Ditten och Datten

10 juli 2025.

12 kommentarer

Morgonstund har guld i mund. Det som är tänkt att bli en perennrabatt i gula och röda toner är än så länge ett snigelparadis med en salig blandning fröer och plantor som jag spritt ut och försökt rädda. Har har jag dödat så många sniglar att jag skulle kunna fylla en hel oljecistern. (Jag är en överdrifternas kvinna, vad kan jag säga…)

Efter fix och trix, vattning, rensning och lite sånt, var det dags att skörda potatis till tysk, varm potatissallad. Detta är Dior eller Ballerina, men det är ingen sort jag vill odla igen. För mjölig, men jättegod smak. Potatissalladen blev väldigt smarrig!

Maken grillade lite goda korvar och till det hade vi räksallad och våra egna gurkor, plus potatissalladen, och hade en mysig vardagslunch med fina vänner. Det är härligt att sitta i skuggan en vacker sommardag. Önskar att man kunde skaffa ett genomskinligt nät som höll sig över hela tomten för att slippa flygkräk, men det går bra med dem också. Getingar är jobbiga, men några sådana hade vi inte sällskap av.

Skjutsade vännerna till stan pga dålig busskommunikation och passade på att kolla efter en grej till min syrra på Pingstis. (Jag hade sett precis en sådan tavla hon ville ha i tisdags, men då visste jag inte att hon önskade en sådan.) Hittade inte tavlan jag letade efter och tog en liten runda när jag nu ändå var där. Jag och en man stod vi tavlorna och jag sa ”vilket fint konstverk” om en textiltavla lite längre bort. ”Jaha”, sa han och bildgooglade den. ”Oj, 1100 kronor på Auctionet, den tar jag”, sa han och gick därifrån. Jag och min stora mun, hade jag ingenting sagt hade han inte ens brytt sig om den där tavlan. Det var okej. Jag hittade nämligen något snyggt för några tior i en hylla lite längre bort som jag själv bildgooglade och fick då fram detta. Nu dricker jag inte snaps och gissar att en försäljning på Tradera knappast frambringar några stora summor för extra lyxigt finskt hantverk. Däremot är jag tacksam för min blick för kvalitet. Som mamma brukade säga: ”Hur kommer det sig att du alltid hittar det dyraste i hela affären?”. Ja, säg det, mamma.

Vildblommor med löss (det är tydligen otroligt stora angrepp av bladlöss i år) och motljus. Härligt! Älskar mina trädgårdsrundor, flera gånger varje dag. Den som jag gjorde efter ännu en runda till återvinningscentralen blev extra fin. Idag fick vi smaka lite hallon, lite gurka, första tomaterna och hurra, dahliorna börjar äntligen vakna till liv! Det växer bra bland chili och paprika i växthuset, potatisen är god, löken är fin, sockerärter finns det i överflöd och det blommar i rabatterna. Jag stannar och njuter, tackar för en fin sommardag och ser fram emot att få sova riktigt gott inatt.

Continue Reading

Hus och Hem

Let it go.

16 kommentarer

”Gjorde ni inte iordning ladan till dotterns bröllop under pandemin?” Jag pratade en stund med min körkompis efter en konsert förra torsdagen och berättade att jag höll på att storstäda där. Det korta svaret är att jo, det gjorde vi ju. Det långa svaret är att det som gjordes då bara var fortsättningen på ett projekt som kanske aldrig blir riktigt ”färdigt”.

2019 köpte vi loss huset efter att ha hyrt det sedan december 2016. Då blev det och ladan våra och vi kunde börja fixa till det som vi ville ha det. (Sanningen är att jag fortfarande har lite svårt att inte tänka att detta är ”brorsans”.) Det rensades ut en massa grejer och det visade sig att golvet på höskullen var i så risigt skick att det sedan fick monteras bort. (Maken trillade igenom och att han klarade sig helt utan skador är ett rent mirakel med tanke på hur det gick till och vad som fanns precis där han föll. Finns fortfarande inget golv där vi för övrigt hoppas kunna ha ett sommarrum så småningom.)

Så kom då den där pandemin och problemet med hur det ändå skulle kunna bli bröllop. Storfamiljen ryckte in och med hjälp av en stor arbetsgrupp rensades det, skräp kördes iväg och brorsan byggde golv.

Det dekorerades så fint under ledning av min syster och vi kunde ha en härlig dag trots att alla planer såg väldigt annorlunda ut bara månaden innan.

Det blev aldrig något bröllop på Skansen och 120 personer blev till 12, men bröllop blev det. Och när bröllopet var genomfört stod vi där med betydligt mindre skräp, ett fint golv, men fortfarande alldeles för mycket grejer. (Foto: Karin Vivar)

2021 var det dags att ta hand om ladans fasad. Slamfärg är härligt, det är tacksamt att måla med Falu rödfärg. På några ställen gjordes kanske inte förarbetet så bra. Det behöver därför fyllas på igen och jag ska även snart måla verandan på huset som fick någon fuskfärg i annan nyans då den renoverades.

