Rätten till att ”skaffa barn”.
Du som läser här vet förmodligen att jag är mycket intresserad av släktforskning, historia och samband mellan det genetiska arvet, hur man växer upp och hur ens liv blir. Arv och miljö anses bidra till 30-70% respektive med olika procentsatser beroende på person och upplevelser. Familjen man växer upp i anses räknas in i miljön då föräldrar och syskon alltid har olika förhållanden till varje individ i gruppen och de ev. likheter man hittar därför snarare anses bero på likheter i arvsmassan.
Jag skönmålar ingenting, upphöjer ingenting, utan finner intresset i behovet vi har av att känna oss delaktiga i ett sammanhang. Under de bästa förhållanden kan man hitta detta sammanhang i den släkt man växer upp i, men det är sannerligen inte allom givet. Nu råkar jag ha fått två stora släkter som jag gärna vill ha nära. Detta betyder inte annat än att jag känner stor tacksamhet. Jag har även stor förståelse för alla som skjutits bort av sina familjer av olika skäl eller där man själv tagit avstånd p.g.a. barndomstrauman och liknande. Som en stark vän till min syster uttryckte det: ”när jag var 16 cyklade jag hemifrån för att inte cykla hem igen och var plötsligt vuxen”.
Några som varit direkt berörda av att ofrivilligt ha tagits ifrån sitt biologiska familjesammanhang och förts långt bort är alla utlandsadopterade. Tobias Hübinette och Maria Fredriksson (Korea) samt Maria Diemar (Chile) är några av de utlandsadopterade som kämpat och kämpar hårt mot utlandsadoption. Ämnet är intressant på så många olika plan, flera utgångspunkter anses vara tabu av olika anledningar. Är det därför det varit så tyst trots att forskning visat att utlandsadopterade mår sämre? Sverige är det land i världen med flest utlandsadopterade per capita (alla dessa extremer, vårt godhetskomplex) och det är ytterst intressant att detta ämne fortfarande inte diskuteras mer allmänt. Hübinette (som återigen är i blåsväder i en helt annan fråga) skrev i januari om hur Schweiz nu förbjudit utlandsadoptioner då de inte kan garantera att dessa inte berörs av bl.a. korruption. Kina och Ryssland har vid det här laget beslutat att inte längre adoptera bort barn utanför landets gränser, Nederländerna och Danmark tog beslut om att inte längre godkänna utlandsadoptioner innan Schweiz gjorde detsamma.
Det är även intressant att de som driver frågan mot adoption, könscellsdonation och surrogatfödslar många gånger själva har denna bakgrund. Längtan efter barn är enormt stor och att växa upp med tillgänglighet till båda sina ”könscellsdonatorer och livmoderbärare” är ingen garanti för ett lyckligt liv. Det betyder inte att det inte finns en komplex problematik att ta hänsyn till då frågor eventuellt kommer en vacker dag. Somliga växer upp lyckliga och utan någon önskan att söka sitt biologiska sammanhang, men det finns andra vars enda fokus blir att förstå det i sig själv som inte går att spegla i någon i sin omgivning. Vi har i många program i Uppdrag granskning kunnat följa sveket mot donatorbarnen och problematik som uppstår då man inte vet vem som är ens donator, eller ens att man har varit donator. I Familjehemligheten på Sveriges Radio berättar bl.a. personer om hur de alltid känt sig utanför och sedan fått förklaringen då de fått veta att de haft en annan pappa än sina syskon, eller att de varit adopterade, eller att det finns syskon på annat håll som de aldrig fått känna.
Jag hörde en homosexuell artist med två barn uttrycka sig ungefär såhär: ”Folk frågar vem som är pappa till våra barn. Våra barn har ingen pappa. Det finns en donator. Våra barn har två mammor, det är fullt tillräckligt.” Jag blev så upprörd över inställningen, vem har med dagens kunskap rätt att blunda för att en stor del av en människa inte existerar, särskilt när det är ens eget barn? Kärleken är säkert helt tillräcklig ur ett omsorgsperspektiv, men en viss ödmjukhet för att det eventuellt i framtiden inte är nog för barnet p.g.a. olika orsaker skulle vara på sin plats. Att jämföra med alla dessa barn med fäder som dragit och gjort sig otillgängliga, och som ändå klarat sig jättebra, duger inte. Det handlar inte bara om den fysiska frånvaron, utan även om speglingen i någon man kan känna igen sig i. Inte för alla som sagt, men för tillräckligt många för att det inte ska låtsas om att det inte betyder något.
