Det (o)frivilliga uppehållet.

Det känns som att jag skrev mitt senaste ”vanliga” blogginlägg någon gång under 1900-talet. Inte hjälper det att se att det var förra månaden, att det faktiskt rör sig om veckor istället för år. Orden svävar omkring, har förlorat den struktur de brukar ha i vanliga fall. Jag älskar att blogga. Jag älskar att fånga de små händelserna i vardagen, de stora känslorna, själva livets essens och helt meningslösa utvärderingar. Trots det har jag inte fått ro att sätta mig här vid datorn. Jag hade tänkt ta någon veckas uppehåll. Veckan gick över i en ny vecka och sedan en till. Någonstans behövdes pausen gissar jag, även om själva vilan inte fick utrymme förrän för några dagar sedan.

Även om det är väääldigt länge sedan jag lärde mig simma så kommer jag väl ihåg hur det känns att kunna simma, men med minsta möjliga marginal. Att hålla nacken spänd, mun och näsa ovanför vattenytan och låta armar och ben desperat utföra de där rörelserna som man har övat på både i och ovanför vattnet tills kroppen fattar hur den ska kunna hjälpa till. Något som skulle kunna beskrivas som samma känsla stod jag kvar med då vi hade vinkat av mina amerikanska släktingar efter deras veckolånga besök som blev till en härlig, men också intensiv, släktträff uppdelad på åtta dagar. Innan dess var det bröllopet som tog mycket tid, både med förberedelser, genomförande och efterarbete. Att ha äldsta dotterns familj här under en längre tid var underbart, men det är också annorlunda att vara tillsammans 24/7 jämfört med att ha tillgång till sina egna privata utrymmen. Samtidigt som allt detta pågick parallellt med mitt vanliga arbete försummades trädgården å det grövsta. Jag var faktiskt mycket tacksam över att det både var svalt och regnade lite här och där. Visserligen växte allt långsamt, men det överlevde iallafall.

När tvättkorgen igår var helt tom efter en helt normal 40-graderstvätt kändes det som att jag kunde sätta punkt för den här mycket intensiva perioden. Jag ser ingen vinst i att vara upptagen eller ha en massa att göra bara för sakens skull. Allt utom borrelian som jag började medicinera för någonstans mellan bröllopet och amerikanerna var sådant som jag verkligen njöt av, uppskattade och/eller tyckte var roligt. Det är härligt att ha många jobbuppdrag, att ha barn och barnbarn tillgängliga är rena drömmen för mig, det som växer i trädgården är som mina ungar, att kunna ge utlopp för alla pyssliga lustar för att göra ett bröllop så fint som möjligt är jätteroligt och du vet kanske att släktforskning och att ha kontakt med släkten tillför mycket i mitt liv. Stoppa allt detta i livsmixern samtidigt och kör på högsta fart så upptäcker du kanske att det inte blir den godaste smoothien du slurpat i dig.

Jag har inte tagit någon längre semester i år, utan fortsätter jobba med enstaka semesterdagar här och där. (Undantaget veckan då amerikanerna var här.) Det känns skönt att långsamt återgå till sommarrutiner. Jag tog beslutet att inte följa med ”hem” till Orem för att gå på systersonens och hans fästmös bröllop eftersom de kommer hit och har fest för sina svenska släktingar i augusti. Det har jag ångrat lika många gånger som jag har varit nöjd med beslutet (maken tyckte att vi skulle åka). Det är ökenvarmt i Utah under juli och jag känner mig inte bekväm med att lämna över många timmars arbete i trädgården varje dag under flera veckor till någon annan. Visst skulle någon kunna vattna tomaterna och grejerna i växthuset, men då skulle jag också få ta konsekvenserna av vad som hände, eller inte hände, i resten av trädgården. Att ha trädgård och trädgårdsland är som att ha barn eller husdjur. Från april till september är det helt enkelt svårt att vara spontan.

Så få foton som jag har tagit det här året har jag kanske inte tagit sedan jag fick min första analoga kamera 1995, eller möjligtvis sedan de bättre telefonkamerorna gjorde entré. Jag plockade fram kameran för ett tag sedan och har knäppt ett och annat kort. Att fota innebär att betrakta utifrån, att delta med hela sitt jag är något annat. Förut har jag inte haft problem att växla mellan dessa roller. Att detta blivit svårare tror jag har varit en naturlig broms för mig. Det är som att jag undermedvetet förstått att jag har behövt något annat. Visst är det härligt att få längta efter något? Jag har längtat efter lusten att fota igen och den där lusten har givit sig tillkänna då och då de senaste månaderna. Jag gissar att du som fortfarande tittar in här då och då kommer att få se resultatet av det. Att låta sin blogg vara statisk har vinster, det förstår jag. De som läser vet vad de kan förvänta sig och den som skriver kan vila i rutiner. Jag må vara mest bekväm med rutiner och traditioner, men i mitt bloggande har jag alltid behövt vara flexibel. Det är därför skönt att få dra igång igen efter mitt (o)frivilliga uppehåll med en lust att skriva själv, läsa andras bloggar och vara öppen för förändring, hur nu den ska se ut. Ha det gott så ses vi kanske snart här eller där!