Ett, två, tre, fyra, sexton.
På söndag är det sexton år sedan jag blev mamma för andra gången. Vår starka, smarta, underfundiga och vackra dotter föddes till denna värld och gjorde den lite bättre.
Foto taget den 14 september för några år sedan.
Här i USA är det stort att fylla sexton. Sweet Sixteen. I ett land där man får en helt annan frihetskänsla om man har tillgång till bil är det ett lyft att kunna ta körkort. Det ger möjlighet till en frigörelse som gör amerikanska ungdomar lite mer självständiga än svenska lite tidigare. Mognadsgraden säger jag ingenting om, för jag tycker varken svenskar eller amerikaner utmärker sig särdeles positivt på det området. Vi får väl se när körkortet är fixat. Det finns några fler saker att bocka av på Es uppkörningslista, men det närmar sig åtminstone.
Det är trevligt att ha Sverigebesök här. Jag och R var på kvinnomässa här i Orem idag. Tja, vad kan man säga? Döttrarna fick i alla fall varsin gratis tischa och sonen fick en provflaska lavendelolja från doTERRA. Dessutom träffade jag folk från en tandregleringsklinik som ska få ta sig en titt på bissingarna i yngsta dotterns mun i nästa vecka och det var bra. Här betalar man tandställningen själv, men företagsförsäkringen som maken har till familjen täcker en del av kostnaderna.
Tillbaka till födelsedagsbarnet. Önskelistan är jättelång och det är hur lätt som helst att hitta passande presenter. Hon har inte direkt skrivit ner den, men så här skulle den kunna se ut:
1. kamera
2. symaskin (Dagens 16-åringar, alltså! Fast jag fick min Husqvarna symaskin när jag fyllde 15 år, så jag har ingenting att säga där.)
3. kläder och skor från ModCloth
4. vad som helst turkost eller rosa
5. sprits
6. böcker
7. New York-resa med musikal, gärna Wicked
Håll nu tummarna för att den Goda Fen hittar fram till Carterville Road lagom tills på söndag. Under tiden kan du ju lyssna på dagens låt, Ett Kort på Dig av Emma Nordenstam. Tja, eller lyssna på hela skivan Varje Flickas Dröm.
Känslomässig dag helt enkelt.
Idag vaknade jag till något förskräckligt. Newmans andra kull ungar är definitivt död. Jag vet inte riktigt hur, vad eller vem som kraschade och flyttade två av tre ägg, men i går låg de i redet och i morse låg de en bit ifrån. Det tredje ägget ligger kvar, men Newman har bara legat på det en liten stund idag.
Jag hade inte hjärta att ta kort på den lilla ankungen som låg bredvid sitt äggskal. Förstår bara inte vilket djur som skulle vilja göra sig omaket att få upp skalet och sedan strunta i att få sitt pris?!
Jag hoppas att det blir tredje gången gillt i vår, det här med att utöka ankbeståndet. Nu har Bonzai testat och misslyckats (hon blev dessutom uppäten tidigare i sommar) och Newman likaså. Det var bådas första försök och det sägs att det kan vara lite klurigt att få till det i början.
Dagen fortsatte lyckligtvis mycket ljusare. Äldsta dottern skickade ett meddelande från skolan om att hon blivit bjuden på Homecomingdansen som går av stapeln om ett par veckor. Killen som frågade henne brukade sitta i hennes lunchgäng i våras. Jag kände att jag inte var riktigt redo på hur jag reagerade på meddelandet. E fyller 16 år om två veckor. Hon är ingen barnrumpa längre, men jag skulle nog helst vilja låsa in henne i några år med början på en gång. Hu! Det är inte så himla lätt det där med att låta barnen prova sina egna vingar, men man måste ju! Det är bara att stå där med öppna armar och lova att fånga om det behövs.
Jag börjar känna att vissa muskler redan börjar reagera på PiYo-övningarna. I morgon ska jag köra det sjätte och sista passet för den här veckan, för på söndag är det vilodag. Programmet är tre veckor långt, men jag har hört att många kör en omgång till när de redan är igång. Jag älskar att känna hur jag blir starkare. Att ha en kropp som samarbetar och orkar är något av det häftigaste som finns! Jag har nog gett upp hoppet om att någonsin bli en joggare igen, men det finns annat att göra. Slipper jag bara gå på gym och skämma ut mig, så…
Många känslor blir det som sagt ibland. Idag var det liv och död, musik och en talbok som spökade. Små döda bebisankor. I’ll fly for you med Spandau Ballet. Eller The End of the Affair läst av Colin Firth för den delen. Att det ska vara så lätt att få mig att gråta…
En alldeles vanlig ovanlig dag.
