Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Sedan i fredags har jag konstant lyssnat på, och trallat med i, Lalehs ”Some Die Young”. I går berättade mamma att lillasyrran skulle på Lalehkonsert i Umeå. I morse såg jag fantastiska bilder därifrån som sagda syster lagt upp på Fejan. Inte bara fick hon gå på konserten – hennes kompis hade också fixat så det blev mat med Laleh och bandet efteråt. Hur var hon då? Citat: rolig och fin och söt och trevlig. Mer framgång för sådana människor!
© Kajsa Håkansson
© Kajsa Håkansson
I kväll är min lillasyster på Lalehkonsert. Jag är avundsjuk, men inte missunnsam. Jag gissar att Laleh inte skulle spela ”Some Die Young” tjugo gånger på raken även om jag bad henne om det. Vad tror ni? Jag får nog sluta lyssna på den låten nu. Kanske lite Eric Whitacre i stället då när det är dags för nytt album?
Helgen har sprungit förbi! Vi har haft det trevligt på alla sätt och vis, men nu sitter jag här rätt tom i skallen och sammanfattar veckan som gick. Familjen har fått till vana att sitta tillsammans en stund varje kväll. Det har blivit en helt annan harmoni här hemma och jag kan verkligen rekommendera det. En bekant skrev så här på Fejan i fredags: ”Well, jag förunnar alla som är så glada o positiva på fb. Det mysas för fullt överallt. Men jag, jag tycker att livet är piss just nu! Får man säga det på Facebook?” En viktig fråga att lyfta, inte sant? Mångas liv har blivit mycket mer exponerade med hjälp av digitala medier. En del skriver väldigt utelämnande, vissa skriver en del av sanningen och utelämnar det som inte låter ”mysigt” nog och åter andra visar en verklighet som kanske faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra. Det är lätt att jämföra sig med alla andras bästa sidor. Man sätter ihop en människa som inte finns och jämför sig med denna icke-existerande person. Det är inte speciellt snällt! Borde vi inte vara lite snällare mot oss själva? Det är ju ändå mig själv jag umgås mest med! 24/7 för att vara mer exakt. Inte ens då jag sover slipper jag mig själv.
I går kväll satt jag och maken och talade om djupa saker. Vi tänkte tillbaka på dåtiden, funderade över nutiden och planerade för framtiden. Vi var inte så duktiga som min syster som verkligen är målsättningarnas drottning, och inte heller så analyserande som en annan syster, men att faktiskt prata om saker gjorde dem mer konkreta och hjälpte oss att se vad som kan vara genomförbart och vad som bara är lull-lull. Jag kände att det då blev extra spännande att prata med vår vän psykiatern som var här på middag idag med sin familj. Han pratade om acceptans och medvetenhet (mindfulness) som varit väldigt populära inom psykiatrin de senaste åren. M har arbetat inom psykiatrin i Nya Zeeland också och vi pratade om skillnader i människors psykiska ohälsa i Sverige och N Z. Han hävdade att han träffade fler sjuka människor i N Z. Här i Sverige träffar han ofta olyckliga människor, inte bara psykiskt riktigt sjuka, som vill att han ska göra dem lyckliga. ”Fixa det här nu, gör mig lycklig.” Många svenskar har förlorat förmågan att själva känna efter vad som är vad. Att vara ledsen eller olycklig över sin livssituation är INTE samma sak som att lida av en depression. Vi har det så bra och ändå mår så många så dåligt. Visst är det skumt? Att lära sig acceptera att ”Jaha, så här ser mitt liv ut just nu, jag är jag, hur ska jag hantera det som är jobbigt för mig” och att lära sig njuta av små stunder av lycka… Det låter så lätt, men när jag ser runt på människor omkring mig ser jag mycket otacksamhet, sorgsenhet, tristess, utmattning och maktlöshet. Jag vill inte förminska någons känslor, men jag vill lyfta allas vår förmåga att styra över våra egna liv och egna tankar! (Detta säger jag lika mycket till mig som till er som eventuellt läser.)
Nu har jag flummat ut tillräckligt. Jag avslutar med att säga att trots att det finns saker i mitt liv som jag är frustrerad över, val som jag inte kan göra ogjorda och tankar som inte alltid är så upplyftande, så finns det också så mycket som är fantastiskt. Jag älskar livet och jag är tacksam över att få finnas här och nu. Jag må ha en massa fel och brister, men jag försöker göra mitt bästa. Det tror jag att de flesta gör. Klart slut.
