Ditten och Datten

Dejlige Danmark.

9 kommentarer

I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.

Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!

Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.

Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.

Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.

När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.

Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.

Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?

Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.

Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…

Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!

Continue Reading

Ditten och Datten

Sportlovskul.

4 kommentarer

Min syrra skickade en artikel till alla oss syskon (allt från gravid till vuxna barn med barnbarn) som handlade om robusta barn. Titeln från denna artikel i Svenska Dagbladet var ”Professor: Ångestdrivna föräldrar problemet idag”. Professor Mariana Brussoni har lett forskningsinitiativet ”The outside play lab” under många år. Genom detta studeras barns utelek och hur vi bedömer risk i förhållande till detta. Brussoni uppmanar till att låta barn leka utan övervakning. Leken behöver vara spännande, ske i viss ovisshet och fysisk skada ska lura i faggorna. Vafalls?! Jag tänker på alla EU-godkända lekplatser där man försöker bygga bort alla faror i jämförelse med alla skogsgläntor på skolgårdar genom åren. Det lurar faror överallt i livet och i vår iver att skydda barnen får de aldrig chansen att riskbedöma själva och lär sig inte heller att hantera tuffa situationer. Många av de skydd vuxenvärlden erbjuder ger en falsk känsla av säkerhet och farliga situationer får ingen särställning ”för vi har ju hjälm, staket, lås och gummi under gungorna”. Ett citat som jag fastnade för var ”för att stora olyckor ska kunna undvikas måste små olyckor få hända”. För mig som växte upp med en otroligt ängslig mamma är det så mycket som slår an i mig och tankesättet i artikeln resonerar väl med mig. Samtidigt får jag utmana mig själv för att inte föra över ångest och oro på nästa generation, det känns otroligt viktigt. Tänk så mycket roligt man missar i livet genom att alltid undvika sådant som är minsta lilla farligt.

Hur som helst, nu är det sportlov här i Blekinge och jag har fått chans att öva. Så länge jag orkar, och jag hoppas att det blir länge än, vill jag ha sportlovskul hos faster/moster/mormor beroende på vad som är aktuellt. Den här gången var det några av mina brorsors barn som hängde här i ett par dagar. Jag känner livet i mig i sällskap med barn och tycker det är så roligt! Och utmattande, jag måste gå och lägga mig tidigare än vanligt, hahaha! Min yngste brorson går i förskoleklass och är sålunda sex år gammal. Hans kommentar var så gullig: ”Jag önskar jag var pensionär, Monna. Då skulle jag komma till dig varje dag.” Hoppas att han verkligen hittar glädjen i skolan snart, för det känns jobbigt att ägna 60 år att längta efter att få ledigt.

Vi hade hittat ett roligt sätt att använda vanliga pärlplattepärlor för att göra ursnygga armband. Här finns tipset för dig som kanske också vill testa. (Sätt på fläkten, det osar lite om den smälta plasten.) Det var på sin plats att hälsa på farbror som var på bygget och fixade ett inbyggt skafferi (oj, det blir fint) och bjuda in kusinerna till nästa dags aktiviteter. Resten av dagen var det full fart, mest i den snygga kojan i soffan (på bilden agerar kuddarna gömställe). Vi avslutade kvällen på klassiskt sportlovssätt, nämligen att titta på film. Den här gången blev det Trassel, en historia med många mörkt psykologiska fenomen att fundera runt för vuxna, men som också barnen verkligen gillade.

