Hur står det till med arbetsmoralen hos dagens ungdom?

Ibland känner jag mig lite extra gammal. Främst då jag börjar oja mig om ”dagens ungdom” och då det känns som att de befinner sig på en helt annan plats än jag i hur de tar sig an livet eller vad de befattar sig med, hur de gör det och varför de väljer att göra det. Jag tänker på allt från polyamorösa relationer till att hänga med vänner via en telefon eller dator istället för att göra grejer tillsammans, oavsett om de befinner sig i samma rum eller i samma stad.

Imorse skickade min faster en ledare skriven av en vän till familjen, Emma Jaenson. Titeln är hård: ”Unga vill bli rika på att göra ingenting”. ”Håller du med?” Fasters fråga får mig att att tänka till. Tja, visst håller jag med. Maken brukar dra beskrivningen av hur det brukar funka rent allmänt gällande engagemang i sådant som kräver en uppbyggnadsfas.

  • generation ett jobbar hårt, offrar mycket och sliter hårt för att bygga upp
  • generation två förvaltar
  • generation tre tar slut på pengarna och förstår/uppskattar inte den ansträngning som tidigare generationer gjorde

Se på hur det svenska välfärdssystemet ser ut idag så ser du mönstret. Kanske är det lite utdraget över fler generationer än tre, men jag vet att jag blev hårt uppfostrad med att välfärdssystemet var till för de svaga som inte hade familj som kunde hjälpa till, de som var helt ensamma eller de som var för sjuka för att kunna upprätthålla ett arbete. Vi skulle vara tacksamma för det, men det var inte till ”för oss”. Välfärdssystemet har vuxit ur sig självt och förklaringsmodellen här ovan tycker jag funkar utmärkt som förklaring, men det är en diskussion för en annan dag.

Min kompis som jobbar som gymnasielärare lade märke till det här med att ”alla” skulle gå ekonomisk linje för att bli ”entreprenörer och rika” för ett gäng år sedan. Hon är ma/NO-lärare och har sett Natur-klasserna minska för varje år. Att gå Natur och hålla alla vägar öppna kräver mycket och hårt arbete, kanske till och med extra tråkigt arbete. Tyvärr är det inte längre lika inne att briljera med snabba hjärnsynapser, utan det är cash som är king. Ekonomisk linje, alltså. Greta-generationen sägs vara damer i min ålder och äldre, inte alls självuppoffrande tonåringar som det verkade då det begav sig. Dagens tonåringar lever i en värld som åter accepterar pro-ana (detta gör mig enormt ledsen), deras unga föredömen sprutar botox och fillers, opererar om sig, lever i en värld full av skönhetsprodukter och sitter och sminkar sig framför vem-vet-vem-som-kollar… I storfamiljen hördes en tonåring säga att hen skulle gifta sig rikt och på så vis ordna det för sig. Den retoriken var, skulle jag säga, väldigt främmande på 80-talet då jag själv var tonåring. Kanske passade den bättre under tidigare delar av 1900-talet, eller rentav 1800-talet?

Jag kommer från ett hem där hög arbetsmoral och plikt förordades, något Jaenson också påpekar tillhör den svenska kulturens historia. Det är annars något som i dagsläget verkar vara just det. Historia, alltså. Jag kan se att en allt för stark pliktkänsla tillsammans med en arbetsmoral som aldrig inbjuder till vila eller tid att ”lukta på blommorna” är skadlig, men å andra sidan finns det väl få blommor att lukta på om man inte orkar lägga ner det hårda jobb som krävs för att upprätthålla en trädgård t.ex. Jag vet att många tonåringar är sönderstressade av kraven i det betygssystem som verkar funka dåligt för många, det finns kanske inte fler lata än 1989 då jag själv tog studenten. MEN, det verkar också finnas en allmän blöt filt som ligger över våra ungdomar. Den består av snabba dopaminkickar, önskan om mycket pengar, ett filterliknande utseende, ”rätt” märken, snygg inredning och en allmän rädsla för att binda sig i en långvarig relation. Det har ojats över ”dagens ungdom” sedan de gamla grekerna, så jag borde antagligen oja mig mindre och inse att detta är en naturlig utveckling och att denna båge i pendelns rörelse snart är över och leder till något annat. Jag ber att få återkomma i frågan, det lär vara dags att utvärdera om, säg, tio år eller så.

