samhällsfrågor

Nej men hörrudu…

12 oktober, 2026 4 kommentarer

Är det inte dags att börja fundera lite över vilka ord som kommer på språkrådets nyorslista i december? Jag tänkte ladda upp lite med pepp genom att påminna om svunna tiders listor och några av de ord som kom och ganska ofta gick igen. MEN, en del blev kvar.

Vi börjar med 1986. Det har gått fyrtio år sedan deponi, maskrosbarn och dagispop såg dagens ljus. Idag är dessa begrepp väl vedertagna. Då det gäller yuppies har de väl inte direkt någon ljus framtid och solsängar finns kanske, men jag känner ingen som utnyttjar sådana längre. Jag har inte heller hört någon någonsin tala om japanisering, men det säger kanske mer om min okunnighet än hur det verkligen ser ut.

Nu kastar vi oss tio år fram i tiden och hamnar i 1996, det år jag blev mamma för första gången. Man hade ju önskat att vi inte längre behövde prata om dansdroger eller datorporr. Bara för att man inte använder just dessa ord betyder det inte att de inte finns, de är snarare mycket mer förekommande. Exemplet för frifil får mig att rysa och jag undrar om Eslövs kommun fortfarande skulle resonera likadant. För min egen del (inte det minsta manshatande) hade jag helst inte sett en enda man i blöjbytande kapacitet på någon av Sveriges förskolor. ”Det hela började i Eslöv. Där ville kommunen i slutet av förra året säga upp 40 personer i barnomsorgen. Männen föreslogs få frifil. För ’barnens bästa’ skulle de få manliga barnskötare och förskollärare som finns på dagis vara kvar. Kvinnorna skulle gå.” Används frifil idag? Jag inbillar mig att det inte längre är lika tufft att ”komma ut ur garderoben” som 1996. Min farbror jobbade som kurator, men detta år lyfte man en ny betydelse för detta ord. Numera handlar det inte bara om att tala om modfällda tonåringar och vuxna, utan en kurator kan också sammanställa en utställning av något slag (jfr curator).

Vi kommer till 2006. Detta är en tid i mitt liv som huvudsakligen var väldigt ljus och härlig. Tyvärr har jag inte många musikminnen att hänga upp detta år på, men det finns några ord jag och andra fortfarande slänger oss med. Vad sägs om betalblogg? Linda Skugge har alltid varit bra på att ta betalt för sina digitala tjänster och vad jag förstår låg hon nästan 20 år före Underbaraclara. Jag curlade absolut mina barn liksom många, många andra. Kommer den curlade generationen att i sin tid curla sina barn (om de nu får några)? Tiden får utvisa, men begreppet är kvar. Prio ett? Jodå, det både hör jag andra använda och använder ganska ofta själv. Om någon skulle be mig om en minnespinne hade jag dock behövt be om en förklaring. Rondellhundar är väl inte heller särskilt aktuella och timellare som begrepp försvann kanske redan innan #metoo slängde ut Martin Timell ur strålkastarljuset.

2016. Vi närmar oss nutid och det är kanske inte lika lätt att hitta gamla nyord att fnissa åt. Filterbubblor befinner de flesta av oss i skulle jag våga påstå. Den förstärkta världen har dessvärre blivit en permanent verklighet även om vi inte längre använder uttrycket. I princip allt som vi möter via skärmar är AI-förstärkt och inte är det precis till vår fördel. Utpräglade matsvinnsbutiker finns det fortfarande, men jag skulle påstå att alla butiker jag besöker numera tar hand om det själva. De ser till att inte bidra så mycket till matsvinnet genom att sälja produkter som inte är 100% till ett rabatterat pris. Proteinskifte hör jag dock inte talas om längre. Diskussioner om detta pågår nog mer bakom kulisserna. Och är det någon mer än jag som inte vet vad ett äggkonto är? Fredsringar har jag aldrig varit med om, men det finns kanske andra som deltar i sådana?

Jag älskar språk och tycker att det är så roligt att nörda ner mig i allt från ordstammar till betydelser i olika sammanhang. Kanske skulle jag ändå ha satsat på ett liv som språkpolis? Äh, jag tycker att det är skittrist att sitta och bestämma ordklasser, satsdelar och tempus. Det räcker att jag fascineras av språk rent allmänt. Ett av mina stora nöjen i livet är att lyssna på Språket i SR och när jag får chansen gillar jag också att bläddra i Språktidningen. Och att skriva blogg, så klart! Må AI aldrig, aldrig någonsin förstöra detta nöje för mig. Jag kan sörja tanken på att våra AI-barn inte kommer att få möjligheten att upptäcka kärleken för ordtrolleri, men det kanske är en irrationell rädsla? Jag tänker på hur Sverige var ett föregångsland gällande läs- och skrivkunnighet. PISA-studierna gör mig lite bekymrad, inte minst då det känns som att vi är tillbaka till att läs- och skrivkunnighet blivit en klassfråga. Det är jättestor spridning på ”bäst och sämst”, mycket större än det har varit. Detta trots att alla har skolplikt. Men det är en diskussion för en annan dag. Hoppas att vi alla får möjlighet att njuta av ordvitsar, snälla och kärleksfulla ord, texter som väcker känslor, bli upplysta på olika vis och inte minst få känna språkglädje.

Funderingar

Om småbarn, samhällsteori och präktighet.

9 oktober, 2026 16 kommentarer

Igår läste jag detta inlägg hos UnderbaraClara. ”Nöj dig med ett medelmåttigt liv.”

