Den varma sommaren höll i sig så länge att jag knappt trodde att vi skulle få någon höst, men nu är den här. Tomaterna och gurkorna får fortfarande någon skvätt vatten här och där i sina växthus. Jag kan inte fatta hur mycket gurkor vi fått, tack för kiselguret som styrde upp situationen! De gula spetspaprikorna gav fin skörd, men något åt upp i princip alla Californa Wonder (kan ju inte vara tvestjärtar, det borde kiselguret ta hand om) och delar av chiliskörden. Jag har dock chiliflakes kvar från förra året, så jag behöver inte så mycket nytt. Det blir alldeles lagom, det som finns. I samband med att det skördas och trädgårdslandet görs redo för vila plockar jag också fram stickor, garn och Pero. Nu har jag börjat på en Ylva tröja med flätor till lilla Titti. Tycker det är roligt att något händer och här blir det både ett melerat garn och flätorna som tar hand om den saken. Vi får väl se när hon kan ha den. Stickar till två år (hon fyller i oktober), men den ser stor ut.
Den torra sommaren gillades inte alls av våra rosor. Rosenportalens blomster fick lite extra omsorg och klarade sig fint. Flera av de andra var så klena att jag trodde att alla skulle döden dö. Just denna vackra krukros fick jag av moster och morbror förra året och satte direkt ner i gulröda perennrabatten då, men ett par andra flyttade jag ner till samma plats under sommaren för att försöka rädda dem. Jag har inga bilder, men båda har kommit igen. Dessvärre passar de inte alls där, för de går i rosa toner. Jag har ingen plan för detta än, men det löser sig nog. Jag blev så inspirerad både i Kristianopel och i Botaniska trädgården i Visby att jag kanske fixar en rosengård någonstans… Uppenbarligen vill de inte ha det allt för torrt, men de gillar inte att ha det blött om fötterna heller. Hm. Jag får återkomma.
Hela gräsmattan i Bredavik är i detta nu ett svampparadis. Jag är lite störd på att det inte är en enda ätlig svamp som växer där, för de är så välvuxna och i fint skick. Det finns inte alls lika många mördarsniglar i den trädgården, men oavsett gillar säkert inte sniglarna varken dessa jättetrattskivlingar eller de små bruna, giftiga skivlingar som växer där.
Luften är tung, varm och fuktig. Den tystar de ljud som vi har runt omkring. Duvorna kuttrar på som vanligt, men det låter lite som att de satt sitt huvud i en låda. Jag påminns om hetta och hög luftfuktighet i Philadelphia, går omkring lite kallsvettig hela tiden. Njuter av att se trädgården blomma upp lite efter den senaste tidens små och större regn och tänker att i år ska jag minsann hänga med och förbereda trädgårdslandet innan det är dags att lägga ner odlandet. Kålfjärilens larver pressas mellan fingrarna, vad annat kan jag göra? De äter och äter och äter och varje gång jag tror att jag tagit dem alla kommer det nya. Grannfrun går förbi då vi ska natta fjäderfäna med en sax i handen. ”Jag har klippt 120 stycken nu på en liten stund.” Vi kämpar båda på, med och mot naturen.
Efter en lång dag i skytteltrafik mellan ladan och huset är nu ännu mer städat och organiserat. Färdigt? Nej. Njet. Nope. Men vi har två bord med stolar ställda som att det skulle kunna sätta sig folk där, mammas kusins gungstol står på plats bredvid bokhyllan och KP:s svärfasters Amerikakoffert. Två nya sopsäckar och mycket mer skräp till tisdagens utflykt till soptippen, tre flyttkartonger och två kassar redo för någon av Second Hand-butikerna. Det har tagits beslut om sådant som kaaanske skulle få stanna, allt har fått avslag. 500-bitarspussel från våra amerikanska hemtrakter kanske moster och morbror vill låna? De gillar pussel. En del pyssel får brorsbarnen, de andra brorsbarnen får några bokserier. Det här rensandet har nästan fått ett eget driv, det blir lättare och lättare att ta beslut om vad som är rimligt att spara och vad som verkligen är bra att ha. Under tiden som jag fokuserar på festsalen gör maken klar skohyllan till äldsta dottern som var förra årets födelsedagspresent. Ja, löftet om en alltså. Nu står den klar, två veckor innan själva födelsedagen, och fin är den. Långt mer avancerad än vad jag hade tänkt mig. Han har blivit finsnickare, maken! Fixat vackra kanter med överhandsfräs och allt möjligt.
