Det känns som att jag har varit borta i flera månader, men det är bara dryga två veckor. Under den tiden har jag fått chansen att göra en hel del annat än jag vanligtvis gör, haft fem olika jobbkontor (tack och lov för ett flexibelt arbete), hängt med personer jag sällan träffar eller aldrig hade mött förut och haft det jättebra. När jag vaknade i min egen säng imorse blåste det rejält här utanför, men under täcket var det varmt och skönt. Mina gammelvanliga rutiner har jag egentligen inte riktigt haft sedan innan jul pga olika orsaker, men nu var jag sugen på att stiga upp, göra mig en god kopp te och knalla upp för vår knarriga, smala trappa för att sätta mig och blogga. Min arbetshörna stod redo precis som jag hade lämnat den (inklusive ett protokoll från ett möte som jag klämde in precis innan jag åkte vidare från min mellanlandning). Uttrycket ”borta bra, men hemma bäst” – så tacksam jag är för att jag känner så!
Jag tar efter dessa veckor med mig många nya intryck in i januarivardagen. Idag sitter jag här hemma och jobbar igen, men i eftermiddag bryts redan rutinen då det är det dags för begravning för någon som var en viktig del av min barndom. Ibland stannar tiden upp av olika anledningar. Det är lätt att tänka att någon eller något ska fortsätta som de alltid varit för att man själv lämnar för en kortare eller längre stund, men så är det inte alltid. Den påminnelsen tar jag med mig in i denna blåsiga dag och med det önskar jag dig välkommen tillbaka till en av mina viktigaste vardagsrutiner.
Jag chattade en stund med min svägerska igår. Hon förföljs av uppstoppade ekorrar i sina sociala medier-algoritmer (ett internt skämt, att komma till sin förälders begravning och se en ”sovande” kondoleansekorre i blomarrangemanget på begravningen bjöd på ett märkligt slags fnissande tröst i all sorg – våra föräldrars vän fick nog aldrig veta precis hur mycket vi har fortsatt att prata om detta), själv försöker jag att inte ta in något alls från sociala medier eftersom jag håller på med min årliga nyårsrensning. Kylskåp, ugn, stickkorg, garderob, sovrum har mött en Monna på steroider, idag står arbetsrummet på tur. Jag vet att jag säkert hade mått bra av att snäppa upp mig lite gällande både det ena och det andra, men stora förändringar funkar inte på mig och jag ror dem sällan i hamn. Att göra det som funkar igen och igen, som att nyårsstäda och organisera t ex, är då något bra att hålla fast vid. Bästa vägen till en positiv förändring verkar annars vara att lägga till en liten bra grej i taget, s.k. mikrovanor. Dessa bra grejer får då möjlighet att tränga undan de mindre bra. Kanske blir man kanske inte ”färdig” med projekt på det viset, så man kan fira?
Det finns väl alltid något att fira förresten, även om man inte upptäcker att en mikrovana satt sig på plats. I år kommer vi att fira tillskott till familjen, min systers 50-årsdag, den andra svägerskans 50-årsdag (hon fyllde år i december, men vill ha fest i sommar), bloggens 20-årsjubileum, vårt hus 10-årsjubileum med en andra andning (huset ”återinvigdes” med klippning av band och allt i december 2016) och säkert mycket mer som jag inte kommer ihåg just nu. Vi vill fira just husets jubileum med att göra de där grejerna som aldrig blev gjorda. Lägga till små förändringar. Garderobsdörrar finns det inte, t ex. Igår kom det därför upp draperier i sovrummet. Det är så vackra, hemvävda längder som låg i en av mina fantastiska auktionsfyndslådor med textilier på den tid Sikö hade kontor här i stan. Tyvärr känner jag att det blev alldeles för stökigt med detta mönster, så jag ska leta efter något tungt, enfärgat linnetyg istället. Men listen sitter uppe (vi hade ingen vit linoljefärg hemma, så den behöver fortfarande målas), upphängningsanordningen är på plats. Nu är bara den andra garderoben kvar. Och taket i trappan. Och att bygga in sängen i alkoven. Och fixa nytt fönster/fönsterfoder i badrummet uppe. Och måla om överhänget vid huvudentrén. Och måla om på södersidan. Och fixa verandan. Det blir större och större. Ett hus är ett ständigt projekt och blir aldrig någonsin färdigt. Att acceptera det och helt enkelt göra en sak i taget blir därför absolut mest hållbart.