Continue Reading

En gång i tiden…

… fanns det böcker i de flesta hem man besökte. Så är det inte längre. Det handlar om digitaliserat material, inredningsstil och annat, men nog ser jag långt färre fysiska böcker då jag besöker andra hem. Det har fått mig att fundera en del. Tiden går, samhället utvecklas, vi kan inte förvänta oss att allt fortsätter vara som det alltid har varit. De flesta av oss vill nog inte det heller, inte ens de av oss som gillar rutiner och är konservativa av oss. Här är sådant som en gång var (och kanske fortfarande är i vissa fall) självklart, men som nu inte längre är det. På gott och ont!

  • bokhyllor fulla av böcker – nu ser jag mest ”soffbordsböcker” som mer bjuder på dekoration än information och kunskap.
  • tvättmedel och sköljmedel med stark parfym – vet att det fortfarande finns kvar, men känner mest äldre personer ”lukta tvättmedel” idag.
  • blandband, LP-skivor, CD-skivor – att ha Spotify och andra musiktjänster som erbjuder ett oändligt antal blandband är både fantastiskt och skrämmande.
  • välmående livsmedelsbutiker även på mindre orter – Eddes livs i Spjutsbygd hade t.o.m. en delikatessdisk där man kunde beställa ett hekto hushållsmedwurst och en lagom stor ostbit, idag har liknande orter på sin höjd en mack med lite mjölk, postuthämtning och möjlighet att spela på lotto.
  • postutdelning sex dagar i veckan – nu är det varannan dag på vardagar, och kanske försvinner detta helt i framtiden om vi går samma väg som Danmark.
  • fast telefoni – minnet av mamma då hon satt vid telefonbänken i köket och delade med sig av sin visdom till alla möjliga och omöjliga människor (hon var obetalad psykolog, helt klart) är något som tillhör en annan tid. Och att mobilen idag är ett mobilt underhållningscenter med maximerat utbud 24/7 – jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande.
  • två teve-kanaler – om böckerna och kassettbanden har försvunnit så har istället utbudet av filmer och serier blivit enormt, att sitta runt ”lägerelden” och prata om vad som gick på teven igår är knappt möjligt längre.
  • leksaker – att gå in i en leksaksbutik och känna pulsen öka eller bläddra i leksakskatalogen och ringa in det man önskade i julklapp – leksaksbutiker lägger ner och barn är mest intresserade av paddor, datorer, telefoner och underhållande appar, leksaker är något som mest väldigt små barn eller vuxna samlare ägnar sig åt.
  • rökare överallt – att gå ut på lokal och komma hem och slänga sig i duschen och tvätta alla kläder var ”normalt”, jag hade aldrig kunnat tro att rökning skulle begränsas så i det allmänna rummet. Av alla förändringar är det denna jag verkligen gillar.
  • skyltsöndag och gågator med levande butiker – butiksdöden är verklig, den ena stadskärnan efter den andra tystnar. Hur många restauranger och caféer kan en stad ha?
  • det lilla livet – mina tankar går mer och mer åt att vi människor mår sämre av att kopplas upp mot alla miljarder medmänniskor samtidigt, vi kan inte bära allt elände. Förr tog ett mord veckors uppmärksamhet i all media, nu blir det en flashnotis om ”en skjutning”, ”en sprängning”.
  • Rapport och/eller Aktuellt – att tänka sig att allt som skedde täcktes av dessa två nyhetsprogram känns märkligt nu, återigen handlar det om uppkoppling.
  • ett liv utan denna trådlösa uppkoppling – hur var det ens? Och hur ska jag ta mitt ansvar för att hantera att det finns i mitt liv? Jag älskar att jag kan ”träffa” lilla barnbarnet varje dag via FaceTime och en massa annat, men jag känner också tydligt att jag inte vill ägas av dragningskraften som finns i det som denna trådlösa uppkoppling innebär. Min blogg är här för att stanna, mycket annat är det inte. Jag jobbar ständigt på att hantera detta.