Idag måste jag bara tipsa om att inte glömma det där med att ta fotografier. Foton på vardag, fest, människor du umgås med, familjen, snöpliga ögonblick, årstidsskiftningar, dammråttor, huskatter, trädgårdens skiftningar… Vi har tittat mycket i gamla fotoalbum och i de scrapalbum jag har pysslat ihop genom åren den senaste tiden. Det är så roligt! Man glömmer också sådant man trodde att man alltid skulle komma ihåg. Det finns nästan inga foton på mig från 14-årsåldern (då jag började ätfjanta mig och tyckte att jag var fulast i världen, jämt) och framåt. Jag gillar fortfarande inte att bli fotad, men numera försöker jag strunta i det. Jag tar till och med foton på mig själv ibland. Jag saknar foton på en massa fina människor som jag väl tog för givna då de fanns i mitt liv, men det finns också foton på många som jag inte ens vet vad de heter eller varför fotona togs. Barnens scrapalbum är guld värda då jag alltid har försökt skriva mycket i dem. Dekorationer i all ära, de bidrar också till att albumen är roliga att bläddra igenom, men utan texter blir det helt enkelt inte lika bra.
Här ett kort på Milla då hon var ute och spanade på ett djur av något slag. Hon älskar verkligen det vackra vårvädret och ligger nu inte längre och degar på lillmattes säng hela dagarna.
Det vackra blåbärsriset kom 13-åringen hem med härom dagen. Hon vet hur man gör sin mamma glad! Nu väntar jag på spröda blad. Jag älskar då solen lyser igenom nyutslaget blåbärsris! Den gröna färgen är något av det vackraste jag vet.
Så där ja! Ut och fota. Lycka till!
I kväll åker mina svärföräldrar till Sydney. Ja, ska man vara helt sanningsenlig åker de till Bangkok via Helsingfors innan de landar där min söta och höggravida svägerska bor med sin sambo. Jag ska inte sticka under stol med att jag kände mig väldigt sugen på att kidnappa en resväska och packa ner mig i den, men då skulle inte K få sin efterlängtade servis… (Japp, de har fyllt en hel väska med porslin. K gillar sina grejer! 🙂 ) Vi hann med en fika med resenärerna och deras snälla och trevliga chaufförer C & J. Jag hade bakat frallor. När man har frallfika är det viktigt att se till att ha alla de rätta tillbehören. En del personer är gurk- och tomatätare, medan andra, som jag, bättre gillar paprika. I vår familj bojkottar vi den gröna versionen. Röd, gul och orange paprika är mycket, mycket godare. Känner ni någon som frivilligt väljer grön framför de andra färgerna? Hushållsost, prickig korv och två sorters skinka stod också på bordet. Här hemma är det tillåtet att tvesovla. Får man göra det hos er? (Och varför reagerar stavningskontrollen på tvesovla, ett alldeles förträffligt svenskt ord?)
Vi pratade bröd och kunde konstatera att ingen vid bordet fick/får äta Skogaholmslimpa hemma utom vid ”speciella” tillfällen. Jag kan fortfarande tycka att en Skogaholmsmacka med ost till en kopp varm choklad låter lockande, men vi köper bara detta sötebröd under sommarsemestrarna ibland. Matdiskussionerna går varma i många forum, men en sak som de flesta faktiskt är överens om är att bröd i de flesta former inte är speciellt nyttigt att äta. Jag äter knappt bröd alls längre utom då vi är bortbjudna eller det serveras soppa här hemma. Jag har testat några LCHF-versioner och kan säga att inget av de recept jag bakat varit riktigt bra. Har ni därför ett riktigt gott, mjölfritt recept får ni jättegärna tipsa om det här i bloggen.
För övrigt har jag drabbats av ett par tacksamhetsattacker under dagen. Det känns alltid bra att känna sig lite extra glad över egentligen vad som helst.
1. musik
2. sonen och hans kompis som tvättade vår extremt och pinsamt skitiga bil
3. döttrarnas härliga skratt då de satt och tittade på gamla fotografier
4. hushållsassistenten
5. familj (både den jag bor med nu och den jag växte upp med)
6. varmt vatten
7. strykjärn
8. nytvättade överdrag till fåtöljerna
9. sol
10. min spikmatta
Jag känner själv att jag läst tankeväckande böcker och pratat med spännande människor mer än vanligt sedan en tid tillbaka. Jag har börjat tänka på ett mer positivt sätt och även om jag aldrig har varit någon stor ”ältare” känner jag att det här har bidragit en hel del till mitt lyftande (årets ledord om ni kommer ihåg). På något undermedvetet sätt tror jag att det här har påverkat mig mycket mer än vad jag insett.
