Planttant, samtalsterapeut och samhällsbetraktare
Då kan det hända att man sitter i godan ro och stickar en morgonkvist för att ett gäng timmar senare sitta här på Kastrup…
… för att, försenat naturligtvis, ta sig vidare förbi de blå gubbarna…
… så att man mitt i natten kan krama sin syrra i Skottland. Såna vändningar kan livet ta.
Den här långhelgen har vi körhelg, vilket innebär repetitioner fyra dagar på raken och att vi sjunger på högmässan på söndag. Jag älskar de här nötningsdagarna då vi får mer tid att jobba på detaljer som gör att styckena vi repeterar kan lyfta på riktigt. Det känns i kroppen, att sjunga är på många sätt ett träningspass! Jag tog med ett gäng blommor till syrran att göra vad hon ville med. Hade helt glömt att hon och hennes man skulle ut och sova i trädkoja i helgen, men kunde ställa hinken ute i trädgården så håller sig säkert blommorna rätt bra.
Efter kvällens repetitioner drog vi över gatan till Stars and Stripes för en AC (After Choir). Vi har en så fin stämning i kören, högt i tak och välkomnande, och en av anledningarna tror jag är att också de sociala relationerna prioriteras. Vi behöver varken vara bästisar eller höras jämt, men det är fint att ha ett sammanhang där man känner sig välkommen och självklar oavsett hur dagen sett ut för övrigt. Under perioder då livet har varit extra krävande har verkligen kören varit min pysventil. Det är jag synnerligen tacksam över!
Efter att ha födelsedagsöverraskat storasyster i fredags var det dags att möhippeöverraska lillasyster igår. Vi fixade en myskväll med pyssel i kärlekens tecken. Den blivande bruden blev ytterst nöjd och vi hade alla det riktigt fint. Kvällen ägnades åt att pyssla ihop trevliga dekorationer/gåvor till gästerna till bröllopet. Härligt att bocka av den ena grejen efter den andra, särskilt som dottern flyttar till Danmark om några veckor.
Finns det bättre sätt att börja en lördag än med en mysfrukost? Jag tror inte det, faktiskt. Fotot kanske inte är estetiskt tilltalande, men det ligger bara på mig. Det som serverades var så gott! Det är något särskilt med att sitta ner och prata i lugn och ro också. Familjens tonåringar var på väg på americanoturnering (padel) och var lite spända på det. Det gick f.ö. bra lät de meddela några timmar senare.
Texas bor i familjen på nåder då det gäller husmor. Alla andra älskar honom. Jag tycker att han är jättecharmig, men håller med om att jag hade tyckt att undulatbajs i hemmet hade varit mindre kul. Detta till trots är det något särskilt med husdjur. De slår an på många hjärtesträngar.
Vi hann med en andra frukost och ett oväntat somrigt altanhäng för att vara en bra bit in i september då syrran och hennes ”bästis”, allas vår extrasyster, också kom hit. Jag uppskattar verkligen den här sortens avslappnad samvaro. Världens problem kanske inte försvinner, men de får i stunden ta paus till förmån för de viktiga personliga relationerna.
Efter det här fortsatte dagen med förberedelser för födelsedagsfirande, ännu mer samvaro och sortering i köksskåp och lådor hemma hos äldsta dottern. Livet behöver inte vara så hemskt mycket mer komplicerat än så. Får man sedan avsluta dagen genom att gå en sväng på ICA Maxi med sina döttrar, skämma bort dem lite och sedan åka hem i det otroligt vackra och dimmiga höstmörkret är det bara att tacka och ta emot.
Häromdagen ringde min faster och bjöd in mig på middag då en lite mer avlägsen släkting skulle komma på besök. Vi har gemensamma anföräldrar, Johannes och Ingjerd, som gifte sig 1827 och tog över en fin gård i Horkoneryd (nej, det uttalas inte som det skrivs). Horkoneryd ligger precis norr om Blekingegränsen i Småland. Släkten på fars sida kommer just från detta gränsland mellan Blekinge och Småland och det är så spännande att se namn på byar som finns i släktuppteckningarna när man åker omkring där.
