Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.
Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.
Inga blåsippor står att finna i skogarna än, men helgen har bjudit på underbart vårväder. Med solen börjar det surra i bikuporna och man ser mängder av tecken på liv! Utan moln blir stjärnhimlen intensiv och nätterna kalla.
Det är lätt att glömma att det är långt kvar tills det blir tryggt för alla frusna växter som behöver lite mer daltande. Detta har gjort att det kändes okej att sonens sockor har tagit orimligt lång tid att sticka färdiga. Nog ser de ut att räcka upp till låren för de flesta, men det är bara storlek 45. Den här modellen ser alltid lite märklig ut när det saknas en tillhörande fot. De sitter dock som en smäck! Den värsta modell jag vet är den där snurrstickade modellen utan häl, de sitter väldigt oskönt.
Varje gång jag stickar med stickor 2,5 lovar jag mig själv att inte göra det igen eftersom det går så långsamt. Fruktlöst löfte, jag vet att jag kommer att bryta det. Dessutom behöver jag öva på tålamod och detta är ett bra sätt. Sedan jag började jobba bort de garner jag faktiskt har här hemma har det blivit några olika projekt. Jag hade bl.a. tre gånger två Fabel-nystan i olika färger som ”ungarna” fick välja mellan (alltså, vad kallar man sina vuxna barn?) och sonens i orange blev färdiga först. De här kan väl göra vem som helst glad? Ja, om man inte ogillar orange i allmänhet eller tycker att sådana här självrandande garner är det fulaste som finns.
När jag ändå hade farten uppe tänkte jag passa på att sticka ett par till lilla L också. Jag har till hennes också valt en modell som har chansen att sitta bra på den lilla knubbiga foten. Den stickas i enkelresår hela vägen (utom under foten, så klart). För övrigt lägger jag alltid upp strumpor på ett halvt nummer större stickor för att de inte ska stasa då de är färdiga. Jag stickar rätt hårt och det är annars lätt hänt.
Detta är en av mina favoritfärger! Teal på engelska. Det borde heta kricka, fågeln som färgen fått namn efter, men inte säger folk ”min favoritfärg är kricka”?! Blågrönt, grönblått? Inte turkost tycker jag, det är för mycket grönt i.
Även om jag har ägnat delar av helgen åt att läsa, lyssna, bingea Ally McBeal och sticka har jag också njutit av vårvärmen. Lådorna i trädgårdslandet är eftersatta, jag orkade inte rensa ut ogräset innan vintern som jag borde ha gjort. Det innebär mer jobb nu så klart och det visste jag. Kvickroten är värst, men det finns också våtarv så det räcker och blir över. Jaja, nu blev det så. På andra ställen kan jag njuta desto mer. Bästa snödroppsbestånden växer i häcken mellan oss och grannarna. De har verkligen börjat ta för sig sedan jag rensade upp ordentligt där för ett par år sedan.
Påskliljorna är på gång! Jag satte lökar runt ett av päronträden första hösten här. Den fina cirkeln är numera bara en halvcirkel, det växer bara på den södra sidan av trädet. Mängderna av krokus jag satte för några år sedan runt det andra päronträdet verkar inte trivas alls, eller så är de bara sega. Sötnosarna längst uppe i inlägget är nämligen de enda som kommit upp hittills. Runt Ingrid Marie-trädet växer fritillaria så det stänker, men det är för tidigt för dem än.
Utanför vårt sovrumsfönster har vi varje år underhållning av skator. Nu har de tre bon att välja på, kanske väljer de ändå att bygga nytt. Vi får se hur det blir. Jag har ännu inte lagt märke till någon byggaktivitet, men det närmar sig. Våren är här och jag njuter.