2022 satsade vi hårt på trädgårdslandet, så då hände inte mycket med ladan. ”Festlokalen” fick mest agera snickeri och målarstuga. Det är ju inte dumt att ha sådana heller.

2023 blev det riktigt organiserat i stenladan, den äldsta delen av ladan. Jag kan knappt se bilder härifrån utan att tänka på hur fruktansvärt det var att göra rent här 2016 efter en svårt sjuk man som alltså hade levt här, i en stenlada utan fönster, under hoarderlika omständigheter. Jag är mycket tacksam över att tänka att vi har fått vara med och ”läka” denna gård.

Förra året bytte maken vindskivor och fönsterfoder på ladans södergavel. Han byggde mig också en tomatkuvös som gav en helt fantastisk skörd jämfört med åren innan trots att jag odlar i murarhinkar och därmed blir lite begränsad.

Jag städade ur för att förbereda för makens snickeri. Äntligen skulle han få en egen man cave! Så mycket skräp rök i den processen, men då var det också dags att ta tag i allt som var kvar. Det fanns grejer efter våra föräldrar som vi syskon inte hade delat upp mellan oss, det fanns sådant som var i okej skick och som stod kvar i huset och ladan då vi flyttade in och så hade vi alla grejer som vi hade kvar sedan flytten till USA och som aldrig använts igen. Här stod det alltså fullt med flyttkartonger och prylar innan jag satte igång…

Jag storstädade även ”festlokalen” och såpskurade golvet efter att detta utrymme hade fått agera snickeri (typ) under några år, detta eftersom vi hade bestämt oss för att…

… sälja loss så mycket som möjligt av allt fint jag hade hittat i det där utrymmet. Vi fixade helt enkelt en loppis i festlokalen och hade den öppen då och då under resten av sommaren.

Resterna efter loppisen har stått kvar hela vintern och våren, men nu är allt vidarebefordrat till Pingstis. Skräpet som fortfarande stått på olika ställen har ett lass i taget fått åka till återvinningscentralen här på ön. Vi har flera lass kvar, men nu är det banne mig inte mycket kvar. Det är knappt så jag klarar av att tänka hur mycket som faktiskt blivit gjort trots att jag tycker att det går så långsamt! Nu behövs nya dörrar till hela ladan. Den första, den till stenladan, har maken byggt färdig och jag ska måla den. Det här inlägget var jätteroligt att göra! Att allt började med en enkel fråga fick mig att inse hur mycket som faktiskt har blivit gjort. Och nu kämpar vi vidare.

Continue Reading

Funderingar

Diagnoser.

14 kommentarer

Håller vi på att diagnostisera oss själva in i väggen? Frågan är vad som händer med mänskligheten om det börjar anses vara sjukt att bete sig som en människa som sticker ut. Eller en sån människa. Eller en annan människa. Min svåger blir GALEN på att vi systrar använder ord som ”aspig”, ”smått autistisk” eller liknande för att beskriva hur någon är. För oss som växte upp med en far som sa att om han var barn idag (fast detta var då denna diagnos fortfarande ”fanns”) säkert skulle ”ha Asperger”, mamma var mentalskötare, en syrra är psykolog, en psykologilärare, en terapeut och de andra två systrarna har oss som syrror – går det att klandra oss? Jag håller egentligen med min svåger och har länge upprörts över att ett barn ska behöva få en diagnos för att få hjälp i skolan trots att alla dess lärare ser precis vad som är problemet och vilka anpassningar som behöver göras. Det är som att det är SÅ viktigt med den där lärarlegitimationen, men när sedan professionalismen ska utövas så är den inte värd ett dyft. Då måste en psykolog anlitas för att bekräfta det som alla redan vet eller förstår.

Hur som helst läste jag en artikel av psykoterapeuten Stella O’Malley som handlar om Storbritanniens enorma ökning av diagnoser.

Nya uppgifter gällande Enhanced Personal Independence Payments (PIP) i Storbritannien visar att 26 256 personer fick Enhanced PIP för autism år 2019. År 2025 förväntas det antalet nå 114 211 – en ökning med 335 % på bara sex år.

Liknande ökningar kan ses över hela linjen. Ansökningar gällande ångest och depression har ökat från 23 647 till 110 075 och ADHD-diagnoser har ökat från 4 233 till 37 339. Även ”fetma”, en ganska subjektiv diagnos, har ökat från 2 346 till 11 228, trots all uppmärksamhet gällande läkemedel som Ozempic.