Jag får slita mig för att ta hand om lite annat också. Byttan på verandatrappan får lite nya inneboende. Jag har satt den mjöldaggsdrabbade klövern och kärleksörten i varsin kruka bakom huset. Går det att komma igen efter ett sådant anfall? Kanske, om de överlever vintern. Efter att ha tömt ut en del av jorden hittar dessa kompisar sin plats. Jag tycker de är fina mot huset, den röda färgen på verandan som aldrig blev övermålad som tänkt denna sommar. Jaja, men nu blev det så.
Jag klipper överblommade dahlior och fixar en ny bukett att sätta i vardagsrummet. Så vackra färger! Jordärtskockornas gula solar får också vara med. Mässingsfatet från Röda korset har inget passande ljus, men det ska jag fixa. Det ska få lysa här om kvällarna. Liljeholmens altarljus passar hit. Barockkonsten faller mig i smaken, även om detta fat/ljusstake verkar vara från 1943. Mässing är min metall. Det tillhör åldern, då jag var yngre skulle allt gå i silvriga toner.
Maken lovar överraskning och när jag tittar ut blir jag så glad, så glad! Jag ääälskar att bada, men vi har varken badkar eller bubbelpool här hemma. Nu har han fyllt lilla Tittis badpool med varmt vatten (tills varmvattenberedaren sa vänta-nu-lite, jag-hinner-inte-med) och hängt ut mysbelysning i form av fotogenlampa och värmeljus. Vilken överraskning efter denna svettiga dag! Vi får en skön stund där ute. Stjärnorna döljs bakom de låga molnen, men jag vet ju precis hur de ser ut. Inget spektakulärt, inget pengalyxigt, men en bättre lördag har jag ändå svårt att tänka mig.
Jag är helt inne i mitt sorterande av bilder, negativ, dagböcker och gamla sparade dokument av olika slag. Att samla ihop allt från olika lådor och platser för att få till en hållbar lösning är klurigt. Fler lådor är inte bra, vi vill snarare ha färre. Vi får se var vi landar till slut! Barnen och vi har roligt då det skickas olika bilder som de aldrig sett eller inte sett på många år i familjechatten. Allt detta roliga till trots pågår det vanliga livet vid sidan om. Det ska jobbas, rensas, skördas och vattnas. Och lagas mat! Igår blev det en av favoriterna från denna tid på året. Skala och klyfta rödbetor, olja och krydda med flingsalt, färsk rosmarin och svartpeppar, kör i ugnen på 200° i 40 minuter. När det återstår 10 minuter smulas fetaost över det hela. Dra ev. igång grillen de sista minuterna för att ge osten lite krisp (men akta rödbetorna). Servera med välrostade solroskärnor och balsamico. Så gott. Här ser du för övrigt Birgits ägg nummer fyra till höger och ägg nummer åtta till vänster. Hon jobbar på bra! Vi är tacksamma för att hon delar dessa skatter med oss. Hon håller fortfarande Nico kort, men de har ändå blivit ett riktigt radarpar som spatserar omkring. De har hittat sin favoritplats bakom huset, en plats där Birgit aldrig var då hon gick med Brutus. Maken har lyckats handmata båda två, men så är det också han som nattar dem och alltid gosar lite med dem då. Det kan tyckas som att fjäderfän är självgående på många sätt, men de mår bra av tid och omtanke.
Rabatterna ser väl ”sådär” ut. Efter systersonens bröllop har jag bara vattnat två gånger. Det har kommit 2×6 mm regn, men det hade behövts mer. Jag har iallafall fortsatt rensa överblommade dahlior och plocka en del annat, så nu när det blivit svalare och kanske också börjar regna mer kommer det enligt erfarenhet att blomma upp igen. I dahliarabatten syns massor av knoppar, de mår bra av ”dead heading” (att plocka, plocka, plocka).
