Igår träffade jag en av mina närmaste vänner i Kalmar. Det var en speciell dag, för hon hade bjudit in mig till ett öppet NA-möte (Anonyma Narkomaner), en talardag om relationer, där hon skulle hålla tal. Vi träffades för att först äta lunch på Blomlöfs, tog en kort runda till vattnet för att träffa det vackra slottet och sedan for vi vidare till lilla Nybro. ”Jag har ingen aning om hur många som kommer att vara där, det kan vara få eller ganska många.” Det var det senare. Har du en föreställning om vem som är ”beroende” (så kallar sig alla där, det används inga imperfekt och pratas inte om att det var något man var)? Glöm det. Nu visste jag redan detta med tanke på min kompis. Det aktiva beroendet ligger många, många år tillbaka i tiden, men att gå på möten och att gå igenom 12-stegsprogrammet om och om igen är lika självklart för henne som resten av måstena i livet.
Sällan har jag känt mig så älskad som då jag kom hit. Jag fick kramar och uppmärksamhet utan att någon var påflugen, hade jag varit där för första gången hade jag inte kunnat falla genom stolarna. Jag fick veta att alla är välkomna till dessa öppna möten, men att det inte är så vanligt att familj och vänner kommer. Varför, undrade jag, men förstår att detta är en del i ens liv som kan vara oerhört skrämmande och överväldigande. Somliga såg ut att ha levt tuffa liv, andra såg ut som vilken chef som helst.
Temat för dagen var relationer och talare från olika delar av Sverige var inbjudna. När det var dags för min vän delade hon ”talarsoffan” med en av sina vänner från annat håll. Min väns situation känner jag väl till och vi har pratat så mycket om den att jag mest var så imponerad av hennes mod. När killen bredvid hade haft ordet en stund fick jag däremot hålla mig från att inte börja hulka. Tårarna rann under hans halvtimme och hela jag kände mig som kastad in i ett betongfundament. Vem är jag att tro att jag vet någonting om livet? Den trygghet jag fått uppleva på så många olika plan? Jag har haft bra koll på det i hela mitt vuxna liv, men nu hände något i mig och jag förstod precis hur stort detta är. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag är så innerligt tacksam för alla som engagerar sig i beroendevården efter att själva ha varit fast i aktivt beroende. Jag tror att man måste ha levt det för att förstå både hur det är och hur det faktiskt inte längre behöver vara.
Vi avslutade genom att hela rummet ställde sig i en cirkel och höll varandra om ryggen för att läsa sinnesrobönen. Jag kan den utantill, men kunde inte säga ett pip eftersom jag var så tagen av stunden och bara grät. Denna stund var helig, det är det enda sättet jag kan förklara det på. Tack för att jag fick vara med om denna omskakande upplevelse.
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan
förändra, mod att förändra det
jag kan, och förstånd att inse
skillnaden.
Resten av bönen brukar man kanske inte höra så ofta, men den är också viktig.
Låt dock aldrig min sinnesro
bli så total att den släcker
min indignation över det
som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför
mina kinder och vreden
slocknar i mitt bröst.
Låt mig aldrig misströsta om
möjligheten att nå en
förändring bara för att det som
är fel är lag och normalt, att
det som är vrångt och orätt har
historia.
Och låt mig aldrig tvivla på
förståndet bara för att jag är
i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.
Lämna ett svar