Har du någon gång trott att allt är kört och att det inte finns någon chans att något fixar sig, blir bra igen eller kommer att genomföras? Visst finns det obotliga optimister som på riktigt inte känner sig besegrade av något, som alltid hittar guldkornen i ett hav av gyttja eller som ser som sin plikt att se ljuset i allt. Jag är inte en av de senare, utan snarare den obotlige pessimisten. Å andra sidan är jag mycket medveten om att detta är mitt grundtillstånd och att jag därför måste anpassa mig till den kunskapen, så jag har ändå en ljus syn på livet!
I bakgrunden ser du grannens fantastiska lönn som nu ska ner. Jag vet inte när det händer, men fram tills dess ska jag njuuuta!
Alla lådor är varken fixade eller har fått årets fröer/plantor i sig, men då väljer jag att inte hänga läpp för det. Jag är inte hemma då jag skriver detta, men lovar att skicka bildbevis på varför jag ändå är nöjd. Ja, förutom att vi tagit in grönkål på väg att slå ut. Fräscha buketter kan hittas både här och där i trädgården från tidig vår. Ljuvligt. Och min katastroftanke att gullvivorna dött när maken eldade gräset tidigare i vår visade sig inte stämma. Alla plantor lever och har hälsan. Inte blev det något gullvivehav i år, men bara vänta. Det kommer! (Längst upp ser du bevis på att så länge det finns liv finns det hopp.)
För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!
I morse sa dottern: ”Titti får ungefär samma frukost varje dag, men hon tycker ju om det”, med undermeningen att det skulle vara något dåligt. ”Äh, det är också influencernas (?!) fel”, sa jag, ”de ska ju hela tiden presentera nyheter för att vara relevanta”. Vi hade redan pratat om bakinfluencers i ett annat sammanhang. Den gången handlade det om hur de mer är ”dubbelt så mycket” av gamla klassiker än nytänkande. Tänk bara att en drömtårta numera har dubbelt så mycket smör i fyllningen jämfört med ett gammalt 7 sorters kakor-recept, eller att en muffin med frosting är lika stor som (minst) fyra muffins då jag bakade i tidiga tonår. Jag har fullt med kokböcker som hade varit tillräckliga gällande inspiration till vad som ska lagas till livets alla olika rätter här hemma. Några av dem ligger i den ena av de tilltufsade flyttlådorna här ovan.
Det är lätt att vänja sig vid en känsla och acceptera situationer som är dåliga för oss, inte minst i den värld som presenteras i sajberspejs. Något som alldeles för många fastnar i är t. ex. jämförelseleken. Ser jag någon med något jag aldrig sett eller velat ha förut är risken stor att jag helt plötsligt står framför min nya, stora dröm. Det är dumt att jämföra sig med någon som har en annan plånbok, en annan familjesituation, en annan ålder, en annan arbetssituation eller helt andra förutsättningar än en själv, men helt plötsligt har detta blivit något som alla ägnar sig åt. Tyvärr har inte alla samma chanser, du vet, ”livet är orättvist”. Å andra sidan har det i många olika sammanhang nämnts att sociala medier ger personer som aldrig hade haft en chans under andra omständigheter möjligheten att skapa en stor plattform utan vare sig pengar eller kontakter. Något som är hjälpsamt för många är att fokusera mer på sin faktiska omgivning, prioritera att hitta balans med de personer som man har ett verkligt utbyte med och städa sådant i den virtuella världen som mest stör.
Här får du en riktig influencerbild från en helt vanlig bloggtant som delar sina tankar, tips och det liv som hon lever här och nu. Jag vill dock vara nyfiken och sträcka mig utanför mitt lilla liv OCKSÅ och då kan det verkligen på sin plats att uppmärksamma att livets spelplan har förändrats med influencernas intåg i allas våra liv. Jag påminner mig själv och andra om det liv som pågår utanför knuten just nu. Fågelungar kläcks, grönskan är ögonbedövande och spänningen i luften är påtaglig, detta vare sig vi bor i stan eller på landet. (Fast bor du riktigt långt norrut får du kanske vänta lite. Jämförelseleken kan du lämna därhän, du har ju allt ditt underbara kvar!) Att då ägna tid åt hur andra målar sin hall för tredje gången kanske inte är helt ultimat. ❤️
Igår satt jag och läste på bussen då jag snubblade över boken ”Curation: The power of selection in a world of excess”. I Michael Bhaskars bok kan man läsa om hur viktigt det har blivit att kunna göra rätt urval i vår samtid. Vi presenteras med ständiga överflöd och det finns ingen ände på all information och alla val vi behöver göra. Att kunna ”kurera sitt liv” likt en museikurator har därför blivit något slags nödvändighet.