För att bli lyckligare tror jag att man – när livet är någorlunda i ordning – ska försöka vända blicken utåt. Vem behöver min hjälp? Var kan mina händer komma till användning? I vilket sammanhang behövs min tid och mitt engagemang?
Ni vet den där klyschiga liknelsen med att själv ta på sig syrgasmasken innan man hjälper någon annan? Den är sann. Men idag är det mer som att man tar på sig syrgasmasken, speglar sig, justerar banden, applicerar mascara, dekorerar syrgasmasken med klistermärken och charms och stolt tar selfies. Så att man aldrig hinner hjälpa någon annan.
Clara Lidström

Det förra förespråkar jag sedan lång tid tillbaka, det senare skrattade jag högt åt. När jag hade skrattat klart funderade jag vidare under mindre muntra former. Hur kommer det sig att vi kommit till en punkt där allt ska optimeras? (Jag skrev om somlig ”maxxing” då jag hade läst Sara Rönnes inlägg här.) Vad är det i vårt sjuka samhälle som gör att det är så många som mår dåligt och/eller har fullt upp med sitt att de inte orkar engagera sig i något eller någon annan? Är det t ex konstigt att det inte föds några (överdrift) barn när det pratas om barn som kvinnofälla, när så få på riktigt delar föräldraansvaret med en annan individ, när fokus på livet är pensionen (som alla inte kommer till) och när vi ska behöva bära hela världens elände på våra axlar? Att man som tonåring mår dåligt ingår i själva paketet. Vi kan inte medicinera bort att det är en orienteringsfas där man ska upptäcka vem man är då man står på egna ben och hur man vill leva sitt liv. Men hur ska man kunna välja rätt om det finns sjuttioåtta olika gymnasielinjer att välja mellan och miljoner influensers som alla förespråkar olika fokus på hur man får ett maxxat liv? Hur ska man lära sig att det ligger ett värde i att hjälpa andra om man ägnar det mesta av sin vakna tid utanför skolan över en telefon eller framför en datorskärm? Vi lever ständigt under en yxa, just nu representerad av AI och experter som låter oss veta att mänskligheten har max tio år kvar innan AI tar död på oss. Hur ska vi uppbåda lust att göra annat än att ligga kvar i sängen med täcket över huvudet?

Vi ska inte tro annat än att vi har hamnat på den plats vi är, under precis dessa omständigheter, pga en lång radda beslut. I just Sverige var det väl Alva och Gunnar Myrdals idéer på trettiotalet som varit mest lyckosamt implementerade. Hur skulle man få fler bidragande till den svenska samhällsekonomin? Så här tänkte de:

Öka barnafödandet: De ville göra det ekonomiskt och socialt lättare för familjer att skaffa barn.
Bygga ut välfärden: Staten skulle ta större ansvar för människors trygghet, bland annat genom ekonomiskt stöd till barnfamiljer.
Förbättra bostäderna: Familjer skulle få tillgång till bättre och rymligare bostäder.
Förbättra barnomsorgen: De ville utveckla barnomsorg och förskolor så att fler föräldrar kunde arbeta och bidra till det allmänna.
Öka jämställdheten (och på så vis få ut också kvinnorna i arbetslivet): Kvinnor skulle kunna kombinera arbete och familjeliv i stället för att behöva välja mellan dem.
Minska klasskillnaderna: Barns möjligheter i livet skulle inte vara lika beroende av föräldrarnas ekonomi.
Använda politiska reformer: Staten skulle aktivt förändra samhället genom socialpolitik.
Tvångssteriliseringar och rashygien: Myrdalparet förespråkade sterilisering av människor som de ansåg olämpliga att bli föräldrar. (Detta låg förvisso i linje med dåtidens rashygieniska idéer.) Sverige hade steriliseringslagar från 1930-talet till 1976, och många människor utsattes för tvång eller påtryckningar att steriliseras. (Bl a min farmor som utmattad med fem små barn uppmanades till sterilisering. Hon tackade nej och fick senare två barn till.)

Myrdalarna skulle vara nöjda med att se att alla deras mål har uppnåtts! När det gäller exempelvis barnomsorgen har samhället lyckats mycket bra gällande att lära föräldrar att deras kompetens inte räcker, utan att det är mycket bättre för barnen att ha utbildade pedagoger i sina liv. Nu kommer jag att raljera lite, men detta ämne brinner jag för och blev själv utsatt för sååå många påtryckningar av andra kvinnor då jag valde att vara hemma med våra barn i 6,5 år (äldsta var 6,5, yngsta var precis fyllda två år då tjejerna började hos dagmamma) på raken. Kvinnofällan! Pensionen?! Baaarnens socialisering? Jag kunde inte ens komma med motiveringen att jag och min man hade koll på pensionen, att jag är utbildad pedagog och att vi inte satt inlåsta i vårt hus utan umgicks med andra människor under denna tid.

Följande gäller för 1-3-åringar i Sverige idag:

Skolverket rekommenderar grupper på 6-12 barn för 1-3-åringar. Medel i Sverige är 12,9, alltså snarare 13 barn. 18% av alla dessa grupper är på 16 barn eller fler. Medeltalet är 5,1 barn per vuxen heltidsanställd. Men barn är inte jämt fördelade över en vuxens heltidsanställning, utan barn som kommer tidigt och går hem sent har större chans att få egentid med en vuxen. Typiskt antal vuxna i en grupp är 2-3, men det finns inget lagligt krav på hur personaltätheten ska vara. 80% av de kommunala förskolorna i Stockholm har större grupper än Skolverket rekommenderar och gällande kompetensen (att det är så bra för barnen att personalen utgörs av utbildade pedagoger) har 44% förskollärarlegitimation eller avslutad gymnasial utbildning för arbete med barn.