Dessa ämnen (adoption, köncellsdonation, surrogatmödraskap) gör många upprörda och rent av arga. Den biologiska klockan slår så hårt och homo sapiens enskilt viktigaste driv förutom att försöka överleva är att föröka sig och hålla arten vid liv. Det är så många känslor inblandade! Att få barn eller inte har teoretiserats så till den grad att många verkar ha rationaliserat bort precis hur komplex denna fråga är. Det räknas i dagens Sverige i princip som en rättighet att få barn om man vill bli förälder, men i andra änden på den rättigheten står skyldigheten för fostret/barnet att uppfylla föräldrarnas drömmar och önskningar. Är samhället redo för att på riktigt ta diskussionen och kanske obekväma beslut för att ta hänsyn till dessa barns rättigheter?
Frågor av eländesnatur.
Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.
När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.
Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?
Inredningskonsult.
Resesyrran och hennes man driver en padelhall. De är mycket engagerade i sitt närområde och jobbar hårt för att få till en verksamhet som funkar för många olika grupper av människor. Hösten 2025 börjar deras intilliggande gymnasieskolas idrottsprofil erbjuda padel som alternativ, något som jag tycker är jätteroligt. Det är härligt att höra hur viktigt det sociala sammanhanget är, inte bara själva padlandet. Därför är det fint att padelhallen även erbjuder platser där man kan sitta ner och umgås. Det finns t o m bord att sitta och läsa läxorna vid. Jag tycker att det är extra fint med platser där flera generationer naturligt umgås med varandra. Häromdagen fick jag vara med i hallen, möblera om och försöka få till ännu bättre förutsättningar för varierande möjligheter att interagera på. Jättekul att få chansen att vara inredningskonsult! 😅
Efter en intensiv period blev padel-Sverige övermättat med en padelhall i varje liten avkrok. Nu har det dock lugnat ner sig och många hallar har konkat. Det ska bli intressant att se om padel efter en något skakig tid fortsätter att vara lika ”Svenssonskt” som innebandy och fotboll. Det finns flera tecken som tyder på det.
Love actually in concert.
Mina nära och kära vet att jag har ett par filmfavoriter som fortsatt hänga med mig i över 20 år och som jag har sett många gånger. Ingen av dem hade varit lätt att pricka som ”den här hade Monna gillat eftersom…”. Snarare tvärtom. Jag borde inte ha gilla någon av dem, men nu gör jag det. Den ena är Love Actually (2003) och den andra är Gladiator (2000).
Love Actually har så många olika lager. Förra julen var det poppis att dissa denna julklassiker pga rutten kvinnosyn. Jag ser den för vad den är – en genomskärning av västvärlden som på ett humoristisk, löjligt och tragiskt sätt visar människors drömmar och mardrömmar gällande relationer, kvinnosyn, manssyn och krocken mellan dröm och verklighet på ett utmärkt sätt. Emma Thompson bjuder på en av sina bästa rolltolkningar någonsin.
Gladiator är en blodig historia. Jag fick ändå någon märklig kontakt med Russell Crowes rollfigur och har sällan varit så slut efter att ha sett en film. Jag kunde inte sluta tänka på den, på människans inneboende grymhet, på hur vi kan stå rakryggade också genom stora utmaningar. Favoritscenen när huvudrollsinnehavaren drar fingrarna genom den mogna säden skickar fortfarande rysningar nedför ryggraden. Igår var syrran i Skottland och såg uppföljaren som nyligen kom ut. ”Ni måste se Gladiator II!!!!!!!!!!!” Försök att stoppa mig, säger jag då.
Förra året fick jag Gladiator in concert i present av maken och igår var det dags för Love actually. Detta koncept, att se på film medan en orkester spelar live, låter märkligt. Det funkar dock väldigt bra! Ännu bättre till Gladiator som bara har klassisk bakgrunds- och förstärkningsmusik. Love Actually har flera låtar som ingår i handlingen och inte kan ersättas på samma sätt. Orkestern gjorde det ändå bra! Nästa år kör de Harry Potter och den tror jag blir toppen. Kanske presenten för nästa år också är kirrad?
Dags för drönarslakt.