”Vad gjorde du innan du upptäckte scrapbooking?” ”Jag städade alltid då jag inte hade något annat att göra.” Konversationen hade jag för många år sedan med en medpysslande vän som precis som jag numera mestadels lagt pysslet på hyllan, men hon har fortsatt att ha städning som en viktig hobby. Jag har flera runt omkring mig som har börjat processen med att döstäda (och i vissa fall avslutat den då det blev för jobbigt). Vissa personer gillar inte alls att städa, andra älskar det. Sedan finns det de där som städar tvångsmässigt och de som hamstrar och inte städar det minsta. Själv finner jag något slags tjusning i att se resultatet efter en rejäl städning och njuter delvis av själva arbetet. Det hålls allmänt någorlunda rent och fräscht här hemma, jag hatar äckliga toaletter, älskar att diska och tvätta, och ogillar att tvätta fönster. Med oregelbunden regelbundenhet städar jag ur skåp och lådor och tycker att det är underbart frigörande trots att det oftast redan är ganska ordningssamt, bara för mycket grejer. Maken gör de där lådorganiseringarna betydligt mer sällan, men när han gör det åker det mesta i… nej, ut i ladan. Han har svårt att göra sig av med grejer och är ännu mer känslomässigt anknuten till grejer med affektionsvärde än jag, hur nu det är möjligt.
Under fastan är det tänkt att man ska offra saker och ting. Annannan tipsade om ”fasteaktiviteten” att rensa ut lika många saker som dagens datum fram till påsk. Hur bra som helst! Igår började jag alltså på åtta. Att jag sedan inte kunde låta bli att fortsätta när jag kommit till åtta och snarare hamnade på trettio är en annan historia. Jag bestämde mig för att först och främst gå igenom arbetsrummet och syrummet. Nästa helg får vi nattgäster. Kanske borde jag därför städa på ett annat vis, men vem har sagt att man alltid måste vara logisk? Det vanliga dammandet och torkandet ska nog få sin plats det också. Vad ska vi förresten göra med den söta lappen som maken fick i present av yngsta dottern då hon precis hade kommit igång med sitt skrivande? ”Pappaesosätogodsosnel” – Pappa är så söt och god, så snäll. Den har plockats upp och ner otaliga gånger från en liten behållare som inte längre finns kvar. Visst hade denna lapp blivit en gullig liten tavla?Den ska helt klart visas upp och inte ligga i någon kaoslåda.
FöreEfter
Med tanke på att jag redan har bra ordning i lådorna handlar det mer om att allt som kan vara användbart varken behöver eller ska sparas. Den enda lådan det var riktig kaos i var ”översta lådan” vid min arbetsplats. Jag vet vilka grejer jag låter ligga kvar varje gång jag städar och som aldrig någonsin används. Detta ska vara en plats för sådant som används ofta. Några av mina favoritpennor, skärmaskinen, häftapparaten… Inte ett favoritblandband som ska läggas någonstans ibland släktklenoderna, inte några riktigt kassa saxar och definitivt inte läppvalla som härsknat och smakar illa de få gånger jag använder det. Därför började jag där. Med tanke på vad jag hade i den där lådan blev det som sagt långt fler än åtta saker som rensades ut. Jag kände mig oväntat lättad efteråt och tackar Annannan så hjärtligt! Kanske ser det inte ut att vara någon skillnad, men det är det verkligen.
Allra roligast var naturligtvis att fylla på bläck i mina reservoarpennor, även om det inte hade det minsta att göra med att rensa ut. Dessa fyra pennor är mina favoriter och ges därför lite extra omsorg. De behöver också fyllas på med bläck med jämna mellanrum. Solrospennan som jag fick av mina syskon då våra föräldrar gått bort är gjord speciellt till mig av en av våra gamla grannar i Orem. Visst är den vacker?
När jag läste några av kommentarerna till gårdagens inlägg insåg jag att jag ville komplettera min lilla liknelse eftersom den kunde feltolkas, eller åtminstone tolkas på ett sätt som inte var min mening.
