Barnbarnets små sockor är klara. De gick snabbt att sticka, även för mig som är en långsam stickare. Jag är en ovanligt snabb diskare (min familj hade många barn, men ingen diskmaskin) och en ovanligt långsam stickare för att ha stickat så mycket som jag har gjort genom åren. Ibland hade det varit skönt att vara nöjd trots lite mer slarv. Men nej, jag mäter på millimeter, plockar upp om någon maska blivit lite för stor, fäster med omsorg och vill att även det som inte syns ska tåla att granskas av någon som är petigare än jag.
Nu har planttantssäsongen dragit igång. Jag vill tro att det finns lust och tid att sticka ändå, så jag ska leta fram något som får bli nästa projekt. Det är möjligt att detta inte blir färdigt förrän till hösten eller så, men det är okej. På ett sätt är det skönt att vara periodare. Det ger ny lust och glädje istället för ”om-bara-detta-blev-färdigt”-känslor då något plockas fram igen efter ett någorlunda långt uppehåll. Jag har några underbara härvor kashmirgarn i vackra färger som jag köpte på utförsäljning då vi bodde i USA. Kanske är det dags för en ny spetssjal? Det var länge sedan och är något som jag tycker kan vara jätteroligt. Å andra sidan gillar jag att ha kontinuitet i ett sådant mönster, för när det sätter sig i muskelminnet går det mycket fortare. Ja, ja, det reder sig nog. Idag skiner solen och vintern som var här så sent som igår morse känns långt borta. Än äter dock fåglarna maten i fågelmataren, så kanske är vi fortfarande i vårvintern? Den här veckan ska tomaterna skolas om och jag har massor av fröer jag vill få i jord, så vi får väl se om det blir något mer stickat.
… dela ut brev i Danmark. De kommer att montera ner sina 1500 brevlådor under andra halvan av 2025. Läs detta igen. De gamla vanliga, danska brevlådorna ska inte längre sitta uppe.
Tipset om denna revolutionerande nyhet kom från min tyska syster som är mer på hugget gällande viktig information än jag själv. Detta är så stort så jag vet inte vad. Min syrra skulle skicka ett vykort från Skottland till vår moster i Nynäshamn häromdagen. Det gick på motsvarande 37 SEK. The times they are a-changin’!!! Sannerligen.
Med ett hjärta som bankar hårt för brevvänner, julkort och vinstbrev har jag så svårt att ta in allt detta! I julas blev det bara inte av att få några julkort skickade. Det var planerat trots att det skulle bli en dyr historia att dels få julkorten tryckta och dels köpa porto till lite för många utlandsbrev för att det skulle vara roligt. Å andra sidan har jag skickat flera små paket till minsta systerdottern och vår lilla dotterdotter till mycket skäliga priser de senaste månaderna. Marknaden anpassar sig till en verklighet som jag tycker är väldigt tråkig. Kommer våra barnbarns barnbarn ens att kunna skriva med sina händer? Läsa min skrivstil? Ibland känner jag mig väldigt, väldigt gammal.
Vi har haft en väldigt mild vinter här på Sturkö och har inte behövt skotta en enda gång. Någon gång har jag för mig att jag borstade av bron med piassavakvast, men det var väl allt. Igår morse började det snöa lite då jag gjorde mina morgonbestyr och sedan fortsatte det resten av dagen. Det blev kallare och kallare och så mycket fåglar som besökte fågelstationen har jag inte sett på hela vintern! När våra helggäster så bullrade in framåt 20.30 berättade de att de ringt maken som var på väg hem för att varna för blixthalkan som lämnat en bil voltad i Bredavik.
Nu på morgonen vaknade jag av ett intensivt ljus och hela världen var blåvit och solvarm.
Skatbona var översnöade, men i häcken levde ändå småfåglarna om. De lät lika glada som vanligt, kvittrade och höll på.
Tomt i fågelmataren, dags att fylla på nya fröer.
Solljuset in på väggen gav en mental energi-shot och jag tänkte att jag verkligen längtat efter denna känslan.
Det röda verandaglaset, amaryllisen och det varma vårmorgonljuset som fått snöskjuts – krock i skallen. Inget är som det ska, men på det bästa sätt som tänkas kan. Den här dagen kunde inte ha börjat bättre! Hoppas att du får en fin helg.