På plats i Klackamåla fanns förutom festgeneralen fars äldste bror som brukar komma ner till föräldrahemmet under sin födelsedagsvecka, släktingen K och Ronnebyfastern och hennes man som är barnfödd i trakterna som vi senare skulle besöka. Vi blev bjudna på en delikat måltid och åt tills vi inte tyade mera. Efter det hade man kanske trott att soffläge skulle intas, men icke. Vi delade upp oss i två bilar och gav oss istället ut på roadtrip.
Farbror som bäst känner till de olika små grusvägarna dit vi skulle satte sig i ledarbilen tillsammans med mig och sin svägerska och berättade om när han och min faster träffades. Då var de 15 och 23 år gamla och det visade sig att min faster redan var en riktig hejare på att köra bil. Det imponerade tydligen, för 65 år, fem döttrar, ett helt gäng barnbarn och barnbarnsbarn senare är de fortfarande ett riktigt hejarpar! Bilden på ”skogen” är farbrors föräldrahem, numera helt svalt av naturen. Tänk, va? Hur många ställen finns det runt omkring i vårt land där livet har kämpats igenom i högt och lågt? Där barn har gått en timme till skolan genom stock och sten som min farbror fick göra? Och som sedan fått återgå till naturen i takt med att generationer efter valt eller tvingats till liv i tätorter?
Målet med resan var stenladan i Horkonaryd, den som jag nämnde i början av inlägget. Numera finns inte själva mangårdsbyggnaden kvar då den revs 1964. Våra släktingar förlorade den fina gården då Johannes hade skrivit på borgen åt en vän (min far har alltid uppmanat oss syskon att ALDRIG gå i borgen för någon, möjligtvis sitt eget barn isåfall). 1849 köper brukspatron F.H. Kockum gården, detta borde vara efter det att Johannes gick i konken. Kockum köpte då ett flertal gårdar för att säkra bränsletillgången till Örmo Bruk. På 80-talet byggdes en kraftverksdamm i Horkoneryd och resterna av gården och sågen lades under vatten. Detta innebär att man nu har fin utsikt över en ”sjö” (kraftverksdamm) där förut bördiga åkrar låg.
När vi kom tillbaka till Klackis var nog alla både rätt glada och möra. Vilken härlig dag det blev! Jag njöt en stund av faster och farbrors vackra blomsterprakt och fick gräva med mig några dahliaknölar innan det var dags att åka hemåt medan mörkret lade sig runt omkring mig. Tack för livet, tack för familjen, tack för bilen och tack för att jag fick vara med denna dag.
Hej då helgen! Den har gått i ett med en massa kul och samtidigt hade jag ”nöjet” att hantera något slags huvudvärk från de varmare regionerna… Brorsbarnens önskade pannkaksdag genomfördes äntligen i lördags och det åts pannkakor och plättar tills spabehandling var den enda lämpliga aktiviteten efteråt.
Här hade storasyster gett sig, men lillebror ”var inte mätt ännu”. Det var han dock två plättar senare…
Maken snickrade klart vårt runda bord. Det genomruttna originalet ser du lutat mot tallen till höger. Nu ska kanterna slipas och målas, men nästa år kommer vi att ha ett utemöblemang som kan hålla många år ännu!
När brorsbarnen hade åkt hem tog vi oss vidare till Bredavik för 20-årsfirande vid pizzaugnen. Härligt häng med trevliga människor och söta hundar! Kvällen var så härligt medelhavsvarm. Solnedgången var i vanlig ordning ohemult vacker och lät dagen landa mjukt och varmt. Sedan blev det söndag och dagen gick i ett utan att ett enda foto togs, men det är en annan historia.