Det finns mycket idag som är bättre än förr, annat som är sämre. Vi lever här och nu, men det finns en framtid som är någon annans här och nu. Att förhålla sig till det och inte fastna i det ena eller det andra är kanske det bästa förhållningssättet. För min del oroas jag mindre av CO2, mer av mikroplaster. Jag oroas mindre av att människors fokus förändras, mer av att för mänskligheten viktig kunskap slängs bort och försvinner på bara en generation. Jag oroas mindre av att barn inte längre kan klippa men är skitbra på engelska, jag oroas mer av att de inte lär sig hantera relationer på ett hälsosamt sätt. Det är mycket jag inte kan påverka, men det som händer i det lilla livet kan jag ta ansvar för. Så det är det jag fortsätter med. Jag gräver där jag står, både bildligt och bokstavligt. Jag jobbar på att acceptera att alla andra också måste få välja hur de vill hantera utveckling, både sin egen och samhällets.

Continue Reading

Att vara ödmjuk inför livets krokben.

Igår träffade jag en av mina närmaste vänner i Kalmar. Det var en speciell dag, för hon hade bjudit in mig till ett öppet NA-möte (Anonyma Narkomaner), en talardag om relationer, där hon skulle hålla tal. Vi träffades för att först äta lunch på Blomlöfs, tog en kort runda till vattnet för att träffa det vackra slottet och sedan for vi vidare till lilla Nybro. ”Jag har ingen aning om hur många som kommer att vara där, det kan vara få eller ganska många.” Det var det senare. Har du en föreställning om vem som är ”beroende” (så kallar sig alla där, det används inga imperfekt och pratas inte om att det var något man var)? Glöm det. Nu visste jag redan detta med tanke på min kompis. Det aktiva beroendet ligger många, många år tillbaka i tiden, men att gå på möten och att gå igenom 12-stegsprogrammet om och om igen är lika självklart för henne som resten av måstena i livet.

Sällan har jag känt mig så älskad som då jag kom hit. Jag fick kramar och uppmärksamhet utan att någon var påflugen, hade jag varit där för första gången hade jag inte kunnat falla genom stolarna. Jag fick veta att alla är välkomna till dessa öppna möten, men att det inte är så vanligt att familj och vänner kommer. Varför, undrade jag, men förstår att detta är en del i ens liv som kan vara oerhört skrämmande och överväldigande. Somliga såg ut att ha levt tuffa liv, andra såg ut som vilken chef som helst.

Temat för dagen var relationer och talare från olika delar av Sverige var inbjudna. När det var dags för min vän delade hon ”talarsoffan” med en av sina vänner från annat håll. Min väns situation känner jag väl till och vi har pratat så mycket om den att jag mest var så imponerad av hennes mod. När killen bredvid hade haft ordet en stund fick jag däremot hålla mig från att inte börja hulka. Tårarna rann under hans halvtimme och hela jag kände mig som kastad in i ett betongfundament. Vem är jag att tro att jag vet någonting om livet? Den trygghet jag fått uppleva på så många olika plan? Jag har haft bra koll på det i hela mitt vuxna liv, men nu hände något i mig och jag förstod precis hur stort detta är. Jag gråter bara jag tänker på det. Jag är så innerligt tacksam för alla som engagerar sig i beroendevården efter att själva ha varit fast i aktivt beroende. Jag tror att man måste ha levt det för att förstå både hur det är och hur det faktiskt inte längre behöver vara.

Vi avslutade genom att hela rummet ställde sig i en cirkel och höll varandra om ryggen för att läsa sinnesrobönen. Jag kan den utantill, men kunde inte säga ett pip eftersom jag var så tagen av stunden och bara grät. Denna stund var helig, det är det enda sättet jag kan förklara det på. Tack för att jag fick vara med om denna omskakande upplevelse.

Gud, ge mig sinnesro att
acceptera det jag inte kan
förändra, mod att förändra det
jag kan, och förstånd att inse
skillnaden.

Resten av bönen brukar man kanske inte höra så ofta, men den är också viktig.

Låt dock aldrig min sinnesro
bli så total att den släcker
min indignation över det
som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför
mina kinder och vreden
slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta om
möjligheten att nå en
förändring bara för att det som
är fel är lag och normalt, att
det som är vrångt och orätt har
historia.

Och låt mig aldrig tvivla på
förståndet bara för att jag är
i minoritet.

Varje ny tanke startar alltid hos en ensam.

Continue Reading

Rätten till att ”skaffa barn”.

Du som läser här vet förmodligen att jag är mycket intresserad av släktforskning, historia och samband mellan det genetiska arvet, hur man växer upp och hur ens liv blir. Arv och miljö anses bidra till 30-70% respektive med olika procentsatser beroende på person och upplevelser. Familjen man växer upp i anses räknas in i miljön då föräldrar och syskon alltid har olika förhållanden till varje individ i gruppen och de ev. likheter man hittar därför snarare anses bero på likheter i arvsmassan.

