Jag hörde imorse någon säga att dagens kroppar blir utslitna på ett onaturligt sätt då de sitter i kontorsstolar, lyfter tunga patienter om och om och om igen och allmänt återupprepar rörelser utan att bygga styrka för att kompensera. Jag tänker att det är så mycket som är onaturligt för oss människor – hur vi lever i städer, hur vi lever avskärmade från varandra trots att vi aldrig bott så tätt på varandra, hur vi matar hjärnan med kost som gör oss sjuka (både bokstavligt och bildligt talat), hur vi teoretiserar allt i livet och lever i huvudet istället för med kroppen, hur vi tar in all världens smärta och känner oss ansvariga för den utan att ens kunna hantera vår egen och hur vi transporterar oss. MEN, det är ju som det är. Det är så här livet ser ut för oss, det är så här vi är, det är så här vi anpassat oss. Medellivslängden har ökat med mååånga år, men jag tror knappast att den självupplevda livskvaliteten har gjort det. Du vet den klassiska frågan: ”Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?”
ska man vila först när man är klar blir det aldrig vilat
kajsa
Lillastesyster väntar på att ta emot sitt andra barn vilken dag som helst och kom med denna kloka påminnelse. Jag påmindes om vikten av att ta ansvar för sin återhämtning, något som jag blivit mycket bättre på sedan jag var utmattad för ett gäng år sedan. I ett samhälle som är så fokuserat på egot och hur vi känner oss borde vila vara en naturlig och viktig del i vardagslivet, men jag tycker mig inte se att det är så. Vi skulle kunna må bättre av att se till att faktiskt vila då tillfälle ges. Mammas väninna hade som söndagstradition att ta en rejäl tupplur medan make och barn fick förbereda maten. Ingen fick störa henne, punkt slut. (Huruvida hennes man fick samma chans vid annat tillfälle kan jag inte uttala mig om.)
Själv har jag ofta funderat över känslan av att känna mig dålig om jag inte är upptagen med något. Varifrån kom den från början? Varför är det så viktigt i vårt samhälle att påpeka hur upptagna vi är? Det ger liksom stjärnstatus att vara jätteupptagen och att kunna hantera det med svalhet, kontroll och full koll. Jag vet många saker som jag kämpar med medan jag är bättre på annat, medan andra har sitt. Just det här upptagenhetshävdelsebehovet tycker jag dock är mer allmänt utspritt, åtminstone bland kvinnor i USA och Sverige där jag levt mitt liv.
Vila kan se väldigt olika ut för olika människor. Vi vet väl alla att scrollandet på telefonen sällan ger den typ av vila som vi mår bra av, utan mer är ett sätt att undvika det som behöver göras. Jag gillar bättre små tupplurar och skäms inte för att lägga mig en stund på eftermiddagen för återhämtning. Larmet måste dock sättas, sover jag för länge blir jag alldeles groggy. Att tömma huvudet med ett yogapass är ett jättebra sätt att utöva aktiv vila, men det har jag inte gjort sedan jag fick min hälsporre. Inte heller promenader har varit aktuella tråkigt nog, särskilt för dottern som bott här i någon månad och har fått gå sina barnvagnspromenader på egen hand eller med sin pappa. Jag ser fram emot att långsamt återta de goda rutiner som jag faktiskt har i mig. Dessutom har vi äntligen plockat fram trädgårdsmöblerna efter den synnerligen kylslagna våren, så jag ser också fram emot sköna små mikroåterhämtningar där. Fram för mer vila som faktiskt ger återhämtning!
Lämna ett svar