Hur ser barns behov ut i denna ålder? De behöver inte någon som aktiverar dem, utan ska snarare lära sig att reglera sina känslor och bli mötta under trygga former. De vuxna behöver vara närvarande, uppmärksamma och tillgängliga. Jag tänker att dessa behov blir svårare att tillmötesgå ju fler barn som varje vuxen är ansvarig för. Men för samhället är det garanterat bättre att 10 föräldrar med en 1-3-åring var delar upp sig så att två föräldrar tar hand om alla barnen och de andra jobbar med något annat, iallafall om man räknar skatteintäkter som det enda värdet.

Jag tror att vi har bundit ris för våra egna ryggar på så många vis genom beslut som tagits under årens gång. Vi har förlorat förmågan att se hur människan funkar och fokuserat helt på hur hon BORDE funka. Och hur människor i allmänhet BORDE tänka. Och hur människor BORDE agera. Visst är det intressant att försöka skaka runt sina tankar ordentligt för att släppa sina övertygelser om så bara för en stund? Jag fortsätter lobba för att folk borde stötta varandra mellan generationer, i grannskap och på olika ställen där det finns plats för människor som annars hade varit ensamma. Idag är dock fokus mest på att vi vuxna ska bidra till skatteintäkterna på heltid (som någon bestämt ska vara 40 timmar, men lägg också till transporttid och övertid), övrig tid ska vi uppnå ideal som presenteras på sociala medier och sedan finns det kanske inte så mycket ork till det andra? Skulle vi kunna leva på ett annat sätt? Hälsningar Tant Präktig.

Funderingar

Lite tankar efter valet och vart vi är på väg.

4 oktober, 2026 4 kommentarer

Igår cashade jag in min födelsedagspresent från maken. Jag bad honom att hänga med till en närliggande, lite större stad där en av de människor som betydde mest för min mamma bor. Det var dags för henne att flytta. Jag vet att makens ”att göra”-lista är längre än somligas önskelista till Tomten, men han lovade ändå att lägga en dyrbar lördag på det här. (Det finns inte många som är bättre på flytt än vad han är, att ha en Tetris-hjärna och förståelse för hur vikt bäst ska fördelas i ett större fordon har sina fördelar i dessa fall.) Vi var på plats strax efter åtta och drog igång. Det ligger något otroligt kraftfullt i att jobba tillsammans och vara glad för att man är där, inte önskar att man gjorde något annat. Arbetsledningen var fantastisk och vi som var på plats hade alla uppgifter som hjälpte flytten framåt.

Då dagens flyttomgång närmade sig slutet tog jag med mig arbetsledaren för att plocka upp goda mackor, kakor, frukt och dricka till alla på ICA Maxi för att kunna fylla på energinivåerna hos alla flyttare och flyttade och sluta på topp. Vi åkte mot den jättefina och fräscha lägenheten och kom förbi ett moskébygge. ”Det här räknas numera som ett utanförskapsområde, det finns så många problem och personer som bor här utan att möta något svenskt alls. Många pratar inte svenska. HUR kan de då tillåta att det byggs en moské just här? Borde den inte byggas någon annanstans? Nu behöver de inte ta sig från det här stället över huvudtaget.” Arbetsledaren berättade om sin besvikelse för hur politiker sitter uppe i det blå och inte har någon aning om hur livet på riktigt ser ut för många. (Detta verkar förvisso vara sant oavsett land och politik.) ”I * (närliggande större stad) tillhör jag numera minoriteten med mitt utseende (blond). Det har hänt mycket i vårt land ganska snabbt. De vet väl inte hur de ska göra.”

Sedan läste jag Kvartal och Ivar Arpis senaste artikel där han tydligt visar hur politiska beslut lett till önskade resultat om man läser politikernas tankar om varför dessa beslut fattades, men med oönskade bi-resultat. Man har velat ha röster, många röster, och de olika partierna har därför riktat in sig på personvalskampanjer för att engagera invandrare. (Korruption och sharia-lagsbeslut i det svenska rättssystemet räknade man inte med.) Man har uppmuntrat till organisationer som stöttat de olika kulturella identiteterna genom bl a statsbidrag. (Man räknade inte med klanvälde eller grovt kriminellas styre av fritidsgårdar.) Man har velat rensa bort begrepp som ”invandrartäta områden” samtidigt som det har varit viktigt att inkludera personerna som ändå skulle inkluderas i ett sådant begrepp i olika yrkesgrupper och organisationer. (Dessa personer ska alltså agera galjonsfigurer och visa på mångfald på ett sätt som inte stör ”det svenska”.) Det är svårt att balansera med en fot i sin egen begreppsvärld där saker och ting funkar på ett sätt och med den andra foten i en värld där saker och ting hanteras på helt andra sätt. Det är inte lätt att vara människa. Men ibland blir jag lite trött på att de som fattar beslut verkar ha ungefär lika mycket konsekvenstänk som en genomsnittlig sjuttonåring. Om alla politiker spelade Code names lite då och då hade de kanske lärt sig att man inte kan vara för fokuserad på sin egen agenda. Är man det vinner andra laget fördelar. Och ibland lyckas spionen infiltrera sig och det blir game over. Men än är det inte det. Game over, alltså. Så jag ska baka lite bullar och njuta av denna underbara oktoberdag!

Funderingar

Språkvajbar.

13 september, 2026 12 kommentarer

När jag var tonåring träffade jag då och då folk som slängde sig med amerikanska ord och uttryck, som pratade svengelska och som ibland verkade ha ”glömt” sin svenska. Jag tyckte det var otroligt löjligt och muttrade gärna lite inom mig själv över detta. Inte kunde man väl glömma sitt modersmål och svenska var svenska medan engelska var engelska.