Jag börjar med detta: ”Nej men det här lät ju faktiskt bara för deppigt: ’Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas.'” Men bilden av mig själv som ett hus som byggs gillar jag verkligen. Det är fortfarande under uppbyggnad och ett hus ”dör” inte när det är färdigbyggt. Lite närmar jag mig dock detta: ”Du ÄR du! Det finns inga supermänniskor. Huvudsaken vi gör det bästa av det vi har och inte krånglar till det.” Ja, visst är jag jag, men jag skulle kolavippen direkt om jag kände att det inte fanns mer att göra. Min grundstomme är definitivt satt, några stora tillägg eller förändringar känns inte aktuella. Jag har bara inte helt byggt färdigt.
Några tydligt definierade faser i en kvinnas liv är för somliga liknande mina egna: barndom, tonår, tidiga vuxenår, småbarnstiden, tiden som tonårsförälder, klimakteriet (från perimenipaus till full menopaus) och det som kommer härefter. Eftersom jag inte varit där än kan jag inte fylla på listan. Att jag säger att jag närmar mig byggets slutfas betyder inte att jag säger ”snart dör jag”, snarare att jag befinner mig i det skede vårt eget hus gör. En del takpannor ligger fortfarande staplade för att läggas på takpappen, det finns lister som inte sitter på plats, ett fönster har inga lister eftersom vi vill byta ut det, den mysiga inbyggda sängen i syrummet ska få en förvaringsmodul inbyggd så den blir ännu finare/mysigare, en del lister är inte målade o.s.v. Huset funkar utmärkt ändå, men det är inte färdigbyggt. Jag tror och hoppas faktiskt inte att jag kommer att göra några stora och omvälvande förändringar som rubbar mig i grunden, som gör att varken jag eller andra känner igen mig. Vi har en farstukvist planerad, kanske är det motsvarande mitt sista stora projekt på mig själv (vad nu det är).
Tänk dig att du är färdig med ditt bygge i trettioårsåldern. Att det inte sker någon utveckling, att huset står kvar exakt som det var då tills det är dags att lämna in. Du har sett dessa hem. De börjar se sunkiga ut efter tio, tjugo, trettio år. Mossan lägger sig på taket, algerna tar över norrsidan på gaveln, inredningen faller långsamt samman, köksskåp och garderobsdörrar börjar hänga på trekvart och går inte att stänga ordentligt. Somliga bygger sig själva hela livet, blir aldrig klara. Andra är färdiga tidigt och behöver bara fräscha till ytskikten, åter andra låter sig förfalla, oavsett om de är ”färdiga” eller inte. Vem är du, vem vill du vara?
Jag kör långsamt förbi byggarbetsplatsen mellan Mörtfors och Norrköping. Den angivna hastigheten är 30 km/h. Klockan är inte ens sju, men vägbyggarna är redan igång. Trots det fräser flera bilar förbi oss i hög hastighet, långt över den pågivna. Jag tänker på människorna som kallar detta sin arbetsplats. De som lever med en ständig risk för obetänksamma, stressade, empatilösa medmänniskor som bara prioriterar sin egen bekvämlighet, sin egen tid, sitt eget liv. Det stör mig otroligt och jag får andas djupt för att inte hänfalla åt irritation och ilska. ”Road rage” kan tydligen se ut på olika sätt.
Just nu håller jag på med något slags komplicerat byggnadsarbete gällande mig själv. Mitt årsord kräver djupdykningar, för hur ska jag annars kunna justera mig själv till mina grundvärderingar? Är förresten dessa ens samma som då jag var 25, 35, 45? Det är lätt att förorda godhet, vänlighet, kärlek, respekt, arbetsmoral, ansvar och allt annat fint i teorin. Hur det omsätts är dock inte helt självklart. Jag vill ta reda på var jag brister, var jag saknar delar, var redskapen behöver bytas ut och hur mitt arbetssätt kan förbättras. Trots min ålder hittar jag fortfarande nya prång, vrår och smygar i mitt inre. Det är både givande och intressant. Jag behövde ödmjukas då jag var yngre, nu behöver jag något annat. Frågan är vad.