Mitt favorithäng i Karlskrona är Elsas. För mig som inte äter vetemjöl finns det alltid goda alternativ, atmosfären är härlig, personalen trevlig och tillmötesgående och det går att få både lite brus och känsla av storstad och att kunna sitta nere i källaren och få lite mer lugn och ro. Det är hit jag brukar ta mina utbytesstudenter som håller sig i Karlskronatrakten om de inte som många ungdomar hellre går till Espresso House (inte min favorit). Igår var det dags för mostersfika med makens systerson. Jag säger alltid fastersfika till dem eftersom deras mamma är mina barns faster. Förvirrande, det där. Jaja.
Växande och hungriga tonåringar behöver mat mer än fika, så det blev en bowl till den unge herren. Vi talade om livet och skolan och livet och tonåren och livet och matte och livet och barndom och livet och glädje och livet och tiden och livet och hur det är att flytta till ett nytt ställe. Och livet. Så mysigt! Jag är glad att få de här stunderna med kidsen.
Innan den unge herr’n kom hade jag en stund för mig själv. Satt och tittade ut på en långsam eftermiddag med få flanörer utanför fönstret. När Polenfärjan kommit in ser man turisterna som tar sig an detta världsarv oavsett om det är väder för det eller om något är öppet eller ej. Karlskrona är en underbar sommarstad. Precis som i många andra svenska orter är just denna tid på året kanske inte den då man helst åker hit. Det finns inte så jättemycket att göra inomhus och är man inte intresserad av historia och allt det där som rör anledningen till att just Karlskrona blivit världsarvsstad kan det nog kännas lite bleh. Vi har många studenter på BTH och Hyper Island som har lite svårt att fördra det lite långsammare tempot.
Jag tänker många gånger på vilket ansvar vi alla har att skapa det samhälle som vi vill ha. Att stötta stickgrupper, bokcafén, friluftsinitiativ, brädspelsklubbar, schackklubbar, idrottsverksamhet, körer och lokala näringsidkare. Stan dör långsamt, det är svårt att överleva som företagare när folk handlar på Amazon, Temu och alla andra onlinebutiker. Ja, där hamnade jag idag. Men jag vill sluta med att säga att Karlskrona är väl värt ett besök, SÄRSKILT om man är intresserad av friluftsliv (ARK 56, Blekingeleden) och de där vanliga turistattraktionerna (Marinmuseum och flera andra museum, Visit Karlskrona har koll både på evenemang och ställen att besöka). När man sedan är hungrig eller sugen på en fika efter allt upptäckande är det bara att sätta sig på Elsas en stund.
Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.
När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.
Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.
Jag har levt ”i beredskap” i hela mitt liv. Jag växte upp i ett hem där det stod helt vete i skafferiet och där vi gick och slickade på fingrarna och doppade dem i mjölkpulvret då vi var sugna på något sött och gott. (Eh, vad gör man om behovet tränger på?) Mina föräldrar beställde hem stora balar med toapapper och hushållspapper och vi hade precis som Clara Lidström en egen liten ”livsmedelsbutik” nere i källaren där vi kunde hämta mjöl, tomatkonserver eller vad det nu var som behövdes. Det stod vattendunkar under hyllan i tvättstugan och när jag blev äldre visste jag var det låg kontanter om behovet hastigt skulle uppstå. ”Om kriget eller krisen kommer” är både ett mentalt och ett praktiskt mindset. Det handlar om att kunna ställa om från att förlita sig till att någon annan alltid finns tillgänglig att lösa situationen till att ta ansvar själv, eller veta hur man hittar den hjälp som behövs. Det handlar om att göra klart för sig att även om man behöver växa upp och ta på sig ”big girl panties” klarar vi oss inte utan varandra. Nätverk (mentala) och grannskap (fysiska) är extra betydelsefulla i situationer då det krisar.
