Funderingar

Att sakta ner farten.

3 juli, 2025 10 kommentarer

Efter dessa månader av att konstant vara ”upptagen” var uppenbarligen min kropp uppskruvad. Det har varit svårt att dra ner hastigheten på tankarna, pulsen, känslan av att ständigt vara på språng. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och göra något helt annat. Inte bara landa i soffan och somna, utan att laga mat som tar lång tid, läsa något som kräver uppmärksamhet eller sortera och städa. Det slutade med att jag ägnat de senaste dagarna att göra allt detta mellan mina jobbsamtal. Lugnet har inte riktigt infunnit sig, men jag kan nu i stunder fånga det och låta det stanna längre än ett flyktigt besök av en fjäril.

För ett tag sedan läste jag om en dikt som legat i min mapp med kalligrafigrejer. Den skrevs för nästan hundra år sedan, men känns otroligt aktuell. Det ger mig frid att tänka att mänsklighetens dilemman på något sätt är tidlösa. När folk runt omkring mig påpekar att vi lever i de värsta av tider så påminner jag om att vi hört det sägas om och om och om igen. Visst är det störigt att det finns onda och farliga politiker som hetsar till krig, medmänniskor som inte respekterar andras integritet, naturkatastrofer som drabbar många människor, utveckling som känns allt för snabb och omvälvande och allt vad det är, men många riken har gått under medan nya tagit deras platser, världen har brunnit och arter har utrotats, men Moder Jord har anpassat sig och andra arter har blomstrat. Att leva i rädsla gör inte en människa gott, jag vägrar låta oro leda mig på livets stig. Kanske kan Max Ehrmanns dikt ge också dig något slags frid i själen, åtminstone för en stund.

Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons.

Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story.

Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself…

Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism…

Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth…

Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here.

And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul. With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.
Max Ehrmann

Funderingar

Vila och sånt.

2 juni, 2025 12 kommentarer

Jag hörde imorse någon säga att dagens kroppar blir utslitna på ett onaturligt sätt då de sitter i kontorsstolar, lyfter tunga patienter om och om och om igen och allmänt återupprepar rörelser utan att bygga styrka för att kompensera. Jag tänker att det är så mycket som är onaturligt för oss människor – hur vi lever i städer, hur vi lever avskärmade från varandra trots att vi aldrig bott så tätt på varandra, hur vi matar hjärnan med kost som gör oss sjuka (både bokstavligt och bildligt talat), hur vi teoretiserar allt i livet och lever i huvudet istället för med kroppen, hur vi tar in all världens smärta och känner oss ansvariga för den utan att ens kunna hantera vår egen och hur vi transporterar oss. MEN, det är ju som det är. Det är så här livet ser ut för oss, det är så här vi är, det är så här vi anpassat oss. Medellivslängden har ökat med mååånga år, men jag tror knappast att den självupplevda livskvaliteten har gjort det. Du vet den klassiska frågan: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”

ska man vila först när man är klar blir det aldrig vilat
kajsa

Lillastesyster väntar på att ta emot sitt andra barn vilken dag som helst och kom med denna kloka påminnelse. Jag påmindes om vikten av att ta ansvar för sin återhämtning, något som jag blivit mycket bättre på sedan jag var utmattad för ett gäng år sedan. I ett samhälle som är så fokuserat på egot och hur vi känner oss borde vila vara en naturlig och viktig del i vardagslivet, men jag tycker mig inte se att det är så. Vi skulle kunna må bättre av att se till att faktiskt vila då tillfälle ges. Mammas väninna hade som söndagstradition att ta en rejäl tupplur medan make och barn fick förbereda maten. Ingen fick störa henne, punkt slut. (Huruvida hennes man fick samma chans vid annat tillfälle kan jag inte uttala mig om.)

Själv har jag ofta funderat över känslan av att känna mig dålig om jag inte är upptagen med något. Varifrån kom den från början? Varför är det så viktigt i vårt samhälle att påpeka hur upptagna vi är? Det ger liksom stjärnstatus att vara jätteupptagen och att kunna hantera det med svalhet, kontroll och full koll. Jag vet många saker som jag kämpar med medan jag är bättre på annat, medan andra har sitt. Just det här upptagenhetshävdelsebehovet tycker jag dock är mer allmänt utspritt, åtminstone bland kvinnor i USA och Sverige där jag levt mitt liv.