Naturens under är ibland osedvanligt grymma. Just nu handlar det om att drönarna (männen som vill ligga, dricka öl och pillar sig i naveln) åker ut från bikuporna då arbetsbina (de förutseende honorna som är ensamma besittare av giftgaddar och som dessutom står som beskyddare av samhällets tillgångar inför den långa vintern, det enda jobb drönarna har är nämligen att befrukta drottningen). Arbetsbina puttar, stoppar och sticker, döden är oundviklig och detta av en anledning större än vi människor kan överblicka.
Ibland tänker jag att vi många gånger i vår ”upplysta” tid jobbar hårt mot naturen då vi inte accepterar att saker och ting är som de är. Nej, nope, nonono. Andra, oupplysta, kanske får acceptera, men de upplysta står över naturen. Problemet är att de förändringar som genomförs inte sällan för med sig konsekvenser som sedan rullar iväg nerför backen och växer sig större och större medan de drar med sig ytterligare konsekvenser som inte hade kunnat förutspås. Eller som man i sin iver att förändra har blundat för.
Edit: Jag vet att det är getingar på bilden… 🐝
Privilegierad över alla privilegierade.
Det går ju bara inte, tänker jag. Suckar över min förgänglighet, min försiktighet, min plats på jorden. Undrar över hur någon kan ta så mycket plats som jag gör, både bildligt och bokstavligt, och samtidigt stänga in sig själv i en liten, liten, liten låda. Jag tänker på hur det skulle vara att vara någon helt annan, med någon annans hjärna, i någon annans liv. Att bli begränsad av föräldrar, påtvingade könsroller, klass, brist på pengar, hudfärg, brist på intelligens eller handikapp av olika slag är något som miljoners miljoner, kanske miljarders miljarder, har fått uppleva i alla tider. Jag inser att jag fick det väldigt bra, så borde jag inte ha gjort mer med det jag fick istället för att skämmas? Nej! Jag vägrar skämmas, jag har haft nog av att skämmas över sådant som andra tyckt att jag borde skämmas för.
”Det är ju lätt för dig att säga som är snygg.” (Släkting angående mitt självförtroende.)
”Du svenne, jag blatte. Att jag hatar Sverige betyder inte att jag behöver flytta tillbaka till mitt hemland, jag får väl säga att alla svennar är idioter om jag vill.” (Tonåring som hade vuxit upp i Vårberg med rötterna i annat land till mig som hon hade känt i nästan hela sitt liv.)
”Dina föräldrar var exceptionella. Att det gått så bra för dig och dina syskon är ett undantag. Socioekonomiska faktorer är viktigare att åtgärda än att fokusera på moraliska frågor.” (Släkting i politisk diskussion.)
”You will never understand what it’s like to live in a dark skin. It puts you in trouble at all times. Darker means more troublesome.” (Amerikansk bekant då jag påpekade att jag i USA upptäckt att rasism var något helt annat än det jag lärt mig hemma i Sverige.)
”Känner du dig hotad av att någon mindre intelligent än du själv ska ta för sig på din bekostnad?” (Vän i diskussion där jag hävdade att det är alldeles för stort fokus på högre studier idag och att flera som idag studerar vidare kanske hade haft bättre liv utan dessa studier, men också att det är dåligt för alla om man sänker kraven för att fler ska klara målen.)
Min syster och hennes man var i Amsterdam för att fira hennes femtioårsdag och gulligt nog tog hon med oss syskon på resan genom att ladda upp helt fantastiskt vackra bilder från Keukenhof (efter dessa foton har dahliarabatten här hemma fått namnet Lilla Keukenhof), och andra som var mer irriterande tankeväckande. Den här privilegiepyramiden, en interaktiv tavla från Amsterdams etnografiska museum, fick mig att tänka. Jag har faktiskt fortsatt tänkt på den i flera dagar. Jag vet att jag inte läst allt som finns om idéer som bygger på privilegier, men jag har läst en hel del. Tankarna runt det jag läst har gjort mig mer och mer övertygad om att vi gör hela mänskligheten en otjänst när vi graderar allt det som leder till vem en människa blir, och den som hamnar längst ner i pyramiden ses som något slags (negativ) vinnare. I dessa fall skapas ett förakt underifrån för folk som har det bättre än en själv och ett självförakt ovanifrån inför de som har det sämre än en själv. Vem har nytta av folk som försöker krympa sig själva för att inte sticka i andras ögon? Jag tänker att ju fler privilegier du får med dig, desto större samhällsansvar får och bör du ta. Detta måste man lära sig på individnivå, att det jag gör påverkar andra både på gott och ont. Ju mer gott jag gör, desto bättre får alla det. Men jag får väl fortsätta tänka, jag är inte färdig.