Jag hör att min svägerska i Australien är jätteorolig över situationen i Ukraina och att hon har sina föräldrar och sin storfamilj så nära. Andra i min närhet är deprimerade av hur det som händer i USA påverkar världsordningen. En del ser islamister som det största hotet och visar bilder på hur kvinnor i Iran såg ut innan 1979 och tänk om det blir likadant i Sverige? Klimatkrisen och ondskan och människors förmåga att glömma vad som hänt i historien – det finns så många hot och så mycket att vara rädd för. Hur ska vi kunna hantera att vi inte precis lever i La La Land?
Jag försöker leva som jag lär. Odlar, ser till att jobba på min och mina medmänniskors resiliens (mental stabilitet), förkovrar mig, ser till att inte knarka nyheter för att inte brytas ner av all skit som presenteras från olika håll och jobbar på att omfamna det faktum att jag naturligt är pessimist och därmed har ett stort ansvar att hantera detta. Vet att jag blir extremt effektiv när någon får en stroke, då jag är med i en olycka, när jag eller någon närstående drabbas av mer än svåra utmaningar. (Detta är sådant jag varit med om.) Jag vet också att jag kraschar efteråt, så jag har ansvaret att inte hålla mig nära botten på brunnen och se till att med jämna mellanrum kontrollera att det finns stegar att klättra upp på. Efter att ha gjort snart hela det svenska samhället kontantlöst kräver nu Riksbankens chefer att butiker med livsnödvändigheter måste ta emot kontanter och att alla behöver se till att ha kontanter hemma. Med tanke på hur många ungdomar som väl knappt sett en sedel eller ett mynt och lever i ständig skuld i Klarna country kanske det är dags för ett nytt ämne i skolan? ”Beredskap och resiliens” skulle det kunna heta. Varsågod för tipset, Skolverket. Till dig som läser här önskar jag en härlig dag. Livet är underbart! Också. ❤️
Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.
Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.
Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.
Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.
Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.
När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.
Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.
Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.
Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.
Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.
”Vad gjorde du innan du upptäckte scrapbooking?” ”Jag städade alltid då jag inte hade något annat att göra.” Konversationen hade jag för många år sedan med en medpysslande vän som precis som jag numera mestadels lagt pysslet på hyllan, men hon har fortsatt att ha städning som en viktig hobby. Jag har flera runt omkring mig som har börjat processen med att döstäda (och i vissa fall avslutat den då det blev för jobbigt). Vissa personer gillar inte alls att städa, andra älskar det. Sedan finns det de där som städar tvångsmässigt och de som hamstrar och inte städar det minsta. Själv finner jag något slags tjusning i att se resultatet efter en rejäl städning och njuter delvis av själva arbetet. Det hålls allmänt någorlunda rent och fräscht här hemma, jag hatar äckliga toaletter, älskar att diska och tvätta, och ogillar att tvätta fönster. Med oregelbunden regelbundenhet städar jag ur skåp och lådor och tycker att det är underbart frigörande trots att det oftast redan är ganska ordningssamt, bara för mycket grejer. Maken gör de där lådorganiseringarna betydligt mer sällan, men när han gör det åker det mesta i… nej, ut i ladan. Han har svårt att göra sig av med grejer och är ännu mer känslomässigt anknuten till grejer med affektionsvärde än jag, hur nu det är möjligt.
Under fastan är det tänkt att man ska offra saker och ting. Annannan tipsade om ”fasteaktiviteten” att rensa ut lika många saker som dagens datum fram till påsk. Hur bra som helst! Igår började jag alltså på åtta. Att jag sedan inte kunde låta bli att fortsätta när jag kommit till åtta och snarare hamnade på trettio är en annan historia. Jag bestämde mig för att först och främst gå igenom arbetsrummet och syrummet. Nästa helg får vi nattgäster. Kanske borde jag därför städa på ett annat vis, men vem har sagt att man alltid måste vara logisk? Det vanliga dammandet och torkandet ska nog få sin plats det också. Vad ska vi förresten göra med den söta lappen som maken fick i present av yngsta dottern då hon precis hade kommit igång med sitt skrivande? ”Pappaesosätogodsosnel” – Pappa är så söt och god, så snäll. Den har plockats upp och ner otaliga gånger från en liten behållare som inte längre finns kvar. Visst hade denna lapp blivit en gullig liten tavla?Den ska helt klart visas upp och inte ligga i någon kaoslåda.