Vila kan se väldigt olika ut för olika människor. Vi vet väl alla att scrollandet på telefonen sällan ger den typ av vila som vi mår bra av, utan mer är ett sätt att undvika det som behöver göras. Jag gillar bättre små tupplurar och skäms inte för att lägga mig en stund på eftermiddagen för återhämtning. Larmet måste dock sättas, sover jag för länge blir jag alldeles groggy. Att tömma huvudet med ett yogapass är ett jättebra sätt att utöva aktiv vila, men det har jag inte gjort sedan jag fick min hälsporre. Inte heller promenader har varit aktuella tråkigt nog, särskilt för dottern som bott här i någon månad och har fått gå sina barnvagnspromenader på egen hand eller med sin pappa. Jag ser fram emot att långsamt återta de goda rutiner som jag faktiskt har i mig. Dessutom har vi äntligen plockat fram trädgårdsmöblerna efter den synnerligen kylslagna våren, så jag ser också fram emot sköna små mikroåterhämtningar där. Fram för mer vila som faktiskt ger återhämtning!

Funderingar

Det kommer!

17 maj, 2025 6 kommentarer

Har du någon gång trott att allt är kört och att det inte finns någon chans att något fixar sig, blir bra igen eller kommer att genomföras? Visst finns det obotliga optimister som på riktigt inte känner sig besegrade av något, som alltid hittar guldkornen i ett hav av gyttja eller som ser som sin plikt att se ljuset i allt. Jag är inte en av de senare, utan snarare den obotlige pessimisten. Å andra sidan är jag mycket medveten om att detta är mitt grundtillstånd och att jag därför måste anpassa mig till den kunskapen, så jag har ändå en ljus syn på livet!

I bakgrunden ser du grannens fantastiska lönn som nu ska ner. Jag vet inte när det händer, men fram tills dess ska jag njuuuta!

Alla lådor är varken fixade eller har fått årets fröer/plantor i sig, men då väljer jag att inte hänga läpp för det. Jag är inte hemma då jag skriver detta, men lovar att skicka bildbevis på varför jag ändå är nöjd. Ja, förutom att vi tagit in grönkål på väg att slå ut. Fräscha buketter kan hittas både här och där i trädgården från tidig vår. Ljuvligt. Och min katastroftanke att gullvivorna dött när maken eldade gräset tidigare i vår visade sig inte stämma. Alla plantor lever och har hälsan. Inte blev det något gullvivehav i år, men bara vänta. Det kommer! (Längst upp ser du bevis på att så länge det finns liv finns det hopp.)

Funderingar

Renovering och sånt.

9 maj, 2025 8 kommentarer

För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!

Funderingar

Hur har influencers förändrat världen?

7 maj, 2025 8 kommentarer

I morse sa dottern: ”Titti får ungefär samma frukost varje dag, men hon tycker ju om det”, med undermeningen att det skulle vara något dåligt. ”Äh, det är också influencernas (?!) fel”, sa jag, ”de ska ju hela tiden presentera nyheter för att vara relevanta”. Vi hade redan pratat om bakinfluencers i ett annat sammanhang. Den gången handlade det om hur de mer är ”dubbelt så mycket” av gamla klassiker än nytänkande. Tänk bara att en drömtårta numera har dubbelt så mycket smör i fyllningen jämfört med ett gammalt 7 sorters kakor-recept, eller att en muffin med frosting är lika stor som (minst) fyra muffins då jag bakade i tidiga tonår. Jag har fullt med kokböcker som hade varit tillräckliga gällande inspiration till vad som ska lagas till livets alla olika rätter här hemma. Några av dem ligger i den ena av de tilltufsade flyttlådorna här ovan.

Det är lätt att vänja sig vid en känsla och acceptera situationer som är dåliga för oss, inte minst i den värld som presenteras i sajberspejs. Något som alldeles för många fastnar i är t. ex. jämförelseleken. Ser jag någon med något jag aldrig sett eller velat ha förut är risken stor att jag helt plötsligt står framför min nya, stora dröm. Det är dumt att jämföra sig med någon som har en annan plånbok, en annan familjesituation, en annan ålder, en annan arbetssituation eller helt andra förutsättningar än en själv, men helt plötsligt har detta blivit något som alla ägnar sig åt. Tyvärr har inte alla samma chanser, du vet, ”livet är orättvist”. Å andra sidan har det i många olika sammanhang nämnts att sociala medier ger personer som aldrig hade haft en chans under andra omständigheter möjligheten att skapa en stor plattform utan vare sig pengar eller kontakter. Något som är hjälpsamt för många är att fokusera mer på sin faktiska omgivning, prioritera att hitta balans med de personer som man har ett verkligt utbyte med och städa sådant i den virtuella världen som mest stör.

