Brudens mor var i stunden både dagen innan bröllopet och på själva dagen. Detta innebar att jag knappt tog ett vettigt kort i helgen och därmed inte har mycket att visa här. Jag hoppas kunna sätta mig i lugn och ro och se vad alla andra fångat när allt har kommit på plats igen. Just nu är det nämligen lite upp- och nervänt här hemma. Först tog det månadsvis att samla ihop, pyssla och fixa allt till den stora dagen, men jag vet att om bara ett par dagar kommer all oreda att vara organiserad igen. Hur som helst. Festen blev riktigt lyckad och alla stunder och ansträngningar som lagts ner på den var verkligen värdefulla.
Ps: Klicka på bilderna för att förstora dem och se hela bilden.
Igår gifte hon sig så, yngsta dottern. Efter en lång uppladdning intensifierades insatserna i början av veckan för att sätta alla detaljer på plats. I torsdags skulle så svärsonen be om hjälp med att gå igenom ljudsystemet inför festligheterna på lördagen. ”Eh, skulle inte ni gifta er nästa år?” Nej, det skulle de inte, damen hade gjort en dubbelbokning. Efter några kaosartade timmar (”50-årsfesten har inhyrt band, så ni får byta lokal.”) tog Stenbräckagården på Tjurkö emot för snabbinspektion. Syrran med det magiska kreativa sinnet och jag åkte ut till brudparet för att inspektera. Jag skrev i desperation till en god vän till familjen, musiker med ett finfint ljudsystem i ägorna, och frågade om han möjligtvis kunde hjälpa oss. Vi rekade bland rummen och kom fram till att det skulle kunna bli finfint. Fredagen kom, vår familj och några av mina syskon/syskonbarn jobbade hårt tillsammans med brudparet och närmare midnatt hade brudparets (och syrrans) vision om ett skogstema uppfyllts. Bilder kommer senare, såklart. Lördagen kom med stora insatser av svägerskan som lade hela sin dag på att fånga brudparet på bild (den bästa fotograf som tänkas kan), brudgummens danska familj gjorde stora insatser på olika vis, vår goda vän från Stockholm kom och var disk- och plockansvarig medan den inresta danska kockan skapade magi i köket. Det vigdes, talades, spelades, sjöngs, umgicks, gräts och skrattades om vartannat. Det blev helt enkelt en dunderfest, kanske t.o.m. bättre i den nya lokalen, och vi är så, så tacksamma!
… GÅ! Under en längre tid har vi varit i uppstartsläge. Du vet, i läget precis innan man ska köra igång kroppens system med en ramsa eller en gest för att trigga en extra skjuts adrenalin. Det har planerats på olika håll och samlats in och beställts och hämtats och pysslats och skrivits och peppats. På lördag är det dags för den stora dagen. Yngsta dottern och hennes tillkommande har önskat sig ett bröllop med skogstema. Vi ska därmed göra vad vi kan för att trolla fram en drömmig skogsdunge i lokalen. När jag skriver vi menar jag mest min syrra, hon som på riktigt kan trolla med allt som har med inredning och festdekorationer att göra. Det känns fint att vi är många som kan agera trolleriassistenter till henne. Ibland är det onekligen extra behändigt att komma från en stor familj. Brorsan lade en ledig lördag på att hämta småträd som är en viktig del av dekorationerna och i söndags följde jag med trollerisyrran för att hämta annat bra-att-ha i Klackamåla. På fredag strömmar det till familjemedlemmar från jordens alla hörn (eh, från Skottland och Sverige) för att se till att göra det riktigt fint för bröllopsparet. Pirret i magen sprider sig och GÅ har onekligen fått igång adrenalinet, precis som det var tänkt.
Livet med unga, vuxna barn har, åtminstone för oss, inneburit att vi hjälpt till att flytta bohag ett stort antal gånger vid det här laget. Vår yngsta dotter har bott i ett helt gäng andrahandsboenden och som inneboende under de senaste åren och har därmed bidragit till att ett antal individer tjänat många sköna extra tusenlappar. (Och så har förstås min lillasyster ställt upp med generöst gratisboende.) Jag förstår alla som fixar extrainkomster genom uthyrningsrum och utbyggnader. Det är en perfekt extrainkomst! Nu har dock flyttkarusellen hoppats av då dottern flyttat till Danmark och vi kör med vår perfekta flyttbil hennes bohag dit till helgen. Tack kära Kia för alla mil du har tagit oss runt i världen! Du är bäst. De senaste månaderna har dock bilen kostat oss lite för mycket för att det ska vara kul. Förhoppningsvis är de åtgärdade problemen och det som är på gång att fixas inte en indikation på hur det ska se ut hädanefter.