Ett vitt barn till två klipska, svenska, friska föräldrar som är gifta med varandra. I USA hade hon räknats till privilegierad över alla privilegierade. Jag önskar att vårt lilla barnbarn L får växa upp stark och stolt, medveten och ansvarstagande, driftig och tillfreds. Jag önskar också att hon får växa upp utan all denna felplacerade skam som håller på att slå sönder vårt samhälle. Och måtte jag få vara med länge, länge och stötta henne medan hon tar sig an de utmaningar som det innebär att vara människa.
När morgonen bjuder på sol och förväntan.
329 kronor för en liten flaska TricoGarden på 250 ml. Suck. Trädgårdsarbete har aldrig varit någon billig hobby, det ska ingen tro. Det kan synas så med tanke på att man ”odlar själv”. Själv beställer jag alla fröer när Blomsterlandet har halva priset på allt tidigt på säsongen. Igår när jag ändå var i Lyckeby kompletterade jag med några påsar jag hade bestämt mig för att inte odla, men sedan tyckte att jag varit dum som exkluderat ur årets sådd. Då var priset ”ta 5, betala för 4”. Stor skillnad på besparingarna där. (Men hur tänkte jag egentligen? Varför exkluderades dill? Och grönkål? För att inte tala om BASILIKA?! Jo, den sista vet jag, det finns nämligen kvar fröer som ska vara grobara från förra året. Problemet är bara att jag som egentligen är supervälorganiserad har slarvat bort de fröerna.) Samtidigt med frökompletteringarna fick jag alltså köpa en ny flaska TricoGarden. Jag såg bara en prislapp på hyllan och tog för givet att 329 kronor gällde för den stora flaskan på 1 l. Det behövs bara lite spray i perennrabatten och i dahliarabatten där jag satte några Lidllökar i höstas. Chocken då jag när jag senare på kvällen kollade igenom mitt digitala kvitto insåg att jag varit dum som inte beställt online istället… (369 kr för 1 l på Skadedjursbutiken.) Dessutom är det så att de fysiska butikernas priser numera skiljer sig stort från samma kedjors onlinepriser! Detta gäller exempelvis apoteken, men även Blomsterlandet. Jag VILL ju ha kvar de fysiska butikerna, men jag är också sparsam och bekväm. Denna upplevelse var en dyr lärdom. Å andra sidan behövde jag bara en liten flaska och hade jag handlat online hade också portot kostat. Nog om detta!
Något som är ännu härligare än att börja dagen i ett kök som städades redan kvällen innan är att komma in i ett kök där det råder frösåddskaos! Åh, så glad jag blev över den bruna vaxduken, såjorden i diskhon, Lena Israelssons trädgårdslandsbibel (bästa boken, slut i bokbutiker och kostar lika mycket som nya böcker på antikvariat) och allt det andra! Jag sprang genast upp till syrummet för att se att timern på belysningen hade dragit igång i rätt tid. Det hade den! Tjoho. Nu kommer det snart att skifta lite grönt i flera av lådorna. Idag ska jag se om jag hinner få ut några fröer i lådor i växthuset. Det blir första gången jag testar hur det kan funka och jag är väldigt spänd på resultaten. I vanlig ordning lär man sig nog mest av olika typer av misslyckanden, men jag hoppas naturligtvis att allt blir otroligt lyckat.
Nu har tulpanerna börjat komma upp, men vi får vänta länge än innan det går att plocka några maffiga buketter. Jag är tacksam för storodlares ansträngningar och njuter av skönheterna på köksbordet. Det är något som hänt med mig i takt med att kunskapen om grönsaker och blommor har ökat. Jag ser ansträngningarna som krävs i hela processen från frö till vad som säljs i butik. Bl a är det därför jag bara odlade min favorit kronärtskockor i ett år. Jag må älska att äta dem, men att odla dem passade dessvärre inte mitt sinnelag. Det finns lyckligtvis annat som passar mig bättre.