Mitt i natten vaknade jag med bultande hjärta och var alldeles kallsvettig. Jag kan tala om att jag väldigt sällan kommer ihåg vad jag har drömt, men de drömmar som stannar är oftast smått surrealistiska och rätt trevliga. Drömmen som väckte mig i natt var långt ifrån trevlig. Jag dog. I drömmen fick jag veta att jag skulle dö och att jag bara hade några dagar på mig att reda upp mitt liv. Det konstiga är att jag kommer ihåg massor av detaljer. Först rädsla. Sedan en bottenlös sorg. Mina barns förtvivlan. Min egen otillräcklighet. Min klarsynthet. Känslan av att vara ett med något mycket större, förmågan att släppa taget och känna att det inte tog slut. Min kropp slutade fungera, men jag fanns kvar. Jag var arg, för min begravning blev inte alls vad jag ville att den skulle vara. Frustrationen över att vara där, men att inte kunna kommunicera med någon…
Vill ni veta vad jag använde mina sista dagar i livet till? Jag tröstade min familj och lyssnade på en massa musik. Jag skrev små meddelande till snart sagt varje människa som gjort mig till den jag är. Jag började med min man och mina barn, mina föräldrar, syskon med respektive och syskonbarnen, mina svärföräldrar, svägerskor, svågrar och barnens kusiner. Hela min stora släkt. Efter det började jag om från början av mitt liv. Barnflickor. Lärarna. Klasskompisarna. Kyrkisarna. Vännerna. Kärlekarna. Kollegorna. Grannarna. Föräldrarnas vänner och bekanta. Ni kan ju gissa hur många meddelanden det blev! Inte bara blev det massor av meddelanden, men jag kommer ihåg vad jag skrev på många av dem. (Alltså, hjärnan är så fantastisk och komplicerad att jag önskar att jag förstod mer än en bråkdel av hur den funkar.) Sedan åt jag kroppkakor och de där goda apelsinmördegskakorna som min syster brukar göra. Japp. Om någon skulle fråga mig vilken favoriträtt jag har skulle jag nog inte kunna välja en, men tydligen löste det undermedvetna det med lite tryck på sig…
Jag bestämde mig för att göra en del saker som jag inte tagit tag i ordentligt förut. Som att skriva hur jag vill att min begravning ska vara. 🙂 Kanske borde jag skriva alla de där små meddelandena på riktigt. Eller inte. En del saker gör sig bättre i drömmen än i verkligheten. Kanske är det inte så dumt att få sig en sådan här påminnelse då och då. Livet är alldeles för dyrbart för att slösas bort på bitterhet och elände, ilska och frustrationer. Det finns så mycket kärlek här! Ibland finns den på oväntade ställen. Kom ihåg att tala om hur viktiga människor runt omkring dig är. Ge en komplimang. Säg något snällt. (Mamma – jag ska bli mycket bättre på att skicka kort, brev och paket!) Köp en bukett vackra blommor. Hälsa på din gamla granne. Och glöm inte att lyssna på mycket musik.
När våren gör intrång blir skopan en vacker installation.
Utnyttja träningstiden för att se hur vackert det kan vara också bland förortsgrus och torra löv. Skönhet i det lilla!
Det som göms i snö kommer upp i tö. (Hoppas att festen var trevlig!)
Vecka 9 – sportlov för stockholmare och annat löst folk. Vi har det väldigt bra. Sovmorgon, lugn och ro, kul tillsammans i familjen. Den sista punkten är lite klurig nu när vi har barn som är 11, 13 och 15. Deras intressen skiljer sig en del och tonåringar är inte alltid helt smidiga då det gäller att anpassa sig till andra viljor än sina egna. Det har ändå gått väldigt bra så här långt. Mitt mål är att vi ska klämma en rolig rulle per dag under lovet. Så här långt har vi klarat av Liar, Liar och Dagispapporna. Ni får jättegärna komma med bra tips!