Det hade inte varit dumt med dessa två skyltar att hänga runt halsen i det här skedet. Tänk att bara ha medarbetare runt omkring mig. Folk som jag kan lita på, som ”håller hastigheten”, vet vad de pysslar med, inte stjäl mina redskap och maskiner, är fokuserade på samma bygge som jag och bidrar till en trygg arbetsplats ”Gående” = alla som bara ska förbi, som inte är investerade i mig, inte är intresserade av diskussioner, inte har förmåga eller vilja att utvecklas tillsammans med mig. Tanken lockar, men som människa behöver man kunna hantera att göra även ganska intensivt arbete med sig själv utan att kunna inhänga arbetsplatsen.
Som 54-åring närmar jag mig byggets slutfas. Kanske är det t.o.m. dags för renovering på vissa ställen, det är inte helt klart för mig. Jag tror iallafall inte att jag är villig att plocka bort någon essentiell modul, egentligen handlar det snarare isåfall om ytskiktsrenoveringar. Vi får väl se. Det är ändå jag som är byggherre och vad jag har förstått har jag ganska fria tyglar…
Onsdagar brukar vara lite mellandagar för mig, men just gårdagen blev riktigt festlig! Dagen började med ett fint samtal. Mitt jobb som samtalsterapeut känns meningsfullt, spännande och utvecklande. Jag älskar verkligen att möta medmänniskor på detta sätt.
Jag passade på att jobba undan planttantssysslorna som väntat i onödan i flera dagar på rasten. Syrrans rumslönn beskars och fick lite ny jord. De fyra sticklingarna sattes i ett glas vatten enligt Farbror Gröns anvisningar. Rötter som utvecklas i vatten är inte ”fel” rötter, men en stickling ska tydligen inte stå för länge i ett glas vatten om man vill ge den nya plantan bäst förutsättningar. Moderplantan mådde inte särskilt bra och bladen tyder på att den har näringsbrist. Jag hoppas på nystart och ett fint resultat! När jag ändå var igång satte jag små ampelliljor i kruka, ett kämpande paradisträd fick omsorg och så satte jag några tomatfröer från min kompis som jag missade då de andra kom i jord.
Framåt kvällen åkte vi mot Småland. Svärmor och svärfar väntade med räkmackor från Blomlöfs, brasa och tända ljus. Det är alltid lika mysigt i Mörtfors, jag älskar att komma dit.
Efter semlor som vi tagit med oss var det dags för underhållning. Maken fick ett dragspel i 30-årspresent. Det har alltså varit i hans ägo i snart 25 år och användes bara under en period då våra vänner hade ett ukrainskt par boende hos sig. Den ukrainske mannen saknade sitt dragspel hemma. Han lät hälsa att ett dragspel mår bra av att användas medan vi hörde hur hela instrumentet knakade då det väcktes till liv för första gången på många, många år. Nu har dock maken tränat i princip varje dag sedan årsskiftet och det börjar låta riktigt bra emellanåt! Kul för svärföräldrarna att få valuta för pengarna de lade ut på den där presenten för så många år sedan. Svärfars kommentar ”men det var ju riktigt njutbart” efter en perfekt satt vals uppmuntrade till ett fortsatt tragglande. (Att det fram tills dess låtit som Kulturskolans första konsert efter en termins lektioner var han finkänslig nog att inte ta upp. Det är klurigt att framträda för publik!) Det har varit spännande att följa denna process. Från att inte ha en aning om hur ett knappdragspel funkar till att kunna spela enkla melodier med både bas och diskant med 15 minuter per dag i drygt två månader – vad kan jag själv bemästra med lite kontinuitet?
Igår var det dags för årets möjligtvis enda semlebak. Vi brukar bjuda hit familjen på semlefest, men i år hittade vi inte riktigt något bra tillfälle för detta. Det kommer andra tillfällen. Jag bakar släta bullar med samma gamla recept från Vår Kokbok som jag följt sedan mitt första egna semlebak på Branta backen i Tumba då jag var 23 år – jag gör helt enkelt släta vetebullar med ganska mycket kardemumma i.