Mina tankar har uppehållit sig en hel del runt detta kurerande i mina tankar runt AI. Jag uppehåller mig en extra sekund vid en annons eller en videosnutt och helt plötsligt har AI bestämt sig för vad jag är intresserad av. Ju mer jag tar del av detta specifika, desto mer intresserar detta ämne mig. Ja, alltså enligt AI som är ansvarig för att kurera just mitt flöde. Jag får kanske ett ännu större smörgåsbord att ta del av, men utbudet av rätter krymper i takt med att jag visar vad jag gillade första gången jag tog del av innehållet på det dignande bordet.
Att göra val, prioritera och sortera är något vi ägnar hela livet åt. Somliga val får knappt märkbara konsekvenser, andra byter riktning åt ett helt annat håll. Jag undrar vad det gör med oss människor att aldrig få lov att bli vuxna och fatta egna beslut. Först har vi våra föräldrar, men så fort vi börjar ta del av den ”smarta” (AI-baserade) skärmvärlden är det något annat som börjar bestämma över oss. Jag tror att detta är en bidragande orsak till infantiliseringen av det samhälle vi lever i idag.
Vi har försökt pränta i våra barn att vi vill att de ska lära sig göra val baserat på vad som är rätt, inte vad någon ser oss göra i en specifik stund. För att kunna fatta rätt beslut måste vi lära oss hur man gör det. Många gånger innebär det att vi behöver fatta fel beslut några gånger. Testa och göra om. Hitta sätt att göra bättre. Blir livet verkligen bättre genom att AI låter oss komma enkelt undan, begränsa vår värld genom algoritmer? För många val gör livet jobbigare (fråga bara någon som ska välja gymnasieinriktning idag jämfört med 1986), men vem är det isåfall som ska begränsa utbudet för att det ska bli bättre? Jag fortsätter fundera.
Ibland förundras jag över inställningen till pengar, att många verkar ha dålig koll på inkomster och utgifter och att en skakig ekonomi inte alls behöver betyda att det finns ett för litet flöde in. Höginkomsttagare kan också hamna i skuldfällor, medan någon med en ganska oansenlig plånbok kan visa sig sitta på en guldkista.
Sedan vi flyttade till Sturkö är det framförallt två projekt som jag kunnat följa på nära håll som väckt mitt intresse. Det ena är ombyggnaden av Fredrikskyrkan (i vars kammarkör jag sjunger) och det andra är ombyggnaden av den sträcka av E22 som vi alltid åker för att ta oss till Karlskrona. Kyrkans ombyggnad bekostades av pastoratet medan staten stod för utgifterna för E22:ans transformering.
När jag började sjunga i kören övade vi i en byggnad i backen upp mot Stortorget och i Tyska kyrkan som också tillhör Karlskrona-Aspö pastorat. (Karlskronas torg flankeras av två stora kyrkor och under många år fanns tre församlingar i stan. Numera är dessa komprimerade till två.) Vi fick smyga in i Fredrikskyrkan och testa akustiken som är så mäktig i jämförelse med Tyska kyrkans medan byggplast hängde överallt och hela kyrkan var utblåst. Det tisslades och tasslades om att budgeten visst var överskriden, men kyrkan återinvigdes under stor pompa och ståt i mars 2018.
När det sedan var dags att sammanfatta hur mycket pengar som skramlade i börsen när det var dags att gå in i vardagen igen blev det oroligt på många håll och kanter. Renoveringsbudgeten var satt till 30 miljoner riksdaler, men landade på 135 (etthundratrettiofem) miljoner kronor!!! Vem som var ansvarig? I vanlig ordning var det ”någon annan”, som alltid då liknade historier ska skrivas. Huvuden behövde rulla och personal avskedades medan vikarierande kyrkoherde Eva-Karin Lindgren gjorde allt vad hon kunde för att få det att bli så bra som möjligt. En kyrkomusiker blev avskedad och ett flertal i administrationen fick gå. Eva-Karin gjorde ett fantastiskt jobb och engagerade sig mycket rent personligen, trots att hon ju indirekt var ett stort hot under tiden då hon skulle slimma budgeten. Hur kunde de som faktiskt var ansvariga agera så oansvarigt?!