Här får du en riktig influencerbild från en helt vanlig bloggtant som delar sina tankar, tips och det liv som hon lever här och nu. Jag vill dock vara nyfiken och sträcka mig utanför mitt lilla liv OCKSÅ och då kan det verkligen på sin plats att uppmärksamma att livets spelplan har förändrats med influencernas intåg i allas våra liv. Jag påminner mig själv och andra om det liv som pågår utanför knuten just nu. Fågelungar kläcks, grönskan är ögonbedövande och spänningen i luften är påtaglig, detta vare sig vi bor i stan eller på landet. (Fast bor du riktigt långt norrut får du kanske vänta lite. Jämförelseleken kan du lämna därhän, du har ju allt ditt underbara kvar!) Att då ägna tid åt hur andra målar sin hall för tredje gången kanske inte är helt ultimat. ❤️

Funderingar

Om att välja rätt.

3 maj, 2025 12 kommentarer

Igår satt jag och läste på bussen då jag snubblade över boken ”Curation: The power of selection in a world of excess”. I Michael Bhaskars bok kan man läsa om hur viktigt det har blivit att kunna göra rätt urval i vår samtid. Vi presenteras med ständiga överflöd och det finns ingen ände på all information och alla val vi behöver göra. Att kunna ”kurera sitt liv” likt en museikurator har därför blivit något slags nödvändighet.

Mina tankar har uppehållit sig en hel del runt detta kurerande i mina tankar runt AI. Jag uppehåller mig en extra sekund vid en annons eller en videosnutt och helt plötsligt har AI bestämt sig för vad jag är intresserad av. Ju mer jag tar del av detta specifika, desto mer intresserar detta ämne mig. Ja, alltså enligt AI som är ansvarig för att kurera just mitt flöde. Jag får kanske ett ännu större smörgåsbord att ta del av, men utbudet av rätter krymper i takt med att jag visar vad jag gillade första gången jag tog del av innehållet på det dignande bordet.

Att göra val, prioritera och sortera är något vi ägnar hela livet åt. Somliga val får knappt märkbara konsekvenser, andra byter riktning åt ett helt annat håll. Jag undrar vad det gör med oss människor att aldrig få lov att bli vuxna och fatta egna beslut. Först har vi våra föräldrar, men så fort vi börjar ta del av den ”smarta” (AI-baserade) skärmvärlden är det något annat som börjar bestämma över oss. Jag tror att detta är en bidragande orsak till infantiliseringen av det samhälle vi lever i idag.

Vi har försökt pränta i våra barn att vi vill att de ska lära sig göra val baserat på vad som är rätt, inte vad någon ser oss göra i en specifik stund. För att kunna fatta rätt beslut måste vi lära oss hur man gör det. Många gånger innebär det att vi behöver fatta fel beslut några gånger. Testa och göra om. Hitta sätt att göra bättre. Blir livet verkligen bättre genom att AI låter oss komma enkelt undan, begränsa vår värld genom algoritmer? För många val gör livet jobbigare (fråga bara någon som ska välja gymnasieinriktning idag jämfört med 1986), men vem är det isåfall som ska begränsa utbudet för att det ska bli bättre? Jag fortsätter fundera.

Funderingar

Hur stor plånbok behövs – om konsten att hålla en budget.

2 maj, 2025 2 kommentarer

Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.

Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.

När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.

När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!

Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.

Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?

Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten.

Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk.

Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.

Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga.

Källa: Trafikverket

Funderingar

System och effektivitet.

29 april, 2025 8 kommentarer

Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?

För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.

Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.

Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.

Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.

Funderingar

Hjälp till självhjälp eller stjälphjälp.

28 april, 2025 2 kommentarer

Jag gillar verkligen Kvartal och deras artiklar om högt och lågt. Jag kan oftast också lyssna på deras Veckopanelen utan att känna mig alldeles ihopdeppad, trots att de naturligtvis talar om nyheter som gör mig nedstämd. Där diskuteras vad som är på gång i omvärlden från olika perspektiv, både ålders- köns- och politiskt åsiktsmässigt.