Jag kan tala om att jag sedan stora rensningen i somras haft dessa små dockplagg i min fixarhög, men nu är de banne mig färdiga. De vita strumporna är ett par Fix-strumpor i frotté i storlek 50 som min docka Elisabeth haft på sig i alla år. Nu är de rensade på fläckar och tvättade, plus att det sitter ett fungerande resårband i midjan igen. De fina hängslebyxorna med tidernas vackraste skråddband har funnits bland familjen Håkanssons dockkläder sedan sjuttiotalet. De har nu fått sig en renovering. Jag har sytt fast lösa delar och lagat trasigt tyg. Jag har även lagat strumpor och fixat andra loppisfynd, rensat ut garner jag aldrig kommer att använda till Pingstis och lite annat smått och gott. Kan man se på detta fix som nödvändigt? Är det vettigt att lägga två timmar på några dockplagg? Fråga inte mig, uppenbarligen tycker jag det. Och jag är så tacksam för de här första dagarna på året som givit möjlighet att nyårsrensa. Jag känner mig verkligen upplivad av det. Nu är det dags för arbetsrummet medan jag lyssnar igenom Juloratoriet. Ikväll har vi genrep och imorgon smäller det, så nu kan Tittis lillasyster komma!
Igår eftermiddag när vi kom hem möttes vi av detta (titta lite mer noggrant till vänster om tomatkuvösen). Våra kära grannar talade redan förra hösten om att den vackra lönnen på deras gårdsplan skulle bort. Den har varit ett orosmoment för dem, inte minst pga risken den utgjort för deras lada, vår lada och deras bostadshus. Träd i all ära, men uppnår de en viss ålder och storlek är det svårt att bortse från fallande grenar och osynlig röta.
Under eftermiddagen följde vi arboristernas jobb med lönnen. Beskärningen skedde helt från hytten med hjälp av något slags såg monterad på en kran. Fascinerande att följa! Det såg ut som att ett litet träd i taget lyftes bort från denna mäktiga växt.
Här syns det bättre vad som pågick. Det sista jag såg av trädet innan det blev för mörkt var några höga stubbar. Jag får ta mig en titt senare idag. Det känns som att vårt hem inte längre är detsamma, fast egentligen är det ju bara utsikten som förändrats.
Detta mäktiga skådespel fångade jag i oktober när jag var hemma för att ta upp dahliaknölarna med vetskap om att det med all sannolikhet skulle bli den sista perioden med höstlövsexplosion runt knuten på ladan. Eftersom jag bodde hemma hos svärfar under de mest glödande veckorna blev effekten desto mer påtaglig då jag kom hem för att ”hälsa på”. Tack för alla stunder jag fått njuta av din prakt, kära lönn! Tack för bidrag till förmultnande löv till rabatterna. Tack för att du delade med dig av dina lönnäsor så att vi nu har en egen liten lönn mellan vår lada och vägen som fortsättningsvis kan få bidra med det som du gjort i många år.
Min nya dator är nästan färdig att börja användas, men maken håller fortfarande på att hantera vårt gigantiska fotobibliotek från den gamla datorn genom den nya innan jag kan ta den till ”min”. Det ska bli SÅ skönt att ha en fungerande dator igen. Det tar för lång tid att blogga här på telefonen, men jag skickar en liten hälsning från stora fixardagen iallafall. Förutom att jag körde tvättmaskinen varm…
… hade jag massor att ordna som det inte riktigt funnits möjlighet till de senaste veckorna. Om du vill kan du roa dig med att beskåda vad jag hade med mig hem efter min långa ärenderunda med en lista som bara fanns i huvudet (förutom inköpslistan till mataffären). Jag är väldigt nöjd med att jag kom ihåg allt.
Jag är också tacksam över att jag fick tid att tanka lite av myshösten som fortfarande finns kvar eftersom allt har gulnat och det inte finns många löv kvar på träden. Mitt emellan, i mellanland.