Igår blev en dag att minnas länge, länge. Vi köpte loss fars gamla Golf från syskonen för några tusenlappar när han dog. Den hade redan i det närmaste gjort klar sin livsgärning vid det laget, men fortsatte att jobba på bra för oss ända tills februari 2023. Maken hade precis åkt halvvasan och skidorna låg kvar i bilen länge eftersom ingen använde den. Bilen skulle nämligen fixas innan besiktningen. Den blev aldrig fixad, aldrig besiktigad och skidorna låg kvar tills i vintras. I förrgår kunde vi äntligen hämta hem Kian efter två månader på Mekonomen och då våra besökare har hundratals bogseringar bakom sig erbjöd de sig att faktiskt föra Golfen till sista vilan. Sagt och gjort. Jag bakade en kardemummakaka och sedan drog vi iväg.
Inte grät jag då vi hade lämnat av den gamle trotjänaren på skroten, men nog kände jag stor tacksamhet över allt den hjälpt oss med! Jag tog platsen i förarsätet och så fortsatte vi upp till Klackamåla. Mammas kusin och hans fru har varit på besök så många gånger genom åren, hört mina föräldrar prata om fars föräldrahem där han tillbringade så mycket tid och ville gärna besöka platsen. Det var även spännande att besöka farfars föräldrahem som ju min bror och syster köpt loss. Vi hälsade på min faster, lämnade och fick pelargoner och satte oss i mina syskons trädgård, fikade och njöt. Jag hade glömt tepåsarna hemma, men det var bara att gå några meter och plocka mynta i den böljande rabatten. Vi pratade om sorg och livsglädje, solen värmde rejält och vi tog oss vidare till ”fars kulle” där hans aska spreds. Så mysigt att hans kompis ställde dit en bänk att sitta på. ”Gamlingarna” fick sitta där, jag satte mig i lingonriset och smaskade i mig de sura små skönheterna. Det krävs inte mycket för att sätta guldkant på livet.
Väl hemma möttes vi av detta. Jag kunde inte med att ställa Kian där, måste åtminstone vänta tills ”ramen” röjts bort.
Det är underbart med sensommar! Vi åt grillmiddagen ute i det härliga vädret och bjöd in brorsan som var borta vid sitt bygge. Mums, mums. Maken tog med gästerna till Bredavik där det biades, plockades plommon och återupplevdes ljuva minnen. Jag diskade och gjorde en sista omgång äppelmust. Vi gör vår egen med råsaftcentrifug, filtrerar och fryser i mjölkkartonger. Drygt tio liter fick vi ihop av svärmors äpplen. Festligt till vintern! När de andra kom hem satte vi oss i soffan med resten av kardemummakakan, choklad och plommon och pratade länge, länge. Älskar diskussionerna med dessa gäster, det är spännande att möta tankar som inte bara blåst förbi i farten. Det var länge sedan jag var så trött när jag väl lade huvudet på kudden. Tack för denna dag!
Nostalgin knackar på. Jag tänker på alla år som gått innan vi kom hit, vad jag gjort vid den här tiden på året. Alla sommarlov som avslutats, alla skolstarter som förberetts, alla sensommardagar som avnjutits, alla skördar som har tagits omhand. All spänning inför nya klasskamrater, nya elever, nya arbetsuppgifter, nya bostäder, nya liv. Alla planer som gjorts, alla mål som har satts, alla läsårskalendrar som har invigts. Jag tänker på mig själv och vart livet har tagit mig. Jag träffar en gammal klasskompis och känner inte igen honom. Tänker ”vad gammal han har blivit”, men inser att detsamma gäller mig själv. Jag liknar min mamma mer och mer för varje dag. Möter hennes kropp i min, ser hennes armar, hennes fingrar, hennes anklar. Jag tänker på alla nedvärderande tankar jag ägnat åt min allt för tjocka kropp, fast den var jättefin och frisk och stark. Jag funderar på nya äventyr, på min förnöjsamhet och på drömmar som känns avlägsna men fina. Jag tackar för livet, för familjen, för omständigheter och för min trygga vrå i denna sjuka värld. Jag tänker på…
… hur vi förra året väntade vårt lilla barnbarn, hur jag stickade och drömde om hur hon skulle se ut och hur hon skulle vara. Fnissar och påminner mig själv om hur lite vi vet om någonting, men att det gäller att inte vara allt för realistisk utan bjuda sig själv på fantasi och trycka undan taket som ibland hovrar allt för långt ner.