Nästa dag anslöt tre av kusinerna (fast storebror pluggade mest till sitt uppkommande körkortsprov, han är mycket ambitiös) och vi var nere på isen vid campingen, ritade roliga vikgubbar, trädde fler armband, hade skattjakt i ladan, löste kluringar, lekte kurragömma, spelade Blokus och så var det pannkaksfest. Tre vuxna karlar och fyra barn åt upp plättor och pannkakor för nästan 12 portioner. Bra jobbat! Vi hade värsta pannkaksbuffén som serverades till. Saknar du något i följande lista: hjortronsylt, hallonsylt, färska jordgubbar, vispad grädde, vaniljglass, sirap, socker, banan, hasselnötskräm? Kanske hade ungarna inte så mycket chans att öva på ängsligheten, för jag ville inte att de skulle gå så långt ut på isen, men jag hade iallafall kul! Tankarna går till alla lovdagar ensam med våra barn och jag inser att jag inte är fullt lika tråkig som jag ibland beskyller mig för att vara. Framförallt gillar jag att leka själv, något som jag liksom missade i ganska många år. Fram för mer skratt i tillvaron och färre rynkor mellan ögonen!

Continue Reading

Ditten och Datten

Tankar om tiden.

10 kommentarer

Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.

När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.

Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!

Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.

Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.

När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.

Continue Reading

Ditten och Datten

En dag i flytt-tagen.

10 kommentarer

5.30. Dagen började i Mörtfors där vi hade sovit över för att inte behöva åka så långt. Maken tog första sträckan fram till sitt uppdrag. Jag höll sällskap (=höll låda), bloggade och vilade. När maken hoppat av körde jag vidare till Nynäshamn. Jag kom fram lagom till lunch och satte mig för att sticka i väntan på sonen.

Så småningom kom sonen med lånad bil och släp fyllt av ”fem möbler”. Syrran och svågern har lånat ut ett arbetsrum till temporär förvaring innan sonen flyttar till nytt boende 1/3. Kl. 14.40 var det dags att käka lite lunch och planera för nästa etapp. Hahaha, vad är det som gör att alla missbedömer hur mycket grejer man har innan en flytt? ”Det är bara några kassar och lite städning”, fick jag höra en gång då jag skulle vara med och hjälpa en bekant i flytt-tagen. Hon kunde ”tyvärr” inte bära något och var tvungen att ge sig iväg just när jag skulle ta hand om ”lite städning”. Inget var fixat, så jag stod där och fick sköta en hel flyttstädning själv. Plus att det var en hel bil full av grejer (”några kassar”) som skulle köras bort. Av mig, som ju hade bil. Det var sista gången jag lånade ut mig själv till något dylikt utan att kräva en ordentlig lista och ställa vissa krav på vad som skulle vara avklarat vid min ankomst. Denna flytt hade dock bättre förutsättningar. Jag visste precis vad som gällde för dagen och hade räknat med förseningar då jag varit med förut.

15.14 Willys i Nynäshamn har haft sådan otur de senaste månaderna! Igår hade de stängt för misstänkt gasläcka, för några månader fick de slänga ALLT från sina kylar och frysar efter ett strömavbrott.

16.39 Dagens bedrift var att köra i Stockholm i rusningstrafik utan att förlora förståndet. Sonen lämnade släpet på Lidingö och kom sedan för att återlämna bilen där jag stod och väntade. Han hade nämligen lånat den av sin kompis. Denna utsikt har vännen då han stiger ut från sin port. Sveriges vackraste byggnad, Konserthuset. Även mycket aktiva parkeringsvakter. Det är förståeligt, djungelns lag gäller annars lätt i liknande omgivningar.

17.57 Än så länge hade vi mycket energi. Första rummet och skåpen i hallen klara! Sonen fokuserade sedan på badrummet medan jag tog köket.

21. 07 Jag har som mål att aldrig lämna en bostad i sämre skick än att jag hade varit nöjd om jag precis stigit in. Denna studentlägenhet hade mycket övrigt att önska från början. En hel del grejer var fräscha då sonen och hans kompis flyttade in, men renoveringsdetaljerna var taffligt gjorda. Färgstänk överallt, silikon som inte avslutats snyggt och lite annat smått och gott. Dessutom undrar jag över golvet i rummet här ovan – det hade aldrig blivit godkänt i en inspektion?! Och listerna? Alltså… Men vi jobbade på. Jag hade blivit ombedd att ta med min superarsenal av städprylar, men tydligen hade jag glömt skrapan hemma. I ett av skåpen fanns rester efter dubbelhäftande tejp kvar. Jag nöjde mig inte med ”fast den satt där då vi flyttade in”, utan skrapade på med en kökssil. Det gick utmärkt.