Hej oktober! Du springer kanske lite för fort för min smak, men det är okej. Fint att du har ork och lust och ihärdighet och vilja. Satte mig ner för att skriva i min odlingsdagbok och insåg att jag har försakat den allt för länge. Tur att jag har några halvtaffliga bilder i telefonen som visar några av de viktigaste datumen och hållpunkterna inför nästa år. Jag gillar dessa anteckningar, de hjälper mig. Både med sådant som jag missat (som att sätta vitlök förra året) och sådant som verkar ha gått extra bra (som att kålen fick en extra boost när det väl började regna och att vi fick massor av broccoli i andra skörden). Jag har inte så många sorters dahlia längre. Tio kanske inte räknas som få, men jag saknar flera av mina specialare som mössen käkade upp. Maken hjälpte mig att få i alla tuberna i papperspåsar igår (de hade legat under segel och torkat upp så det skulle gå att skaka av mer jord). Jag borde kanske ha skrivit namn på alla påsar, men stoppade istället ner namnlapparna som jag sätter ner i jorden i påsarna. Det bästa och det klurigaste är att dahliorna växer så det knakar här hemma. Är det någon som vill ha dahlior till våren och mössen och frysgraderna håller sig undan Bredaviksköket så har jag att dela med mig.
Jag har åkt hem några svängar de här veckorna för att få allt det sista gjort innan det börjar frysa på riktigt ordentligt. Pelargonerna har stått längs väggen i någon månad, så det var dags att få in dem också på övervintring. Det som står ute nu får stå där det är. Som grönkål och purjo. Älskar att dessa kan stå kvar i landet över vintern. Så praktisk förvaring! Någon stuka har det inte blivit i år heller. Det är okej. Att ha god tillgång till potatis och lök känns bra. Tomater blev det inte lika mycket som förra året, men det har med valet av sorter att göra. Jag satsade mest på goda körsbärstomater, tror det blev sju sådana hinkar. Johannas Ålandstomater är mini, men så goda! Tre hinkar sådana. Resten var mattomater, varav en sort bifftomater som gav väldigt liten skörd. Nästa år ska jag tänka annorlunda. Tror jag. Hur det blir kommer att framstå som klart när det är dags att beställa fröer om några månader. Nu ska jag först njuta av vilan som denna tid ger. Det är så skönt att det inte känns tröttsamt eller stressigt som förra hösten! Precis såhär ska det vara att ha trädgård. Glädjefullt.
För övrigt kan jag meddela att Delicato faktiskt har lyckats tillverka en ny boll som är riktigt god. Maken hade köpt hem dessa till oss. Mina förväntningar var extremt låga. Tänk bara alla ”juleskumsspecialare” som Cloetta (?) lanserar varje år istället för att bara nöja sig med att tillverka de vanliga tomtarna som faktiskt smakar bra. Döm om min förvåning då dessa smakade jättegott. Det bästa lussebullsalternativ jag hittat så här långt har varit saffranskladdkaka, men detta var alltså inte alls dumt. Vad är det influerare brukar ropa? LÖP O KÖP! Dessbättre kan jag lova att jag inte har något endaste litet samarbete. Att jag sedan vurmar extra för Delicato vars fabrik ligger så nära Segeltorpsskolan där jag jobbade att man kunde mötas av ljuva bageridofter då man kom till jobbet om morgnarna är något annat. ”Lokalt tillverkat” kan väl gälla också mentalt?
Eftersom jag har skrivit här i bloggen i snart tjugo år finns mycket av min synliga och osynliga utveckling dokumenterad. Jag gillar att kunna gå tillbaka och påminnas om delar av det som uppfyllde mitt liv där och då. Somligt går i cykler. Jag utvecklas framåt och åker rutschkana ner till någon annan plats där jag får ta nya tag. Annat har varit stort och viktigt under en kortare eller längre period i livet, men blir sedan till historia. Hade jag inte skrivit om det hade jag kanske inte ens kommit ihåg det. När det väl ligger i glömskans land kanske det får stanna där för evigt, eller möjligtvis komma fram och dammas av lite då och då.