Runt samma tid kunde vi också se denna intervju med Dolph Lundgren. Alltså, jag tänkte att killen måste vara riktigt blåst… Men det visade sig handla om något annat. Dolph är nämligen civilingenjör inom kemiteknik. Han var den första på sin gymnasieskola i Kramfors som gick ut med maxbetyg (5,0 på den tiden), har pluggat på KTH i Stockholm, University of Sydney och fick dessutom ett Fulbright-stipendium till Massachussets Institute of Technology i USA (inte fy skam). När han gick på MIT började dock hans skådiskarriär komma igång och han gick väl i karaktär så till den milda grad att svenskan fick ta plats i baksätet. Blåst är han iallafall inte. Han hade helt enkelt gått in i karaktär med hull och hår, så till den grad att modersmålet hade fått ta stryk.

Tiden gick och jag bodde ett år, två år och fyra år till i landet på andra sidan pölen. Jag började inse att modersmålet påverkas på olika sätt när ett annat språk tar plats i ens liv. Jag blev själv en sådan där löjlig person som slänger sig med svengelska uttryck och våra tre barn som bodde i USA som tonåringar gick tydligt miste om en del av sin svenska som de nu som vuxna försöker ta igen (mest påhejade av sin käre far). Det visar sig vara ganska svårt då denna generation överlag tagit till sig engelska som ett alternativt modersmål mer än som ett andraspråk vilket märks på språkbruket rent allmänt.

På högskolor och universitet i Sverige har engelska tagit allt större plats sedan slutet på 1900-talet. Denna kartläggning från 2010 gissar jag redan är inaktuell, men jag hade ändå velat läsa den. Sedan har vi engelskan som förstaval hos autister. Hör du svenska barn och ungdomar prata engelska med varandra är sannolikheten ganska hög att de hade fått en Asperger-diagnos ”förr i tiden” (tänk på mitt inlägg om diagnoser häromdagen). Varför de väljer att tala engelska forskas det nu på. Det verkar inte som att forskningsstudien är avslutad än, men några av de teorier som finns till varför dessa personer väljer engelska framför svenska är följande:

Som autist har man ofta problem med sociala interaktioner, att umgås via en skärm kan kännas betydligt bekvämare. De forum där man hittar sina vänner är ofta på engelska, den information man tar del av är på engelska. Man tillbringar ofta väldigt mycket tid i den engelsktalande skärmvärlden och man blir sålunda duktig pga exponering.
Särintresse. Många autister ”snöar in” på intresseområden och engelska kan bli ett sådant.
Det kan kännas skönt att distansera sig till sina känslor, engelskan blir en sköld som gör det lättare att tala om sådant som annars känns jobbigt.

Hur som helst. Svenskan kanske inte är under attack, men något håller på att hända. Jag tycker det är viktigt att värna om vårt språk, något som Sara Lövestam tog upp i SvD:s Språkspalten för några år sedan. Jag ska göra vad jag kan för att inte fortsätta svänga mig med svengelska och borde kanske därför ändra titeln på det här inlägget till ”Språkvibbar” eller ”Språkkänslor”. Som Sara skrev är det bara vi svenskar som kan värna om vårt språk och som behöver ta ansvar för att det fortsätter finnas och fortsätter utvecklas.

Ditten och Datten

Valet 2026.

11 september, 2026 10 kommentarer

Livet består av en hel radda beslut, ickebeslut och att hamna i vägen för andras beslut. Jag tänker på den där hemska nollningsresan som Handels-ettorna råkade ut för härom veckan. Över 100 matförgiftade personer. Var det någon som inte hade tvättat händerna? Hade räkor stått framme i rumstemperatur? Hade man i ivern att inte slänga mat lagt fram gammal mat i buffén? ”Haha, det var nog KTH:arna som gjorde något”, sa maken, men vi kom överens om att det skulle vara ett alltför stort och hemskt upptåg för att kategoriseras som skämt. Alla dessa beslut som tas, överilat eller med beräkning. Jag tänker på alla som sätter sig trötta, fulla eller drogpåverkade i fordon och förorsakar hemska olyckor. Jag tänker på mobbing som får pågå i år efter år, både bland barn och vuxna. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av girighet. Jag tänker på dåliga beslut som fattas av godhetskomplex. Jag tänker på digitaliseringen av skolan, på 2015, på ruttna, privata vårdalternativ, EU… Jag tänker på ryggdunk mellan lokalpolitiker av alla de färger.

I onsdags var jag och förtidsröstade. Jag kände mest för att bara lägga ner min röst och protestera på det viset, men istället valde jag tre olika partier i de olika valen. Jag förstår att jag inte kan gå tillbaka i tiden och önska att det var som 1991 då jag fick rösta första gången. Då gick jag i mina föräldrars fotspår, väl grundade i det landsbygdsparti som var småföretagarnas stöttepelare (C, om du inte redan hade räknat ut det) och kände mig nöjd med min insats. Sedan dess har det blivit nio val till. Jag visar ett mönster av att inte vara trogen något parti. Helst vill jag inte rösta alls, för jag är så förgrymmad på hur politiker beter sig åt alla håll och kanter. Jag säger som jag sa till barnen då de var små: ”om du fokuserade på hur du ska kunna göra så bra som möjligt istället för att hacka på din syster/bror så skulle livet bli mycket bättre”. Eller vad sägs om Lukasevangeliets toppenord i kapitel 6: ”Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.” När det nu ser ut som det gör försökte jag istället i vanlig ordning att läsa på ordentligt för att rösta som det ser ut i partiprogrammen. Jag är inte nöjd, men nu har jag iallafall gjort min medborgerliga plikt. Jag önskar att jag inte hade låtit så ironisk då jag nu säger ”lycka till”…

Funderingar

Tankar runt somliga diagnoser.