00.12 Maken anlände strax efter 21 och kämpade på med kalkavlagringar i duschutrymmet. Vi städade och städade alla tre och var klara vid midnatt. Då var jag nöjd. Herrarna lät hälsa att ingen lägenhet på Körsbärsvägen någonsin lämnats i bättre skick. Ska man nöja sig med halvdant för att det är vad alla andra gör? Jag vet inte, jag. Somliga krav ruckar jag inte på. När vi var klara tyckte vi att det kändes rimligt att äta i vårt hungriga och nu ganska utmattade tillstånd. Burger King betjänade Foodora-bud och oss med nyfriterad ”mat”. Sådan ”mat” har nog aldrig smakat så gott!

1.43 Vi höll på att inte komma ut ur stan eftersom alla tunnlar var stängda, men med en make som studerade taxikartor för att lära sig stans logik då han började på KTH för närmare 35 år sedan behövdes ingen GPS. Så småningom kom vi ut på väg 73 och delade den med ett fåtal nattsuddare. När jag väl satt på trappan och borstade tänderna med stirrande blick kände jag mig väldigt nöjd med dagens insats. Jag somnade ovaggad! Och det var den dagen.

Continue Reading

Ditten och Datten

I jämförelse med vem då?

5 kommentarer

Igår eftermiddag åkte jag hem till mammas tvillingsyster och hennes man. Vem jag är idag går inte att förklara utan att blanda in min moster och morbror. De har varit viktiga för mig på så många olika sätt och jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Min syrra (en dag ska jag ge alla mina syskon permanenta alias) har påbörjat ett fantastiskt projekt som jag berättat om här redan. Hon hittade en tom ”mormor och morfar berättar”-bok som hon köpte till lillastesysters barn för att de ska lära sig om sin mammas föräldrar och den uppväxt de hade. Syrran hade redan intervjuat Far med de flesta av frågorna i boken, men det fanns hål i mammas svar. Nu fick moster chans att fylla i dessa hål. Berätta om stränga småskolefröken Nyman som älskade vår mamma Elin och Kent-som-bor-i-Rödeby-om-han-fortfarande-lever, så till den grad att hon tydligen hade dessa elever framme hos sig mest hela tiden för att de var så duktiga. Intressant minne som jag undrar hur mycket det är påverkat av min mosters upplevelse av skolan. (Och precis hur mycket tid fick de här två eleverna egentligen tillbringa framme hos fröken? Var det ett minne som tagit större plats än vad de verkliga händelserna tog?) Mamma var en riktig plugghäst med näsan i böckerna mest hela tiden. Moster berättade att hon bara såg sin far bli riktigt arg en gång i sitt liv. Det var då alla skulle hjälpa till där hemma, men vår mamma inte gick att finna någonstans. Hon hade stuckit från sina förpliktelser och mormor hade stormat ut till morfar där han satt och jobbade i garaget för att få hjälp. Alla letade tills de hittade mamma med en bok under en filt. Hahahahaha! Underbart ju, och jättekul att min intervjuande syster gjorde exakt detta under sin barndom.

