familj – Sida 93

Idag träffar jag en vän…

9 februari, 2012 4 kommentarer

… som jag träffar alldeles för sällan. Hon bor i Hamburg, men våra påhälsningar ”hemma” i Karlskrona krockar dessvärre väldigt sällan med varandra. Hennes man fick ta emot en fin utmärkelse här i Stockholm i går, så de råkar vara i trakterna i ca ett dygn. Jag åker till Trångsund om ett tag så jag och M kan få en och en halv timme tillsammans. Vi ska hinna shoppa Ballerina kladdkaka (beställt av hennes tonårsson), födelsedagspresenter till tvillingarna (som fyller år idag) och lite annat smått och gott, så tror ni att ni ser mig flänga omkring i Farsta C tillsammans med en Tysklandsemigrerad svenska så ser ni antagligen rätt.

I går skrev två av mina systrar roliga musikinlägg, här och här. Jag har gjort det flera gånger förut, men kanske inte med en så klar tidslinje som de båda. Jag kunde i mitt stilla sinne konstatera att det verkligen finns ett ledmotiv för varje händelse i mitt liv. Mina första ”lyssna på musik”-minnen är något diffusa, men Demis Roussos, Baccara och ABBA finns helt klart med där i gyttret. Syrrornas minnen var spännande att följa! Själv kan jag konstatera att det faktiskt enbart, med undantag av min kompis storasyster A, är män som har lämnat större musikaliska avtryck i mitt liv. Nu talar jag inte om de låtar som låg på topplistor och som alla lyssnade på, utan de där riktiga öronöppnarna, de nya och spännande tongångar som jag antagligen inte hade börjat lyssna på om det inte hade varit för XYZs skull. (I denna musikinspirationsgrupp finns allt från min gamle fiollärare som jag träffade flera gånger i veckan i många, många år över fästman till en kollega som jag bara kommer ihåg förnamnet på.) Japp. Så är det.

Min uppmaning till er idag är att rota i musikminnet och leta fram en låt som ni inte hört på jättelänge, men som väcker härligt glada känslor!

Funderingar

Skillnaden mellan personlig och privat?

7 februari, 2012 8 kommentarer

Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.

De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?

Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?

Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?

Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)

Ditten och Datten

Norrgavel.

3 februari, 2012 6 kommentarer

Då jag skrev mina tankar om hem och hemma i går rusade massor av tankar genom min stackars överhettade hjärna. Jag var på alla dessa ställen jag har kallat mina hem, om så bara för en kort stund.

Jag berättade att jag bodde ett halvår i min fasters hem. Jag har inte varit där på många år, men jag kommer ihåg precis hur det luktade då man steg in över tröskeln, hur roligt det var att spela pingis med småkusinerna, gitarrlektionerna till målmedvetna K (”Sådan är kapitalismen, tralalalalala” – farbror G tyckte att just det låtvalet var lite roligt), sagostunderna med ljuvliga M som berättade för fröken i skolan att hon hade fått en storasyster då jag hade flyttat in, H och hans otroliga självförtroende (H – jag tänker fortfarande ”Jag är bäst!” då jag mest behöver det och sänder dig då alltid en tacksam tanke), Gs gräddiga och goda levergryta och Ms vackra dukningar med levande ljus sådär till vardags.

Jaha, det där blev en lång parantes om mina minnen, men nu kommer det som rubriken på inlägget kanske mer stämmer överens med. M och G fick upp mina ögon för Carl Malmstens vackra och klassiska möbler. Deras vardagsrum hade möbel för möbel vuxit fram efter besök hos Svenssons i Katthult, nej, Lammhult var det visst. När jag flyttade in hade de ett komplett vardagsrumsmöblemang och det var så vackert, så vackert. Där och då blev jag intresserad av heminredning på ett annat sätt än jag hade varit förut. Jag längtar fortfarande efter lite mer klassisk design här hemma. Vi är väl helt omoderna med vår björkinredning, en blandning av klassiker och IKEA-möbler (våra fåtöljer är blå, men knappast i skick som på bilden), ommålade arvegods och loppisfynd, men jag tycker det är hemtrevligt. Vår, f d svärföräldrarnas, soffa är dessvärre helt utsliten och behöver bytas ut. M och G hade en Hemmakväll, men den är lite för hård för mig. Däremot får gärna den här sköna möbeln flytta in hos oss. Tycker ni inte att det hade sett trevligt ut med en av de nya fåtöljerna när man liksom redan är igång? Jag tror inte att hemtrevligheten sitter i att våra möbler är megabegagnade, utan tror att ett litet Norrgavellyft skulle bli en effektiv skönhetsoperation med långvarig effekt… Kostnaden är väl ungefär i klass med en total kroppsrenovering, och då ni vet vad jag tycker om att skära bort tiden med kniven förstår ni att jag hellre skulle lägga pengar på ett sådant här projekt. Japp, så är det. Och här kommer slutligen en bild från Norrgavels hemsida för att ni ska få en känsla för möblerna som jag gillar.