Bibliotek har alltid varit favorithak för mig. Tyvärr har inte Huvudbiblioteket i Huddinge riktigt vunnit över mig på sin sida. I Karlskrona kände jag mig verkligen som hemma och jag älskar Stockholms Stadsbibliotek. Det är bara lite krångligt att ta sig dit. Idag var hur som helst jag och äldsta dottern i Huddinge för att leta böcker. E hittade ingenting till sig. Min bokhög är alldeles för just hög för att jag ska lägga till något utöver det som redan finns där, men jag satt en stund i tidningshörnan. Jättehärligt! Jag letar efter bättre hörlurar än de jag har då jag vågar mig ut i spåret igen så småningom. Är det någon som har testat de här eller har andra hörlurar som passar då man tränar att tipsa om?
Skullcandy eller Sony?
Jag läste lite i Mac World, men blev inte precis så fångad som förra gången jag läste den. Är ingen tekniknörd… Vilka tidningar läser ni? Jag ser fram emot en prenumeration på ett underbart magasin, men jag återkommer till det!
Välkommen till min lilla tipshörna. Min svärmor har alltid en kasse ”makulatur” till mig då vi träffas. Dessa kassar kan innehålla allt från ICA-kuriren till nya romaner och uppskattas alltid mycket. Allra roligast tycker jag att böckerna och Feminatidningarna är. Femina är ett månadsmagasin för kvinnor och jag gissar att jag själv är i alldeles rätt målgrupp eftersom nästan alla artiklar faller mig i smaken. (Samma sak kan jag till exempel inte säga om Amelia…) Mode är inte mitt största intresse och kläderna i Femina är alldeles för dyra för att jag skulle kunna införliva dem i min garderob, men bilderna är åtminstone inspirerande. Dagens tips handlar nu inte om läsvärda tidningar, utan om dofter.
”Det ligger nå’t i luften” är en hälsoartikel jag läst flera gånger (sidorna 150-152, Femina december 2011). Dofter har alltid varit viktiga för mig och jag vet att man mår bra av sådant som luktar gott. Jag har ett välutvecklat luktsinne, på gott och ont. Jag mår bra då något doftar gott och jag mår dåligt då det luktar äckligt. Ostädat och matosigt = hemotrevligt i min värld. Tunga tantparfymer och äckliga doftljus är minst lika otrevligt. Däremot älskar jag doften av nytvättade lakan, bebisandedräkt och bebishuvud, mjuka rakvatten, nybakat, pannrum, luktärter, violer, tulpaner, mimosa, köttfärssås med mycket vitlök, rosmarin, havsbris, vissa böcker, varm asfalt efter regn, smält smör, nagellack, bensin (ni behöver inte vara rädda, jag är ingen sniffare), tjära, jordgubbar, pepparmint… Jag skulle kunna göra den här listan jättelång!
Min favoritdoft kommer från Dsquared2 och heter SheWood. Den luktar så här:
För övrigt kan jag tala om att det här brevet och dess innehåll fick mig att börja gråta häromdagen. Jag har lovat mig själv att spara lapparna på något smart ställe så jag kan plocka fram dem då livet känns lite extra tungt.
Nu ska jag snart åka till makens mormor och muntra upp henne lite. Ha en fin dag och se till att hitta lite väldoft!
… till er alla från mig. Jag hoppas att ni får en riktigt härlig dag. Själv ska jag väl äntligen bli klar med den där Liljevalchsgrejen. Mitt löv blir inte alls som jag hade tänkt mig, men det blir nog bra ändå.
Jag stekte hjärtpannkakor till barnen på morgonen. Dessa blev väldigt tacksamt mottagna. Sonen visste inte ens att det var något särskilt med den här dagen. Han trodde bara att jag gjorde hjärtpannkakor för att jag älskar mina barn. Fint så. Jag ska steka med pepparkaksformar fler gånger. Det är så roligt! Och ser ni hur fantastiskt bra pannkakslaggen blev efter behandlingen den fick härom dagen? (Ja, jag tog bara kort på sista pannkakan som jag vände lite för sent, så det mörka är helt och hållet mitt fel.) Vi ärvde den från makens mormor då hon flyttade till ett ålderdomshem. Kockums, flat botten, jättetrevlig, men den luktade härsket och kändes inte helt fräsch. Nu luktar den bara järn och pannkakor, precis som den ska och dessutom släpper den lika bra som en teflonpanna med bara lite smör.
Största pepparkaksformen var en alldeles perfekt pannkaksstorlek.
Har ni också märkt att det blir ljust tidigare och tidigare? Idag gick solen upp kl. 7.30 här och jag känner att livet långsamt börjar komma tillbaka. I och för sig hade det snöat lite i natt, men -2° är en alldeles lagom och trevlig temperatur, i alla fall på vintern.