Gällande ombyggnaden av E22 var det statliga medel som skulle användas. (Längst ner kan du läsa om projektet.) Jag har många gånger sett hur det utnyttjas när någon ska utföra jobb för stat och kommun. Allas pengar blir ingens pengar och det finns inget dåligt samvete då det gärna ska klämmas ut lite extra medel både här och där. För den här ombyggnaden som var synnerligen komplicerad (en Europaväg flyttar man inte på hur som helst) verkar det dock ha funkat bra både tids- och budgetmässigt. Visserligen har bygget gått på över en miljard, men det var det planerat för. Just nu håller de på att bygga om en ny sträcka i närheten, en bit av E22 mellan Karlskrona och Ronneby. Där har den största ekonomiska skandalen varit att Karlskrona kommun fick stå för planarbetet för 0,5 miljoner trots att de trodde att detta var en statlig utgift. I sammanhanget låter det som småpengar, men jag är glad att kommunpersonal engagerar sig och inte slösar. Kommunens pengar är de enskilda invånarnas, precis som att statliga medel är allas. Jag blir därför synnerligen irriterad då det slösas, används obetänksamt, eller till och med utnyttjas medvetet i form av välfärdsbrottslighet.
Att göra en budget kan vara klurigt nog, att hålla den är ännu svårare. Trots det tänker jag att alla som jobbar med någon annans pengar har ett ännu större ansvar att få budgeten att gå ihop. Jag tycker mig se att respekten för vad man faktiskt har att röra sig med har minskat. Staten trycker bara mer pengar om det saknas, bankerna behöver inte ta ansvar för att de ger lån till individer eller projekt som inte är solventa och barn växer upp med en ständigt öppen Bankomat (”swisha pengar”). Jag undrar om detta bara är en allmän ”det var bättre förr”-retorik från mitt åldrande inre? Alltså, jag vet mycket väl att allt inte var bättre, men jag undrar om folk ändå inte hade bättre koll på pengar (inte bättre ekonomi, alltså). Men vad vet jag?
Trafikverket bygger om E22 sträckan Lösen–Jämjö till en motortrafikled. Ombyggnaden ska öka trafiksäkerheten och framkomligheten samt förbättra boendemiljön i Jämjö, då huvudleden inte längre kommer passera genom orten.
Byggnationen påbörjades under våren 2022 och färdigställs vintern 2024. Totalt 15 kilometer ny motortrafikled byggs mellan Lösen och Jämjö med 23 broar och två byggnadsverk.
Ombyggnad av befintlig sträcka börjar öster om Lyckebyån i Lösen och fram till Ramdala. Öster om Ramdala viker E22 av i ny sträckning och går norr om Jämjö och ansluter till befintlig väg vid Norra Binga.
Körfält: 2+2 från Lyckebyån till Torstäva och 2+1 frånTorstäva till Norra Binga.
Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?
För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.
Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.
Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.
Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.
Jag gillar verkligen Kvartal och deras artiklar om högt och lågt. Jag kan oftast också lyssna på deras Veckopanelen utan att känna mig alldeles ihopdeppad, trots att de naturligtvis talar om nyheter som gör mig nedstämd. Där diskuteras vad som är på gång i omvärlden från olika perspektiv, både ålders- köns- och politiskt åsiktsmässigt.
Kvartals vetenskapsredaktör heter Henrik Höjer. Ibland är det han som skriver Kvartals nyhetsbrev (dessa nyhetsbrev läser jag ibland). Det som kom igår lockade. Han tog upp flera saker som jag själv tänkt på den senaste tiden. Som att det saknas ett ord för ens vuxna barn, något jag skrev om här i bloggen t.o.m. (Han efterlyser ett nytt ord eller en språklig lösning, inte avkomma som kanske är det närmaste vi har i det här skedet.) Jag pratade med en kompis om att kartan vi lärde oss är så inaktuell och vad det egentligen inneburit att länders gränser genom tiderna har dragits om. Höjer tipsade om ”Death of Yugoslavia”, en BBC-serie som jag sätter på listan över sådant jag vill titta på.