Denna ljuvliga krydda passande både i sötsaker och i vissa exotiska maträtter tillhör mina favoriter. Finns det någon mer uppiggande och glad doft? Att mortla tillhör dock inte mina favorituppgifter, men eftersom färdigmalen kardemumma helt enkelt inte blir lika gott lät jag konsulten här hemma ta hand om det jobbet.
Hej, hej! Bröllopspresenten, den blå duk i dräll som mest legat i ett skåp sina första 25 år i vår ägo då den inte var så hipp, läggs numera gärna på bordet. Glada små påskliljor skvallrar om huruvida det är lussekatter eller semlebullar som ligger under bakduken.
As long as a hundred of us remain alive, never will we on any conditions be subjected to the lordship of the English. It is in truth not for glory, nor riches, nor honours that we are fighting, but for freedom alone, which no honest man gives up but with life itself.
The Declaration of Arbroath, 6 April 1320
Jag älskar denna handduk som jag köpte vid ett besök hos syrran i Skottland för många år sedan. Den är urblekt och fläckig, men den har varit med och förberett för så många festligheter och gör mig lika glad varje gång jag ser den att den med all sannolikhet får vara med tills den faller i bitar.
Jag penslar aldrig mina semlebullar med ägg eftersom de ändå ska få pudrat florsocker över sig. Jag är en sån konstig människa som väger degen till bullarna. Lite mindre bullar blir 50 g, mer vanlig storlek 65 g. I år testade jag att göra Brinken bakars egna mandelmassa gjord på rostade mandlar som mixades hela utan att skalet togs bort. (Receptet hittar du här.) Jag gillade den inte särdeles mycket förutom att det var gott att ha kardemumma i, så jag gjorde en vanlig med mandelmjöl och en droppe bittermandelessens också. (100 g mandelmjöl, 1,5 dl florsocker, en liten äggvita, en droppe bittermandelessens (kan uteslutas), en liten nypa salt.) Eftersom jag inte kunde avsmaka det färdiga resultatet får jag tro maken och de andra som fick smaka som sa att den nytänkande mandelmassan blev bra. Själv doppade jag stora bitar vanlig mandelmassa i vispad grädde och det blev min smarriga semla för året.
Ps: Sorgligt är att det verkar som att jag av misstag har tappat bort min fina gräddtyll som ger de finaste semlorna. Den tyll som jag nu fick använda är helt fel. Världsligt problem, men ändå.
Med viss oregelbundenhet tar vi hand om träbänken här hemma. Då vi renoverade köket efter en stor olycka med värmepannan i Snättringe i början på 10-talet undrade maken om verkligen träbänk med nedsänkt diskho var smart. Jag var ihärdig, hade kollat på en massa snygga kök i Sköna Hem och i inredningsbloggar. Förvisso var jag noggrann med att få till arbetstriangeln i vårt parallellkök, något som de förra ägarna inte hade prioriterat, men träbänk skulle det vara.
Det där köket blev mitt drömkök på många sätt. Idag hade jag tyckt att det var trist, förutom kaklet som var underbart, men praktiskt. De som köpte vårt kök har sålt vidare, de renoverade bort arbetstriangeln och bytte både kakel och vår fantastiska fläkt och påminner om hur meningslöst det är att tro att ”neutral smak” är neutral. Folk gillar helt enkelt olika och ett kök är mycket krångligare att anpassa till personlig smak. Hade jag gjort om köket idag hade jag aldrig gjort mig av med den rostfria bänken från 70-talet och jag hade aldrig använt träbänk. Det hade blivit en ljus virrvarrskiva istället, eller något annat mer praktiskt och fortfarande snyggt alternativ.
Dessa två kompisar får jobba då det är dags för träbänksvård. Jag tar en matsked oxalsyra och rör ut i lite varmt vatten med en tesked för att lägga på mörka fläckar av diverse slag. (Detta är en gummihandsksaktivitet.) Oxalsyran används sedan för att bleka bort de där svarta fläckarna som är så trista. Svarta ringar efter grejer som inte skulle ha ställts direkt på bänken, synliga rester av soya och lite allt vad det kan vara.