Kvartals vetenskapsredaktör heter Henrik Höjer. Ibland är det han som skriver Kvartals nyhetsbrev (dessa nyhetsbrev läser jag ibland). Det som kom igår lockade. Han tog upp flera saker som jag själv tänkt på den senaste tiden. Som att det saknas ett ord för ens vuxna barn, något jag skrev om här i bloggen t.o.m. (Han efterlyser ett nytt ord eller en språklig lösning, inte avkomma som kanske är det närmaste vi har i det här skedet.) Jag pratade med en kompis om att kartan vi lärde oss är så inaktuell och vad det egentligen inneburit att länders gränser genom tiderna har dragits om. Höjer tipsade om ”Death of Yugoslavia”, en BBC-serie som jag sätter på listan över sådant jag vill titta på.

Något jag diskuterade häromsistens med ett par andra väninnor var vad som händer när man omyndigförklarar sina egna barn eller andra vuxna och tycker att man själv måste vara den som ska lösa det svåra i deras liv. Som att överklaga betyg för en högskolestudent, söka jobb åt en artonåring eller låta sitt vuxna (fullt kompetenta) barn bo hemma utan att behöva tvätta, laga mat eller på annat sätt ersätta för sitt inneboende. Eller låta hela länder hamna i ett evigt bidragsberoende. Stjälphjälp, helt enkelt. Jag sa att jag tror att det är viktigt med en målbild som båda parter är klara över. Att det finns ett slutdatum, att den hjälpte får ta konsekvenserna om den inte gör det som krävs för att klara något. Mina väninnor höll inte med mig. De tycker inte att man alltid ska behöva motprestera, eller ens att man ska behöva vara tacksam över att bli hjälpt. När Höjer då berättade om The Economists artikel om att bistånd inte kan göra fattiga länder rika blev jag naturligtvis intresserad!

From 2014 to 2024, the world’s 78 poorest economies grew more slowly than in the decade to 1970, when aid was first emerging. This is perhaps unsurprising, given earlier studies. In 2004 William Easterly of New York University and co-authors found that, from 1970 to 1997, aid was just as likely to shrink the world’s poorest economies as to help them grow.
THE ECONOMIST

(”Från 2014 till 2024 växte världens 78 fattigaste ekonomier långsammare än under årtiondet fram till 1970, då biståndet först började uppstå. Detta är kanske inte förvånande med tanke på tidigare studier. År 2004 fann William Easterly vid New York University och medförfattare att biståndet, från 1970 till 1997, var lika sannolikt att krympa världens fattigaste ekonomier som att det hjälpte dem att växa.” Google Translate.)

Att hjälpa andra är något som är viktigt för mig och jag ägnar en stor del av min tid åt det. Jag älskar det och det är något som ger mening åt mitt liv. Jag kommer dock från en pliktstyrd tillvaro där jag som yngre också hjälpte mycket, men agerade ofta mer som en martyr än osjälviskt. Idag gillar jag känslan av att vara behjälplig. Det är den starkaste drivkraften bakom mitt jobb t.ex. Att jag verkligen önskar att de personer jag möter i terapeutiska samtal ska komma till en bättre plats. Jag tycker det är jobbigt att ta betalt, men vet att jag behöver en inkomst som alla andra, det är som det är. Tjänster och gentjänster har sin plats. Allra bäst gillar jag ”jag hjälper dig med detta och när någon annan behöver hjälp kan du väl hjälpa henom”.

Idag förstår jag på riktigt de kollegor på demensavdelningen som jag tyckte var lata. Eftersom jag inte hade någon vårdutbildning visste jag inte att personer som blir hjälpta för mycket blir sämre, och snabbt går det. Så länge det är möjligt ska de ta på sig kläder, sköta sina egna toalettbesök, fixa sin fika, äta sin mat, raka sig o.s.v. Varför försämras man så fort då man hamnar på ett boende? Tja, det finns inte tid helt enkelt. Det finns inte tid att följa med de gamla på toaletten, så de får blöja. Det finns inte tid för darriga händer att långsamt få i sig maten, så de blir matade. Och ju mindre man gör, desto svagare blir man och desto mindre kan man. Detta är applicerbart på oss alla. Ett barn som inte lär sig hantera ”farliga” saker kan inte hantera farliga saker och blir mer utsatt. En tonåring som inte får hantera jobbiga situationer som att ringa samtal och möta främmande människor själv kommer att ha jobbigare då de sedan måste klara sig på egna ben. En vuxen som blir daddad av sin partner kommer inte att kunna steppa upp. Det är applicerbart på så mycket! Och med dessa tankar börjar jag denna vecka. Hoppas den blir finfin för dig!

Funderingar

”Bara lite kvar.”

