Birgit Nilsson och Jenny Lind har nu haft tillräckligt med tid att vänja sig med kycklingarna som inte är så kyckliga längre. Tre tuppar som går omkring och brölar. Två av dem ska bort, men vi ser lite hur de reagerar när de lever tillsammans allihop innan vi bestämmer oss för om Toto, Robbie Williams eller Magnus Uggla får bli herre på täppan. I vår fina hönsbok står det att det blir tuppfighter då ungtupparna är ungefär ett halvår gamla. Jag vet inte om hormonerna svallar högre hos våra tvåmånaders herrar för de tuppar sig alla tre mot varandra mest varje dag. De slåss absolut inte, men deras halsfjädrar burrar upp dig och de trippar fram och tillbaka och muckar med varandra. Och ingen tuppar sig mot Birgit som ju är ledarhönan. Alltså, det är med hackordning är verkligen en grej. Hos oss hackar de inte, men det är mycket tydligt vem som har tillgång till maten först innan de andra får sin del. Hur som helst, idag är det dags för dem att flytta ihop i det ”riktiga” hönshuset. Därmed behöver de också en utegård så de inte behöver sitta och häcka inomhus i flera dagar medan de lär sig förstå att de alla ska bo därinne. (På kvällarna har kycklingarna gått in till sitt kycklingbo även om alla har gått fritt ute tillsammans.)
Maken har nu byggt denna lilla utegård. Igår kom vår svärson, svågern och systersonen och hjälpte till och tidigt i morse kom svärsonen tillbaka för det sista. Heja! Nu håller vi tummarna för att det går smidigt och att deras inordnande i gruppen går någorlunda smidigt. Vi hoppas på att det blir så.
För övrigt har jag stor respekt för hönsnät. Som barn sprang jag in i en sådan här rulle och sprättade upp benet till skelettet. Ve och fasa! En dansk, arg läkare sydde ihop såret innan bedövningen hade kickat in och min moster som kört in mig till akuten fick skälla ut honom. Ve och fasa! Men wow, ändå. Tyckte min moster var urhäftig. Efteråt gick det inte heller bra då ett stygn släppte och såret blev infekterat. Ve och fasa! Resultatet blev ett 5×1 cm stort ärr som fortfarande är väl synligt på mitt underben. SÅ många gånger jag blev ledsen då folk frågade vad jag hade gjort på mitt ben. Idag bryr jag mig inte alls om ärret, men respekt för hönsnät har jag fortfarande…
1 kommentar
Gomorron Monnah!
Vad spännande med era små fjäderfän 🙂 Jag ser ju slagsmål ibland här mellan handuvorna och då går det vilt till och fjädrarna flyger… Det är ju normalt men lite jobbigt att se, man vill bryta in och prata förnuft med dom, haha 😀
Dom är kanske inte så ”kyckliga” längre, men helt säkert lyckliga med det fina huset som maken har byggt <3
Lycka till med dom!
Usch vad ruggigt med hönsnätet och ditt ben, hua!
Kramar!!