6 september, 2026 16 kommentarer

Nu är jag sen på bollen, men jag vill ändå skriva lite tankar som snurrat runt sedan jag tittade på Carina Bergfeldts dokumentärserie Alla mina bokstäver på SVT. (Hahaha, jag letade efter första, bästa bild på bokstäver om du nu undrar över det enda fotot i detta inlägg.) Precis då den kommit ut ringde lillastesyster psykologen och sa ”du måste titta på den”. Sagt och gjort. Lite här och där lyssnade jag på de tre ganska korta avsnitten och har nu låtit dem marinera lite. Jag förstår att serien har fått mycket kärlek, men också mycket och ganska hård kritik. Min släkting psykologen bytte yrkesbana för några år sedan, inte minst efter att ha jobbat med diagnosutredningar och fått alltför många klienter som ringde och grät då de inte fått den diagnos de förväntat sig och ville ha. ”Jag förstår inte”, sa han. ”Det är väl BRA att du inte har någon diagnos?” (En diagnos innebär en bekräftelse på att man har en sjukdom ELLER en funktionsnedsättning ELLER ett syndrom ELLER att man har ett gäng symtom som ställer till det på något vis.)

Programserien följer några olika kvinnor som fått en ADHD-diagnos. Två av dem är mycket framgångsrika, en sitter i fängelse (delvis förklarat av att hon fått en ADHD-diagnos). Carina själv får både med sig ADHD och en annan bokstavskombination efter att ha betalat 30 000 för en privat utredning (sorry om du inte redan med namnet på titeln förstår att det är där det slutar) och tårar faller. Äntligen förstår hon sig själv! Äntligen finns det en förklaring till varför hon är hon. Äntligen slipper hon känna sig som en dålig förälder. Äntligen kan hon medicinera bort att hon funkar som sig själv, eller att hon inte funkar. Jag vet, jag raljerar. Samtidigt vill jag vara mycket tydlig med att Carina kanske inte alls varit så framgångsrik som hon är idag om hon inte varit hon och funkat som hon gör. Hon vill tydligt bli bekräftad i att det är ADHD:ns fel att hon upplever stora svårigheter i föräldraskapet och verkar bli besviken på att höra att kvinnan i fängelse säger att hon är en jättebra mamma just pga ADHD och att föräldraskapet gett henne de rutiner hon mår så bra av.

Nu har det gått en lång tid sedan jag var verksam i grundskolan, men jag har med stort intresse fortsatt att ta del av verkligheten våra barn möter i skolvärlden. När jag kom ut från lärarhögskolan 1992 fick psykologer inte sätta både autism- och ADHD-diagnoser på samma individer. NPF-diagnoser har ökat markant sedan dess. Det är svårt att hitta exakta siffror eftersom man inte får föra register över detta, men exempelvis autismdiagnoser har ökat med över 800% de senaste 25 åren. Betyder det att det är en massa fler barn som föds med autism eller ADHD/ADD? Nej, sägs det. Diagnoskriterierna har däremot förändrats. Det är inte bara ett barn som lever sitt liv inombords som anses vara autistiskt idag. Man befinner sig på ett spektrum och ska uppfylla ett visst antal kriterier på en lista och problemen ska ha varit långvariga och varaktiga för att få en diagnos. (Grovt förklarat.)

Vad säger forskningen, vilken nytta ger en diagnos egentligen? Att vi nu ”vet” varför ett barn har problem i skolan borde väl hjälpa skolpersonalen att äntligen ge rätt förutsättningar för inlärning, men så ser tyvärr inte verkligheten ut. Den största vinsten verkar vara att det är skönt med bekräftelse på varför det inte funkar för både den diagnostiserade, föräldrarna och andra som har att göra med den diagnostiserade, men livet fortsätter vara svårt och många gånger kan åtgärdsprogram bara bli till något som bara låter fint på papper. Skolmiljön är för alltför många helt enkelt inte hälsosam. Den studie som alldeles nyss kom ut och visar på hur många NPF-elever som inte klarar skolan, trots alla dessa diagnoser, visar på att problemet kanske inte ligger hos barnen utan på att skolan inte är någon hälsosam miljö för väldigt många. Samma gäller väl egentligen vuxna också. Själva samhället är på så många olika sätt väldigt människo-ovänligt. De mest anpassningsbara lyckas ändå inrätta sig i de förutsättningar som erbjuds, men många får svårigheter av olika slag. I arbetslivet. Socialt. Mentalt. Att väldigt många kändisar är publika med sina diagnoser idag sägs ha tagit bort mycket av stigmat runt NPF, men det verkar inte göra livet lättare rent praktiskt. Jag anser för övrigt att det är rena dumheterna att ett barn bara ska få den hjälp det behöver om det finns en diagnos.

Vi har olika personligheter och sätt att funka, det går helt enkelt inte att trycka in alla i samma form hur mycket vi än önskar att det skulle gå. Samtidigt ställs allt på ända om vi verkligen blir fullt ut accepterande för att ”folk är som de är” genom deras diagnoser. ”Lathet” är inte en brist i karaktären, utan beror på ADD. Betyder det att någon som bevisligen har en dåligt fungerande startmotor och mest sitter och spelar dataspel ska få göra det? En autistisk person är väldigt svartvit och anser ofta sin logik vara den enda rätta, så hen har svårt att förstå andras perspektiv. Betyder det att den personen aldrig ska behöva anpassa sig, lära sig förstå att alla inte tänker som man själv utan att det nödvändigtvis är fel eller att en autist som utför terroristhandlingar inte behöver få straff? Med ADHD tappar man ofta bort saker. Ska man med en ADHD-diagnos slippa betala straffavgift om man tappat bort alla sina nycklar då man byter lägenhet?