Det är klurigt det här med hur vi ska förhålla oss till olikheter i personlighet, hur väl vi kan anpassa oss till den kultur vi lever i och på vilket sätt vi bäst ska utnyttja att vi faktiskt är olika. När det gäller ovanstående ökningar förstår jag att finns det pengar att hämta i en välfärdssituation så kommer både behövande och gamar att leta sig till dessa pengar. Här kan det handla om tidigare mörkertal på sådant som det idag finns större förståelse för, det finns läkare som är bättre på att hitta de personer som behöver hjälpen och så finns det kriminella som dammsuger efter hål i systemet. I Sverige omsätter narkotikamarknaden drygt 15 miljarder kronor. I höstas fick vi veta att välfärdsbrottslingar årligen pumpar ut upp till 75 miljarder kronor ur vår gemensamma kassa. ”Demokratihotande” sas det i uppropet som gjordes då, men min gissning är att det fortsatt har betalats ut precis lika mycket pengar till människor som inte har någon rätt till dem också i år.

På senaste tiden har jag grävt ner mig i en diagnos som ställdes i en journal från ett mentalsjukhus här i Sverige för nära 100 år sedan. Diagnosen som ställdes var ”schizopathia”, men att ta reda på vad det innebar visar sig vara klurigt på alla sätt och vis. Jag kommer inte vidare bara genom att googla. Överallt går jag in i återvändsgränder och hamnar i ”schizofreni” eller något annat liknande. ChatGPT säger att schizopati är en diagnos som numera inte finns med i DSM-5 (den numera jättetunga bibban med psykiska diagnoser), men som har förekommit historiskt. Den kunde användas för att beskriva en personlighetsstörning eller personlighet med schizoida drag, känslomässig tillbakadragenhet, låg social förmåga, någon som föredrar ensamhet. Den har använts för att beskriva drag av psykos, desorganiserat tänkande, känslokyla, manipulativt beteende. Diagnosen ”schizopati” kunde till exempel sättas på kvinnor som ansågs vara promiskuösa, frigjorda, trotsiga eller känslokalla (eh, jag, förstår du vartåt mina tankar drar, här skjuter man högt och lågt för att kunna ”sätta dit” någon) i samband med att det skulle bestämmas om de skulle tvångssteriliseras. Hur många diagnoser är reaktioner på att vi lever i ett samhälle som är extremt illa anpassat för människor? Hur många hade ansetts vara sjuka om de bodde i en by i Långtbortistan? Eller levde i en annan kultur? Det tåler att tänkas på, eller hur?

Spännande fakta i sammanhanget är att den första ”psykiska diagnos-bibeln” DSM-I var ett 130 sidor långt häfte med spiralrygg som beskrev 106 diagnoser som kom 1952. DSM-5-TR är 1120 sidor lång, beskriver över 200 diagnoser (varav många är nedbrutna i mindre sekvenser och språket är anpassat för att anses vara mer politiskt korrekt) och den nya diagnosen Komplicerad Sorg.

Jag måste betona att jag FÖRSTÅR att diagnoser är hjälpsamma och på sina håll livsnödvändiga för att rätt behandling, medicinering eller anpassningar ska kunna göras. I texten funderar jag bara högt. Någon nära mig har haft ett flertal hälsoproblem under flera år som dessvärre inte har tagits riktigt på allvar. Det har tagits oändligt med blodprover under 1,5 år, men ingen har känt, klämt, verkligen ställt helhetsfrågor förrän nu. Det första problemet har erkänts och undersökts. ”Med medicinering går mina besvär ner, men de orsakas av något och jag vill veta av vad. Läkarna är bara inte intresserade nu när medicinen hjälpte. Jag tror ju att besvären kommer av detta som nu har upptäckts och erkänts.” Detta kommer att behöva åtgärdas kirurgiskt, men att följa journalerna gör en förtvivlad! Har de olika läkarna läst vad deras kollegor skrivit? Helhetsbilden finns inte, men det är den som med all sannolikhet hade kunnat hjälpa denna person för länge sedan om läkarna hade lyssnat på hen. Här har delarna av en helhet fångats upp, men hade någon haft en mer övergripande syn på personen som mår dåligt utan att uppvisa dödliga symtom hade kanske rätt diagnos satts för länge sedan.

Kanske har du orkat läsa ända hit utan att ha snubblat i mina kringelkrokar? Det hade isåfall varit roligt att höra vad du tycker om detta ämne och varför.

Continue Reading

Planttant

Vinster i planttantsland.

