Ditten och Datten

Växtanknytning, ordningsgener och Jan Hedhs biskvier.

10 kommentarer

Jag kapar vanligtvis mina pelargoner rejält innan jag ger dem lite ny jord och sätter dem ljust för att orka sätta nya blad och vakna till liv för den nya säsongen. Jag hoppas att jag blev av med de kålfjärilslarver som låg så fint i några av krukorna, några vuxna larver verkar i alla fall inte finnas kvar. Varje gång jag ser de bara några centimeter höga ”pelargonpinnarna” sticka upp ur krukjorden tänker jag ”nej, nu skar jag nog för hårt”, men nästan varje gång händer precis det du ser på bilden här ovan. De nya bladen trycker på, strävar mot ljuset, visar livslust och livskraft. Det är så fint. Mina växter både ute och inne är på något vis som mina barn. De heter Mamma, Karumo, Maggan, Bagitta, Malin, Sven-Erik och Kerstin, Eva, Ella, Karin, Maiken, Vajlan, KP, Hans och Sara, Mia, Linda, Gumbritt, Peter, Anita, Mimmi, Johanna och allt vad det är (förlåt om du som läser bidragit och inte står med i listan). För somliga är det rimligt att ge rabatter och hemmets inredning nya färgställningar och uttryck varje år eller mer ofta än så, för mig är anknytningen till personerna som bidragit till det som växer här otroligt viktig. Får jag en växt som jag inte älskar än ser jag till att ge den rätt förutsättningar för att kunna visa sig från sin bästa sida. Ibland överlever dessa gröna gåvor inte trots min omsorg, men då får det vara så. Jag fick ärva ett gäng av mammas krukväxter. Orkidéerna dog i spinn för några år sedan och två av de tre pelargonerna finns inte kvar hos mig. Jag har gett bort sticklingar av mammas pelargoner till ett gäng personer, så förhoppningsvis lever de vidare någon annanstans! Jag har ett exemplar kvar, en lite klen rosa sak som aldrig blir särskilt stor, men jag vårdar henne så gott jag kan. Garderobsblomman som stod i trappan upp till övervåningen står nu på hyllan vid trappan på vår övervåning, norrläge, och mår fantastiskt bra! Sätter tre nya ”grenar” varje vår och håller sig fin med lite ny näring ibland och ett besök i duschen då och då. Jaha, det blev en uppsats om min konstiga anknytning till växter som jag får från andra.

När jag lägger lakan i garderoben eller bäddar iordning till gäster kan jag inte låta bli att tänka på mammas tvillingsyster. Hennes ordningssinne har alltid inspirerat mig. Jag är för evigt fascinerad av hennes linneskåp och får något slags njutning av att se räta linjer och rätt typ av textil på rätt plats. Inbjudande sovplatser till gäster likaså. Till helgen firar vi min morbrors 80-årsdag och min kusin och några i hans familj kommer att övernatta här. Jag älskar att fixa och dona, gillar att bädda och se till att allt är iordning vare sig det är våra barn eller några andra gäster som kommer. Den som får sova i ”syrummet” får skönaste sängen och säkert en massa extra syre med tanken på växthushyllan därinne. Skrivbordet är flyttat för att göra plats till hyllan så det ser lite märkligt ut, men så får det vara. Den som sover under snedtaket i Gurras skrubb får kanske den skönaste sömnen, det är otroligt bra sovenergi där.

Inför födelsedagsfirandet hade syrran lovat att göra biskvier. Efter lunch kom hon och vi gjorde gemensamma ansträngningar med henne som arbetsledare. Jag må älska att baka, men just biskvier har vår son blivit expert på och lärt sig alla knep av sin moster. Jag fick därför agera hjälpreda den här gången. Så mysigt att prata och prata och prata och tjuvsmaka på den absolut godaste smörkräm jag ätit någon gång. Jag gillar quick fixes och behöver bli puttad på för att komma ihåg att det också har sitt värde att anstränga sig liiite mer gällande somligt. Den här gången ville syrran att vi skulle göra Jan Hedhs franska smörkräm från 277 sorters kakor. Det var något om att koka sockerlag till 117°C, använda riktig vaniljstång och skålla/mala mandeln till bottnarna så man inte råkar ut för dålig mandelmassa med aprikoskärnor i. Vad kan jag säga? Det blev sjukt gott. Att ett halvt kilo smör idag kostar 79 kronor är en annan historia. Hjälp! Ja, se, detta blev ett blogginlägg utan röd tråd men med mycket Monna.

