Här ute på ön är dimma ingen ovanlig företeelse vid den här tiden på året. Jag gillar absolut inte att köra i tjockan, men annars har jag ingenting emot den! Rätt kläder för rätt väder och allt det där. Jag började måndagen med en telefonkonsultation angående min hälsporre medan jag stod och kollade ut på den dimmiga trädgården där livet ligger och trycker på bakom svällande knoppar och grävande rötter. Kurre Ekorre bor inte i vår tall i år, men var och hälsade på en stund och gjorde mig glad. De två mössen som hade flyttat in i verandan har däremot båda medelst musfällor fått gå in i andra dimmors dal. Det räcker att mössen får ta del av fågelfrön som fallit från fågelmataren.
Det är något med dimman som gör allt lite mjukare i kanterna och dämpar både färger och ljud. Det var tyst i Ryd då jag stannade till en stund för att njuta av utsikten som inte gick att se vid Ryamad. Det finns något att hämta också i det som bara kan anas eller som har upplevts vid tidigare tillfälle. Tystnaden bröts bara av någon enstaka bil som svischade förbi. Antagligen hemtjänstens bilar eller kanske någon som skulle ut till kyrkogården?
Jag vet, det är dumt att handla på måndagar här ute. Mamma lärde mig att varutransporterna kommer på tisdagar, men jag skulle ändå inte ha något som behövde vara toppfräscht. Sanningen är att det var riktigt bra att jag kom när jag kom, för personalen hade ställt ut några lite ledsna tulpanbuketter med ”varsågod och ta” eftersom det stod en ny låda inne i blomsterhörnan. Jag lovade mig själv att ta med en bukett hem om det fanns någon kvar efter handlingen. Sagt och gjort. Att de andra lila buketterna mest dög till att fylla ut trött jord med gjorde inte mig något, för jag tog hem en gulröd bukett med femton riktigt fräscha godingar som nu står i köket och gör mig glad. Tack för det, ICA Nära! Bästa måndagsöverraskningen.
Eller nej, jag tar tillbaka. På eftermiddagen stod jag i vanlig ordning och kikade lite på fågelmataren och njöt av pippisarna som flög in och ut, även kajorna som pickade omkring på lagom avstånd. Rätt vad det är hajade jag till. Kunde det vara?! Men visst var det väl? Jo, men helt säkert! Men en hona är aldrig ensam (iallafall har aldrig jag varit med om det), så fram åkte kikaren och jag flackade försiktigt fram och tillbaka över päronträdet…
… och där satt ju ett par kompisar! Det HÄR slog gratis tulpaner. Det är så sällan vi har besök av domherrar, men jag blir lika sprallig varje gång det händer. Jag kan inte säga att vi matar fåglar för att få besök av just domherrar, men det gör inte saken sämre. Förlåt alla kajor som ställer upp i ur och i skur. Jag ska ge er lite mer cred, men idag handlar det faktiskt mest om dessa skönheter.
Lämna ett svar