Jag skönmålar ingenting, upphöjer ingenting, utan finner intresset i behovet vi har av att känna oss delaktiga i ett sammanhang. Under de bästa förhållanden kan man hitta detta sammanhang i den släkt man växer upp i, men det är sannerligen inte allom givet. Nu råkar jag ha fått två stora släkter som jag gärna vill ha nära. Detta betyder inte annat än att jag känner stor tacksamhet. Jag har även stor förståelse för alla som skjutits bort av sina familjer av olika skäl eller där man själv tagit avstånd p.g.a. barndomstrauman och liknande. Som en stark vän till min syster uttryckte det: ”när jag var 16 cyklade jag hemifrån för att inte cykla hem igen och var plötsligt vuxen”.

Några som varit direkt berörda av att ofrivilligt ha tagits ifrån sitt biologiska familjesammanhang och förts långt bort är alla utlandsadopterade. Tobias Hübinette och Maria Fredriksson (Korea) samt Maria Diemar (Chile) är några av de utlandsadopterade som kämpat och kämpar hårt mot utlandsadoption. Ämnet är intressant på så många olika plan, flera utgångspunkter anses vara tabu av olika anledningar. Är det därför det varit så tyst trots att forskning visat att utlandsadopterade mår sämre? Sverige är det land i världen med flest utlandsadopterade per capita (alla dessa extremer, vårt godhetskomplex) och det är ytterst intressant att detta ämne fortfarande inte diskuteras mer allmänt. Hübinette (som återigen är i blåsväder i en helt annan fråga) skrev i januari om hur Schweiz nu förbjudit utlandsadoptioner då de inte kan garantera att dessa inte berörs av bl.a. korruption. Kina och Ryssland har vid det här laget beslutat att inte längre adoptera bort barn utanför landets gränser, Nederländerna och Danmark tog beslut om att inte längre godkänna utlandsadoptioner innan Schweiz gjorde detsamma.

Det är även intressant att de som driver frågan mot adoption, könscellsdonation och surrogatfödslar många gånger själva har denna bakgrund. Längtan efter barn är enormt stor och att växa upp med tillgänglighet till båda sina ”könscellsdonatorer och livmoderbärare” är ingen garanti för ett lyckligt liv. Det betyder inte att det inte finns en komplex problematik att ta hänsyn till då frågor eventuellt kommer en vacker dag. Somliga växer upp lyckliga och utan någon önskan att söka sitt biologiska sammanhang, men det finns andra vars enda fokus blir att förstå det i sig själv som inte går att spegla i någon i sin omgivning. Vi har i många program i Uppdrag granskning kunnat följa sveket mot donatorbarnen och problematik som uppstår då man inte vet vem som är ens donator, eller ens att man har varit donator. I Familjehemligheten på Sveriges Radio berättar bl.a. personer om hur de alltid känt sig utanför och sedan fått förklaringen då de fått veta att de haft en annan pappa än sina syskon, eller att de varit adopterade, eller att det finns syskon på annat håll som de aldrig fått känna.

Jag hörde en homosexuell artist med två barn uttrycka sig ungefär såhär: ”Folk frågar vem som är pappa till våra barn. Våra barn har ingen pappa. Det finns en donator. Våra barn har två mammor, det är fullt tillräckligt.” Jag blev så upprörd över inställningen, vem har med dagens kunskap rätt att blunda för att en stor del av en människa inte existerar, särskilt när det är ens eget barn? Kärleken är säkert helt tillräcklig ur ett omsorgsperspektiv, men en viss ödmjukhet för att det eventuellt i framtiden inte är nog för barnet p.g.a. olika orsaker skulle vara på sin plats. Att jämföra med alla dessa barn med fäder som dragit och gjort sig otillgängliga, och som ändå klarat sig jättebra, duger inte. Det handlar inte bara om den fysiska frånvaron, utan även om speglingen i någon man kan känna igen sig i. Inte för alla som sagt, men för tillräckligt många för att det inte ska låtsas om att det inte betyder något.