Ditten och Datten

Underbart! Så underbart att någon får en present…

1 februari, 2012 Inga kommentarer

Att vara i Tyskland var underbart, men åh, så skönt det är att vara hemma igen! När sista pallen var packad och den kalla bockwursten på Hauptbahnhof uppäten i natt var klockan 00.30. Tur att hotellet vi bodde på låg mitt över gatan… Jag och L har jobbat hårt om dagarna, ätit gott och pratat länge om kvällarna. Det innebär att vi inte hunnit sova speciellt mycket, så idag var vi båda väldigt trötta. Hur som helst kan jag säga att det var trevligt att få visa upp You Do i Europa och faktiskt är det så att man snart kan hitta You Do-produkter så långt bort som i Australien. Det ni! Under tiden vi har varit borta har vårt duktiga DT bjudit på inspiration i bloggen, så jag tycker ni kan kila dit för att se vad de har visat upp.

För att fira min hemkomst bjuder jag på två biobiljetter till 50/50, en Golden Globe-nominerad komedi med Joseph Gordon-Levitt. 50/50 vann publikpriset under Stockholms filmfestival och älskas av många kritiker… Sugen på att vinna? Skriv vem du vill ta med dig på bion och en liten motivering så kanske det är just du och ditt sällskap som får gå! Biljetterna gäller från nu fram till den 26/2 och visas i Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg, Uppsala, Lund, Norrköping och Västerås. Senast på söndag kväll (sent) vill jag ha bidragen på adressen monica (@) bernpaintner.com. Lycka till!

Min familj kommer att hjälpa mig välja vinnare. De får inte veta vem bidraget kommer ifrån och det går därför jättebra också för släkt och vänner att vara med och prova lyckan.

Ditten och Datten, Musik

Om inte om hade varit…

25 januari, 2012 6 kommentarer

… hade jag gått på konsert i kväll. Men om finns, så jag gör det jag ska och lyssnar i mina höronlurar (S underbaraste ord) i stället. Ni kan få lyssna och kika på denna gitarrist som sonen guidade mig till. Grym! Så där vill jag också kunna spela, men jag kan bara spela ompaompakomp på gitarr. Om jag över huvud taget övade skulle jag kanske bli bättre i alla fall.

För övrigt kan jag berätta att dagen inte kan börja annat än på rätt sida då man som gammal NO-lärare råkar ut för följande:

”Mamma! Ahhhhhh, gaaaaahhh, morr… Jag blir gaaaaaleeeeeen! Jag HAR ju satt i kontakten, så varför FUNKAR det inte?!!”

Eh. Just det. (Och kära alla ni, jag bet mig i tungan och läppen och kinden och skrattade inte högt, i alla fall inte förrän efteråt.)

Musik

Stand by me.

24 januari, 2012 Inga kommentarer

I mitt hjärta finns många rum och jag är tacksam för alla som bor där.

Funderingar

Lite arg…

23 januari, 2012 15 kommentarer

Jag läste denna artikel efter att ha hittat den hos Evelina och blev så arg, så arg. Jag är tämligen övertygad om att svaret på varför de svenska barnen läser sämre och sämre inte är att färre barn går i förskola. Nog för att det finns finfina förskolor, men min äldsta son gick inte en dag i förskola och läser bäst av alla i familjen, både på svenska och engelska. Jag och maken läste massor för barnen då de var små, vi sjöng och rimmade och hade oss, och jag har svårt att tänka mig att deras språk skulle ha utvecklats bättre i en förskolegrupp med andra barn som skulle ta tid och plats. Själv var jag äldst i syskonskaran och började först skolan som sexåring. Då kunde jag redan både läsa och skriva tack vare ett par ytterst kompetenta föräldrar som tillhandahöll kärlek, böcker, garn, pennor och allt vad det nu var som gynnade min inlärning.