FöreEfter
Med tanke på att jag redan har bra ordning i lådorna handlar det mer om att allt som kan vara användbart varken behöver eller ska sparas. Den enda lådan det var riktig kaos i var ”översta lådan” vid min arbetsplats. Jag vet vilka grejer jag låter ligga kvar varje gång jag städar och som aldrig någonsin används. Detta ska vara en plats för sådant som används ofta. Några av mina favoritpennor, skärmaskinen, häftapparaten… Inte ett favoritblandband som ska läggas någonstans ibland släktklenoderna, inte några riktigt kassa saxar och definitivt inte läppvalla som härsknat och smakar illa de få gånger jag använder det. Därför började jag där. Med tanke på vad jag hade i den där lådan blev det som sagt långt fler än åtta saker som rensades ut. Jag kände mig oväntat lättad efteråt och tackar Annannan så hjärtligt! Kanske ser det inte ut att vara någon skillnad, men det är det verkligen.
Allra roligast var naturligtvis att fylla på bläck i mina reservoarpennor, även om det inte hade det minsta att göra med att rensa ut. Dessa fyra pennor är mina favoriter och ges därför lite extra omsorg. De behöver också fyllas på med bläck med jämna mellanrum. Solrospennan som jag fick av mina syskon då våra föräldrar gått bort är gjord speciellt till mig av en av våra gamla grannar i Orem. Visst är den vacker?
När jag läste några av kommentarerna till gårdagens inlägg insåg jag att jag ville komplettera min lilla liknelse eftersom den kunde feltolkas, eller åtminstone tolkas på ett sätt som inte var min mening.
Jag börjar med detta: ”Nej men det här lät ju faktiskt bara för deppigt: ’Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas.'” Men bilden av mig själv som ett hus som byggs gillar jag verkligen. Det är fortfarande under uppbyggnad och ett hus ”dör” inte när det är färdigbyggt. Lite närmar jag mig dock detta: ”Du ÄR du! Det finns inga supermänniskor. Huvudsaken vi gör det bästa av det vi har och inte krånglar till det.” Ja, visst är jag jag, men jag skulle kolavippen direkt om jag kände att det inte fanns mer att göra. Min grundstomme är definitivt satt, några stora tillägg eller förändringar känns inte aktuella. Jag har bara inte helt byggt färdigt.
Några tydligt definierade faser i en kvinnas liv är för somliga liknande mina egna: barndom, tonår, tidiga vuxenår, småbarnstiden, tiden som tonårsförälder, klimakteriet (från perimenipaus till full menopaus) och det som kommer härefter. Eftersom jag inte varit där än kan jag inte fylla på listan. Att jag säger att jag närmar mig byggets slutfas betyder inte att jag säger ”snart dör jag”, snarare att jag befinner mig i det skede vårt eget hus gör. En del takpannor ligger fortfarande staplade för att läggas på takpappen, det finns lister som inte sitter på plats, ett fönster har inga lister eftersom vi vill byta ut det, den mysiga inbyggda sängen i syrummet ska få en förvaringsmodul inbyggd så den blir ännu finare/mysigare, en del lister är inte målade o.s.v. Huset funkar utmärkt ändå, men det är inte färdigbyggt. Jag tror och hoppas faktiskt inte att jag kommer att göra några stora och omvälvande förändringar som rubbar mig i grunden, som gör att varken jag eller andra känner igen mig. Vi har en farstukvist planerad, kanske är det motsvarande mitt sista stora projekt på mig själv (vad nu det är).
Tänk dig att du är färdig med ditt bygge i trettioårsåldern. Att det inte sker någon utveckling, att huset står kvar exakt som det var då tills det är dags att lämna in. Du har sett dessa hem. De börjar se sunkiga ut efter tio, tjugo, trettio år. Mossan lägger sig på taket, algerna tar över norrsidan på gaveln, inredningen faller långsamt samman, köksskåp och garderobsdörrar börjar hänga på trekvart och går inte att stänga ordentligt. Somliga bygger sig själva hela livet, blir aldrig klara. Andra är färdiga tidigt och behöver bara fräscha till ytskikten, åter andra låter sig förfalla, oavsett om de är ”färdiga” eller inte. Vem är du, vem vill du vara?
