Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Vi har det trevligt med besök av mammas två kusiner och deras fruar. Trots det är det allt lite tomt efter lilla Titti. Hon är så rolig… Har vi riktig tur kommer hon nästa år att bo på betydligt kortare avstånd. Vi får väl se! Chanserna är goda. Att hon får med sig en lillasyster är också det en lågoddsare.
Under tiden får mommoj och mossaj titta på härliga filmer som påminner om skrattet som får det att bubbla i min mage och i mitt hjärta.
Är det konstigt att jag längtar lite?
Jag har spanat efter ett särskilt broderi som min lillastesyster varit på jakt efter då jag varit på loppis och second hand de senaste månaderna. Det är sytt i blekingesöm med en modern twist och heter Blekingerosor om jag inte har helt fel. I lördags ville jag göra något roligt med äldsta dottern sista dagen innan hon skulle hem och då passade det extra roligt med en second hand-runda. Även hon visste att hennes moster önskade detta speciella broderi och blev väldigt nöjd när hon hittade det bland ett gäng tavlor på Pingstis för 35 kronor. Tre tior och en femma. Det fanns förvisso en anledning (eller flera) till att priset var lågt, men jag såg potential. Kul också att detta broderi såg dagens ljus under mottagarens födelseår.
Personen som monterade detta broderi hade inte gått i strykskola hos faster B. Hon hade nämligen gett IG till förberedelsen innan själva monterandet. Dessutom stank detta fynd av rök och såg ut som att det hade hängt (oskyddat) i ett rökrum. Det hade flera andra fläckar av varierande slag. Några gulaktiga fläckar som såg ut att komma från vätska och så lite flugskit som förväntat om textilier hänger uppe utan skydd.
Hela broderiet hade en gulbrun ton och i hörnen var det riktigt illa. När jag hade kommit så här långt undrade jag om det verkligen skulle kunna gå att göra något åt saken. Första steget var att sicksacka runt duken för att stoppa trådarna. Sedan var det dags att ta hand om stanken. Jag hällde en rejäl skvätt ättiksprit i en balja vatten och lät broderiet ligga där över natten. Jag glömde att fota resultatet, men kan säga att det såg ut som att en gammal människa med koncentrerad urin hade kissat i baljan morgonen efter. Vid det laget fick jag därför upp hoppet. Kanske skulle det gå att få ut tecknen efter röken ändå? Efter detta bad blev det ett nytt bad, denna gång i balja vatten med bikarbonat och citronsyra. Efter en dag såg vattnet ut som att den gamla människan hade vätskat upp lite, så jag tog ännu en omgång med bikarbonat/ättiksyrebad och höll tummarna.
Så här långt hade vi kommit efter bad nummer tre. Visst är denna process fascinerande?!
Efter de tre baden, en genomsprejning med Yokoair (”äter” dålig lukt) och en omgång i 40° maskintvätt (OBS! Låga centrifugeringsvarv för att inte ge veck som inte går att få bort) och hängtorkning såg broderiet ut såhär. Det är svårt att visa de mörka kanterna som fortfarande fanns kvar som skuggor. Jag hade kunnat nöja mig, men vid det här laget var jag ute efter att få det bästa tänkbara resultatet. Jag blötte ner broderiet ordentligt, tog mitt trogna galltvål och gnodde in det ordentligt över alla ”skuggor”, spåren efter röken. Efter det fick detta mästerverk gå ännu en omgång i tvättmaskinen i 40° (centrifugeringsvarv 400).
Efter den sista behandlingen kände jag mig äntligen nöjd. Nu var det dags att försöka ge dessa blomster de bästa förutsättningarna för att visa sin skönhet. Ett broderi ska pressas på ett särskilt sätt för att det ska bli slätt. Först lägger man något tjockt på strykbrädan, som en filt eller täcke i några lager. Placera ett lakan på filten och placera broderiet upp och ner på lakanet. Nu har du stöd underifrån av strykbrädan och ett fluffigt lager så broderiet kan ”poppa”. Lägg ev. ännu en handduk eller liknande över broderiet och stryk med ånga. Tips från faster är att börja med broderiet genomblött. Det behövde jag inte göra den här gången, utan strök medan det fortfarande var fuktigt efter tvätten. Nu ska broderiet monteras på en ny platta eftersom den andra stinker rökrum, men annars är jag färdig. Tack ES för detta vackra broderi, tack till syrran som fick in mig på textilvårdsspåret och tack till faster B som lärde mig stryka ordentligt.
