Jag tillhör en familj med sju barn och en extrasyster som blev kvar i familjen efter ett utbytesår från Tyskland. Det är underbart när vi kan träffas så många som möjligt på samma gång. Vanligtvis sker det under några få sommardagar. Det blir ofta trångt och intensivt, men eftersom vi har den stora ynnesten att ha tillgång till vår stora sommarhusträdgård, det gamla sommarhuset och våra föräldrars nybyggda hus brukar det funka riktigt bra. Jag älskar de där stunderna som ger mig något som jag inte kan få någon annanstans. Jag vill inte måla upp någon falsk Bullerbylycka. Alla familjer har sina tokerier. Vår också. Vi är alla väldigt olika i allt från intressen till politiska och religiösa övertygelser, men jag känner en trygghet hos min familj som jag inte känner någon annanstans och det finns ingenting jag inte skulle göra för min familj om det behövdes.
I helgen som gick hade plötsligt och utan vidare planering nästan alla syskon tillfälle att komma för att hälsa på hos sina gamla föräldrar. Min äldsta lillebror som syns till rätt ofta här i bloggen var dessvärre tvungen att jobba hela helgen. (Hans fru och sönerna var dock här.) Skottlands- och Tysklandsfamiljerna var också hemma hos sig, men resten var här:
Jag är storasyster till alla dessa fina människor. Det fanns stunder då jag förbannade stjärnan jag var född under och undrade varför just jag skulle ha så många syskon att hjälpa till med då jag var yngre, men för det mesta tyckte jag faktiskt att det var roligt. (Inte när jag skulle hjälpa till att göra välling mitt i natten, för den som undrar.) Jag sitter här och är lite tårögd av tacksamhet till mina föräldrar som gav oss en så fin barndom trots allt som de måste ha slagits mot. All heder till dem. Och puss och kram till er, mina älskade syskon! Jag älskar er. Och era barn. Och era respektive.
Lämna ett svar