Angående den där kommentaren om hur mosters minne såg ut om flera personer hade fått ge sin version… Mamma och hennes syster är tvåäggstvillingar. De föddes olika som natt och dag, till utseende, sinne, personlighet och allt annat man kan tänka sig. Mormor hade uppenbarligen problem av något slag, för något hon ägnade sig åt var att trycka ner människor genom att lyfta deras svagheter i jämförelse med någon annans styrkor. Detta gjorde hon regelbundet både med sina barn, barnbarn och ingifta och var extremt skadande för självförtroendet. De dagar jag känner mig förlåtande så tänker jag att mormor väl gjorde så för att peppa och motivera, men sanningen är att jag tror att hon gillade att trycka till folk. (Sorry, mormor.) Både mamma och moster hade fantastiska förmågor som deras far uppmärksammade, men det räckte inte och påverkade dem tyvärr mycket. Både i relation till varandra och gällande sin självbild. Det var nog tur att deras skolvägar delades då de gick i femman så de inte längre behövde jämföra sig själva med den andra bland skolvänner och lärare. Min mosters betyg var inget att hänga i julgranen. När hon sökte jobb på sjukhuset tittade läkaren som var ansvarig för anställningen på betygen och uppmärksammade detta. Sedan läste han hennes fina rekommendationer från då hon jobbat på bageri och som barnvakt. Där stod det om hennes fantastiska ordningssinne och så fick hon jobb på röntgenavdelningen som ansvarig för röntgenbilder och arkivering. Perfekt! Jag tror att det är just detta förhållande vi ska ha till våra styrkor och svagheter. Lyft styrkorna, låt dem blomma och leda dig på vägen. Låt detsamma gälla personerna du har runt omkring dig. Uppmärksamma, stötta, uppmuntra och heja på! Må alla ungdomar bli anställda av läkaren som struntar i dåliga mattebetyg och uppmärksammar det exemplariska ordningssinnet. Och sluta jämföra dig med alla andra. Våga blomma ut i dina styrkor och våga bryta ny mark om du inte hittat dem än.

Continue Reading

Ditten och Datten

Från en bubbla till en annan.

10 kommentarer

Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.

Continue Reading

Ditten och Datten

Ultraljud och historien som vi väljer att ta med oss.

10 kommentarer

Igår var lillastesyster och hennes man på ultraljud för att möta Liten i magen, lillasyskonet som beräknas komma lagom till sina morföräldrars födelsedagar i juni. (På bilden ligger ultraljudsbebisens storasyster i magen.) Vi är alla så spända och glada! Mormor och morfar finns inte kvar här, men det finns ohemult många mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn som kan ta hand om det där grundandet. Den nya familjemedlemmen kommer inte att behöva känna sig bortglömd eller rotlös.

Just händelser lika denna framkallar längtan efter det som inte finns längre, utan är mer som ett mjukt dis och fördunklar inte längre verkligheten. Sorgen försvinner inte, men den är så mjuk i kanterna numera.

Häromdagen var det min goda väns födelsedag, hon som jag delade så många stunder med under småbarnsåren. Frustration, glädje, idésprutande, vänskap. Jag tänkte på henne med värme och funderade över det faktum att hennes liv aldrig fick gå in i den tredje åldern. 2013 gick hon bort efter en tids sjukdom medan mitt liv bara fortsatte. Hennes fine man och barnen som blev kvar, vilken sorg! Kontakten rann ut i sanden, fast mina intentioner verkligen var att hålla kvar dessa människor i min famn. Jag höll i ganska länge, men så småningom kom en ny kvinna in i bilden, precis som det ska vara. Barnen som kändes som mina syskonbarn kommer bara att komma ihåg mig som en bekant till familjen. De är fina vuxna idag och V lever kvar i dem. Jag är glad att Livet Efter kom att bjuda på glädje och kärlek.

Jag lade ut en förfrågan på Facebook en kort tid efter att V hade gått bort, frågade om alla som kände henne kunde skicka något minne inbegripandes henne så jag skulle kunna sammanställa dessa till en bok till barnen. Blev skriven på näsan av en gemensam vän som tyckte att det var hemskt att jag gjorde detta då maken var så privat av sig. Jag lade ner mitt projekt, tog bort frågan, ville i vanlig ordning inte stöta mig med någon. Fortfarande är jag arg på mig själv att jag inte stod på mig. Jag vet att den där boken hade varit guld värd idag. Tänkte på det eftersom estetsyrran har påbörjat en bok om våra föräldrar till lillastesyrrans barn, en minnesbok där hon samlat allt vi äldre syskon vet och kommer ihåg om deras morföräldrar. De finns inte här, men dröjer fortfarande kvar genom våra minnen.