Continue Reading

Ditten och Datten

Tack för en underbar, vanlig dag.

8 kommentarer

Onsdagar brukar vara lite mellandagar för mig, men just gårdagen blev riktigt festlig! Dagen började med ett fint samtal. Mitt jobb som samtalsterapeut känns meningsfullt, spännande och utvecklande. Jag älskar verkligen att möta medmänniskor på detta sätt.

Jag passade på att jobba undan planttantssysslorna som väntat i onödan i flera dagar på rasten. Syrrans rumslönn beskars och fick lite ny jord. De fyra sticklingarna sattes i ett glas vatten enligt Farbror Gröns anvisningar. Rötter som utvecklas i vatten är inte ”fel” rötter, men en stickling ska tydligen inte stå för länge i ett glas vatten om man vill ge den nya plantan bäst förutsättningar. Moderplantan mådde inte särskilt bra och bladen tyder på att den har näringsbrist. Jag hoppas på nystart och ett fint resultat! När jag ändå var igång satte jag små ampelliljor i kruka, ett kämpande paradisträd fick omsorg och så satte jag några tomatfröer från min kompis som jag missade då de andra kom i jord.

Framåt kvällen åkte vi mot Småland. Svärmor och svärfar väntade med räkmackor från Blomlöfs, brasa och tända ljus. Det är alltid lika mysigt i Mörtfors, jag älskar att komma dit.

Efter semlor som vi tagit med oss var det dags för underhållning. Maken fick ett dragspel i 30-årspresent. Det har alltså varit i hans ägo i snart 25 år och användes bara under en period då våra vänner hade ett ukrainskt par boende hos sig. Den ukrainske mannen saknade sitt dragspel hemma. Han lät hälsa att ett dragspel mår bra av att användas medan vi hörde hur hela instrumentet knakade då det väcktes till liv för första gången på många, många år. Nu har dock maken tränat i princip varje dag sedan årsskiftet och det börjar låta riktigt bra emellanåt! Kul för svärföräldrarna att få valuta för pengarna de lade ut på den där presenten för så många år sedan. Svärfars kommentar ”men det var ju riktigt njutbart” efter en perfekt satt vals uppmuntrade till ett fortsatt tragglande. (Att det fram tills dess låtit som Kulturskolans första konsert efter en termins lektioner var han finkänslig nog att inte ta upp. Det är klurigt att framträda för publik!) Det har varit spännande att följa denna process. Från att inte ha en aning om hur ett knappdragspel funkar till att kunna spela enkla melodier med både bas och diskant med 15 minuter per dag i drygt två månader – vad kan jag själv bemästra med lite kontinuitet?

Continue Reading

Ditten och Datten

Ordning och reda i släktforskningen.

10 kommentarer

Igår blev det äntligen tid att ta itu med en del av mammas släktforskning och ”smått och gott” som jag tog in från ladan i början av året. Det var några lådor som hade blivit kvar därute utan att det egentligen var planerat. Det var skönt att sortera ut en del som inte längre kändes aktuellt att spara. Jag lade allt som fick vara kvar i påsar i frysen för att få bort eventuella odjur (tyvärr går det inte att förvara något på detta sätt utan att drabbas av silverfisk t.ex.). Nu har jag en del kvar att göra. Allt ska digitaliseras, något som kommer att ta enorm tid och kräver ett Anna Forsberg-system (jag är otroligt imponerad av Annas förmåga att strukturera saker och ting). Maken har kommit med ett förslag som låter mycket bättre än det jag har, så jag kommer att börja där. Detta är ju information som ska göras tillgänglig för mina syskon och våra släktingar både på mammas och fars sidor. Somliga kommer inte att vara det minsta intresserade, men det finns andra som sugs in i informationen på samma sätt som jag.

Mamma hade skrivit ner en del som mormor hade berättat vid något tillfälle, om var mormors familj bodde och vad hon visste om när hon och hennes syskon föddes. Här valde jag faktiskt att skriva ut texten och slänga anteckningarna. Att spara allt ”bara för att” känns inte nödvändigt. Vi har mycket text som mamma skrivit med sin vackra handstil och inte slarvat igenom som här då hon snabbt skulle få allt det berättade ner på papper. Roligast i den här texten var att få reda på hur mammas morfar Gustav fick sitt smeknamn. ”Farfar Sven Olsson var stenhuggare hos Ole Nissas i Hägnan på Tjurkö. Där satt han och högg sten. Far kom dit en gång i 11-12-årsåldern. Han flög i kranen som stod där och ropade ’Här ser ni flygaren Thulin (Enoch Thulin, känt flygaress, komplettering av mig)’. Sedan fick han heta det i resten av sitt liv, Thulin alltså. Flygar’n kallades han också.”