Här är fyra av de endast tio sorters dahlia jag har kvar. Musattacken förra vintern och virus som fanns med ända från då jag införskaffade dem har gjort att jag blivit av med de andra. Nästa år kanske jag vågar mig på att köpa några nya sorter, fast jag egentligen har mer än nog. Jag tycker bara att det är roligt med variation!
Detta är en liten del av den plats som jag kallar ”varma perennrabatten”. Den som är observant ser mest annat än perenner, men jag jobbar långsamt här, hehe. Ettåringarna som jag både försådde och slängde ut har haft en tuff sommar med de kopiösa mängder av sniglar som jag har fått slåss mot. Guldzinnian som jag hade tänkt skulle komplettera bra har äntligen börjat blomma, men istället för mängder av plantor finns det bara ett fåtal kvar. Dagöga, en underbar perenn som faktiskt har tagit sig bra (de tre av 4-5 plantor jag hade från början) vill jag ha mer av. Dem skulle jag såklart ha toppat i början av säsongen, men det visste jag inte. När jag väl tog reda på det fick plantorna chans att tjocka till sig lite och ge fler blommor. Jag älskar det brungröna bladverket. Att det finns några solrosor kvar är ett rent mirakel. Jag satte ut massor av kraftiga småplantor och vaktade dem både morgon och kväll, men många åt ändå sniglarna upp. Det konstiga är att de verkar ha satsat hårt på ”specialarna” medan de enklare sorterna klarade sig och nu börjar blomma så smått.
I skottkärran nere vid ladan satte jag fem plantor av vad jag trodde var minisar, men de är lite halvhöga. Jag tog alltså egna fröer från förra årets minisar, men på något vis blev deras telingar högre. Det ser ändå helt okej ut. Slingerkrassen klarade sig tyvärr inte alls. Stackarna, det verkar inte alls ha varit något krasseår trots att de är så tåliga i vanliga fall. Åtminstone blev det så här på Sturkö.
Jag har inte tagit kort på de fina kålrötterna eller grönkålen som jag nu försöker rädda med allt jag har genom att klämma kålfjärilslarver. De har redan ätit upp det som fanns kvar av vitkål och spetskål. (Du får en bild från trädgårdslandet i juli.) Årets potatis är jättegod och vi har rikligt av både tomater och gurkor. Chili och paprika blev inte alls lika lyckat som förra året, mycket för småkryp som tar sig in i frukterna. Någon sa att myrmedel hade hjälpt mot det, så nya tag nästa år. En spetspaprika verkar dock mer härdig, så jag har skördat en hel del från den. Kul att det blev så pass bra ändå. Purjolöken börjar tjocka till sig efter att sent omsider ha kommit ut i sin låda och där växer även en del rotselleri som förhoppningsvis blir fin. Det känns skönt att jag inte är trädgårdstrött i år och att det finns stor chans att alla lådor blir både rensade och täckta innan de vintras in. Mycket mjöldagg har vi dock haft, så jag vill inte gräva ner resterna av sockerärterna t ex. Det blir nog bra ändå. Och det var den rapporten. Klart, slut!
Möt Nico, vår nya tupp. Han kommer närmast från våra vänner på Tjurkö då de hade blivit lovade bara hönor av sin försäljare. Nico fick de behålla (eller ge bort), men ska få en ny höna i hans ställe. Tuppen Brutus som bott här sedan halva juni blev för aggressiv. Brorsan har tagit hem honom och ska se om han kan tämjas. Annars finns det tyvärr bara en annan väg för honom.
Bullen, vår höna som ska få sitt riktiga namn (Birgit) inarbetat, har precis börjat lägga jättegoda ägg. Hon är väldigt tveksamt inställd till Nico dock. Följande meddelande skickade jag våra vänner i morse:
”Jag funderar på om Bullen påverkats mycket negativt av att tillbringa sitt första halvår med en förtryckande tupp. Hon visar tydliga tecken på intersektionell feminism och Nico håller på och präglas på matte medan han låter Bullen hållas med sitt tjat om rangordning. Han har bl a testat att mest hålla sig i hennes rede för att försöka övertyga henne om att han är ofarlig. Hur som helst verkar han gilla Sturkö och både äter och dricker när Bullen håller sig borta. Slut på rapport.”