Efter tre veckors blogguppehåll har jag nu satt mig vid datorn igen för att skriva och läsa. Jag har saknat den här stunden, men är nöjd med att jag prioriterade annat. Jag har inte varit utomlands, inte varit på hemester och inte haft ledigt. Trots det känns det som att dagen idag bjuder på det härliga nystartspirret som jag behöver i livet lite då och då. Hade jag fortfarande jobbat som lärare hade jag alldeles snart öppnat dörren och åkt iväg för att avverka första arbetsdagen för läsåret. Den känslan är oslagbar och jag är glad att jag fortfarande kan framkalla den även om jag inte längre jobbar i skolvärlden. (Och dääär åkte min lärargranne iväg till första dagen på jobbet efter sommarledigheten.)
De senaste veckorna har bjudit på syskonvecka som bl. a. inkluderade 50-årsfirande av min tyska extrasyster på Wanås, helgrillning av lamm och jul-i-juli-pizza. Vi har även avverkat syskonbarn nummer tvås bröllop för året, denna gång på Skärva. (Min systerson hade redan gift sig i USA med sin halvamerikanska fru, men de hade en bröllopsfest med ringceremoni och allt annat som tänkas tillhöra för svenska släktingar och vänner.) I samband med bröllopet hade vi alla barnen och deras familjer hemma, det som gör mig gladast av allt. (Äldsta dottern och lilla Titti stannade ända tills igår.) Dagen innan bröllopet gick jag på begravning då storasystern till en av mammas bästa väninnor hade gått bort. Samtidigt har det bara regnat totalt åtta millimeter och jag har behövt åtminstone underhållsvattna för att allt inte bara skulle dö. Jag har inte haft tid att ta hand om skörden mer än det vi har ätit och trots torka kom potatisbladmögel i vanlig ordning på besök. Blasten kapades och ligger nu i sopsäckar. Nästa år får jag välja sorter som är resistenta mot bladmögel. Jag misstänker att sporerna ligger kvar i vår sandiga jord (kan ligga där i upp till fyra år under sådana förhållanden som det bjuds på i vårt trädgårdsland) och då hjälper kanske inte växelbruk?
Livet tar inte hänsyn till tidsbrist eller orkeslöshet, Livet bryr sig inte om att följa kalenderveckor eller detaljplaneringar och Livet stannar inte för att man behöver paus. Tur är väl det, för annars hade åtminstone jag gått miste om mycket av det som ger mitt liv guldkant. Jag tackar för upplevelser och drömmar, ser fram emot att ta hand om sådant som fått vila under denna långa, torra och varma sommar och tänker att vardagsglädjen och alla dess små lyckor är välkomna tillbaka.
Tack för tankar om skryt och sånt! Visst är det spännande att bjuda in andra lite till sitt inre? Tankarna som studsar, stångas och bråkar, känslorna som smyger omkring och viskar lite tyst, funderingarna som inte riktigt tar form förrän man sätter ord på dem?
Vi är mitt uppe i högsommaren, syskonvecka i Bredavik, skördetid och samtidigt med allt detta har jag svettats som bara den eftersom jag tycker att 21°C är värmebölja. Dagarna börjar tidigt och slutar sent. Ikväll prioriterade jag att sätta mig vid datorn en stund istället för att förvälla bönorna (har en tioliters gryta full med finfin skörd) eller plocka ännu fler sockerärter. Det var iallafall en toppendag för att tvätta den urblekta soffans kuddöverdrag. De torkade snabbt i den varma vinden och är både strukna och på plats igen. Jag hoppas på ett soffmode där de nya sofforna kommer ”färdigblekta”, ungefär som stentvättade jeans på 80-talet. Eller är det vi som är trendsättare? Jag vill inte kosta på en gammal lagad IKEA-soffa Bemz-överdrag för dyra pengar eftersom ryggkuddarna är så hoptryckta. Jaja.
De senaste dagarna har det varit fullt upp. Roligast tror jag att vattenkriget på systerdotterns 15-årskalas var. Jag engagerade mig med hull och hår, hälsporren till trots. Det är så roligt att leka! Födelsedagsbarnets pappa är storfamiljens lekspecialist och fixar alltid roliga födelsedagar. Just denna dag bjöd på allt från någon släktversion av herd mentality och lite annat smått och gott.