8 kommentarer

Om jag predikar att det krävs nio positiva påståenden för varje negativt behöver jag praktisera det bättre. Just trädgårdslivet fick ett tufft slut förra året och därför en ännu tuffare start i år. Det gäller samma sak i trädgårdslivet som utanför – känner man sig ständigt efter är det svårt att hitta glädjen även om den finns där mitt framför ögonen. De negativa stresskänslorna bubblar upp precis i halsgropen med jämna mellanrum och så glömmer man lätt allt det fina och roliga! Här kommer därför bara glädje. Vi börjar med att uppmärksamma att luktärterna efter att ha blivit gullade med genom mycket vatten och gödselvatten faktiskt har kommit igång. Det visade sig att jag hade lagt ihop överblivna fröer i samma påse, vilket jag hade glömt. Därför har jag istället för en färgkoordinerad luktärts-”häck” en mer dynamisk version. Kul att bli överraskad, det blev som en lyckopåse!

Sockerärter gillar vi verkligen, så det prioriterade jag i år. Vilken glädje att redan på dag fyra av skörd kunna förvälla och frysa in flera liter trots att vi har frossat varje dag. (Hinken är min fasters och hade ställts i verandan för att lämnas tillbaka vid lämpligt tillfälle. Jag brukar annars skörda i en perfekt femlitershink som råkade ligga i ladan när jag skulle ut i landet. Närhetsprincipen vinner alltid för mig.)

Förra året testade jag att frysa in utan att förvälla (tips från Sara Bäckmo), men jag gillade inte alls hur sladdriga de blev. Alltså, sladdret är omöjligt att undvika med sockerärter. Efter någon minuts förvällning klarar de sig dock betydligt bättre. Bara att kasta ner i en wok eller gryta precis mot slutet så känns de i princip nyskördade. Jag kokar upp vatten i största IKEA-grytan, lägger i en omgång i durkslaget som passar perfekt i och förväller sedan i en dryg minut. Tar upp durkslaget och sköljer under rinnande vatten för att stoppa kokningsprocessen (eller vad det nu kan heta) och under tiden hinner vattnet koka upp igen i grytan till nästa omgång. Såhär kokar jag också många ägg åt gången. Funkar perfekt! När jag sköljt av sockerärterna torkas de noggrant mellan rena handdukar. Ju torrare de är, desto bättre funkar det nämligen sedan att styckfrysa dem.

När sockerärterna är avtorkade lägger jag dem i lager på bakplåtspapper i en form som får plats i en av fryslådorna. Efter en natt i frysen häller jag sedan ner dem i ziplockpåsar som märkts med år. (Japp, tyvärr blir det så med bara en frys – det finns fortfarande mat kvar från förra året som behöver ätas upp och jag vill att vi äter upp det först.) Vi har fortfarande massor av detta grönsaksgodis på gång och skörden lär fortsätta redan imorgon.

Gurkbilden har jag redan visat. Jag satte tre olika slags snacksgurkor för att se vilka som var godast/tåligast (vi känner ingen skillnad i smaken och än så länge har inga ohyror eller mjöldagg slagit till, peppar, peppar) och en sort Västeråsgurka på friland som skulle bli till inläggning. Västeråsgurk-plantorna åt sniglarna upp liksom alla pumpor och squashplantor. Trots klipp varje morgon och kväll samt Ferromol kunde jag inte klara dem då vi inte hade tillgång till röjsågen/grästrimmern under hela våren då den var inlämnad på reparation. De där otäckingarna förökade sig väl med rekordfart och hade sitt gömställe precis bredvid godisen. Inne i växthuset har det vuxit så det knakat! Både vi, brorsan och grannarna har fått äta mycket gurka. Maken och jag äter det morgon, middag och kväll, hehe. Jag har lagt 5 dl hönsgödselpellets i en 10-liters vattenkanna och låtit det stå i ett dygn efter tips från någon-som-jag-inte-kommer-ihåg. Sedan har jag vid ett par tillfällen gödselvattnat både luktärter, kål och allt i växthuset med detta. (5 dl gödselvatten som rörts om ordentligt innan upphällning i en 10-liters vattenkanna tipsades jag om och det verkar ha funkat.) I tomatkuvösen växer det på bra och de små Ålandstomaterna blir fler och fler, men har ännu inte rodnat. De andra sorterna börjar komma igång nu. Små och gröna, men de växer för varje dag! För första gången verkar jag ha fått en steril planta som inte satt en enda blomma medan alla andra plantor har massor. Jag har varit med om att blommor inte pollinerats, men att det inte blir några blommor alls? Har det hänt dig?