Jag är väldigt intresserad av att få reda på vad de svaga läsarna i rapporten har gemensamt förutom att en av fem inte har gått i förskolan. Hur ser det till exempel ut med föräldrarnas språkkunskaper? (Om man inte har svenska som hemspråk, men har föräldrar som läser, skriver och rimmar på detta hemspråk är jag säker på att man snabbt fångar svenskan när man väl börjar i skolan även om man inte gått i förskolan, men om det inte är så?) Man får väl inte tala om klass i dagens Sverige, men finns svaret i vilken utbildning föräldrarna har? Är för tidigt födda barn eller barn som fötts under dramatiska omständigheter överrepresenterade? (Intressant fråga tycker jag då man räddar för tidigt födda barn tidigare och tidigare.) Ja, ni ser. Anledningen till det dåliga språket kanske helt enkelt ligger i att förskolegrupperna blir större och större och att det är av andra barn man får sitt språk?

Själv har jag varit på utvecklingssamtal med elvaåringen idag. Hon har alltid behövt längre tid på sig då det gäller allt som rör sig runt räkning och skrivning. Hon började hos dagmamma som tvååring. Ska jag beskylla dagmamman för dotterns svårigheter trots att vi läst för henne vareviga dag i elva års tid? Hennes fantasi är otrolig och hon skriver sagor och numera hela noveller som är fantastiska, men hon når bara till steg 16 på LUS-skalan och stavar lite krattigt trots alla timmar hon lagt ner på att lyssna på och läsa berättelser. Inte en sekund tror jag att den biten hade fungerat bättre om hon hade gått i förskola. Nu ska jag smälta det här lite och vara tacksam över att jag inte jobbar som lärare längre. (I skolan skyller gymnasielärarna på högstadielärararna som skyller på mellanstadielärarna som skyller på lågstadielärarna som skyller på förskolelärarna som skyller på resurserna, och samtidigt skyller de alla på föräldrarna. Om ni vill veta, alltså.)

Jag anser att det är mitt och makens ansvar att hjälpa dottern framåt, att få ett fantastiskt självförtroende trots att hon kanske inte kommer att få så många MVG i sina betyg och att stötta henne så att hon aldrig ger upp. Måtte hon slippa sitta som femtioåring och tänka ”Om jag bara hade fått gå i förskola hade mitt liv nog sett annorlunda ut”…

Ps: Märkte ni nu att jag Lyfte en viktig fråga?

Ditten och Datten

Jaha. Så kom då vintern.

23 januari, 2012 Inga kommentarer

Formex är över. (Jag ska uppdatera You Dos blogg med lite monterbilder så ni ser var jag och L har hållit hus de senaste dagarna.) Maken åkte tidigt i morse, två av barnen kom till skolan lite senare än vanligt på grund av snön, mellandottern är risig och hemma och själv sopar jag omkring i träningskläder och försöker kombinera jobb och vardagsliv. På torsdag morgon åker jag till Tyskland och blir borta i en vecka. Jag vet att min familj klarar sig rätt bra utan mig, men jag tycker själv det är skönt att ha ordning och reda innan jag drar iväg på äventyr. I eftermiddag är det dags för utvecklingssamtal med yngsta dottern. Dagar som den här känner jag att det hade varit skönt om de gick kvar på sin gamla skola som ligger sju minuters gångväg härifrån, men det är väl det enda jag saknar med den skolan ungefär. Ibland får man offra sig lite.

Jag kom hem efter 22 i går kväll och möttes av drygt en decimeter fluffsnö. Jag började skotta, men orkade inte hela vägen. Efter en kort och rask morgonpromenad tog jag resten. Vi har ingen snöslunga om ni vill veta varför det inte ser så perfekt ut som på en av våra grannars uppfart. Däremot har vi en M med stark vilja. Gratis motion och lätt styrketräning!