Födelsedagsbarnet och hennes kompis hade gjort två strålande vackra tårtor som det oh:ades och ah:ades åt, både gällande utseende och smak. Bra jobbat J och M! Förresten påmindes jag om att ostbågar är väldigt gott. Det köper jag aldrig nuförtiden.
Makens och syrrans bin är inga storproducenter av honung precis, men den de gör är mycket god. Årets varmaste dag var det dags för sommarskörden. Värmen gjorde honungen lättslungad och årets procedur var den absolut smidigaste! Vi har ett väl inarbetat system. Kul!
Projekt ladan fortgår och vi har städat ur, fixat bättre ”golv” och fortsatt slänga grejer (alltså…) från skjulet, änden på ladan. Som du kanske ser på bilderna finns det fortfarande grejer att kanske göra oss av med uppe i taket och längst in, men nu har vi ett fantastiskt förråd och målarutrymme. Vi är mycket nöjda över det momentum som uppstått! Ett projekt ledde till ett andra och sedan ett tredje och plötsligt hade en riktig propp lösts upp. Nu har vi ett par veckor fulla av släkt och bröllop, så jag försvinner kanske lite (eller inte) ett tag till. Hoppas att du har det bra!
För många, många år sedan fick jag höra av en bekant att det är skrytigt att blogga, att det bara är personer med stort bekräftelsebehov som gör något dylikt. (Hon visste att jag bloggade, så jag antar att det var ett sätt för henne att lite sådär subtilt trycka till mig.) Jag kan förvisso hålla med om att det går att tolka i princip allt som skryt för en person som har dålig självkänsla, oavsett om det är personen som uttrycker sig eller den som lyssnar eller läser som tolkar, men jag vill ändå markera mot detta påstående. Jag har inte mer bekräftelsebehov än de flesta jag känner och behovet blir mindre och mindre för varje år som går. Däremot är det absolut roligare att få chansen att interagera med folk då jag skrivit något än att ingen kommenterar, oavsett om de håller med eller tycker helt tvärtom. Jag firar 20 år i bloggvärlden nästa år och hade gått under för länge sedan om det var folks bekräftelse som skulle hålla mig flytande.
Vi vet att det är extra tufft för denna tids 15-25-åriga kvinnor att ta in sociala medier då de lättare än andra jämför sina egna eländiga liv med andras fulländade dagar. Jag hoppas att detta förändras i takt med att vi lär oss hantera den digitala världen bättre.
I jobbet som samtalsterapeut möter jag mycket av det som pågår bakom kulisserna hos våra medmänniskor. Skam och skuld gör att det är svårt att uttrycka somligt, ibland är det helt enkelt önskan att skydda sina nära och kära som gör att man inte vill tala högt om svärtan. Faktum kvarstår. Det finns mycket mörker som tynger i livet och vill man hålla sig flytande måste man hitta ljuset som kan kompensera.
Jag gläds så över den underbara Princesse Marie (Belvedere) som min syster gav mig och delar här min glädje med dig. Jag bjuder på att dessa bilder kan ses som skryt, men tror att du som brukar läsa här också vet att vi planttanter behöver dessa glädjevinster för att kompensera för trädgårdslivets utmaningar. Tack för denna glädjeboost! Tack för livet. Tack för rosor och tack för Björn Skifs (jag blev så ledsen över att han ska få sluta sina dagar med frontallobsdemens). På resan genom tid och rum passar vi på att hälsa på hos Monsieur Jacques som 1829 såg denna ros blomma första gången på kung Louis Philippes residens Château Neulliy. Jag hoppas han fick skryta riktigt mycket om sin vackra hybrid. Tänk om han hade vetat att den skulle fortsätta blomma nästan 200 år senare på en liten gård i Karlskronas skärgård…
Syrran skickade ett tips om hur man kan stänga ute mördarsniglarna från sina odlarlådor med takfotsnät. Jag sätter alldeles för mycket kål i mina kållådor vilket gör att det blir svårt att leta efter oinbjudna gäster, men det syns såklart när de smaskar i sig av allt det läckra. Nu plockade jag bort kålnätet på ena lådan, det är lite hål i det och kålfjärilar sågs ändå fladdra omkring innanför nätet. Maken häftade fast takfotsnät enligt Instagramtipset på alla tre kållådorna och några av de andra i trädgårdslandet så får vi se hur effektivt det är. Det var ett tag sedan jag letade sniglar bland grödorna, så innan projektet påbörjades plockade jag bort tio feta exemplar i experimentlådan. Igår, dagen efter monteringen av takfotsnätet, hittade jag två stora till. Jag tror dock att jag bara hade missat dem dagen innan. Det senaste dygnet har det regnat en hel del, så morgonen inleddes med en snigelletarrunda. Två feta sniglar var på väg ner för lådkanten med oförrättat ärende, men i själva lådan hittade jag bara en liten rackare. Kanske hade den forcerat takfotsnätet på väg in, men den kan också ha gömt sig under de andra sökningarna. Isåfall är det här en revolutionerande uppfinning! Vi kan inte undvika att sniglarna kommer in på tomten från sina gömslen, men kan vi stoppa dem från lådorna har vi verkligen vunnit mycket.