Idag påminns jag om hur viktigt det är att vi har koll på historien för att kunna hitta vår väg framåt. Låt inte ”det enda vi lär oss av historien är att vi ingenting lär oss av historien” styra. Låt inte någon arg medmänniska bränna böcker, stryka personer ur historien eller ändra narrativet i efterhand för att du är konflikträdd. Hela bilden är viktig för att kunna förstå hur vi hamnat här. Alkoholiserade farbröder, konstnärssjälar, deprimerade mormödrar, fängelsedömda gammelkusiner, kämpande förmödrar, kärleksfulla förfäder, den goda viljan, den onda godheten – allt finns där, både det ljusa och det mörka. Vi kommer aldrig att förstå varför vi har hamnat någonstans om vi inte är villiga att se saker ur andra synvinklar än våra egna. Radikal acceptans är mycket hjälpsam. Och när acceptans inte är aktuell kan det krävas kamp. Och där hamnade jag idag.

Ps: Selfien med mamma som kanin hittade jag då jag tömde hennes kamera då hon hade gått bort. Detta foto gör mig så glad och påminner mig om att hon var så rolig i sina festligaste stunder. Det minnet om henne vill jag bidra med till eftervärlden. Och barnbarnet sa ”mormor” igår för första gången. Det vill jag också sätta på pränt för all framtid.

Continue Reading

Ditten och Datten

Umgänge över generationerna.

4 kommentarer

Det finns några ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Kanske upplevs det som att jag marscherar i korståg gällande dessa, men det gör mig isåfall inte något. Andras slagord ekar ibland falskt i mina öron, men någonstans gillar jag att folk engagerar sig i något de brinner för. ”Ta från de rika, ge till de fattiga!” ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” ”Inga nationer, inga gränser!” ”Minns Ådalen!” ”Alla ska med!” ”Vi lovar inte guld, men gröna skogar!” ”Det finns ingen planet B!” ”Det personliga är politiskt!” ”Skatt är stöld!” ”Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten!” ”Allmännytta framför egennytta!” ”Bättre död än röd!” ”För frihet och trygghet!” Mitt eget slagord är stulet, men jag gillar det. ”Gräv där du står!”

För mig sker den bästa förändringen inifrån. Ett samhälle som kan lita på en stadig, inre struktur blir starkare. Ensam är inte stark, vi behöver varandra på många olika plan. Jag predikar för yngre personer att jobba på att skaffa sig ”en by” om de inte har en, och att vårda relationerna i den de eventuellt tillhör. Det där med sociala relationer är en energirik historia. Goda relationer ger energi, dåliga kostar, oavsett om det gäller familj, vänner eller bekanta. Ibland handlar det om lättare problematik, som att en gammal farbror har konstiga politiska åsikter. (Somliga skulle fnysa åt att jag kallar detta lätt problematik.) Ibland blir det betydligt jobbigare, som då det finns missbruk i familjen eller så svåra konflikter att kontakt är utesluten. En gammal skolvän som man vuxit ifrån kostar vanligtvis inte särskilt mycket energi, men att skaffa en ny vänskapskrets då man flyttat till något nytt ställe eller har brutit upp av olika orsaker kan vara jobbigt i många år.

Just när det gäller familjen jobbar jag för att gränserna mellan generationerna ska vara så friktionsfria som möjligt. Jag försöker hålla kontakt med mina föräldrars syskon, gillar att träffa dem och svärföräldrarna regelbundet. I söndags var vi till exempel hemma hos svärisarna på god mat och gardinnedtagning. Då det gäller den yngre generationen har jag ”fasters- och mostersfika” då jag tar med mig mitt eller makens syskonbarn på fika och sitter och tjatar lite. Lite klurigare är det med familjerna som bor utomlands, där har jag mycket att jobba med. Jag hystar iallafall iväg ett mejl till den skotske systersonen i Sydafrika då och då. Jag fortsätter uppmuntra oss alla att vårda våra relationer. Hellre ett ”hej, jag tänkte på dig när jag såg detta klipp” än ingenting alls.