Vår nya mixer är fantastisk. Alla i familjen älskar smoothies i alla former och vi bestämde oss för att investera i en riktig dunderapparat. Tack vare amazon.com, människor som delar med sig av recensioner och UPS har vi den nu här hemma. Vi inte bara har den utan har använt den till frukost två dagar på raken. Gott, gott.
Vi passade också på att investera i en stekpanna som inte ska behöva slängas om ett år igen. Vi har inte haft några bra erfarenheter. Nu längtar vi efter att kunna steka allt i vår nya De Buyer som man får använda metallredskap i. (Jag provstekte två ägg. De blev mycket goda, men inte vet jag om det var stekpannans förtjänst, hehe.)
Äldsta dottern älskar Doctor Who och Sherlock Holmes. Just nu pågår Comic Con Salt Lake City, ett event som besöks av många tusen människor från när och fjärran. Många av dem är utklädda till sina idoler eller någon kul figur i någon av de filmer eller tv-serier som de följer. Skådespelare besöker eventet och tar betalt för att skriva autografer och vara med på kort tillsammans med besökarna. Allt detta är helt förvirrande för mig, men som tur var ville min kompis gå och hon tog med sig dottern. Idag fick de stå tre timmar i kö för att få ett armband och pass för att kunna gå fritt inom området i morgon och på lördag. Jag hoppas det är värt det!
Dottern var utklädd till en väldigt söt Tardis, the Doctor’s blå telefonkiosk som är större på insidan.
Kvällen avslutades med tacosoppa, glutenfritt bröd och vår to-die-for chokladkaka tillsammans med min promenadkompis och hennes familj. Vi har tänkt bjuda hem dem i 1,5 år, men det har alltid kommit något i vägen då vi har försökt. Skam den som ger sig och nu blev det ju faktiskt av!
För övrigt kom ett gäng trädgårdsmästare hem till oss och började fixa till i vår vildvuxna trädgård. All kärlek till våra fina kompisar som kom på den bästa presenten någonsin för att jag hade fotat dem och deras familj då vi var hemma i Sverige. Jag nästan grät, av lycka naturligtvis, då jag kom ut och såg hur fint det blivit. Rätt redskap, kunskap och erfarenhet kan man komma rätt långt med.
Vacker dotter.
Styling fixad av storasyster.
Hur var din helg?
Vår helg svischade förbi som i ett nafs. Gör de inte alltid det, helgerna? Gårdagen gick åt till att fixa, fixa och fixa. Yngsta dottern satte igång med sina ridlektioner igen, men vi andra fixade i trädgården, städade (alltså, jag och maken har inte samma syn på vad som är en ”okej” smärtgräns för hur sunkigt man kan ha det omkring sig) och körde ärenden. På kvällen kom våra kompisar/självvalda familj och åt middag och pratade. Döttrarna i den familjen, våra tjejer och jag åkte till Macy’s för att leta fynd på 25% på rea-ställen. E hittade träningsbyxor och två jättesnygga och praktiska träningströjor till gympan. Förresten, roligaste skolpapperet vi skulle skriva på för den klassen: ”Booties and shoulders will be shaking”. Hahahahaha! Vi var alltså tvungna att skriva på att vi som föräldrar gick med på att zumbaeleverna skakar på rumpan och axlarna. Jag fnissar fortfarande åt det. Welcome to Utah, guys!
Det myckna åskandet fortsätter! Så här såg himmelen ut precis innan solen gick ner tidigare i kväll. (Solen går alltså ner nedanför bergen borta i väster, men solnedgångsljuset brukar speglas i ”våra” berg precis som här.) Jag vet att jag säger det ofta, men jag älskar verkligen bergen.
Kvalitetstid.
I morse var jag bjuden på födelsedagsbrunch. Yngsta dottern var hemma själv med småkusinerna, så jag stannade inte så länge. Jag hann ändå med att ta del i en diskussion runt kvalitetstid och de utmaningar vi har som föräldrar att hålla oss själva och resten av familjen från att helt fastna i det elektroniska spindelnätet. Om vi skalar bort teve, Wii, Nintendo, datorer, ”smarta” telefoner och läsplattor, vad händer då? Det är en fråga som ständigt är aktuell. Den generation som växer upp nu får uppleva ett annat slags liv än jag och mina jämnåriga. Barnen presterar sämre och sämre på kunskapstester, men har å andra sidan en ocean av information bara några klick bort. De lär sig att hämta kunskap då den behövs. Svenska barn blir bättre på engelska (fast här i USA klagar man på att barnens engelskkunskaper går åt pipsvängen då man lätt är lat för att skriva snabbare). Vad händer med hantverkskunskaper? Orkar dagens ungdomar som ofta har koncentrationsproblem ägna timme efter timme åt att förfina sina kunskaper? Å andra sidan tänker jag på alla hobbykonditorer som de senaste åren med hjälp av internet har kunnat bli mer eller mindre proffs trots att de inte har gått en minut i konditorskola till exempel. (En av mina bekanta som jag träffade på då jag var engagerad i scrapbookingforum är ett fantastiskt exempel på detta. Titta på hennes bakverk!) Livet är aldrig så lätt att det är ”antingen eller”, eller hur?