Något jag diskuterade häromsistens med ett par andra väninnor var vad som händer när man omyndigförklarar sina egna barn eller andra vuxna och tycker att man själv måste vara den som ska lösa det svåra i deras liv. Som att överklaga betyg för en högskolestudent, söka jobb åt en artonåring eller låta sitt vuxna (fullt kompetenta) barn bo hemma utan att behöva tvätta, laga mat eller på annat sätt ersätta för sitt inneboende. Eller låta hela länder hamna i ett evigt bidragsberoende. Stjälphjälp, helt enkelt. Jag sa att jag tror att det är viktigt med en målbild som båda parter är klara över. Att det finns ett slutdatum, att den hjälpte får ta konsekvenserna om den inte gör det som krävs för att klara något. Mina väninnor höll inte med mig. De tycker inte att man alltid ska behöva motprestera, eller ens att man ska behöva vara tacksam över att bli hjälpt. När Höjer då berättade om The Economists artikel om att bistånd inte kan göra fattiga länder rika blev jag naturligtvis intresserad!
From 2014 to 2024, the world’s 78 poorest economies grew more slowly than in the decade to 1970, when aid was first emerging. This is perhaps unsurprising, given earlier studies. In 2004 William Easterly of New York University and co-authors found that, from 1970 to 1997, aid was just as likely to shrink the world’s poorest economies as to help them grow.
THE ECONOMIST
(”Från 2014 till 2024 växte världens 78 fattigaste ekonomier långsammare än under årtiondet fram till 1970, då biståndet först började uppstå. Detta är kanske inte förvånande med tanke på tidigare studier. År 2004 fann William Easterly vid New York University och medförfattare att biståndet, från 1970 till 1997, var lika sannolikt att krympa världens fattigaste ekonomier som att det hjälpte dem att växa.” Google Translate.)
Att hjälpa andra är något som är viktigt för mig och jag ägnar en stor del av min tid åt det. Jag älskar det och det är något som ger mening åt mitt liv. Jag kommer dock från en pliktstyrd tillvaro där jag som yngre också hjälpte mycket, men agerade ofta mer som en martyr än osjälviskt. Idag gillar jag känslan av att vara behjälplig. Det är den starkaste drivkraften bakom mitt jobb t.ex. Att jag verkligen önskar att de personer jag möter i terapeutiska samtal ska komma till en bättre plats. Jag tycker det är jobbigt att ta betalt, men vet att jag behöver en inkomst som alla andra, det är som det är. Tjänster och gentjänster har sin plats. Allra bäst gillar jag ”jag hjälper dig med detta och när någon annan behöver hjälp kan du väl hjälpa henom”.
Idag förstår jag på riktigt de kollegor på demensavdelningen som jag tyckte var lata. Eftersom jag inte hade någon vårdutbildning visste jag inte att personer som blir hjälpta för mycket blir sämre, och snabbt går det. Så länge det är möjligt ska de ta på sig kläder, sköta sina egna toalettbesök, fixa sin fika, äta sin mat, raka sig o.s.v. Varför försämras man så fort då man hamnar på ett boende? Tja, det finns inte tid helt enkelt. Det finns inte tid att följa med de gamla på toaletten, så de får blöja. Det finns inte tid för darriga händer att långsamt få i sig maten, så de blir matade. Och ju mindre man gör, desto svagare blir man och desto mindre kan man. Detta är applicerbart på oss alla. Ett barn som inte lär sig hantera ”farliga” saker kan inte hantera farliga saker och blir mer utsatt. En tonåring som inte får hantera jobbiga situationer som att ringa samtal och möta främmande människor själv kommer att ha jobbigare då de sedan måste klara sig på egna ben. En vuxen som blir daddad av sin partner kommer inte att kunna steppa upp. Det är applicerbart på så mycket! Och med dessa tankar börjar jag denna vecka. Hoppas den blir finfin för dig!