… hur många rundor maken flugit sedan han gjorde slag i saken och tog sitt flygcert, undrar om min sådana uppfyllda dröm var att bli samtalsterapeut och tror kanske att det bara är halva sanningen.
… hur många vackra och fantastiska platser jag har fått möta genom åren och hur underbar denna makalösa planet är. Vi måste ta hand om den, ta hand om varandra!
… hur mycket som hänt sedan yngsta dottern stod i den ännu inte färdigrenoverade verandan och bjöd på en björnbärsskörd som gav oss så mycket glädje under lång tid framåt.
… den där gryningen då jag vaknade och hade en av mina mest surrealistiska upplevelser någonsin. Jag vårdar den fortfarande ömt i mitt hjärta och tackar för styrkan som jag fick från högre höjder i en tid då jag trodde att livet höll på att rinna ifrån mig.
… hur tacksam jag är för detta gäng. Hur olika vi är och hur mycket vi fått med oss av arv och miljö. Hur viktigt det är att jag får ha dem i mitt liv.
… hur allt har sin tid, hur jag och min syster har växlat barnvaktstjänster från det att hon blev min egen, levande docka det år jag fyllde tio. Nu är det skifte igen då hennes barn får vara mitt barnbarns idoler.
… hur lätt det är att glömma de framsteg som görs och hur viktigt det är att ta ett steg tillbaka och påminna sig om detta. Tack till brorsan som gjorde en enorm insats för att väcka vårt paradis till liv!
… andra paradis, andra hem, andra trygga punkter. Hur nära det var att vi blev kvar i USA, hur Carterville Road ligger kvar och hur mina berg sträcker sig upp mot himlen där i alla väder.
… hur många fina, viktiga och härliga sammankomster jag har fått vara med och förbereda och vara en del av. Jag tänker på det vackra bröllop som stod nere vid vattnet i Bredavik för tio år sedan och på det bröllop som i detta nu förbereds för vår yngsta dotter och hennes fästman. Jag tänker på sorg och glädje, på förväntan och eftertänksamhet. Jag tänker på minnen och jag tänker att jag hoppas ha många, långa och fina år framför mig. Det är en ynnest att få leva.
Igår var det dags att slå in klematisen Margarete Hunt i guldigt silkespapper och prasslig cellofan, stoppa lurarna i öronen och förbereda mig på en lång resa, hela vägen till Listerby. Ja, nu säger du att Listerby ligger väl inte så långt från Sturkö? Det är teoretiskt rätt, men utan bilen som fortfarande står på Mekonomen och latar sig är det bara att utnyttja allmänna transportmedel. En söndag har vi inte mycket att välja på, så jag tog två bussar till Karlskrona, fick vänta i några timmar i stan innan det var dags att hoppa på bussen till Ronneby för att sedan få skjuts sista biten till födelsedagsbarnet av faster och farbror. Äventyr av det mer spännande slaget! Efter alla timmar på buss och tåg genom åren har jag verkligen lärt mig uppskatta friheten i att ha en bil, men det är också bekvämt att inte behöva hålla sig alert. När jag åker buss jobbar alla sinnen på högtryck och det finns alltid något spännande att ta med sig. Folk har ofta väldigt intima och känslosamma samtal på telefon, något som alltid förvånar mig. Bryr de sig inte om att de bjuder in kreti och pleti till sitt innersta? Tror de att andra inte hör vad de säger? Känner dig sig trygga med att omgivningen bara hör hälften av konversationen och därmed inte kan använda informationen? Jaja, detta hade väl inte med något födelsedagsfirande att göra.