Det här är kanske inte något särskilt inspirerande foto, men så här ser det ut just nu hos pelargonerna. Vi har haft en massa regn i ett par dagar, och jag ville skydda plantorna. Jag ställer nog tillbaka dem senare idag trots att det kanske ska regna mer i veckan. Det verkar inte bli lika mycket då iallafall och jag kan lägga över en fiberduk om det skulle vara så. Här ser man iallafall att nästan alla plantor står i full blom nu. Mårbacka-pelargonerna är i vanlig ordning sist ut. De första började blomma för en månad sedan, men Mårbacka behöver lite mer tid på sig, åtminstone hos mig. I princip alla plantor klipptes ner till ca 5-10 cm långa stumpar och började vattnas med pelargonnäring från Blomsterlandet 1-2 ggr/vecka när de hade börjat komma igen efter den hårda beskärningen. Det verkar som att jag har hittat ett bra sätt att hålla mina bebisar igång. Mammas pelargon, den sista jag har kvar efter henne (fast jag har också en garderobsblomma där uppe), är av någon anledning alltid klen efter vintern. I år har den verkligen kommit igen bra dock och jag hoppas att det ska fortsätta så. Jag har också en stickling efter den som ser jättefin ut. Den har jag för övrigt stående inne i verandan för att skydda den lite mer. Jaja, det kom in liiite av det tråkiga också, men själv blev jag påmind om allt roligt som kommer av att anstränga sig också när det är jobbigt. Åtminstone till rimliga gränser.

Continue Reading

Ditten och Datten

Regnet föll…

6 kommentarer

… och jag var ensam hemma. En hel lördag med en lång lista på saker att göra, men inget som måste göras just då. Jag har varit seg i några dagar, men bestämde mig för att göra klart den sista sorteringen i festsalen i ladan där vi hade loppis förra sommaren. Målet var att ha tömt ut allt innan sommaren, men sedan kom livet emellan och istället stod det mer skräp än någonsin där! Det blev helt enkelt en sådan där dump som du kanske varit med om själv? Man börjar lägga stenar på en plats i trädgården och helt plötsligt har man ett röse. Man ställer överblivna grejer i ett tomt rum, eller ett rum som inte används så ofta, och helt plötsligt har det blivit en lagerlokal. Man har loppis i en lada och istället för att bli av med grejer får man dubbelt så mycket. (Fråga inte…)

I våras kom vi en bit och åkte till återvinningscentralen för att lämna de första omgångarna skräp. I torsdags var jag på Pingstis och lämnade en tredje omgång grejer och igår blev jag så klar med den sista sorteringen. (Under tiden kan det hända sig att jag gnällde passionerat på sopsorteringens krångliga irrgångar. Klara och tydliga svar, tack, Google!) Nu är vi redo för en runda till Pingstis på tisdag och senare på dagen blir det en eller två omgångar till återvinningscentralen. Efter det är det faktiskt klart! Vi har redan börjat hänga konst inne i festlokalen. Inget ”dyrbart”, men det har ändå blivit ett litet galleri. Jag har som önskemål att detta blir en plats där vi kan vara ganska många även om vädret blir dåligt. Tyvärr har vi inte tillgång till vatten där ute och elen till ladan kapades i samband med renoveringen av huset. Det går ju dock att fixa! (Vi drar redan el till det som blivit embryot till makens snickeri.) Att ha ett sommarrum anpassat för den svenska sommaren är väl inte dumt?

Jag blir ofta hindrad i tanken av alla de delmål som behöver betas av för att ta sig till en slutdestination. Detta är maken mycket bättre på. Gällande ladan har det känts som ett projekt som bara tagit större och större proportioner. Nu har jag verkligen anammat känslan av att nöja mig med med små delmål och våga tänka större. Det har varit mycket hjälpsamt! Lite i taget är allt som behövs. Acceptans för att förutsättningar förändras och att man kan tänka om under arbetets gång är också hjälpsamt. Idag är jag iallafall jätteglad över att vi har kommit så här långt!

Continue Reading

Musik

När Lisa Nilsson tar sig ton.

4 kommentarer

En regnig dag som denna har det givits tid att sortera och fixa, men jag har också lyssnat på mycket musik. Det är musik som inte är AI-genererad som bilden här ovan, utan som skapats ur mänsklig smärta och kärlek. Jag undrar hur länge människor kan behålla kärnan i sitt innersta innan AI suger ur den också?

Jag älskar Lisa Nilssons nya platta. Några av låtarna har hon skrivit själv, annat har hon plockat upp från andra och det har hon gjort med den äran. Livet är en cykeltur har jag lyssnat på hur många gånger som helst den senaste tiden och stora känslor tar plats när de vackra noterna och orden fyller mitt inre. Tolkningen av Ola Magnells…

…original (som inte heller är dåligt) är något utöver det vanliga. Ja, så tycker jag iallafall. Nu råkar det vara Magnells ord Lisa sjunger och de är i klass med Kenneth Gärdestads. Samma träffsäkerhet gällande vad det egentligen innebär att vara människa. Om du inte har lyssnat på detta mästerverk än hoppas jag att du tar dig tid att lyssna på alla orden, låta dem genomströmma ditt innersta och landa mjukt på en vacker plats.

Continue Reading

Ditten och Datten

Nedslag i sommaren.

6 kommentarer

”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.

Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.

Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)

Continue Reading

Funderingar

Att sakta ner farten.