När vi kommer till Mörtfors påminns vi med skylten jag ombads skriva till det mysiga övernattningsrummet i ladan om hur Brita älskade att vara här. Brita var en hejig svärmormor och jag gillade verkligen att komma hem till henne i Upplands Väsby, både då vi åkte dit för att bli lite bortskämda och senare för att kunna hjälpa till då det ensamma vardagslivet inte längre var så lätthanterligt. Det känns bättre att tänka att hon har sin bod i Mörtfors än sin plats i minneslunden som vi sällan besöker, men allra mest finns hon i mitt hjärta (som för övrigt rymmer en himla massa fina rum).
Idag läser jag att Clara Lidström och hennes man ska skiljas. Tråkigt, men en del av livet som många av oss behöver uppleva från ett eller annat perspektiv. Jag tänker på hur alla i familjen L kommer att behöva hitta sin nya plats, som alltid då det sker stora förändringar i ens liv.
Jag är övertygad om att det bidrar positivt till en människa att hitta ”sin” plats, även om man sedan rent praktiskt behöver uppehålla sig i flera olika hem. En plats kan vara fysisk, men den kan också vara mental. Själv bestämde jag i en av mitt livs jobbigaste och ensammaste stunder att ”home is where I put my butt”. För mig finns därför mitt hjärta på flera olika ställen, men där jag bor ser jag till att få ett fint liv. Att längta efter sådant som varit eller sådant som kanske-eventuellt-möjligen kommer att hända tar så otroligt mycket energi och bidrar ofta mer med sorg än något annat. Jag är otroligt nostalgisk av mig, men det handlar mer om uppskattning för något specifikt än känslan av att jag vill ha det istället för det jag faktiskt har nu. Jag tror att detta bidrar starkt till min förnöjsamhet.
I dagens samhälle där så många lever i sitt huvud eller i sajberspejs är det lätt att verkligheten blir flytande och spretig. Det finns alltid något annat att fylla sitt liv med än det som skulle kunna vara själva livet. Jag undrar hur många som har tänkt på vilken plats som egentligen är deras och hur den platsen isåfall sköts om.
Idag är jag extra tacksam för den här platsen på jorden där jag får vara trygg. Jag har delat denna vers från min barndom många gånger, men jag tycker den har sin plats idag igen.
Ett hem till skänks man aldrig får
Ej ens på livets högsta höjder
Det bygges sakta år från år
Och älskas fram i sorg och fröjder
Hur många gånger har du hört talas om folk som har gröna fingrar? Precis som att det är något man föds med, en talang man har eller inte har. Jag hade det definitivt inte då jag var yngre. Gillade inte att hålla på i trädgården med föräldrarna, skulle aldrig ha kommit på att rensa i rabatterna av mig själv eller plocka en bukett. När jag flyttade hemifrån började jag samla på mig lite krukväxter och fick en växt i taget lära mig att det är vanligare att vattna ihjäl en växt än att döda den med torka. Jag insåg att växter precis som människor behöver god näring, vatten och ljus och lite i taget lärde jag mer om både skötsel och olika slags växter. Fortfarande gillade jag inte trädgårdslivet och intresserade mig mer för det som skedde inom hemmets fyra väggar. Så här i efterskott önskar jag att jag hade frågat mina föräldrar mer för att lära mig om grönsaker och blommor, särskilt som det har kommit att bli ett av mina största intressen. Ja, jag har verkligen blivit en planttant! Gröna fingrar har jag fortfarande bara när jag varit och rotat hos tomaterna, som på bilden här ovan.