Väl på plats var det tjo och tjim med alla fastrar och farbröder utom Fars äldste bror och så ett gäng trevliga kusiner och ett kusinbarn. Jag älskar verkligen att hänga med släkten. Det finns alltid något spännande att prata om. Igår rörde sig samtalen jag var inblandad i runt allt från Svenmanska trädgårdsparken och farmors släktingar i USA till demensvård och dahlior. Vi bjöds på läcker mat, denna gång en osedvanligt god kantarellpaj till mig och veggisarna. Efter inspektion av fantastiskt renoverat grannhus (av våra kusiners kusin, häng med på den om du kan) och osedvanligt kraftfulla och vackra dahlior fick jag skjuts av födelsedagsbarnets son till Listerbyrondellen och kunde åka tillbaka med lite mer tidspassande transporter.
Sista biten med buss satt jag och njöt för fulla muggar. Försökte fånga känslan av att mötas av kvällsljuset i Bredavikskurvan med kameran, men det gick såklart inte. Hur som helst var det jättevackert och jag satt bekvämt och lyssnade på en spännande podd och njöt allmänt av livet. Kvart över åtta var jag hemma, drog på mig morgonrocken, tvättade av sommarens andra omgång smink, lade en ansiktsmask, lade upp fötterna. tittade på ett avsnitt av den där danska serien, kikade på lite släktforskning och sedan började äntligen nattshowen jag hade väntat på! Inatt fortsätter den för dig som missade att Perseiderna (meteorregnet som alltid syns runt 12/8) har osedvanligt goda omständigheter nu när månen går ner i rimlig tid och det är klart väder. Vi som bor här ute på vischan har det tillräckligt mörkt för att Vintergatan, alla stjärnor och ”stjärnfallen” ska bjuda på ett njutbart spektakel. Jag lade mig i vår sköna hängmatta med fuskpälsfilten och kände mig genuint lycklig, den där sortens välbefinnande där munnen ler av sig själv och man nästan ser lite fånig ut. Jag undrade varför jag inte satsade på en karriär inom astronomin och bannade mig själv för att jag fortfarande inte lärt mig alla de mellanstora stjärnbildernas namn, men mest var jag bara otroligt tacksam för att ha en plats i detta makalösa universum med så många mysterier. Fira livet, hördu! Tack för att vi får vara här.
”Jag säger alltid vi ses istället för hej då”, tipsade min faster om. Det gör ju jag också. Och kör försiktigt och ha en fin höst och vi ses på FaceTime. Men jag gråter ändå. Jag grät innan familjen åkte, jag grät när jag stod och vinkade på verandatrappan och jag grät då jag packade in sängkläderna i tvättmaskinen och lek-köksredskapen i diskmaskinen och då jag vattnade i växthuset och då jag vattnade tomaterna. Under de över tre veckorna vi har haft lilla barnbarnet här har hon utvecklats helt enormt. Det är ju så det ska vara och jag är så glad över att vi fick chansen att vara med under just de här veckorna. När jag hade landat i det slutade jag gråta och gjorde en banansmoothie till lunch. Den åt jag tillsammans med resterna av den utlovade tomat- och mozzarellasalladen jag hade gjort till maken till frukost. Mozzarellan var såklart uppäten, men tomatskivorna var smarrigt marinerade i vinägretten på balsamvinäger och olivolja. Nu ska jag snart börja beta av Listan med trettiosju punkter. Jag vet att somligt aldrig kommer att bli gjort och att annat hoppar in mellan raderna, men nu när jag känner sådant vemod över att högsommaren är slut hjälper det att ha något påtagligt att ta itu med för att skingra tankarna. Till min hjälp har jag ett stort antal gulliga bilder på barnbarnet som gör oss alla i familjen till lite bättre, eller åtminstone gladare, människor.