10 kommentarer

Efter dessa månader av att konstant vara ”upptagen” var uppenbarligen min kropp uppskruvad. Det har varit svårt att dra ner hastigheten på tankarna, pulsen, känslan av att ständigt vara på språng. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och göra något helt annat. Inte bara landa i soffan och somna, utan att laga mat som tar lång tid, läsa något som kräver uppmärksamhet eller sortera och städa. Det slutade med att jag ägnat de senaste dagarna att göra allt detta mellan mina jobbsamtal. Lugnet har inte riktigt infunnit sig, men jag kan nu i stunder fånga det och låta det stanna längre än ett flyktigt besök av en fjäril.

För ett tag sedan läste jag om en dikt som legat i min mapp med kalligrafigrejer. Den skrevs för nästan hundra år sedan, men känns otroligt aktuell. Det ger mig frid att tänka att mänsklighetens dilemman på något sätt är tidlösa. När folk runt omkring mig påpekar att vi lever i de värsta av tider så påminner jag om att vi hört det sägas om och om och om igen. Visst är det störigt att det finns onda och farliga politiker som hetsar till krig, medmänniskor som inte respekterar andras integritet, naturkatastrofer som drabbar många människor, utveckling som känns allt för snabb och omvälvande och allt vad det är, men många riken har gått under medan nya tagit deras platser, världen har brunnit och arter har utrotats, men Moder Jord har anpassat sig och andra arter har blomstrat. Att leva i rädsla gör inte en människa gott, jag vägrar låta oro leda mig på livets stig. Kanske kan Max Ehrmanns dikt ge också dig något slags frid i själen, åtminstone för en stund.

Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons.

Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story.

Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself…

Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism…

Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth…

Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here.

And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul. With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.

Max Ehrmann
Continue Reading

Ditten och Datten

Det (o)frivilliga uppehållet.

12 kommentarer

Det känns som att jag skrev mitt senaste ”vanliga” blogginlägg någon gång under 1900-talet. Inte hjälper det att se att det var förra månaden, att det faktiskt rör sig om veckor istället för år. Orden svävar omkring, har förlorat den struktur de brukar ha i vanliga fall. Jag älskar att blogga. Jag älskar att fånga de små händelserna i vardagen, de stora känslorna, själva livets essens och helt meningslösa utvärderingar. Trots det har jag inte fått ro att sätta mig här vid datorn. Jag hade tänkt ta någon veckas uppehåll. Veckan gick över i en ny vecka och sedan en till. Någonstans behövdes pausen gissar jag, även om själva vilan inte fick utrymme förrän för några dagar sedan.

Även om det är väääldigt länge sedan jag lärde mig simma så kommer jag väl ihåg hur det känns att kunna simma, men med minsta möjliga marginal. Att hålla nacken spänd, mun och näsa ovanför vattenytan och låta armar och ben desperat utföra de där rörelserna som man har övat på både i och ovanför vattnet tills kroppen fattar hur den ska kunna hjälpa till. Något som skulle kunna beskrivas som samma känsla stod jag kvar med då vi hade vinkat av mina amerikanska släktingar efter deras veckolånga besök som blev till en härlig, men också intensiv, släktträff uppdelad på åtta dagar. Innan dess var det bröllopet som tog mycket tid, både med förberedelser, genomförande och efterarbete. Att ha äldsta dotterns familj här under en längre tid var underbart, men det är också annorlunda att vara tillsammans 24/7 jämfört med att ha tillgång till sina egna privata utrymmen. Samtidigt som allt detta pågick parallellt med mitt vanliga arbete försummades trädgården å det grövsta. Jag var faktiskt mycket tacksam över att det både var svalt och regnade lite här och där. Visserligen växte allt långsamt, men det överlevde iallafall.

När tvättkorgen igår var helt tom efter en helt normal 40-graderstvätt kändes det som att jag kunde sätta punkt för den här mycket intensiva perioden. Jag ser ingen vinst i att vara upptagen eller ha en massa att göra bara för sakens skull. Allt utom borrelian som jag började medicinera för någonstans mellan bröllopet och amerikanerna var sådant som jag verkligen njöt av, uppskattade och/eller tyckte var roligt. Det är härligt att ha många jobbuppdrag, att ha barn och barnbarn tillgängliga är rena drömmen för mig, det som växer i trädgården är som mina ungar, att kunna ge utlopp för alla pyssliga lustar för att göra ett bröllop så fint som möjligt är jätteroligt och du vet kanske att släktforskning och att ha kontakt med släkten tillför mycket i mitt liv. Stoppa allt detta i livsmixern samtidigt och kör på högsta fart så upptäcker du kanske att det inte blir den godaste smoothien du slurpat i dig.