Jag är så tacksam över att solen nu går upp vid 6.30 på morgonen och att det innebär att köket badar i solkatter och underbara reflektioner av de röda dekorationsglasen i verandan. De där röda skuggorna ger mig en skjuts in i ett högre välbefinnande! Jag rider fortfarande på vågen av hur mycket seminariet ”Naturens läkande kraft” i tisdags gav mig. Det var inte mycket som var ny information, men de flesta av oss behöver regelbundet påminnelser om sådant vi egentligen redan vet. Vi behöver omge oss av natur, träd inte minst! Barn som ser träd på vägen till skolan mår bättre och presterar bättre än barn i renodlad stadsmiljö. Tankarna började snurra och jag tänkte på frågan i ett forum jag är med i där en orolig mamma lyfte sina barns diagnoser och hur svårt det är att få barnen (och därmed sig själv, ”a mother is only as happy as her most miserable child”) att klara många sammanhang. För ett tag sedan diskuterade maken och jag diagnoser och mental ohälsa hos barn och ungdomar. Vi badar bokstavligen bland familjemedlemmar, vänner, gamla pluggkompisar, grannar och bekanta i dessa. Små barn, äldre barn, tonåringar och unga vuxna som mår dåligt och har svårt att klara av skolan, social interaktion med andra människor och/eller ett ”vanligt” liv där det ska pluggas, träffas vänner och partners, skötas boende och allmänt klaras att försörja sig och överleva. Är det tänkbart att vi har skapat ett samhälle där väldigt många exkluderas redan från tidig ålder för att de inte passar in i denna nutidsmall? Är det urbaniseringen, naturgifter, alla dessa skärmar, forum och spel, en diet bestående av mestadels fabriksprocessad mat, eller är det kanske orimliga krav på att alla ska plugga och vara universitetsutbildade som har orsakat detta? Är det hopkoket av dessa märkligheter som orsakat en storm som vi inte kan värja oss från? Handlar det om något helt annat? Ja, sådana tankar kan man få då man börjar dagen med att komma in i en planttants kökskaos där röda solkatter dansar.
Vikt(igt).
Det var länge sedan jag såg ett program som fick mig att bli arg (jag lyssnar bara på nyheter, så bortse från allt det senaste elände som världen bjudits på) som Utrikesbyråns ”Aldrig mera fet”. Med tanke på min kompis hemska biverkningar från en av de hajpade diabetes 2-mediciner som lockat överviktiga människor, främst i USA såklart, så tycker jag att det var osedvanligt glorifierande och okritiskt. Den vettigaste i rummet var Fredrik Borges, en man som själv genomgått magoperation och gjort en dokumentär om sitt liv med obesitas.
Min lillasyster och jag hade en diskussion med starka åsikter från båda håll som handlade om övervikt. Vi har båda kämpat med olika typer av ätstörda beteenden och har stor personlig erfarenhet. Hon hävdar att det går bra att med naturliga medel permanent bli normalviktig om man varit gravt överviktig, jag hävdar att det är i princip omöjligt. Gastric sleeve och gastric bypass är ganska framgångsrika jämfört med ”bantning”. I en studie jag läste borstade man bort att 97% överlevde operationerna som att de döda inte betydde något. Av 66 opererade hade 38 kvar sin ”sex månader efter operationen”-vikt efter fem år. 24 hade gått upp i vikt igen. 2 personer rapporterade att de aldrig gick ner i vikt efter operationen. De två som saknas i rapporteringen utgör tydligen de tre procent som inte överlevde. Jag gissar att de som lyckas tycker det var värt risken. Ingenstans står det dock om livskvaliteten. Fredrik Borges som jag nämnde här ovan verkar vara en stark röst FÖR operation. Jag känner tre personer som dött i av biverkningarna av sina magoperationer och hävdar att detta inte är en väg jag skulle gå.
Nu marknadsförs diabetes 2-medicinerna som värsta quick fix-lösningen för alla överviktiga. ÄNTLIGEN ska amerikanerna bli smala! Och kineserna! Och… Men till vilket pris? Anledningen till att man går ner är att man förlorar hungerkänslorna, matlust, men medicinen leder hos somliga också (bl a min kompis) till förlust av livslust. Man blir deprimerad, helt enkelt. Det kan ju sägas ”hellre smal och deppig än tjock och deppig”, men NEJ! Och resten av biverkningarna är inte heller att leka med. Snälla! Ät bara mat istället för att dricka läsk, äta godis, bars, chips, pommes, flingor och allt annat som kommer i en låda med en streckkod!!! Hjärnan kommer att spela dig spratt, det är jag den första att erkänna. Men mat är gott! Och gör gott! Det gör inte skräp. Vem vill vara en soptunna? Vem vill hälla skräp i sina barn?