För många, många år sedan fick jag höra av en bekant att det är skrytigt att blogga, att det bara är personer med stort bekräftelsebehov som gör något dylikt. (Hon visste att jag bloggade, så jag antar att det var ett sätt för henne att lite sådär subtilt trycka till mig.) Jag kan förvisso hålla med om att det går att tolka i princip allt som skryt för en person som har dålig självkänsla, oavsett om det är personen som uttrycker sig eller den som lyssnar eller läser som tolkar, men jag vill ändå markera mot detta påstående. Jag har inte mer bekräftelsebehov än de flesta jag känner och behovet blir mindre och mindre för varje år som går. Däremot är det absolut roligare att få chansen att interagera med folk då jag skrivit något än att ingen kommenterar, oavsett om de håller med eller tycker helt tvärtom. Jag firar 20 år i bloggvärlden nästa år och hade gått under för länge sedan om det var folks bekräftelse som skulle hålla mig flytande.
Vi vet att det är extra tufft för denna tids 15-25-åriga kvinnor att ta in sociala medier då de lättare än andra jämför sina egna eländiga liv med andras fulländade dagar. Jag hoppas att detta förändras i takt med att vi lär oss hantera den digitala världen bättre.
I jobbet som samtalsterapeut möter jag mycket av det som pågår bakom kulisserna hos våra medmänniskor. Skam och skuld gör att det är svårt att uttrycka somligt, ibland är det helt enkelt önskan att skydda sina nära och kära som gör att man inte vill tala högt om svärtan. Faktum kvarstår. Det finns mycket mörker som tynger i livet och vill man hålla sig flytande måste man hitta ljuset som kan kompensera.
Jag gläds så över den underbara Princesse Marie (Belvedere) som min syster gav mig och delar här min glädje med dig. Jag bjuder på att dessa bilder kan ses som skryt, men tror att du som brukar läsa här också vet att vi planttanter behöver dessa glädjevinster för att kompensera för trädgårdslivets utmaningar. Tack för denna glädjeboost! Tack för livet. Tack för rosor och tack för Björn Skifs (jag blev så ledsen över att han ska få sluta sina dagar med frontallobsdemens). På resan genom tid och rum passar vi på att hälsa på hos Monsieur Jacques som 1829 såg denna ros blomma första gången på kung Louis Philippes residens Château Neulliy. Jag hoppas han fick skryta riktigt mycket om sin vackra hybrid. Tänk om han hade vetat att den skulle fortsätta blomma nästan 200 år senare på en liten gård i Karlskronas skärgård…
Morgonstund har guld i mund. Det som är tänkt att bli en perennrabatt i gula och röda toner är än så länge ett snigelparadis med en salig blandning fröer och plantor som jag spritt ut och försökt rädda. Har har jag dödat så många sniglar att jag skulle kunna fylla en hel oljecistern. (Jag är en överdrifternas kvinna, vad kan jag säga…)
Efter fix och trix, vattning, rensning och lite sånt, var det dags att skörda potatis till tysk, varm potatissallad. Detta är Dior eller Ballerina, men det är ingen sort jag vill odla igen. För mjölig, men jättegod smak. Potatissalladen blev väldigt smarrig!
Maken grillade lite goda korvar och till det hade vi räksallad och våra egna gurkor, plus potatissalladen, och hade en mysig vardagslunch med fina vänner. Det är härligt att sitta i skuggan en vacker sommardag. Önskar att man kunde skaffa ett genomskinligt nät som höll sig över hela tomten för att slippa flygkräk, men det går bra med dem också. Getingar är jobbiga, men några sådana hade vi inte sällskap av.