Continue Reading

Ditten och Datten

Snett från vänster och nya perspektiv.

2 kommentarer

Tur att vi fick en extra dag att komma igen på igår, av flera olika orsaker. Det har lagts upp för vardag under mjuka formar under flera dagar här hemma. Denna tid på året är så tung för många, men själv njuter jag av julfirandet, gillar tanken på nystart som nyår har med sig och tycker att det är skönt att trettondagen fortfarande är röd dag här i Sverige. Vi stackars svenskar famlar i mörkret, har oxveckorna framför oss och även om dagarna långsamt blir längre dröjer det tills det går att påstå att våren är här. Det gäller att mysa på alla sätt som bjuds! Kanske var det därför jag lät mig övertalas att ha granen kvar i några dagar till. Maken har gjort soffan till sin som i gamla tider, men från idag blir det ordning och reda med skrivbord och en bättre arbetsställning.

Fågelmatarstationen, min källa till så mycket glädje, har haft mängder av gäster de senaste lite kallare dagarna. Det nya taket byggdes efter makens nyfunna vurm för finsnickeri och han har haft nytta av sin matte på hög nivå på ett mycket praktiskt sätt. Det har känts pinsamt att kalla mig mattelärare när han suttit där med så avancerade uträkningar att jag inte ens haft koll på varför de skulle utföras, men samtidigt har jag påmints om hur roligt det är med matematik, hur logiskt det är och hur mycket jag älskar mönster och ordning.

Stora delar av dagen gick åt till att fixa med bloggen, sega i min risighet och fixa med lite köradministration. Det fanns dock tid till en hel del roligt också, som att välja nya bilder till galleriet i hallen där nere. Det blev en blandad kompott efter att jag hade rensat upp på skrivbordet. Den här gången valde jag efter mitt årsord ALIGN, nästa gång byter vi nog inför makens födelsedag och då kommer det att bli fler bilder från hans perspektiv. Jag älskar den här idén, att ha en plats där fotona byts ut och där man har tid att titta i lugn och ro. Visst älskar jag de digitala ramarna också, men de styr själva över sin fart. Hur som helst, fram med bilder ur gömmorna! De ska inte häcka i lådor eller i datorns minne.

Som du kanske ser blev alla bilder från igår tagna snett från vänster. Nu blev det bara så, men jag lade märke till det då svägerskan skickade bilder från sin morgonpromenad i Perth där hon kom från höger, hehe. Vi pratade jättelänge igår och det handlade mycket om saknad, men också om nya perspektiv. Svägerskan har inte bara bott på andra sidan jorden räknat från oss i familjen under många år, utan hon har också nyligen flyttat över hela kontinenten, från Sydney till Perth. Nu bor de nära hennes mans familj, i en fantastisk miljö där tjejerna kan cykla till kompisar och där man kan gå ner och bada i havet tre gånger om dagen på sommarlovet. Det känns märkligt och fint att vi kan prata från hennes kök och från mitt arbetsrum och tänka att vi lika gärna kunde ha varit i Stockholm och Orem, eller i Dalarna och Sörmland. Livet är förunderligt. Det är viktigt att ibland plocka ut sig från sin verklighet och ta ett fågelperspektiv. Se en dokumentär om någon som lever ett helt annorlunda liv än sig själv, resa i kartböcker som svärmors farmor gjorde eller fördjupa sig i historiska romaner som bygger på ramar av verkliga händelser. Det är så lätt att ta sitt liv för givet. Eller sin hälsa, för den delen. Idag vaknade jag nästan frisk! Om en halvtimme drar arbetsdagen igång och jag känner mig redo och pigg på att möta mina klienter. Jag hoppas att du som läser gillar det nya bloggformatet som nog får stanna här ett tag.

Continue Reading