Jag är dålig på att komma ihåg datum och år och historiska höjdpunkter. Jag är bra på att komma ihåg känslor och vilka som var med och hur härligt eller jobbigt något var. Ibland finns det dock något specifikt att hänga upp en händelse på. Våra barns födelsedagar har jag t.ex. inga problem att minnas. På morgonen den fjärde augusti låg jag nyförlöst på Södersjukhuset och höll vår son i famnen och undrade om jag hade drömt allt som hade hänt dagen innan. Svärmor och hennes man (tror att yngsta svägerskan kanske också var med) var på väg för att säga hej till första barnbarnet. De skulle bara hämta ”några kassar” i det sålda huset först för att lämna i nya lägenheten på Kungsholmen. De kom svettiga och stressade, för ”några kassar” visade sig vara mycket mer än de hade trott och de fick knappt med sig allt. Detta gör att jag aldrig glömmer vilken dag svärföräldrarna flyttade från hus till lägenhet.
Jag har själv varit med om liknande situationer många gånger, inte minst i flyttar. Då vi var på väg att mellanlanda på Sturkö över sommaren innan våra två år i Philly stod vi kvar med min första egeninhandlade möbel, en grå hörnsoffa i skai, och ett helt proppfullt flyttlass. Det fanns helt enkelt inte plats för den där soffan, så en vän som var med och flyttade undrade om han fick ta den (eller köpa den, men tror vi bara var desperata att bli av med den). När vi flyttade från Segeltorp var det ”det blå skåpet”, en underbar möbel som jag hade målat om, som fick säljas för noll och intet i sista minuten, och pianot som såldes till våra goda vänner. Lyckligtvis vet jag att det senare fortfarande är till stor glädje och vi hade ändå varken haft plats för skåp eller piano i vårt lilla hus.
Bara några kassar, en kvart till (som visar sig vara två timmar), snart klar… Hur kommer det sig att vi människor så ofta hamnar i dessa situationer trots att vi annars är bra på att planera? Maken är tidsoptimist, men jag kan beräkna tid med minuters precision och går ofta för att ta ut något ur ugnen några sekunder innan larmet går. Å andra sidan kan maken pussla ihop en packning med tetrisprecision i huvudet och sedan få det att bli likadant i bilen. Trots detta är vi ibland för optimistiska och det funkar inte som vi hade velat. När jag säger ”en kvart till” i situationen som blir två timmar vet jag kanske att femton minuter bara kommer att vara nog om alla stjärnor och planeter står uppradade efter varandra, så varför säger jag inte ”vi kan väl göra det där imorgon istället” till det som var planerat för kvällen? Jag tror att det beror på att till och med en pessimist som jag ibland måste vara extra optimistisk och hoppfull för att komma igång med uppgifter. Jag är också väldigt driven av plikt och om två situationer slåss om min tid skyddar jag mig själv genom att tänka att jag kan göra båda grejerna samtidigt. Typ.
Häromdagen var jag äntligen färdig med rensningen av häcken. Det tog bara två eftermiddagar och helt sönderrivna armar och ben trots heltäckande kläder, men ändå. Förra gången höll jag på en stund varje dag i en vecka. Jag hade kört iväg två lass bortrensad sly och björnbärsrevor och räfsat/dragit bort all det torra fjolårsgräset. (Maken hade kört med grästrimmern på båda sidor häcken.) Jag hade gått runt hela häcken på båda sidor och visste att det fanns ”bara några revor” kvar som hade suttit lite illa till och som jag skulle ta med sekatören. Som du ser på bilden ovan var det inte ”några revor”, utan ett flera timmar långt finlir med sekatör och spade. Jag tror själv att detta beror på att jag har något slags inbyggt peppsystem för att få också tråkiga saker gjorda. Alla har förresten inte detta peppsystem, utan ger upp innan de ens har börjat. (Antagligen långt ner på skalan gällande personlighetsdraget samvetsgrannhet där jag har höga poäng. Med det sagt är jag inte särskilt flexibel, jag har fått jobba hårt på att bli mer spontan och mindre perfektionistisk.) Eftermiddagen kommer att bjuda på hårt arbete och jag är redan beredd på att det varken är någon kvart eller bara några revor kvar. Jobba, jobba, jobba! Jag tar hjälp av den mest inspirerande hejarklack jag vet. Är inte Hipp hipp det roligaste som svensk television bjudit på genom åren?