I morse åkte min syster och svåger iväg på en date som ska vara tre dagar lång. Syskonbarnen blir kvar här och vi har jätteroligt tillsammans med dem. Det var ju några år sedan jag hade barn som var fyra och sex år gamla, men det verkar som att sådant som funkade för tio år sedan fortfarande är kul. Att prata med barn är otroligt givande och att se den oförställda glädje som de visar är som balsam för själen. (De bråkar också lite mer intensivt och oraffinerat än tonåringar, hehe.)
Vilket är ditt bästa tips på lekar, spel och förströelser för barn i småkusinernas åldrar?
Solnedgång över Provo, Orem och Utah Lake.
I går kväll åkte vi upp i bergen för att få uppleva solnedgång från första parkett. Paret som gjort detsamma för att ta sina förlovningsbilder var nog rätt glada.
Långväga gäster, Stewart Falls och ont i magen.
Dagarna går fort med våra fina gäster här. De tog med sig en massa godis som vi så klart inte kan låta bli att smaska i oss. Sonen har inte den godiståliga mage han en gång hade, så han fick stanna hemma från dagens utflykt på grund av magont. Vem hade kunnat tro att det skulle bli så?
Tanken var att vi skulle åka Alpine Loop, ta en liten kort utflykt till Stewart Falls (makens ord, ”det går säkert bra med flip-flops”), åka över till andra sidan berget för att sätta oss och grilla. Den lilla korta utflykten tog 2,5 timme, så det blev till att åka hem och grilla istället eftersom våra döttrar hade kalas och barnpassning inplanerade i sina scheman.
Det är något med vattenfall som gör livet lite bättre, lite roligare och lite svalare. Det är något med riktiga kameror som gör att verkligheten kan visas bättre än om man använder en mobilkamera. Då min kamera är inlämnad på service får du nöja dig med dessa halvkassa skapelser, men när jag tänker efter är det rent fantastiskt bara att man kan ha en liten apparat som man kan prata med familjen på andra sidan jorden med samtidigt som den kan visa filmer, räkna steg, agera förstoringsglas och ficklampa OCH ta halvbra fotografier.
Det här fotot är lite kul på flera vis. Ljusstrecket i mitten kan jag inte riktigt förklara. Jag såg det inte med ögonen, utan först då jag kom hem och laddade upp bilderna på datorn. Solljuset är väl fantastiskt? Tyvärr konkurrerar det också ut det övre vattenfallet. Tittar du noggrant strax till höger över mitten på ljusstrecket ser du min halvgalne svåger som nästan tog sig ett dopp i vattensamlingen mellan de två vattenfallen.
Finns det någon ålder då det inte är roligt att leka vid forsande vatten?
Kusinerna hittade en naturlig stol som väl kanske inte var världens mest bekväma, men den inbjöd i alla fall till ett roligt fototillfälle.
4/5 av vår familj. Maken hade just börjat få uppblossande allergi i ögonen, men vi andra ser bara allmänt trötta ut efter den lätta familjehajken.
Tidigare idag fanns det två ungar kvar i red robin-boet, men precis som vi hade lärt oss via googleforskning var det här dagen då de fick börja klara sig på egen hand, eller egna vingar. I kväll var boet tomt, så nu blir det väl till att koka kinesisk fågelbosoppa. Eller vänta lite, det var visst inte sådana här bon man ska använda till det…
Att fått ha ynnesten att följa denna spännande lilla del av livets många mysterier har varit otroligt givande. Jag hoppas att det går bra för våra nyaste grannar! Nu blir det väl inte så många fler fågeluppdateringar, men jag är väldigt sugen på att skaffa en bra kikare. När man väl har upptäckt det spännande livet i trädkronorna är det svårt att bara sluta vara intresserad!
Tankar runt Marcus Birros krönika ”Först och främst föräldrarnas ansvar”.