Milla skakar på huvudet åt det jag just skrev. Hon tycker inte alls att två minusgrader är ”lagom”. Hon tycker att det ska bli sommar så hon får flytta till näbbmössen på Sturkö.
Ps: I You Dos blogg kan ni få lite kärleksfull inspiration idag. Kila dit nu!
… som jag träffar alldeles för sällan. Hon bor i Hamburg, men våra påhälsningar ”hemma” i Karlskrona krockar dessvärre väldigt sällan med varandra. Hennes man fick ta emot en fin utmärkelse här i Stockholm i går, så de råkar vara i trakterna i ca ett dygn. Jag åker till Trångsund om ett tag så jag och M kan få en och en halv timme tillsammans. Vi ska hinna shoppa Ballerina kladdkaka (beställt av hennes tonårsson), födelsedagspresenter till tvillingarna (som fyller år idag) och lite annat smått och gott, så tror ni att ni ser mig flänga omkring i Farsta C tillsammans med en Tysklandsemigrerad svenska så ser ni antagligen rätt.
I går skrev två av mina systrar roliga musikinlägg, här och här. Jag har gjort det flera gånger förut, men kanske inte med en så klar tidslinje som de båda. Jag kunde i mitt stilla sinne konstatera att det verkligen finns ett ledmotiv för varje händelse i mitt liv. Mina första ”lyssna på musik”-minnen är något diffusa, men Demis Roussos, Baccara och ABBA finns helt klart med där i gyttret. Syrrornas minnen var spännande att följa! Själv kan jag konstatera att det faktiskt enbart, med undantag av min kompis storasyster A, är män som har lämnat större musikaliska avtryck i mitt liv. Nu talar jag inte om de låtar som låg på topplistor och som alla lyssnade på, utan de där riktiga öronöppnarna, de nya och spännande tongångar som jag antagligen inte hade börjat lyssna på om det inte hade varit för XYZs skull. (I denna musikinspirationsgrupp finns allt från min gamle fiollärare som jag träffade flera gånger i veckan i många, många år över fästman till en kollega som jag bara kommer ihåg förnamnet på.) Japp. Så är det.
Min uppmaning till er idag är att rota i musikminnet och leta fram en låt som ni inte hört på jättelänge, men som väcker härligt glada känslor!
Jag har bloggat i rätt många år nu. Från början bloggade jag det jag hade scrappat, men med tiden blev inläggen mer som små betraktelser över vardagshändelser, en dagbok på nätet. Emellanåt har jag pausat och numera försöker jag att inte utelämna vare sig min familj eller någon annan som jag, mot bättre vetande, ibland gjorde förut. Ett tag lade jag ner bloggandet helt och hållet, men jag saknade det och bestämde mig för att fortsätta.
De senaste dagarna har jag funderat runt mitt och andras skrivande lite mer än annars. För några dagar sedan läste jag det här och idag läste jag detta. Då min blogg reflekterar mina upplevelser och tankar blir den personlig. Jag delar aldrig med mig av mina djupaste tankar, sådant som jag inte är beredd att tala om direkt med vilken annan person som helst. Jag har dock många sidor och vill inte att den jag visar upp här är någon annan än den man möter i verkligheten. Balansen är klurig. Hur gör jag för att tala om att livet som tonårsmamma är tufft utan att lämna ut mina barn, vilket jag tycker att MG i ett av de länkade blogginläggen gjorde? (Edit: Jag såg att MG har ändrat sitt inlägg vilket inte gör den här länkningen speciellt relevant, men ändå.) Många som läser det jag skriver är mina familjemedlemmar och mina släktingar, andra är goda vänner och några är flyktigt bekanta, men om man ska tro statistiken måste det finnas många andra som inte ”ger sig tillkänna” också. Är det okej att skriva så öppet som jag ändå gör? Tycker ni att jag ”viker ut” mina barn eller att jag visar för mycket av det som är mitt liv?
Tror ni Milla känner sig utelämnad då jag tar ett sovkort och publicerar det här?
Är det okej att visa ett barns kreativa skrivbordsröra om man inte säger vilket barn det rör sig om?
Kan jag visa upp ett fint tryck av Tove Larris och en gul och glad tulpanbukett utan att någon anser att jag ”skryter” eller inte visar hela sanningen? (Jag lovar att tvätthögen som låg på golvet inte var något ni skulle bli glada av att se.)