Dessa ämnen (adoption, köncellsdonation, surrogatmödraskap) gör många upprörda och rent av arga. Den biologiska klockan slår så hårt och homo sapiens enskilt viktigaste driv förutom att försöka överleva är att föröka sig och hålla arten vid liv. Det är så många känslor inblandade! Att få barn eller inte har teoretiserats så till den grad att många verkar ha rationaliserat bort precis hur komplex denna fråga är. Det räknas i dagens Sverige i princip som en rättighet att få barn om man vill bli förälder, men i andra änden på den rättigheten står skyldigheten för fostret/barnet att uppfylla föräldrarnas drömmar och önskningar. Är samhället redo för att på riktigt ta diskussionen och kanske obekväma beslut för att ta hänsyn till dessa barns rättigheter?

Continue Reading

Frågor av eländesnatur.

Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.

När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.

Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?

Continue Reading

Inredningskonsult.

Resesyrran och hennes man driver en padelhall. De är mycket engagerade i sitt närområde och jobbar hårt för att få till en verksamhet som funkar för många olika grupper av människor. Hösten 2025 börjar deras intilliggande gymnasieskolas idrottsprofil erbjuda padel som alternativ, något som jag tycker är jätteroligt. Det är härligt att höra hur viktigt det sociala sammanhanget är, inte bara själva padlandet. Därför är det fint att padelhallen även erbjuder platser där man kan sitta ner och umgås. Det finns t o m bord att sitta och läsa läxorna vid. Jag tycker att det är extra fint med platser där flera generationer naturligt umgås med varandra. Häromdagen fick jag vara med i hallen, möblera om och försöka få till ännu bättre förutsättningar för varierande möjligheter att interagera på. Jättekul att få chansen att vara inredningskonsult! 😅

Efter en intensiv period blev padel-Sverige övermättat med en padelhall i varje liten avkrok. Nu har det dock lugnat ner sig och många hallar har konkat. Det ska bli intressant att se om padel efter en något skakig tid fortsätter att vara lika ”Svenssonskt” som innebandy och fotboll. Det finns flera tecken som tyder på det.

Continue Reading

Love actually in concert.

Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).

Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.

Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russell Crowes rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.

Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?

Continue Reading

Dags för drönarslakt.

Naturens under är ibland osedvanligt grymma. Just nu handlar det om att drönarna (männen som vill ligga, dricka öl och pillar sig i naveln) åker ut från bikuporna då arbetsbina (de förutseende honorna som är ensamma besittare av giftgaddar och som dessutom står som beskyddare av samhällets tillgångar inför den långa vintern, det enda jobb drönarna har är nämligen att befrukta drottningen). Arbetsbina puttar, stoppar och sticker, döden är oundviklig och detta av en anledning större än vi människor kan överblicka.

Ibland tänker jag att vi många gånger i vår ”upplysta” tid jobbar hårt mot naturen då vi inte accepterar att saker och ting är som de är. Nej, nope, nonono. Andra, oupplysta, kanske får acceptera, men de upplysta står över naturen. Problemet är att de förändringar som genomförs inte sällan för med sig konsekvenser som sedan rullar iväg nerför backen och växer sig större och större medan de drar med sig ytterligare konsekvenser som inte hade kunnat förutspås. Eller som man i sin iver att förändra har blundat för.

Edit: Jag vet att det är getingar på bilden… 🐝

Continue Reading

Privilegierad över alla privilegierade.

Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.

”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)

”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)

”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)

”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)

”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)

Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.

Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.

Continue Reading

När morgonen bjuder på sol och förväntan.

329 kronor för en liten flaska TricoGarden på 250 ml. Suck. Trädgårdsarbete har aldrig varit någon billig hobby, det ska ingen tro. Det kan synas så med tanke på att man ”odlar själv”. Själv beställer jag alla fröer när Blomsterlandet har halva priset på allt tidigt på säsongen. Igår när jag ändå var i Lyckeby kompletterade jag med några påsar jag hade bestämt mig för att inte odla, men sedan tyckte att jag varit dum som exkluderat ur årets sådd. Då var priset ”ta 5, betala för 4”. Stor skillnad på besparingarna där. (Men hur tänkte jag egentligen? Varför exkluderades dill? Och grönkål? För att inte tala om BASILIKA?! Jo, den sista vet jag, det finns nämligen kvar fröer som ska vara grobara från förra året. Problemet är bara att jag som egentligen är supervälorganiserad har slarvat bort de fröerna.) Samtidigt med frökompletteringarna fick jag alltså köpa en ny flaska TricoGarden. Jag såg bara en prislapp på hyllan och tog för givet att 329 kronor gällde för den stora flaskan på 1 l. Det behövs bara lite spray i perennrabatten och i dahliarabatten där jag satte några Lidllökar i höstas. Chocken då jag när jag senare på kvällen kollade igenom mitt digitala kvitto insåg att jag varit dum som inte beställt online istället… (369 kr för 1 l på Skadedjursbutiken.) Dessutom är det så att de fysiska butikernas priser numera skiljer sig stort från samma kedjors onlinepriser! Detta gäller exempelvis apoteken, men även Blomsterlandet. Jag VILL ju ha kvar de fysiska butikerna, men jag är också sparsam och bekväm. Denna upplevelse var en dyr lärdom. Å andra sidan behövde jag bara en liten flaska och hade jag handlat online hade också portot kostat. Nog om detta!