Det är komplicerat, det där med relationer, men ingen av oss kommer undan att behöva förhålla oss till dem. Somliga får det de önskar och vill sedan inte ha det. Andra sörjer det de inte får till den grad att de går miste om allt det andra fina som finns tillgängligt. En del sabbar sina relationer medvetet eller omedvetet och får sedan sona i resten av sina liv. Somliga jobbar hårt på att bygga upp en stabil grund och kan luta sig mot den då det börjar svaja. Att få goda relationer är inte gratis och inte är det alltid särskilt lätt heller. Somligt kommer naturligt, men det betyder inte att det är rätt. Annat får man ta befälet över för att inte ledas helt åt Tjotahejti. Det sägs att tid är pengar, men tid är så mycket mer. En timme över telefonen för att få rätt hjälp är otroligt värdefullt, en timme över telefonen bredvid barnet som leker kanske inte är lika optimalt. Det gäller att hitta balans mellan sitt egos behov/önskan/viljor och sin roll som familjemedlem, vän eller samhällsmedborgare. Som sagt. Inte är det lätt.
Själv har jag gjort mycket rätt och en hel del fel i livet både gällande det ena och det andra. Jag kan inte önska bort det som blev fel, men är tacksam för att det som blev rätt står på egna ben. På den senaste tiden har jag läst om föräldrar som tvivlar på sitt eget föräldraskap, som ältar det som blev fel, undrar om de gjort för lite eller kanske för mycket. Jag tänker att just gällande min roll som mamma har jag verkligen gjort mitt bästa. Jag har bett om förlåtelse för det som blev fel och fått den. Våra tre barn är väldigt olika som individer, men alla tre vet att de kan lita på sina föräldrar i ur och skur. Vi älskar varandra. Vi ställer upp för varandra. Nu har det kommit in tre nya individer i vår lilla enhet. Två svärsöner och ett barnbarn. Man kan gissa hur mycket som helst gällande hur något kommer att bli, men sedan lever detta ”något” sitt eget liv. Jag kan vara tacksam för svärsönernas önskan att göra rätt, för det jobb deras föräldrar lagt ner och för deras villighet att göra sin del för att anpassa sig till just vår gemenskap. Jag kan förstå mina och makens föräldrars sorg över att vi drog iväg så långt med barnen och så länge. Jag inser att det fortfarande finns plats i hjärtat för de som behöver få rum där i framtiden. Just idag ligger dock fokuset på ”livets efterrätt”, det lilla barnbarn som jag älskar med allt jag har. Det är en fröjd att ha henne i mitt liv och min önskan är att det ska nå fram till henne. Grattis på ettårsdagen, lilla L! Vi älskar dig.
Jag tänkte att jag var sen med höstens trädgårdsfix, men så var det inte alls. Det visade sig när jag tittade i odlingskalendern att jag var nästan på pricken i synk med förra året. Jag tog hand om upptagning av dahlior, rensning av päronträd (både de kvarvarande frukterna på träden och städningen av de som låg under träden) och storrensning i ettårsrabatten (där jag hoppas kunna få igång en perennrabatt i rött, orange och gult till nästa år). Maken klippte gräset för sista gången den här säsongen, tog in trädgårdsmöbler, klippte täckning till några av lådorna i trädgårdslandet och biade för att se till att alla bisamhällena står redo för vintervilan. Bra samarbete.
Hårt arbete kräver uppmuntran, så jag fixade en tallrik ost och päron. Vår Vajlan gissar att detta är ett Greve Moltke-träd. Hur som helst ger det varje år fin skörd utan en massa sjukdomar eller angrepp. Den här kombinationen av skalade, klyftade, krispiga päron och bitar av lagrad cheddar köpt för att stötta en driftig gymnasiekille blev helt perfekt.
Det här var omgång ett av två skördade från tomatkuvösen. Och vilken skörd vi fått! Vilken skillnad det blev att ge plantorna skydd från regn och vind och dessutom ge dem ett varmare mikroklimat. Jag hoppas på ett upprepande nästa år! Vet redan att några av sorterna inte får chans igen, medan några andra ska få ta mer utrymme.
Framåt eftermiddagen kom ett gäng fina brorsbarn hit. En skjutsade de andra, en fick plugga lite matte med maken och två tog jag med mig till Vajlan tillsammans med årets sista dahliabukett och en påse päron (därav gissningen på vilken sort det är). I vanlig ordning blev vi bortskämda. Vi gjorde rebusar, åt glass och choklad och skrattade. Barnen avslutade med skönsång (efter min önskan) och sedan åkte vi vidare till affären för att preppa för kvällens aktiviteter.