Tillbaka till Alla mina bokstäver. Jag kan tycka att det är otroligt självutlämnande att utföra diagnostiserande samtal inför kameror, och som ansvarig psykolog hade jag blånekat (jag är dock varken psykolog eller ansvarig), men to each their own. Mina tankar runt diagnoser har dock inte förändrats efter denna serie. Jag förstår att diagnoserna fyller en viktig funktion för många, men samtidigt tänker jag att det är tragiskt att vi lever i ett samhälle som är en teoretisk konstruktion och så enormt människofientligt med all kunskap som finns. Att vi (i stora delar av västvärlden) anser att allt ska accepteras samtidigt som ”allt” inte alls innebär allt utan sådant som vissa grupper av människor har fått bestämma (beroende på vilken kontext du befinner dig i). Någon med en diagnos i Sverige hade kanske ansetts vara utan funktionsnedsättning på en annan plats. Eller kunde ha suttit inspärrad på institution för hundra år sedan. Jaja, men nu spinner tankarna iväg på något helt annat.

Ps: Diagnostemat fortsätter på SVT. Jag har inte sett den nya serien Diagnoser med Mia Skäringer som tog sig an huvudrollen i denna dramaserie ”på stående fot”. Hon fick ADHD-diagnos som vuxen och har gått ut med att hon blivit utbränd av att ”spela normal”.

Funderingar

Nedslag i fastan.

12 mars, 2026 12 kommentarer

Imorse vaknade jag hemma i min egen säng för första gången på nästan en vecka. Jag har sovit gott både i hotellsäng och på äldsta dotterns soffa, men det är något särskilt med min egen säng. Egentligen börjar den ha sett sina bästa dagar, men den är fortfarande den skönaste jag har haft. Även telefonbatteriet har gett upp, hjälpsamt såhär då jag försöker mig på en telefonfasta. Ska ärligen säga att det gått mycket bättre här hemma med den saken, på resande fot kan jag inte lägga ifrån mig luren. Däremot kan jag lämna rapport om vad som hände på tågen både på väg upp och hem igen och hur det kommer sig att jag anser att jag valde ett mycket bra projekt för min fasta.

I det senaste inlägget berättade jag att jag satt vid en plats där jag inte kunde använda min laddare, så då vågade jag inte använda telefonen för att ha nog med kräm för att kunna visa biljett och ev behöva ringa något samtal. (Jag vet, jag borde ha skaffat en bärbar dosa, men jag gav bort den jag hade och det har aldrig blivit av att skaffa en ny.) Jag bloggade en kortis och sedan fortsatte jag roa mig utan telefonen. Det funkade utmärkt och var faktiskt riktigt skönt.

På väg hem hade maken gett mig en lista med utmaningar att utföra (t ex ”låna något av en medpassagerare”, ”vik och testa ett pappersflygplan”). Jag hade fått uppmaningen att ha två A4-papper tillgängliga. Några av utmaningarna behövde jag ha telefonen till, det fick vara så. Roligt var det hur som helst. Inte minst då jag satt och vek det där flygplanet och min granne satt och hade telefonmöte och inte kunde sluta att titta på vad jag höll på med. Hahaha! Jag hade också reagerat om en 55-åring vek pappersflygplan utan att ha något barn i sällskap. Jag hade också med mig en pocket som jag köpte på bokrean som jag besökte med sonen i Solna. Cal Newport har jag hört intervjuas i diverse poddar, men det är något annat att läsa hans tankar om ”Deep work”. Underrubriken ”hur du finner fokus och djupjobbar i en distraherande värld – strategier för kontroll, mindre stress och digital minimalism” förklarar väl vad boken handlar om. Du förstår kanske också vad det är som lockar mig med Newports tankar.

Jag har förstått att det som påverkar mig själv personligen mest negativt just nu är glappet mellan den tid jag har tillgänglig och hur jag använder den. Därav önskan om en mindre närvarande telefon nu under fastan, men också önskan att läsa mer. Jag hade SÅ svårt att koncentrera mig på boken då jag satt där på tåget. Boken är intressant, men inte på det viset som får mig att drunkna i en text. Sätet var okej bekvämt, men jag satt inte i en tyst kupé och det pågick samtal runt omkring. Alla var hänsynsfulla, oavsett om de jobbade eller pratade med grannen i sätet bredvid, men det gjorde ju ingen skillnad för min koncentration. Jag tvingade mig att sitta kvar i det obekväma och kom en bit till slut. (Uppdraget från maken var utfört vid det laget.) Hade jag trott att jag som läst så mycket sedan jag var fem år skulle hamna här?! Sannerligen inte!!! Det är skillnad på att läsa på datorn, vilket jag ofta gör, och att läsa en bok. Det störda fokuset känns inte jobbigt på samma sätt vid datorn, men jag fattar ju att det bara är en skenkänsla. Där har jag annat tillgängligt hela tiden om det skulle vara så och jag är inte riktigt medveten om att jag gör en massa annat emellan styckena/sidorna/rapporterna.