Den här gången var jag lite för frikostig. Eftersom syran bleker oavsett om det finns en fläck eller inte vill man egentligen att syran inte ska sträcka sig så långt utanför fläcken. Det gick bra ändå. Jag har en ljus fläck här på bänken från tidigare tillfälle då jag lämnade oxalsyran kvar för länge. En halvtimme brukar räcka bra, men är det en riktigt envis fläck kan man behöva låta den verka lite längre.
Jag använder en vanlig tvättsvamp i syntet och masserar in trävaxet längs med träfibrerna, jobbar in det fram och tillbaka. När det känns som att trät är mättat låter jag det verka i någon halvtimme. Sedan är det dags att noggrant torka upp överflödet, det som inte sugits in i träet, med en gammal trasa. (Jag har kasserade örngott som jag klipper bitar av till bl.a. detta.) Trasorna läggs i en plastpåse och jag häller vatten på eftersom linoljan annars kan självtända och knyter ihop. Klart! Du ser skillnaden i lyster mellan oxalsyrebilden och den här. Det blir så mycket fräschare efter en sådan här spabehandling.
Med jämna mellanrum upplever jag att tiden går extra fort eller långsamt. Just nu är i en av de där perioderna där jag behöver göra stegen längre för att hinna med. Kanske är det hälsporren som ställer till det. Att beordras vila var inget problem tills jag insåg precis hur mycket jag använder apostlahästarna varje dag! ”Jag ska bara, pompompom…” Något som inte krävt förflyttning annat än i tanken har varit förberedelserna inför årets fasta.
Sedan ett gäng år tillbaka har jag uppmärksammat fastan med olika stor entusiasm. Det sägs att ”vägen till helvetet är kantad med goda intentioner”. Varför förbereda mig för något som jag eventuellt bara kommer att ägna halvhjärtad uppmärksamhet åt? I mitt fall handlar det både om den mentala kalibreringen inför själva fastan och det som händer under veckorna fram till påsk, något som gör att det känns värdefullt oavsett om jag kommer att ägna noll eller mycket uppmärksamhet åt den. Hur ser min fysiska, mentala och andliga hälsa ut? Vad hade mått bra av en justering? Novembers Trettio tacksamma dagar handlar om en liknande process, men där utan att offra något. I detta inlägg länkar jag till upplägget i ”Liten fastebok för själen” som jag hittade i världens mysigaste bokhandel på Söder i Stockholm. Det lilla häftet plockas fram varje år, oavsett temat för min fasta.
Jag sparade en lista jag berördes av då jag precis hade köpt fasteboken. Jag har ju fastat i hela mitt vuxna liv, både av andliga och fysiska orsaker, och tänkte att jag ”hade koll” på vad jag hade som mål. Denna lista väckte dock något i mig (förlåt att jag inte antecknade var jag hittade den):
Fasta från sårande ord och säg vänliga ord. Fasta från sorg och låt dig fyllas av tacksamhet. Fasta från ilska och låt dig fyllas med tålamod. Fasta från pessimism och låt dig fyllas av hopp. Fasta från bekymmer och våga lita på Gud. Fasta från klagomål och överväg enkelhet. Fasta från påtryckningar och bär en bön i ditt hjärta. Fasta från bitterhet och fyll ditt hjärta med glädje. Fasta från själviskhet och var medkännande mot andra. Fasta från agg och sträva mot försoning. Fasta från ord och var tyst så att du kan lyssna.
Ibland har jag delat mitt tema för fastan och ibland har jag hållit det för mig själv. I år låter jag denna lista leda vägen. Som jag skrivit förut har jag en känsla av att mörkret trycker på med full kraft. Men våren är ju på väg, solen stiger upp tidigare för varje dag och dagarna blir längre? Det är ändå dags för mig att bära in ljuset, vara ljuset, dela ljuset. Jag tänker att man inte behöver ha någon gudstro för att må bra av en sådan här period av eftertanke. Vad tror du?