Här hemma tror vi på barnarbete, alltså av det slaget att alla får vara med och hjälpa till. Det bygger självförtroende och ger kunskap som är ovärderlig i vardagslivet. Vi förberedde tillsammans lyxmåltiden kycklingbiffar med klyftpotatis, gräddsås och tomatsallad och brorsonen blandade till en perfekt dippsås till filmkvällschipsen. Vi hann med några omgångar Uno också. Jag vann inte en enda gång, men roligt hade vi!
Kvällen avslutades med Insidan ut 2 (jag älskar både ettan och tvåan som på ett så fint sätt introducerar människans känsloliv och hur vi funkar), brorsdottern undrade varför jag grät (hej, känslosamma faster) och vände sedan ut och in på sig själv på diverse olika sätt medan hon fortsatte titta. Hennes storebror gosade in sig hos mig under filten fram tills filmen slutade lyckligt och vi kunde göra oss iordning för kvällen. Vilken lyckad dag! Så mysigt med två nedbäddade små snusande själar i soffan utanför sovrumsdörren. Jag älskar verkligen att hänga med barn och är tacksam att jag får låna några ibland. Tänker på hur vår äldsta dotter en gång sa att jag var så mycket strängare mot mina egna barn än andras och det har jag funderat mycket över. Tänker att det har att göra med att långtidsperspektivet kräver mer disciplin än ”tant-kan-skämma-bort-hur-mycket-hon-vill”-perspektivet. Med det kan jag tillägga att jag med all säkerhet upplevs som en lite sträng moster/faster också. Barnarbete och sånt, du vet. Som när jag sa till en annan liten brorson att han kunde duka bordet när han var klar med att skala morötter. ”Nej tack”, sa han och gick ut ur köket. Jag lät hälsa att det inte var ett alternativ, utan att vi skulle hjälpas åt tills alla var färdiga. Hihi, kommer fortfarande ihåg hans blick, men han kom tillbaka och gjorde klart utan att klaga. En storasyster och gammal lärare är helt enkelt rätt svårt att köra över.
Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.
På väg hem från jobbet tog jag emot ett FaceTime-samtal från yngsta dottern och hennes fästman då de satt i bilen på väg till Danmark. Nu flyttar S dit på heltid och i november gifter sig det gulliga paret.
För tio år sedan såg samma dotter ut såhär. Hon hade precis satt ny tandställning, hemskolades och längtade varje vecka till ridlektionerna. Hon höll på att gå från att vara världens mest frimodiga barn till att bli en tonåring som började känna och förstå att livet kan vara utmanande på många olika sätt. Tiden som gått mellan detta foto och dagens kvittrande emigrant känns som en vindpust och en hel evighet. Jag kan knappt ta in allt som hänt, men ser det ändå väldigt tydligt framför mig. Kampen för att hitta rätt i ett skolsystem som sannerligen inte passar för alla, kampen för att hitta sin plats bland jämnåriga som kan vara både subtilt och väldigt påtagligt exkluderande och kampen för att hitta sitt Forte! Hon kämpade på med den äran och har blivit en ung kvinna som sprider så mycket kärlek omkring sig, har hittat ett yrke där hon briljerar och en partner som ser henne och älskar henne för den hon är. Idag fick hon ett arbetsintyg från Centralbadet i Stockholm där hon höjdes så till skyarna att mammatårarna rann nerför kinderna. För tio år sedan hade jag aldrig kunnat gissa hur idag skulle se ut, men nu när jag vet känns det självklart. Jag försöker trösta mig själv med det då jag känner mig lite orolig inför framtiden. Men just idag ska jag bara glädjas. ❤️
Nu har jag hängt hemma hos svärfar i några dagar eftersom svärmor var på husmorssemester i Stockholm. Jag älskar deras hem, den blå bokhyllan och alla underbara små stilleben och detaljer. Sköna hem-värdigt på alla sätt och vis. Jag har hunnit läsa en bok, sticka klart ett projekt, diskutera åldrande, tv-programsutbud och en massa annat spännande. Efter närmare 1,5 vecka (förutom en snabb tvättrunda hem) på annat håll känns det skönt att få sova i min egen säng inatt. Svärmor kallade mig ”den ambulerande samariten” och tyckte jag skulle ha en knapp att fästa på jackan om det skulle bli utryckning igen. Jag trivs i rollen, det känns fint att kunna hjälpa till. Imorgon ska jag se hur det gröna ute och inne har klarat sig, men först ska jag sova gott.