”SOC”. Kameran lurades lite av de konstiga ljussignalerna den mötte i mitt morgonmörker. Jag tycker himmelen fick en så läcker färg!

Annan lek med ljus från bilar och lyktstolpar.

Kreativitet

Dotterns photoshoppande, del 2.

14 januari, 2012 Inga kommentarer

Ni som läste den långa artikeln i inlägget jag skrev tidigare idag kommer ihåg att det stod att man skulle ”steal like an artist”. ”Steal things and save them for later. Carry around a sketchpad. Write in your books. Tear things out of magazines and collage them in your scrapbook. Steal like an artist.” Dottern har lärt sig detta på alldeles egen hand. Hon läser en massa tutorials, samlar bilder, intryck och idéer och gör något eget av dem. Dagens Photoshopalster ser ut så här. En tredjedel av äran går till citatetskribenten, en tredjedel till konstnären som gjorde glassen och en tredjedel till dottern som gjorde sitt eget konstverk av dessa två. Jag ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Bilden gör sig mycket bättre som bakgrund i lite större format!

Kreativitet

Kreativ vishet.

14 januari, 2012 2 kommentarer

Idag har jag ännu en present till er. Jag tror att de flesta har något att hämta där, men ni som är det allra minsta kreativa på något plan i livet kommer med säkerhet att få nytta av både ett och annat vist ord. Jag blev faktiskt så inspirerad av den långa artikeln att jag gick och bäddade sängen på stört och satte fast några bokstäver i ett minialbum som ska med till mässan.

Jag har så svårt att skapa något ”på kommando” om jag inte är inspirerad innan, eller under tiden. Det gäller nästan allt. Man måste till exempel äta middag varje kväll, och jag vägrar helfabrikat (om det inte gäller Dafgårds kåldolmar, fast det är ju ingen familjefavorit precis)… Hur många maträtter ploppar upp i huvudet då man mest behöver dem? Tja, i mitt fall brukar jag hamna på ”spagetti med köttfärssås”, ”indisk linssoppa” eller ”ugnsrostade grönsaker med något till”. Alla tre rätter är goda och lättlagade, men just då allt känns tråkigt behöver man lite utmaning och något spännande! Nu när jag har gjort saker till mässan har jag blivit så missnöjd med många av sakerna jag har gjort att jag bara slängt dem i soptunnan. Det hade jag aldrig gjort för några år sedan, utan då hade jag vridit och vänt på saker och ting tills det blev som jag ville. Jag vet inte vilket som är bäst. Det känns nog som att tiden jag spenderar på varje färdig sak som går att använda är ungefär densamma, men jag har börjat ge upp i stället för att utmana mig själv att skapa något bra av något dåligt. Jag är inte säker på att jag är nöjd med den utvecklingen!

Just nu står jag inför två veckors mässarbete. Det ska byggas monter, jag ska tala för produkter, tipsa och inspirera, resa, umgås med L mer än familjen och försöka ha något slags balans och lugn under tiden. Det är roligt, spännande och utmanande och jag hoppas att jag kan ta med mig budskapet i artikeln då jag sätter igång med min vardag igen.

Nu är det dags att ”be boring”. Lördag med familjen skulle ha inneburit svärfar med familj på middag, men satte sjukdom käppar i hjulen för det. Vi fick snabbt göra nya planer.

1. (Jag) och maken lagade dammsugarslangen så vi kan bli kvitt allt grus i hallen (det sprider sig snabbt liksom dammråttorna).
2. 3/5 av familjen bakade chocolate chip comfort cookies till den femtedel som just nu känner att skolan är ett berg som hon inte orkar bära. Att gå i sjuan och ha fem stora läxor/prov över helgen känns sådär, det förstår jag. Min plikt som mamma är att hjälpa till att styra upp negativa tankar, bidra med instuderingstips och försöka lätta på ”duktig flicka”-bördan…
3. En liten bebis ska få ett kort som jag behöver pyssla ihop.
4. Vi tänkte försöka hinna gå på Johnny English Reborn eller Real Steel då vi har ett gäng företagsbiljetter som går ut den 25 januari.
5. The Never Ending Story, aka tvätthögen, ska omhuldas och eventuellt få sig en strykning.

Ha en fin helg!

← Föregående 1 … 91 92 93 94 95 … 99 Nästa →