Jag har inte tagit någon längre semester i år, utan fortsätter jobba med enstaka semesterdagar här och där. (Undantaget veckan då amerikanerna var här.) Det känns skönt att långsamt återgå till sommarrutiner. Jag tog beslutet att inte följa med ”hem” till Orem för att gå på systersonens och hans fästmös bröllop eftersom de kommer hit och har fest för sina svenska släktingar i augusti. Det har jag ångrat lika många gånger som jag har varit nöjd med beslutet (maken tyckte att vi skulle åka). Det är ökenvarmt i Utah under juli och jag känner mig inte bekväm med att lämna över många timmars arbete i trädgården varje dag under flera veckor till någon annan. Visst skulle någon kunna vattna tomaterna och grejerna i växthuset, men då skulle jag också få ta konsekvenserna av vad som hände, eller inte hände, i resten av trädgården. Att ha trädgård och trädgårdsland är som att ha barn eller husdjur. Från april till september är det helt enkelt svårt att vara spontan.

Så få foton som jag har tagit det här året har jag kanske inte tagit sedan jag fick min första analoga kamera 1995, eller möjligtvis sedan de bättre telefonkamerorna gjorde entré. Jag plockade fram kameran för ett tag sedan och har knäppt ett och annat kort. Att fota innebär att betrakta utifrån, att delta med hela sitt jag är något annat. Förut har jag inte haft problem att växla mellan dessa roller. Att detta blivit svårare tror jag har varit en naturlig broms för mig. Det är som att jag undermedvetet förstått att jag har behövt något annat. Visst är det härligt att få längta efter något? Jag har längtat efter lusten att fota igen och den där lusten har givit sig tillkänna då och då de senaste månaderna. Jag gissar att du som fortfarande tittar in här då och då kommer att få se resultatet av det. Att låta sin blogg vara statisk har vinster, det förstår jag. De som läser vet vad de kan förvänta sig och den som skriver kan vila i rutiner. Jag må vara mest bekväm med rutiner och traditioner, men i mitt bloggande har jag alltid behövt vara flexibel. Det är därför skönt att få dra igång igen efter mitt (o)frivilliga uppehåll med en lust att skriva själv, läsa andras bloggar och vara öppen för förändring, hur nu den ska se ut. Ha det gott så ses vi kanske snart här eller där!

Continue Reading

Ditten och Datten

Bloggbrudarnas tia om köket.

14 kommentarer

Hej på dig efter en veckas uppehåll… Här har jag varken skrivit i min egen eller läst andras bloggar. Jag kommer nog inte att hinna skriva särskilt mycket under den kommande veckan heller, men här kommer en ny Bloggbrudarnas tia! Idag handlar det om köket. Håll tillgodo!

