga med att odla själv. Kanske är det därför jag också uppskattar de där grödorna som helt enkelt kan stå kvar ute i trädgårdslandet så mycket? Nu har dock en del fröer kommit i jord och nästa vecka blir det mer. Ska kallså lite ditt och datt i växthuset så får vi se om det funkar lika bra som förra året. Vi har ju haft fåglar som hackat sönder växthusplasten, så det regnar in och blir blött på flera ställen. Jaja. Det får lösa sig! Vi kämpar vidare.
Lämna ett svar