Något som aldrig förlorar sin vikt är min kärlek för hösten. Varje höst påminns jag om denna kärlek. Jag skriver mycket om den, jag tjatar kanske till och med. Varför då lägga upp flera lite halvtaffliga telefonkamerabilder och tjata om den igen? Jo. Sedan vi flyttade till Sturkö har grannarnas magnifika lönn bidragit till så mycket glädje. Ett levande konstverk med en otrolig färgprakt, en påminnelse om att stanna upp och njuta. Nästa höst står den kanske inte kvar. T har berättat att han skulle ta kontakt med en arborist för att planera nedtagandet. Jag vet inte hur långt planerna kommit, men jag är otroligt tacksam att detta vackra träd fortfarande står här. När det sedan tagits ner kommer vyn för evigt att vara förändrad.
Vilken tur att vi har en egen liten lönn på andra sidan den norra stenmuren. Vi får se till att ge den goda omständigheter så den kan bidra med den där visuella höstglädjen jag älskar. Denna lönn står mitt emellan vägen och vår lada, så jag tror faktiskt att den kan få bli kvar i det som maken vill göra om till en liten park. Det ska bli spännande att se om det blir något av hans drömmar.
Hösten finns inte bara i lönnar. Bakom ladan har vi våra läskiga aspar som skrapar mot taket där. De är också imponerande vackra. Kanske ska vi ansa några av grenarna? Vi får se. Något som absolut inte är beständigt är krassen, men fin är den. Vi har nu flera kraftiga och yvigt blommande exemplar på lite olika ställen i trädgården. Den här gulliga i lådan med rödkål och broccoli tycker jag om. Efter en tuff sommar visade det sig att min krasse bara ville ha höst, precis som jag.
Under några veckor kommer jag att bo inne i Karlskrona hos mina svärföräldrar. Svärmor är ute på äventyr och jag kommer att bo hos svärfar under tiden. Maken blir kvar hemma hos fjäderfäna, men vi kommer naturligtvis att träffas ändå. Innan jag blev skjutsad in till stan fixade jag till ljusgrenen och plockade fram vår fulsöta Halloweenuggla. När jag flyttar hem igen är vi nämligen bara några dagar från Halloween och sedan får inte spökena vara med längre. Men visst är de lite söta? Förra året fick jag två nya gullisar av lillastesyster, riktigt spökiga spetssystrar. Säga vad man vill om Halloween (jag säger mest att det inte är min favorithögtid), men amerikanerna vet hur man håller sina hem och trädgårdar levande genom att dekorera efter vilken tid på året det är! Detta har jag verkligen tagit med mig.
Jag tycker alltid om vårt svarta IKEA-skafferi i köket, men under oktober passar det ännu lite bättre in. Trendenser-Frida har bidragit med mycket lärdom gällande inredning, även om hennes stil är långt från min egen (eller min långt från hennes). Att alltid bjuda in lite svart i rummet är en sådan grej. Det gör resten av inredningen mer levande. Ja, om man nu är intresserad av vad det egentligen är som händer runt hur man har det i sitt hem. Vilka färger man omger sig med, om det är stökigt eller ej, hur stora möblerna är, vilken stil de har, huruvida man har målade väggar eller tapeter, om textilier finns representerade eller ej, om man har gröna växter eller inte, om man är gardinperson eller om det är jalusier som gäller, vad som får stå framme, vad som betyder något, hur man grupperar saker, vilken typ av belysning som gäller och hur många olika ljuskällor som finns, om möblerna först och främst ska vara bekväma eller ”snygga”, om det är viktigt vem som har tillverkat vad, om stilen är enhetlig eller om man är mer ”eklektisk” av sig… Ojojoj, heminredning är en skog av möjligheter som många lägger otroligt mycket av sin vakna tid på. Själv behöver jag ha det ordningsamt och hemtrevligt hemma, men jag förstår att alla inte alls ser på mitt ultimata som ens ett alternativ för dem. Nu är det iallafall höst och Halloween hemma hos oss, även om jag inte kommer att vara där så ofta de närmaste veckorna. Rätt ska vara rätt!
Jag älskar den här tiden på året. Det är den höga luften och den lägre temperaturen som främst är anledningen, något som ger mig ny energi och lust efter sommarvärmen som jag tyvärr inte är så förtjust i. Viktigt är också det vackra ljus som den lägre stående solen bidrar till. När jag kommer in i köket blir jag så glad!