Min planttantssäsong har dragit igång. Jag lutar mig numera på erfarenhet och försöker låta det räcka. De första åren var allt nytt, nu återanvänder jag mycket. Det ser inte alls lika snyggt ut, jag sätter namnlappar skrivna med brun Sharpie på klippta bitar av glasskartong och undrar om somliga återvunna småkrukor verkligen klarar den här säsongen också. Trots detta väljer jag återanvändning framför perfektion alla dagar. Sist jag var på Blomsterlandet kollade jag allt som skulle kunna inhandlas och påminde mig om att denna hobby är ett pengaslukande hål om man släpper den lös. Min trädgårdsmästarsvägerska gör egen jord för hållbarhetens skull, men dit har jag inte orkat gå. Att använda Bokashisystemet har dock varit jätteroligt och jag säger till mig själv att jag borde diska ur hinkarna och köra igång igen. Blev lite modfälld då mina ”jordfabrikslådor” frös sönder i botten. (Lådorna ska vara lufttäta.)
Syrrans pelargoner såg jättefina ut efter vinterns förvaring även om jag hade tagit med mig liftare i några av mina krukor i höstas. Det var kålfjärilslarver som smaskat i sig en massa blad och mått gott trots att jag försökt rensa bort dem då jag varit i Bredavik och sett över plantorna. När jag hämtade dem hittade jag fyra välmående akrobater som varken fick hänga med till Karlskrona eller Uttorp, för sån är jag. Med tanke på att jag visste att det bodde larver i jorden fick jag göra ett totalt jordbyte också i de större krukorna istället för att bara lägga på lite ny, näringsrik jord. Alla krukor diskades och jag tog några få sticklingar.
Jag älskar den rostfria diskbänken. Diskmaskinen sitter på ”fel sida” eftersom det inte gick att välja med en återvunnen bänk, men annars är den perfekt. Så mycket bättre än de modernare versionerna vi haft på andra ställen. Att jobba med jord på samma ställe där det ska lagas mat en stund senare kräver sitt. Eftersom det var så mycket jord som skulle ut i trädgården tömde jag allt i sopsäckar för att lättast kunna transportera och för att slippa spill. Spillet kom jag dock inte undan. Det var jord överallt när jag var färdig, hehe.
Jag skär alltid ner mina pelargoner så de ser minst sagt stubbiga ut. Inte som hamlade träd (det ser inte så friskt ut), mer som en snaggning. Detta brukar ge fina och buskiga plantor. När de tagit sig och börjat växa ordentligt vattnar jag med pelargonnäring. Detta har gjort underverk sedan jag började med det för några år sedan. Alla krukor blev genomvattnade i den nya jorden, men nu är jag försiktig med vattenkannan tills jag börjar se plantorna spräcka nya blad och de tar ny fart. Pelargoner mår bättre av lite torka än för mycket vatten och ruttnar lätt. Inte minst gäller det sticklingar. Jag sätter numera sticklingarna i såjord i små krukor, vattnar en gång och är ännu mer försiktig med vatten tills jag ser nya rottrådar sticka ut i hålet i botten. Sticklingarna ska inte pillas och dras i för att se om de ”fastnat”, lämna dem ifred och låt naturen ha sin gång. Vattna på jorden om det behövs, inte på stammen. Ja, om du nu vill veta hur jag gör.
Den här amaryllisen har tre knoppar och har nu börjat slå ut för att göra våren lite gladare. Kortare stjälk har jag dock aldrig sett, det ser jätteroligt ut. Kanske fick den lite växtkraft av att titta på när jag höll på med pelargonerna. Nu ser jag förresten att det verkligen är dags att ta itu med att olja in träbänken igen! Oj, så torr och risig den ser ut. Det får dock bli en annan dag. Efter att nu ha gjort ett hästjobb gällande mina pelargoner hoppas jag att de återbetalar mina spa-tjänster genom att blomma vackrare och mer rikligt än någonsin på sin pelargontrappa i sommar.