Skjutsade vännerna till stan pga dålig busskommunikation och passade på att kolla efter en grej till min syrra på Pingstis. (Jag hade sett precis en sådan tavla hon ville ha i tisdags, men då visste jag inte att hon önskade en sådan.) Hittade inte tavlan jag letade efter och tog en liten runda när jag nu ändå var där. Jag och en man stod vi tavlorna och jag sa ”vilket fint konstverk” om en textiltavla lite längre bort. ”Jaha”, sa han och bildgooglade den. ”Oj, 1100 kronor på Auctionet, den tar jag”, sa han och gick därifrån. Jag och min stora mun, hade jag ingenting sagt hade han inte ens brytt sig om den där tavlan. Det var okej. Jag hittade nämligen något snyggt för några tior i en hylla lite längre bort som jag själv bildgooglade och fick då fram detta. Nu dricker jag inte snaps och gissar att en försäljning på Tradera knappast frambringar några stora summor för extra lyxigt finskt hantverk. Däremot är jag tacksam för min blick för kvalitet. Som mamma brukade säga: ”Hur kommer det sig att du alltid hittar det dyraste i hela affären?”. Ja, säg det, mamma.
Vildblommor med löss (det är tydligen otroligt stora angrepp av bladlöss i år) och motljus. Härligt! Älskar mina trädgårdsrundor, flera gånger varje dag. Den som jag gjorde efter ännu en runda till återvinningscentralen blev extra fin. Idag fick vi smaka lite hallon, lite gurka, första tomaterna och hurra, dahliorna börjar äntligen vakna till liv! Det växer bra bland chili och paprika i växthuset, potatisen är god, löken är fin, sockerärter finns det i överflöd och det blommar i rabatterna. Jag stannar och njuter, tackar för en fin sommardag och ser fram emot att få sova riktigt gott inatt.
Varje år tänker jag ”efter blomningen ska vi beskära vår syren bakom huset”. Jag har hunnit tänka tanken från och till sedan våren 2017, så nu är det kanske dags att göra slag i saken. Syrenträdet ger en frodig blomsterprakt, men den befinner sig väldigt högt uppe och jag vill ha blommorna närmare min näsa då jag uppehåller mig i närheten. (För övrigt är denna baksida en riktig dump med ogräs som skulle kunna bli jättemysig. Senare projekt dock. Vi kan inte ens göra det hjälpligt snyggt. Tyvärr lät cykelverksta’n hälsa att röjsågen/trimmern inte blir klar förrän om flera veckor, gah.)
Pernilla Månsson Colt tipsade om att direkt sätta syrener som man plockat på morgonen i 40-gradigt vatten som man tar med sig ut till sin häck/buske/träd. Så gjorde jag i morse och det funkar toppen! I vanliga fall brukar alltid någon kvist sloka ganska omgående. Min faster har tipsat om att ha bladkvistar och blomkvistar, men jag har inte fulländat den tekniken. Med bara ett försök finns inget underlag för en studie, men jag kan ju testa fler gånger! Så jag älskar att se hur olika växter tar sig ton medan andra tar på sig sin ”medel-Svensson-skrud” efter att ha svassat runt i galautstyrsel i några veckor. I min trädgård gillar jag att divorna får ge varandra utrymme. Somliga får utöva soloshow, men många behöver dela scen med andra praktfulla solister och finfina körsångare. Imorgon får jag kanske tid att ta en runda och genom kameran se hur det står till i trädgården efter en synnerligen seg vår. Men – blomsterprakten är på gång!
Jag försöker få grejer gjorda med lilla 1,5-åringen här hemma, men det går lite långsamt. Jag ligger efter hela tiden, men njuter ändå av hur det växer och lever runtomkring mig. Jag njuter inte bara då det händer grejer här hemma, utan också att jag ser blomsterprakt på annat håll. Syrenerna börjar slå ut. Såg bilder från Söderköping på utslagna syrener hos Anna och tänkte att vi VERKLIGEN bor i ett blåshål. Här närmar vi oss nämligen bara det utslagna. Det är vinden som är den stora utmaningen i vår trädgård. Får försöka skapa bättre rum kanske? Jag önskar att jag hade en lövblås, för markduken i tomatkuvösen gick inte att borsta ren från förmultnade lönnlöv från grannarnas makalösa träd. (Trädet ska tydligen bort snart och jag gråter redan över hur jag kommer att sakna höstarnas bästa utsikt från köksfönstret.) Titti och jag matchar sorgränder under naglarna, men inte sörjer vi. Det är roligt att ha fingrarna i jorden tycker vi båda.