Marcus Birro är en lurig figur. Jag vet många som älskar hans krönikor i Expressen och andra som tycker han är spritt språngande galen och dum i huvudet. Han har blivit hyllad och beskylld för falskhet, han sägs visa mod och feghet beroende på vem som uttalar sig. När jag läste den krönika som delats av säkert tjugo personer i mitt facebookflöde idag förstod jag vad folk hade reagerat på. Herr Birro uttalar sig nämligen om föräldrarnas ansvar då det gäller kaoset som uppenbarligen finns i skolan nu för tiden. Så här avslutar han sin krönika:
”Familjen är samhällets minsta och viktigaste beståndsdel. Hur den än ser ut. Neil Young sjunger: ”Although my home has been broken, it’s the best home I ever had”.
Alltså är det först och främst föräldrarnas ansvar att skolan ser ut som den gör. Det är föräldrarna som alltid i alla lägen har ansvar för sina barn. Det går inte att skylla på tidsandan, på förskolan, på idrottsklubben, på kompisgängen, på lärarna eller på politikerna.
Sverige är ett land som anser sig stå fritt och progressivt. Den lögnen har ett pris och vi betalar det priset genom att kapa alla band av tillit till våra barn. Vi tror att samhället ska ta vår roll som föräldrar. Det är inte skolledningarnas fel att barnen slår varandra på skolgården. Det är barn som slår barn. Och barnen är vårt ansvar som föräldrar i första hand. Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn.
När Bris för en tid sedan vittnade om att det slog ett sorgligt rekord i antal samtal från förtvivlade barn började alla yrvaket undra vilken del av samhället som nu fallerat. Ingen orkade se sig i spegeln.
Ett samhälle som så intensivt lurar oss att tro att vi inte behöver sanningen skapar inbillat fria människor.
Svensk skola är ett kvitto på det mörker vi investerat i våra barn. Men det är inte lärarnas fel.”
Marcus Birro, Expressen, april 2014
Jag dristade mig till att ge mig in i en diskussion om denna fråga. Jag berättade om att man ofta blir stoppad innan man ens hinner börja en diskussion i detta ämne, men att jag ser att instabila familjeförhållanden ställer till det för många barn. Här i min blogg kanske jag kan skriva lite mer om hur jag tänker.
Det mest intressanta var att se hur allas försvarsmekanismer kickade in i tråden om Birros artikel. Föräldrar som tyckte att det är skolans ansvar att lösa jobbiga skolsituationer som uppstår så att barnen beter sig hanterbart. Lärare som tyckte att föräldrarna ska engagera sig och följa med till skolan för att se hur deras barn beter sig. Socialarbetare som tyckte att det inte är instabila familjer som är något problem, utan att ”det är ett bekymmer med medelklassföräldrar som förväntar sig att hela världen och andra människor ska anpassa sig efter deras barn”.
En ensamstående mamma, en vän till mig som läste på socialhögskolan, visade sin tonårige son en rapport om att man har större risk att hamna snett i livet om man är son till en ensamstående mamma, har en frånvarande pappa och inte satsar på sin utbildning. Hon sa till honom att hon inte tänkte stötta ett eventuellt misslyckande och satte sig för att gå igenom hans gymnasieval. Hon satte sig inte i ett hörn och sa ”det är samhällets skyldighet att ta hand om det här” och inte krävde hon att skolan skulle stå som ansvarig. Istället tog hon sitt ansvar som förälder och gjorde det bästa hon kunde i situationen just då.
Det går aldrig att sätta sig i ett hörn och kräva att någon annan tar hand om problemen, även om många helst hade sett att det gick till så och också använder en retorik som låter mig gissa att de faktiskt tycker att det är andras skyldighet att lösa deras problem. Vi har som medmänniskor möjlighet att stötta och hjälpa och lyfta andra som har problem, men vi kan sällan i institutionaliserad form ställa upp på de krav som ställs.
Skolpersonal kan inte lösa alla barns problem oavsett hur mycket resurser de får. (Det största problemet vi har idag är att alla ska pressas in i ett system som faktiskt inte fungerar för alla, oavsett hur mycket vi vill att det ska göra det.)
Socialen kan inte fixa en trasig familj genom att bryta upp den, möjligtvis ge föräldrar en chans att bli friska, rehabiliteras eller ta sitt ansvar och ge barn en chans att läka från skador som har uppstått i den trasiga familjen.
Föräldrar räcker inte alltid till och kan behöva alla stöttning som finns att få, och det gäller både skolrelaterade och känslomässiga frågor. Därmed inte sagt att de inte har det grundläggande ansvaret för sina barn, men om det förväntas att de ska lämna ifrån sig sina barn från ett års ålder (arbetslinjen, bidra med pengar till skatt-kistan, utbildas av pedagoger…) så kan man ju inte förvänta sig att de ska stå till svars för vad barnen lär sig, upplever och reagerar på när de inte är med sina föräldrar? Eller?
Det här blev långt och du som har läst hela texten antar jag är intresserad av frågan. Vad tycker du? Hur går dina tankar runt de här frågorna?