Det är ingen hemlighet att jag är precis lika ofullkomlig som mina medmänniskor och att jag funkar på ungefär samma sätt, åtminstone rent generellt. Medvetenheten jag har om detta känns vanligtvis mycket hjälpsam och gör att jag är mycket ”snällare” mot både mig själv och andra än jag var som yngre. Det gör det inte lättare att acceptera att jag har blivit så dålig på att läsa. Å andra sidan har jag äntligen börjat göra något åt det. Det handlar inte längre bara om en känsla, utan är påtagligt och något som jag jobbar med i vardagen.

I en konversation jag hade under dagarna jag var bortrest (det har blivit många fina sådana, både med små och stora) blev jag påmind om argumentet att det inte nödvändigtvis är problematiskt att vi googlar allt, det är snarare en naturlig följd av hur samhället och våra omständigheter har utvecklats. MEN! För mig är det otroligt problematiskt att människor slutar ha information i huvudet. Det ger helt andra förutsättningar för mer komplexa analyser att kunna hämta information från flera olika bibliotek i sin egen skalle än om man bara tar fram en textmängd som kanske inte ens skrivits av en människa. Nej, jag tror faktiskt att människan rent allmänt har blivit både dummare och mindre resilient sedan internet gjorde entré i våra liv. Jaja, det finns massor av härligt som kommit också så klart. Jag älskar allt som bloggvärlden har gett och ger mig t ex, jag älskar att jag kan ha videosamtal med barnbarnen varje dag, jag älskar att jag kan hitta recept jag inte har i mina kokböcker och annat som är både viktigare och mindre viktigt. Faktum kvarstår. I en värld där det inte handlar om hur man lär sig saker utan om hur man hämtar fram information ges inte samma utrymme för hjärnutveckling. Apropå att googla, här har du information om demens. I det sista stycket står det: ”Högre utbildningsnivå minskar demensrisken. Forskning visar att ju fler års utbildning en person har, desto lägre är risken att drabbas av Alzheimers sjukdom.” Där tror jag till etthundra procent att det handlar om att man gympar sin hjärna när man lär sig nya saker och är intresserad och nyfiken. Det är därför man också tipsas om att hålla på med korsord, lyssna på ny musik, läsa böcker i olika genrer osv. Man blir helt enkelt dummare än nödvändigt av att bara använda andras kunskap.

Sådär, där fick du lite nedslag i de tankar som vuxit fram både innan och under telefonfastan. Jag fortsätter fram till påsk och vet att jag är på rätt väg. Inte är det lätt, varken att vara konsekvent eller att göra det jag föresatt mig, men jag ger inte upp för det.

Funderingar

Den smarta telefonens vara eller icke vara.

30 december, 2025 4 kommentarer

En av mina systrar funderar på att skaffa en o-smart telefon och lägga den smarta i en låda hemma. Jag har haft samma tankar själv, men orkar inte gå vidare med dem. När syrran fick frågan varför hon vill göra det skrev hon en hel lista med anledningar. Jag tycker att den är väl värd att dela och har frågat henne om lov. Hon sa ja, så varsågod:

Äga min tid. Tänk bara varje gång man går in på telefonen för att “kolla nåt” och blir fast.
Att jag säljer min data till företag som vill sälja saker till mig, som ska göra mig mer lycklig/snygg etc.
Vara mer närvarande i alla sammanhang – njuta av och se naturen och människorna runt omkring.
Vara en mer närvarande förälder.
Minska behovet av att fotografera så mycket, inte behöva känna att varje stund måste fångas med telefonen annars går den mig förbi.
Frigöra tid för mina egna tankar.
Ett aktivt motstånd mot hur samhället har blivit – visa att det går. Göra motstånd mot att något som ska få oss att “connecta” tar oss ifrån varandra ännu mera. Tänker på den där gången jag var påväg ill jobbet och ALLA på bussen satt o stirrade ner i sin skärm. Dessa ljusa skärmar som lyste upp hela den mörka bussen. Det var så sorgligt.
Att kunna stå för det jag vet och känner på mig – hur och att telefonerna påverkar oss människor väldigt negativt ur många aspekter. Psykiskt sköra drabbas värst- förstärker depressivitet och passivitet etc, vidmakthåller ångestproblematik mha distraktion. Majoriteten av alla som söker mig som psykolog har en sak gemensamt- ett överskott av distraktionsbeteendet så som telefonanvändning.
Jag ringer folk mycket mindre än förr – knappt alls.
Jag känner en ständig stress över att vara tillgänglig vilket gör att jag skrollar bort tid istället för att svara på meddelanden som sedan genererar fler meddelanden vilket jag inte har tid att följa upp.
Vill välja vilken media jag konsumerar – vilka klipp, “Inspiration” etc. Kan fastna så länge på olika människors liv på Facebook och så har jag ägnat 15 min åt att läsa på om/uppdatera mig om dem istället för att ringa en vän.
Inte googla allting, tänka och fundera själv, kolla upp sådant senare jag faktiskt fortfarande undrar om.
Vill inte att appar styr mitt liv – att en app ska förklara hur mitt barn ska sova, hur ofta jag ska amma, vilken graviditetsvecka jag är i, hur många steg jag har tagit.
Låta min kropp känna saker själv – och fråga andra äldre och/ eller visare människor om råd istället för appar.
Hur ska jag kunna förklara för mina barn att något inte är bra – som jag själv gör för mycket av?
Utmana mig själv att bryta vanor och beroenden.
Vill inte vara en produkt av mitt anpassade flöde/filterbubbla.
Börja använda kontanter istället för att hela samhället har blivit kort/ swishifierat. Supporta ställen som tar kontanter.
Gå på toa utan att sitta med telefonen.
Inte fly ifrån känslor/tankar/mig själv utan möta och gå in i det.
Läsa mera böcker!
Göra saker utan att bli avbruten av mig själv hela tiden.
Telefonen förstör uppmärksamhetsspannet. Fundera på när du senast såg en film utan att kolla din telefon nån gång.