Ibland känner jag mig lite extra gammal. Främst då jag börjar oja mig om ”dagens ungdom” och då det känns som att de befinner sig på en helt annan plats än jag i hur de tar sig an livet eller vad de befattar sig med, hur de gör det och varför de väljer att göra det. Jag tänker på allt från polyamorösa relationer till att hänga med vänner via en telefon eller dator istället för att göra grejer tillsammans, oavsett om de befinner sig i samma rum eller i samma stad.
Imorse skickade min faster en ledare skriven av en vän till familjen, Emma Jaenson. Titeln är hård: ”Unga vill bli rika på att göra ingenting”. ”Håller du med?” Fasters fråga får mig att att tänka till. Tja, visst håller jag med. Maken brukar dra beskrivningen av hur det brukar funka rent allmänt gällande engagemang i sådant som kräver en uppbyggnadsfas.
generation ett jobbar hårt, offrar mycket och sliter hårt för att bygga upp
generation två förvaltar
generation tre tar slut på pengarna och förstår/uppskattar inte den ansträngning som tidigare generationer gjorde
Se på hur det svenska välfärdssystemet ser ut idag så ser du mönstret. Kanske är det lite utdraget över fler generationer än tre, men jag vet att jag blev hårt uppfostrad med att välfärdssystemet var till för de svaga som inte hade familj som kunde hjälpa till, de som var helt ensamma eller de som var för sjuka för att kunna upprätthålla ett arbete. Vi skulle vara tacksamma för det, men det var inte till ”för oss”. Välfärdssystemet har vuxit ur sig självt och förklaringsmodellen här ovan tycker jag funkar utmärkt som förklaring, men det är en diskussion för en annan dag.
Min kompis som jobbar som gymnasielärare lade märke till det här med att ”alla” skulle gå ekonomisk linje för att bli ”entreprenörer och rika” för ett gäng år sedan. Hon är ma/NO-lärare och har sett Natur-klasserna minska för varje år. Att gå Natur och hålla alla vägar öppna kräver mycket och hårt arbete, kanske till och med extra tråkigt arbete. Tyvärr är det inte längre lika inne att briljera med snabba hjärnsynapser, utan det är cash som är king. Ekonomisk linje, alltså. Greta-generationen sägs vara damer i min ålder och äldre, inte alls självuppoffrande tonåringar som det verkade då det begav sig. Dagens tonåringar lever i en värld som åter accepterar pro-ana (detta gör mig enormt ledsen), deras unga föredömen sprutar botox och fillers, opererar om sig, lever i en värld full av skönhetsprodukter och sitter och sminkar sig framför vem-vet-vem-som-kollar… I storfamiljen hördes en tonåring säga att hen skulle gifta sig rikt och på så vis ordna det för sig. Den retoriken var, skulle jag säga, väldigt främmande på 80-talet då jag själv var tonåring. Kanske passade den bättre under tidigare delar av 1900-talet, eller rentav 1800-talet?
Jag kommer från ett hem där hög arbetsmoral och plikt förordades, något Jaenson också påpekar tillhör den svenska kulturens historia. Det är annars något som i dagsläget verkar vara just det. Historia, alltså. Jag kan se att en allt för stark pliktkänsla tillsammans med en arbetsmoral som aldrig inbjuder till vila eller tid att ”lukta på blommorna” är skadlig, men å andra sidan finns det väl få blommor att lukta på om man inte orkar lägga ner det hårda jobb som krävs för att upprätthålla en trädgård t.ex. Jag vet att många tonåringar är sönderstressade av kraven i det betygssystem som verkar funka dåligt för många, det finns kanske inte fler lata än 1989 då jag själv tog studenten. MEN, det verkar också finnas en allmän blöt filt som ligger över våra ungdomar. Den består av snabba dopaminkickar, önskan om mycket pengar, ett filterliknande utseende, ”rätt” märken, snygg inredning och en allmän rädsla för att binda sig i en långvarig relation. Det har ojats över ”dagens ungdom” sedan de gamla grekerna, så jag borde antagligen oja mig mindre och inse att detta är en naturlig utveckling och att denna båge i pendelns rörelse snart är över och leder till något annat. Jag ber att få återkomma i frågan, det lär vara dags att utvärdera om, säg, tio år eller så.
Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?
När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:
Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl
Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!
Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.
Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.
Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!
Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.