24 april, 2025 6 kommentarer

Jag är dålig på att komma ihåg datum och år och historiska höjdpunkter. Jag är bra på att komma ihåg känslor och vilka som var med och hur härligt eller jobbigt något var. Ibland finns det dock något specifikt att hänga upp en händelse på. Våra barns födelsedagar har jag t.ex. inga problem att minnas. På morgonen den fjärde augusti låg jag nyförlöst på Södersjukhuset och höll vår son i famnen och undrade om jag hade drömt allt som hade hänt dagen innan. Svärmor och hennes man (tror att yngsta svägerskan kanske också var med) var på väg för att säga hej till första barnbarnet. De skulle bara hämta ”några kassar” i det sålda huset först för att lämna i nya lägenheten på Kungsholmen. De kom svettiga och stressade, för ”några kassar” visade sig vara mycket mer än de hade trott och de fick knappt med sig allt. Detta gör att jag aldrig glömmer vilken dag svärföräldrarna flyttade från hus till lägenhet.

Jag har själv varit med om liknande situationer många gånger, inte minst i flyttar. Då vi var på väg att mellanlanda på Sturkö över sommaren innan våra två år i Philly stod vi kvar med min första egeninhandlade möbel, en grå hörnsoffa i skai, och ett helt proppfullt flyttlass. Det fanns helt enkelt inte plats för den där soffan, så en vän som var med och flyttade undrade om han fick ta den (eller köpa den, men tror vi bara var desperata att bli av med den). När vi flyttade från Segeltorp var det ”det blå skåpet”, en underbar möbel som jag hade målat om, som fick säljas för noll och intet i sista minuten, och pianot som såldes till våra goda vänner. Lyckligtvis vet jag att det senare fortfarande är till stor glädje och vi hade ändå varken haft plats för skåp eller piano i vårt lilla hus.

Bara några kassar, en kvart till (som visar sig vara två timmar), snart klar… Hur kommer det sig att vi människor så ofta hamnar i dessa situationer trots att vi annars är bra på att planera? Maken är tidsoptimist, men jag kan beräkna tid med minuters precision och går ofta för att ta ut något ur ugnen några sekunder innan larmet går. Å andra sidan kan maken pussla ihop en packning med tetrisprecision i huvudet och sedan få det att bli likadant i bilen. Trots detta är vi ibland för optimistiska och det funkar inte som vi hade velat. När jag säger ”en kvart till” i situationen som blir två timmar vet jag kanske att femton minuter bara kommer att vara nog om alla stjärnor och planeter står uppradade efter varandra, så varför säger jag inte ”vi kan väl göra det där imorgon istället” till det som var planerat för kvällen? Jag tror att det beror på att till och med en pessimist som jag ibland måste vara extra optimistisk och hoppfull för att komma igång med uppgifter. Jag är också väldigt driven av plikt och om två situationer slåss om min tid skyddar jag mig själv genom att tänka att jag kan göra båda grejerna samtidigt. Typ.

Häromdagen var jag äntligen färdig med rensningen av häcken. Det tog bara två eftermiddagar och helt sönderrivna armar och ben trots heltäckande kläder, men ändå. Förra gången höll jag på en stund varje dag i en vecka. Jag hade kört iväg två lass bortrensad sly och björnbärsrevor och räfsat/dragit bort all det torra fjolårsgräset. (Maken hade kört med grästrimmern på båda sidor häcken.) Jag hade gått runt hela häcken på båda sidor och visste att det fanns ”bara några revor” kvar som hade suttit lite illa till och som jag skulle ta med sekatören. Som du ser på bilden ovan var det inte ”några revor”, utan ett flera timmar långt finlir med sekatör och spade. Jag tror själv att detta beror på att jag har något slags inbyggt peppsystem för att få också tråkiga saker gjorda. Alla har förresten inte detta peppsystem, utan ger upp innan de ens har börjat. (Antagligen långt ner på skalan gällande personlighetsdraget samvetsgrannhet där jag har höga poäng. Med det sagt är jag inte särskilt flexibel, jag har fått jobba hårt på att bli mer spontan och mindre perfektionistisk.) Eftermiddagen kommer att bjuda på hårt arbete och jag är redan beredd på att det varken är någon kvart eller bara några revor kvar. Jobba, jobba, jobba! Jag tar hjälp av den mest inspirerande hejarklack jag vet. Är inte Hipp hipp det roligaste som svensk television bjudit på genom åren?

← Föregående 1 … 3 4 5 6 7 … 63 Nästa →