När vi flyttade hit började jag inte odla tomater på en gång. Ladans stenvägg i söderläge kunde vi dock inte lämna outnyttjad, så det blev några plantor där för att testa omständigheterna. Jag använde mig av murarhinkar på en gång, förodlade småplantor inomhus som sedan, helt ogödslade, sattes ner i hinkarna i köpt planteringsjord med lite extra gödsel. Så där odlades det i flera år, men jag tyckte det blev en väldigt klen skörd varje år. Kunde det vara vinden som drog väldeliga just där? Vi testade att sätta upp fiberduk i väst och öst 2023 och såg att förutsättningarna genast förbättrades. Förra året byggde därför maken ett rejält skydd som väl mer blev ett öppet växthus och som kallas ”tomatkuvösen”. Jag läste på mer om extra gödsling under tillväxten och hur man kan rensa ganska friskt bland bladen nerifrån. Skörden blev riktigt bra, så i år har jag använt mig av de nya kunskaperna och varit bättre på att tjuva tomater, vattna ut tomatnäring med jämna mellanrum och så har jag bundit upp dem bättre. Än så länge ser det bra ut, men jag vet att det alltid brukar dyka upp pistillröta eller någon annan utmaning. Johannas Ålandstomater har vi fått smaka varsin och det är de som nu är på gång att rodna, resten av sorterna får vi vänta lite mer på. Tänk så roligt det kan vara att både odla, tillaga och äta sin egen mat!
För några år sedan hittade min syster gratis Ölandssten här i närheten. Kia:n jobbade hårt för att få hem alla stenar och vi byggde ett örthjul i trädgårdslandet. Jag ville att det skulle bli något slags örtagård liknande den i en klosterträdgård och hittade en färdig ritning (den är numera dyrare än då jag köpte den, men är mycket nöjd) då jag satt och googlade efter inspiration. Jag och maken fixade och byggde med Ölandsstenen som jag älskar fast den säkert inte varit inne sedan 70-talet. Jag håller på att försöka utrota malörten och ska sätta salvian där istället. Jag tryckte nämligen ner en körvel som jag fick av min syrra i pajbiten med timjan och salvia, så den senare får inte riktigt solen den behöver.
Såhär ser örthjulet ut från ett annat håll. Hålet till höger har alltså uppstått efter den bortklippta malörten.
Efter Mörtforshelgen hade sockerärterna exploderat! Jag hade inte hunnit med på ett par dagar innan vi åkte, så igår och idag har jag plockat flera kilon. Gjorde sockerärtssoppa till lunch som blev mindre god då jag inte hade vitt vin hemma och ersatte med vitvinsvinäger blandat i vatten. Jaja. Man kan inte vinna alla dagar. Själva sockerärterna är det inget fel på! De smakar bäst färska eller lätt kokta med smör och flingsalt, men då om inte ärterna vuxit sig för stora. De här lite mer välvuxna funkade jättebra att mixa efter att ha kokts i fem minuter. Som sagt, hade jag inte försökt mig på vintouchen hade det blivit jättegott.
I rabatterna växer det nu åt alla håll och kanter, trots den tuffa våren. Stockrosorna verkar ha etablerat sig ordentligt och kanske blir detta det första året de kommer att blomma som jag hade tänkt mig. Hippierabatten där Fars ringblommor lever loppan tillsammans med ett sammelsurium av fröpåsar med ettåringar tänkte jag skulle bli en perennrabatt i gula, orange och röda toner. Vi får väl se om det blir så när jag kommit lite längre. Och tro det eller ej (jag pratar med mig själv), fem av dahliasorterna har kommit igång med sin blomning! Som sagt, det har blivit långt bättre än jag förutsåg.
”Prinsessan Marie” blommar helt fantastiskt på rosenportalen som maken byggde. Jag är så glad!
Dessa bilder säger kanske ingenting, men jag försöker visa planen med de nya skotten som ska blomma nästa år. Trädgårdsmästarsvägerskan tipsade om en duktig rosenmästare, Jenny ”Niff” Barnes, som inspirerade mig till att försöka forma de nya skotten lite mer än vad jag gjort innan. Det är kanske lite väl avancerat för mig, men ett litet kors har jag iallafall gett mig på.