Imorgon flyttar jag ner gyllenbär, chili och paprika till växthuset. Det var skönt att stå i tomatkuvösen och få ner plantorna i slutdestinationen, varsin murarhink, för ute blåste det med byar på 20 m/s. Inte undra på att tomaterna växte så bra förra året efter att ha fått skydd både uppifrån och från sidorna. Sniglarna har tuggat i sig en hel planta plymspirea (fick av min svägerska förra året) och en vallmo som jag vårdat ömt. Kommer någon av dem igen? Vet ej, men perennrabatten har nu fula ölfällor överallt (enliters mjölkkartonger med öl i) för att locka till sig marodörerna. Tror du jag lyckas bättre med bekämpningen i år?!
Lyckligtvis skiner solen från en klarblå himmel idag! Tyvärr frös det i natt och frosten låg fortfarande kvar på marken då jag steg upp. Lyckligtvis lyssnade jag på varningarna om denna frost och lät igår tomater, chili och paprika stå kvar under dubbla fiberdukar istället för att sätta dem i sina hinkar som jag hade planerat. Tyvärr hade jag satt i dahliorna i rabatten i lördags, så de försatta frös ihjäl allihop redan igår natt, varenda en. Lyckligtvis fick fyra inte plats i rabatten, så dem hade jag ställt vid häcken. Tyvärr måste jag nu vänta lite längre på dahliablomning. Lyckligtvis har jag mycket annat på gång som klarar några minusgrader utan att klaga. Tyvärr är vårt mikroklimat inte av det varmare slaget, utan vi bor i ett riktigt litet blåshål. Lyckligtvis är det så mycket annat som kompenserar, som närheten till havet och en underbar natur. Tyvärr trivs grävlingar också i allt detta underbara och i natt har åtminstone en sådan plöjt upp gräsmattan på flera ställen i jakt på daggmask. Lyckligtvis finns det en plan för att låta henom känna sig mindre välkommen.
Och där, i allt det lyckligtvisa, tycker jag att vi stannar. Ha en härlig vecka, hördu!
Över tio millimeter regn och en dags återhämtning! Åh, vad jag har längtat efter denna dag… I södra Europa har det regnats friskt, kanske för mycket till och med. Här har det dock blivit torrare och torrare för varje dag. Maskarna har migrerat neråt och bara kvickroten har fortsatt sin framfart. Idag känner jag dock hopp för allt jag faktiskt vill ska växa. Det ska nog bli bra.
Jag TROR att jag fick denna planta av fänrikshjärta av min faster i Ronneby. Den är iallafall i startgroparna gällande blomexplosion, så snart blir det fint där i skuggan av uthuset.
Det är svårt att tro att det bara är en vecka sig hela gräsmattan var perfekt klippt. Den ser i princip övergiven ut på sina ställen. Kan gräs växa fem centimeter på en natt?! Myskmadran under fågelbadet mår hur bra som helst och har smått börjat blomma.
Allt som står ute på avhärdning under fiberduk klarade regnet bra och i krukor och lådor med övervintrade växter börjar det nu se trevligt ut igen.
Störst uppryckning över natten gjorde syrrans julros. Ojojoj! Nej, nu är det för sent att flytta denna drottning. På översta bilden ser du hur perennrabatten lite i taget tar sig ton. När aklejorna börjar blomma kommer nävorna strax efter och sedan är det ett evigt blommande ända tills i höst. Så glad detta gör mig!
Ps: Att vår grästrimmer/röjsåg fortfarande inte funkar efter ett otal besök hos reparatör (då han säger att den gör det) gör mig så frustrerad! Det är trimmern som ger det extra till trädgården och utan röjsåg är det svårt att klara sig på en sådan här tomt. Kanske är det bäst att bara köpa en Royobi som våra vänner. Billiga, men bra på att göra det de ska.