Ute är det fyra grader och när jag går ut för att mata fjäderfäna bildar mina utandningar moln. Grannen skrapar rutan innan hon kör iväg till jobbet. Någon av grannarna har börjat elda med ved. Ljuden, dofterna och ljuset talar om att vi har nått en annan tid på året, den tid när naturen börjar lägga sig till vila.
Ljuset följer med mig ut i hallen. Åttiotalet i Lena Linderholms tavlor gör mig alltid lika glad. Just här möter den franska sensommaren Sturkös tidiga höst genom söderfönstret i vardagsrummet.
Sen kommer jag upp på övervåningen för att gå till arbetsrummet. Ljuset från fönstret i norr framhäver de blå färgerna i den stormönstrade tapeten, men från österfönstret strålar ett varmt morgonljus in. Det kastar vackra, mjuka skuggor. Nu blir det mörkare och mörkare ända tills december. Ljuset blir viktigare för varje dag och jag månar mycket om dessa stunder. Andra dagar kommer det att vara molnigt och regnigt, så nu kommer också lampor och stearinljus att bli viktiga som ljuskällor. Tack för den här tiden på året.
Fjäderfäna stängdes in i sitt nya hem i lördags kväll och släpptes ut i morse för att vänja sig vid tanken på att de hade flyttat. Jag skulle vilja påstå att flytten var framgångsrik, för de ville inte gå ut när jag kom med mat och vatten. Båda damerna hade dessutom värpt varsitt ägg.
Jag har hela tiden pratat om detta som dasset, men idag insåg jag att här kunde ju ingen ha suttit och det finns en gjuten golvplatta. Jaja, jag är väl bara seg. Det var naturligtvis något slags redskapsbod. Nu är det iallafall ett hönshus och så ska det vara till nästa år. Jag är glad att alla verkar nöjda.
Igår byggde maken om i gamla dasset lite för att provisoriskt göra ett bättre hönshus. Nästa år får det bli ännu bättre, men just nu duger det här utmärkt. De får det fint därinne. Jag tog bara bilder innan vi satte igång, så det får jag visa en annan gång. Medan maken höll på där betade jag av annat. Flyttade olika grejer. Skördade grejer. Rensade grejer. Städade grejer. Ändrade grejer. Strök grejer. Ringde människor. Rev mig på björnbärsris och påmindes av faster att nu i september är det dags att rensa det igen.
Vid 15-snåret var det dags för en snabbdusch eftersom vi skulle iväg och fira syskonbarnens brors 18-årsdag. Vi hade tänkt stanna bara en liten stund eftersom det var så mycket att göra klart, men var inte hemma förrän vid 20-snåret.
Igår kändes det onekligen lite stressigt att åka iväg på fest, men väl där var det i vanlig ordning både trevligt och gott. De sociala åtaganden lägger jag sällan på att göra-listorna, men det är mycket av min tid som går till just sådana. Viktig och givande tid! Födelsedagsbarnet hade gjort ett Jeopardy om sig själv, det var nog roligast av allt. Trots att familjemedlemmar och flickvän var uppdelade på alla fem lagen var inga poäng säkra, men flickvännens och storasyrrans lag lyckades dra ihop 1500 poäng var och fick slåss med en utslagsfråga. Vinnande lag fick ta tårta först, ett mycket hedervärt pris. Festen fortsatte, men vi åkte hem för att hinna med några grejer till. Fjäderfäna plockades ner från takbjälkarna in till sitt nya hem och ingen protesterade. Idag får de vara instängda så de förstår att de har flyttat. Vi konstaterade att vi var nöjda med dagsverket även om morgonens lista fortfarande är nästan lika lång. Jag kan aldrig bestämma mig för om jag gillar de där listorna, eller om de är till förbannelse. Lite trist är det ändå att se att samma punkter puttas ner i prioriteringsordningen om och om och om igen. Jag tror att vi får bli bättre på att göra gemensam sak en timme här och där eftersom möjligheten till hela arbetsdagar är mycket sällsynta för oss som för de flesta andra jag känner. Vi får se! Vi har ändå haft rätt bra rutiner och fått mer än vanligt gjort det senaste halvåret. Slipar man tillräckligt länge med rätt slippapper brukar det bli lent till slut. Jag gissar att detsamma gäller våra tillslipade rutiner.