  1. Vilket är ditt bästa och/eller värsta köksminne?
    Att leva mer eller mindre utan ett vettigt kök från april till december efter det att varmvattenberedaren hade exploderat i vårt hus i Snättringe fick mig att inse hur otroligt bortskämd jag varit i hela mitt liv! De där månaderna var utmanande på väldigt många sätt, men ”det var bara världsligt”. Som tur är växte jag upp utan diskmaskin, men med många småsyskon, så jag har alltid varit snabb på att diska för hand och har inte direkt något emot det heller. Många av mina finaste köksminnen handlar faktiskt om att ha stått i något kök och diskat under eller efter något slags fest. Jag kan inte ens räkna hur många timmar det rör sig om. Att vara helt ensam om den där kökstjänsten är inte så roligt, men att ha sällskap av andra som kommer och går är riktigt härligt. Köket är festens hjärta!
  2. Har du haft någon köks- eller matinspiratör?
    Min mamma, alla dagar. Hon var otroligt duktig på att laga god mat och ställa till med fest. Efter att ha gått lanthushållsskola var hon en riktig hejare på styckningsdetaljer, hur man saftar, syltar, tar vara på minsta lilla del. Det är så jag växte upp, alltid med god, hemlagad mat och hembakat bröd. Mina småsyskon kommer inte riktigt ihåg det. När jag var femton blev mamma sjuk och efter det hade hon aldrig samma ork eller lust även om kunskapen naturligtvis fanns kvar. Jag är ofta tacksam över den goda skolning vi fått i allt från hur man hushållar till att det är festligt att umgås med andra över god mat. (Minus att fester alltid gjorde mamma så stressad, det har jag själv fått jobba bort.)
  3. 5-10 saker som alltid finns i ditt kylskåp/frys? Och varför?
    Lök av olika slag, ägg, ost, potatis, smör, morötter, grädde, kyckling, lax, frysta grönsaker (också av olika slag). Med dessa ingredienser kan jag sno ihop allt från en snabblunch till en festmåltid om det skulle behövas.
  4. Hur ser ditt drömkök ut? Om du hade obegränsat med resurser och utrymme, vad hade du skapat då?
    Det är för det första uppbyggt kring arbetstriangeln! Jag väljer en vedspis och en extra bred elektrisk spis. Aldrig mer med induktion, jag blev galen när vi hade det. Gasspis är det absolut bästa, men tyvärr tycker jag också att det är lite läskigt. Jag tycker om enkla shakerkök. Scandinavian Shaker Kitchen har precis sådana kök, men fy för priserna! Rejäla rostfria bänkar från 70-talet tack och diskmaskin som inte är mitt i arbetstriangeln. Utsikt från arbetsbänken och från köksbordet. Stor plats för ett härligt bord och sköna stolar som går att göra tillräckligt stort för att rymma minst tolv personer. Jag hade haft ett inbyggt skafferi och plats på annat ställe i närheten för en större frys. Olika slags belysning för att både ha riktigt bra arbetsbelysning och mysljus.
  5. Vad är bäst respektive sämst i ditt nuvarande kök?
    Bäst är vedspisen och känslan. Jag älskar att vara där, att jobba med matlagning och att ta hand om skörden och att ha närheten till verandan och trädgården under sommarhalvåret. Jag älskar att vi kan sitta där och umgås och mysa.
    Sämst är att diskmaskinen är placerad mitt i arbetstriangeln, så är man fler än en person är någon ofta i vägen. Det fick dock bli så eftersom jag verkligen ville ha en rejäl rostfri bänk och den var vänd åt det hållet. Jag gillar inte heller att ha spis i hörnet.
  6. Berätta om ditt allra första kök i ditt första boende. Hur såg det ut? Använde du det mkt? Spinn vidare som du vill.
    När jag flyttade hemifrån bodde jag inneboende hos min faster i ett halvår. Efter det hyrde jag ett rum hos en ensamstående kvinna i 2,5 år och delade kök med henne och två andra tjejer. Det var först när jag fick hyra mammas väninnas lägenhet i andra hand som jag fick ett eget kök. Det var en köksvrå, bokstavligen, och jag fick knappt plats att vända mig där inne. Ingen dröm precis och inte skapade jag några stordåd där. Jag skulle säga att jag var bättre på att laga riktig mat när jag bodde inneboende. Vi som bodde där hade ibland matlagningshelger då alla lagade storkok och så delade vi upp det mellan oss så det skulle bli billigare och större variation i det vi åt.
  7. Om ditt kylskåp kunde prata vad skulle det klaga på mest?
    ”Men åh, vad du är tråååkig! Jag vill ha mer glamour, mindre lökiga inneboende och fräschare besökare!”
  8. Vilket köksredskap representerar bäst din personlighet och varför?
    Det måste vara min assistent. Rund, bullrig, effektiv och stark. 😅
  9. När, var och hur handlar du mat? Använder du matlistor/appar, storhandlar, olika affärer, på marknader.. berätta om dina matinköp.
    Vi bor på en ö som översvämmas av turister på sommaren. Under resten av året är dock kundunderlaget för den lokala ICA Nära-butiken inte särskilt stort. Jag är därför noga med att stötta ”vår” butik, köper matvaror efter säsong och storhandlar då och då på ICA Maxi eller Willys i Lyckeby (”förort” till Karlskrona). Vi odlar dessutom en del, så från juni till september belastas matkontot mindre. Jag och maken delar en app där vi skriver vad som ska handlas då vi kommer på det. Smidigt! Det är oftast jag som lagar maten och det gör jag efter principen ”här har du ditt kylskåp och din frys”. Det brukar funka utmärkt, sparar pengar, men är ju inte särskilt glammigt.
  10. Berätta om 1-3 köksmaskiner som du använder flitigt och varför.
    När barnen bodde hemma använde jag maskinerna betydligt oftare! Vår Magimix används nästan varje dag av maken till smoothies, mitt mest använda elektriska redskap är mixerstaven på vintern. Annars kör jag mest grejer för hand. Lagar man mat till många är matberedaren en god vän, men en sådan finns numera bara på sommarstället.

En lista om köket kräver ett recept, så det blir en bonus i Bloggbrudarnas 10:a denna gången.

Så avslutningsvis – dela med dig av ditt ”ess i rockärmen” recept. Receptet du vet alltid går hem hos gästerna, eller det du alltid går till när inspirationen tryter. Kanske det är ett ”tager-vad-jag-haver” recept. Du vet vad som är ditt ess, berätta för oss!

Själv påminner jag om en länk till ett recept som uppfyller kraven på gott, snabbt och lätt. Halloumi stroganoff uppfyller alla dessa krav. Fast allra lättast och godast är kanske ”plåtmat”, att skära upp och lägga i princip vad som helst på en plåt, massera med olivolja, salt och kryddor, ugnsrosta i 200-225 grader och servera som en varm sallad med en god dressing. Funkar både till vardag och fest. Hoppas detta blev rolig läsning. Häng gärna på och berätta vad du har att säga om köket.

Här hittar du de andra bloggbrudarna:

Anna
Anna
Annika
Sara

Continue Reading