Annars ser eftermiddagarna ganska lika ut här hemma och jag NJUTER! Gurkorna har inte blivit sjuka än, de jättesena jordgubbarna har äntligen börjat mogna och luktärterna blommar som bara den. Gröna fingrar har jag fortfarande inte. Jag måste rådfråga Lena Israelssons trädgårdsbibel och folk som kan hela tiden, men planttant är jag till 100%. Jag älskar det och är så tacksam för utveckling, nya drömmar och planer och möjlighet att prova nya saker fast man ingenting kan. Än.
En av de finaste platser jag vet är Mörtfors. Igår gick Mörtforsdagen av stapeln, en dag som kallar folk hit från när och fjärran. Knallar, konsthantverkare, musiker och ponnysar frekventerar ”huvudgatan” under några timmar och svärmors loppis brukar vara öppen. Så var det också igår. Väderprognosen hade gjort oss alla lite oroliga, men efter en morgon med småregn lugnade det ned sig och vi fick en perfekt marknadsdag.
När byns invånare och alla besökare dragit sig tillbaka firade vi med en festmåltid och jag njöt inte minst av sommarens bästa vattenmelon.
Något jag också njutit av är frukterna av svägerskans rabatter. Så mycket fint! Intressant att det liksom inte går att fota rabatter. Bilderna blir ofta bara bleka kopior av verkligheten, precis som här.
Som du kanske vet både älskar jag att handarbeta, pyssla, musicera och att njuta av det som medmänniskor i olika åldrar och med olika mycket kunnande skapar. Människan är en skapande varelse. Alla är inte yrkeskonstnärer eller proffsmusiker, men jag tror faktiskt att alla behöver och kan njuta av den här världen, att vi mår bra av olika slags konstformer.
Själv älskar jag att skriva kalligrafi, som på dessa kort, men njuter av andras verk som är både mer komplicerade och utvecklade. Ylva Skarp har ett publikfriande formspråk och till en relativt billig peng kan man njuta av hennes verk varje dag. Jag är mest förtjust i hennes kalligrafikonst, men du kanske gillar hennes konsttryck också?
Att laga mat kan vara ren överlevnad eller en konstform. Att få laga till och äta egen skörd, som här, ger mitt liv guldkant. När jag går på restaurang vill jag få något mer än hemma, något som är godare, mer komplicerat, med andra smaker eller lite extra lyxigt. En kebabtallrik är överlevnad, men det finns många platser där man kan få den där extra upplevelsen. Själv älskar jag att äta på Dilkhush här i Karlskrona, en fantastisk indisk restaurang som ger mig chans på ett annat slags mat än hemma. Och ruskigt gott dessutom!
Något jag önskar jag var bra på är träslöjd. Jag har byggt lite miniatyrstolar från Kotte Toys och det har varit jätteroligt, men det är mer finlir och inte själva byggandet. Jag imponeras av mina bröder som bygger hus respektive skapar träkonst och maken som bygger det jag önskar. Något av det jag uppskattar mest i hemslöjdsbutikerna är just träslöjden. Hårt och mjukt på samma gång.
Naturen är naturligtvis bästa konstnären. Jag älskar att sticka, men just dessa vantar har min faster gjort. Egenfärgat garn och allt. De mönster jag gillar bäst just nu kommer från PetiteKnit eftersom jag bara kan härma det andra uppfunnit, fast den bästa stickkonstnär jag känner är makens brorsdotter. Det hon klurar ut i sitt huvud och får ut i stickade verk är helt otroligt! Jag vet att hon har som ambition att dela med sig av sina mönster och ser fram emot att få visa när det är dags.
På Söder i Stockholm hittar du Konsthantverkarna där folk som kallar sig konsthantverkare (jag tror ju att det ligger i oss alla, men att somliga har lättare att kunna uttrycka sig) ställer ut otroligt vackra grejer. Pengar kan stötta de kämpande konstnärerna och ger en chans att få hem sådant som gör ens hem djup eller kanske mer spännande. Ser fram emot nästa gång jag kan gå en runda där eller någon annanstans där människans skapande kommit till uttryck! Ett museum, en konsert, en restaurang, en trädgård eller kanske någon medmänniskas hem.