Något som är ännu härligare än att börja dagen i ett kök som städades redan kvällen innan är att komma in i ett kök där det råder frösåddskaos! Åh, så glad jag blev över den bruna vaxduken, såjorden i diskhon, Lena Israelssons trädgårdslandsbibel (bästa boken, slut i bokbutiker och kostar lika mycket som nya böcker på antikvariat) och allt det andra! Jag sprang genast upp till syrummet för att se att timern på belysningen hade dragit igång i rätt tid. Det hade den! Tjoho. Nu kommer det snart att skifta lite grönt i flera av lådorna. Idag ska jag se om jag hinner få ut några fröer i lådor i växthuset. Det blir första gången jag testar hur det kan funka och jag är väldigt spänd på resultaten. I vanlig ordning lär man sig nog mest av olika typer av misslyckanden, men jag hoppas naturligtvis att allt blir otroligt lyckat.

Nu har tulpanerna börjat komma upp, men vi får vänta länge än innan det går att plocka några maffiga buketter. Jag är tacksam för storodlares ansträngningar och njuter av skönheterna på köksbordet. Det är något som hänt med mig i takt med att kunskapen om grönsaker och blommor har ökat. Jag ser ansträngningarna som krävs i hela processen från frö till vad som säljs i butik. Bl a är det därför jag bara odlade min favorit kronärtskockor i ett år. Jag må älska att äta dem, men att odla dem passade dessvärre inte mitt sinnelag. Det finns lyckligtvis annat som passar mig bättre.

Jag är så tacksam över att solen nu går upp vid 6.30 på morgonen och att det innebär att köket badar i solkatter och underbara reflektioner av de röda dekorationsglasen i verandan. De där röda skuggorna ger mig en skjuts in i ett högre välbefinnande! Jag rider fortfarande på vågen av hur mycket seminariet ”Naturens läkande kraft” i tisdags gav mig. Det var inte mycket som var ny information, men de flesta av oss behöver regelbundet påminnelser om sådant vi egentligen redan vet. Vi behöver omge oss av natur, träd inte minst! Barn som ser träd på vägen till skolan mår bättre och presterar bättre än barn i renodlad stadsmiljö. Tankarna började snurra och jag tänkte på frågan i ett forum jag är med i där en orolig mamma lyfte sina barns diagnoser och hur svårt det är att få barnen (och därmed sig själv, ”a mother is only as happy as her most miserable child”) att klara många sammanhang. För ett tag sedan diskuterade maken och jag diagnoser och mental ohälsa hos barn och ungdomar. Vi badar bokstavligen bland familjemedlemmar, vänner, gamla pluggkompisar, grannar och bekanta i dessa. Små barn, äldre barn, tonåringar och unga vuxna som mår dåligt och har svårt att klara av skolan, social interaktion med andra människor och/eller ett ”vanligt” liv där det ska pluggas, träffas vänner och partners, skötas boende och allmänt klaras att försörja sig och överleva. Är det tänkbart att vi har skapat ett samhälle där väldigt många exkluderas redan från tidig ålder för att de inte passar in i denna nutidsmall? Är det urbaniseringen, naturgifter, alla dessa skärmar, forum och spel, en diet bestående av mestadels fabriksprocessad mat, eller är det kanske orimliga krav på att alla ska plugga och vara universitetsutbildade som har orsakat detta? Är det hopkoket av dessa märkligheter som orsakat en storm som vi inte kan värja oss från? Handlar det om något helt annat? Ja, sådana tankar kan man få då man börjar dagen med att komma in i en planttants kökskaos där röda solkatter dansar.

Continue Reading