Jag må inte vara en smalaste i rummet, men jag har landat i att det får vara så. Jag äter bra och mår osedvanligt bra. Nu hoppas jag att få med mig åtminstone nära och kära på tåget.
Mitt emellan höst och advent, novent och svart månad.
Novent är det nyuppfunna ordet som är till för att ge folk chansen att tjuvstarta med julpyntet. ”Utan press, en tid bara för dig själv, vila, mys”, yada, yada… Nej, jag är fortfarande inte övertygad. Det finns lika många krav även om tiden kallas novent. Det räcker inte med egenmys. Svenskarna har svalt den amerikanska Thanksgivinghelgens baksmälla Black Friday med hull och hår och givit den vingar. Inte bara en fredag, utan en svart vecka och till och med en svart månad. Det svarta visar sig i hålet i folkets plånböcker efter att de har köpt alla oerhörda fynd från affärsidkare från när och fjärran. 70% rabatt! 30% lägre priser på ALLT! Årets lägsta priser! Nåde den som inte har allas önskelistor klara innan svärtan lägger sig över det noventiga glittret. Den som missar får med all sannolikhet betala dubbelt så fort vi går in i december.
Ja, jag vet. Idag låter jag lite bitter. Det är jag nu inte, detta är verkligen en favorittid för mig. Jag tycker ändå att världen är lite uppochnervänd och tänker att jag väl har rätt att åberopa min position som den tant jag är när jag ser hur stressade mina medmänniskor springer genom livet.
Rätten att yttra olika åsikter.
Har du någon gång läst igenom hela den svenska yttrandefrihetslagen? Det tror jag inte att jag hade gjort förrän det blev sådant ståhej runt att viktiga svenskar i framträdande samhällspositioner började tycka att vi nog ska inskränka den så att det blir förbjudet att bränna koraner. Min man har under en lång tid slagits för den här yttrandefrihetslagen och har länge varnat för att den håller på att ätas upp i kanterna. Han har de senaste trettio åren ofta visat att han har en förmåga att se framtida scenarier utifrån beslut som fattas. Jag är långt mer politiskt korrekt och försöker alltid anpassa mig för att inte någon ska bli upprörd. Eller försökte. Jag börjar se de effekter maken varnat för och jag är inte nöjd. Jag vill inte styras av rädsla och jag förstår att när någon gör mig upprörd då de uttrycker sig enligt sina preferenser så är det min skyldighet att hantera mina känslor. Samma gäller för mina medmänniskor, detta är något många av mina klienter jobbar med i sin terapi. För att inte bli allt för socialt missanpassad så uttrycker jag inte alltid det jag ser som sanning och jag blir inte heller alltid särskilt glad om någon säger hur det faktiskt är. Det är dock en stor skillnad på att välja att inte uttrycka sig på ett visst sätt och att inte få göra det.
1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad rätt enligt denna grundlag att i ljudradio, tv och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst.Yttrandefriheten enligt denna grundlag har till ändamål att säkra ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. I den får inga andra begränsningar göras än de som följer av denna grundlag. Lag (2018:1802).
Yttrandefrihetsgrundlag (1991:1469)
Som gammal lärare har jag många gånger funderat över om det är lika illa att vara mobbare som att tyst se på och möjliggöra mobbing. Hur är det med Sverige? Hur är det med svenskarna? Har vi som folk varit så ivriga att vara goda, till lags, världens Übermensch, de mest upplysta, så att vi i processen helt förlorat förmågan att se vad de förändringar som skett i Sverige har inneburit? Eller är folk så oupplysta att de faktiskt inte förstår orsak och verkan? Jag börjar tro det senare. Kom ihåg att alla lagar måste betraktas utifrån att de ska kunna existera i en verklighet där politiska meningsmotståndare sitter vid makten. Jag är troende, men vill inte leva i ett land där hädelselagar återinförs. Absolut inte! Snälle människer, ta ert förnuft till fånga. Det känns ju lite märkligt att jag ska behöva ta till Åsa Linderborg för att ge tyngd till mina ord, men så får det bli. Desperate times call for desperate measures.