Den här listan får mig verkligen att tänka till och har fått mig att de senaste veckorna hantera min telefon på ett nytt sätt. Den känns inte längre som en snuttefilt, utan som en väldigt påträngande individ som jag egentligen inte vill behöva ha att göra med. Jag tror inte att jag kommer att göra slag i saken och skaffa en o-smart telefon, men nog har min systers ord fått mig att börja förändra mitt förhållande till telefonen. Kanske kan jag få in lite mer frrröjd i livet genom att byta bort telefontid mot något annat?

Gratisbild från Pixabay.

Funderingar

Naturen är inte farlig och nej, ADHD är inte svaret på alla dina problem.

14 december, 2025 6 kommentarer

”Naturen är för många en källa till välmående. Men forskning visar att det finns allt fler människor som är rädda för naturen eller till och med hatar naturkontakt. Fenomenet, kallat biofobi, uppmärksammas nu i en studie från Lunds universitet.”

Alltså, jag följer en sida som publicerar sammanfattning av olika studier. Det senaste utskicket fick mig att sucka djupt. Detta var bara en av studierna som presenterades. Människor växer alltså upp i urbana miljöer och det mest naturliga börjar upplevas som hotande och äckligt. Farligt, rentav. Detta som är källan till allt, själva livet. Tragiskt.

”Barn som ägnar mycket tid åt sociala medier får gradvis något sämre koncentrationsförmåga. Det visar en omfattande studie där forskare har följt över 8 000 barn från cirka 10 till 14 års ålder.”

Men är det verkligen så att mänskligheten blir dummare? Det verkar inte bättre. Nästa studie gjorde mig inte gladare. VEM hade förresten inte kunnat räkna ut detta utan att göra en studie? Nej, det är fallen av ADHD som har ökat, alla snabba klipp har ingenting att göra med detta. (OBS! Ironi! Citat från experter om och om igen.) Jag har så starkt känt detta i mig själv, HATAR verkligen reels och kommer ju inte undan på Facebook längre.

Igår sa lillastesyster att hon allvarligt funderar på att lägga bort smarta telefonen. För mig är det en väldigt lockande tanke, men hur sjutton klarar man sitt liv utan en? Eller kanske ha en smart telefon vid datorn till Bank-ID och liknande, men bara ha med sig en enkel version i vardagen? Jag vill inte ägas av algoritmer, hatar att inte känna mig kapabel nog att avvärja dragningskraften från telefonen. Gillar att kunna lyssna på poddar och musik, men MÅSTE jag verkligen? Hur skulle mitt liv på riktigt se ut om jag hoppade bak till min omgivning ca 1995? Ursäkta denna minst sagt negativa söndagsreflektion. Nu ska jag skaka av mig detta och njuta av att inte längre ha huvudvärk. Glad tredje advent!

Funderingar

Om jag hade pengar…

2 december, 2025 14 kommentarer

… vad hade jag gjort då? Eller, pengar har jag ju, jag menar mer ”fri tillgång”. Hade jag konsumerat på ett annat sätt än jag gör idag? Jag vet att jag har skrivit om det förut, men känslan av hur jag påverkas av ”marknadskrafter” har slagit mig ovanligt ofta på sistone. Jag har fixat julklappar och födelsedagspresenter på second hand, har tillverkat en del själv, har funderat på vad som ger störst glädje eller gör mest nytta, men samtidigt har mejlkorgen fullkomligt översvämmats av Black Friday-erbjudanden, Black Week, Singles Day, Cyber Monday och nu är det dags för adventskalendrar med ”fantastiska erbjudanden”… Det är ingen hejd på allt som dessa olika företag vill sälja till mig, allt under premissen att de gör mig en tjänst. Det skulle vara min förlust om jag missade. Bara några timmar kvar, snart kommer alla julklappar att gå till fullpris och jag kommer att stå som förlorare!

Jag förstår verkligen att det sparar pengar för många om de kan utnyttja de erbjudanden jag skriver om här och ändå hade tänkt köpa precis dessa saker. Det går ändå inte att låta bli att undra över hur många som köper på krita, tar snabblån och delar upp betalningarna via Klarna. Hur många köper med stress och tvång som drivande faktor? Hur många drivs så hårt av gåvogivandet eller habegäret att de hamnar i skuld som sedan eskalerar? Nej, det känns inte bra. Och jag tycker verkligen illa om när jag ”går på” påtryckningarna, när jag känner hur reklamen tar tag i mitt medvetande, när jag känner hur påverkad jag blir av att känna mig pressad. När jag känner att det kanske är mitt ansvar att butiker blir kvar i stan, för om inte jag handlar kanske inte andra heller handlar och då har de inte råd att bedriva verksamhet. Ja, du hör ju. Hur medveten jag nu än är om mina tankar och hur insatt jag än är i psykologin bakom marknadsföring så kan jag inte ställa mig vid sidan om det som händer. Jag är ju lika mycket en del i det här samhället som alla andra och jag vill inte ställa mig vid sidan om, flytta ut i skogen eller alienera mig genom att skära av alla digitala källor. MEN, det är dags för en ny omgång av-prenumeration från olika medlemsklubbar. Är det något jag verkligen behöver kommer jag att ta reda på var jag kan hitta det. Och om jag går miste om bonuscheckar på 25 kronor så vinner jag nog på att inte köpa grejerna som samlade ihop de där kronorna.

/Hälsningar Konsumtions-Grinchen

1 2 3 … 7 Nästa →