Denna fina bild på mamma och hennes tvillingsyster kommer jag inte ihåg att jag sett förut. Mamma hade sådana komplex gällande utseendet jämfört med sin syster. Jobbigt att vara ung flicka och ha en syster med svallande lockar medan ens eget hår kapats av mor jäms med öronen ”för att det var så spikrakt”, och på det ha tänder som man blir retad för i skolan. Å andra sidan tyckte min moster att det var jättejobbigt att hon hade det svårt i skolan medan mamma var bäst i klassen. Dessa skillnader trycktes det ofta på av mormor, hon som hade ansvaret att skydda och stötta. Inte okej.

Jag älskar kopian av detta vackra vigselbevis från morfars mors och fars vigsel. Underbara detaljer! Mina rötter i Västerbotten, specifikt runt Umeå, önskar jag få gräva i lite mer. Jag har bara besökt Umeå en gång då lillastesyster tog sin psykologexamen, men jag vill ha mer! Vad är det i mig själv som är Forsman? Kanske att jag tåler vintermörkret så väl medan många i min storfamilj blir väldigt låga i energi och förlorar styrfart under de mörka vintermånaderna? Delar av mitt stora hantverksintresse, att jag som tonåring trodde att jag skulle bli designer/sömmerska (Anna Forsman var sömmerska)?

Lilla Anna Sofia Hansson Forsman blev antagligen ”dövstum” efter att ha drabbats svårt av engelska sjukan i ettårsåldern. Detta är den historia jag lärt mig av mamma och det som står i hennes inskrivningspapper till dövskolan. Här hittar jag dock intressant information. Det står att Annas mamma var döv på högra örat och att hon också hade en brorson och en brorsdotter som var ”döfstumma”. Hm. Det hade varit intressant att få veta mer om detta. Jag är också intresserad av att få veta hur förvirrad pastorn med den vackra handstilen var, för Annas mor hette enligt mina uppgifter Margareta/Greta Sofia Hansdotter, inte Anna som sin dotter. För övrigt är en av mina stora glädjor att jag fick hitta Annas ”fader okänd” genom DNA, mammas släktforskning och vår släktings gedigna släktforskning från andra hållet. Jag kände mig som den där DNA-detektiven som löste Linköpingsmorden då jag höll på att lägga alla pusselbitar på plats och till slut hittade Olof Georg Ljung!

I alla papper mamma lämnat efter sig låg det också ett exemplar av Sturköbladet i vilken mamma hade bidragit med en artikel om hur släkten Bonnier (mormors mors familj, valloner, inte bok-Bonniers) kom till Sturkö. Jättefin artikel som jag vet att jag läste då den kom, men då visste jag ju inte att jag skulle flytta hit! I samma nummer stod det nämligen om Uttorp, platsen på Sturkö där vi nu bor. Jag skrev ju att Sven-Olof som byggde detta hus kom från en släkt som bott här länge och det visar sig här att det är sedan 1745. Det förpliktigar att ta över en plats som denna. Hilda och Sven-Olof fick för övrigt inga barn, lika bra var kanske det då de var kusiner. Det var istället två andra Uttorpsbor som flyttade hit. Elsa jobbade från tolv års ålder som hembiträde här i huset åt Sven-Olof efter att Hilda tidigt hade dött och blev som barnet Sven-Olof aldrig fick. Anton växte upp i grannhuset, kanske stod Elsa och Anton och vänslades över stenmuren? De båda fick inte heller några barn. Jag har bara hört så mycket gott om dem, hur fina de var. De var mycket troende. På femtiotalet tog de emot en fosterson som blev som deras egen. Dessvärre kunde han inte bo kvar här och nu är det alltså vårt hem. Vi köpte det av min bror efter att han hade rustat upp huset och styckat av en tomt närmast kyrkan där han nu håller på att bygga ett hus. Trappflisan som nämns i texten har vi alltså här på vår tomt. Spännande att veta att det stod ett annat hus som sedan flyttades någon annanstans. Som sagt. Jag tycker att det är så himla spännande att gräva ner mig i historiska dokument och försöka utläsa vad som hänt, få reda på information som ger mer kött åt benen. Vi lär oss av historien att vi inget lär oss av historien, men det är inte helt sant. Att vi alla är människor och har våra egna vägar att gå är fantastiskt tycker jag!

Continue Reading

Ditten och Datten

Hälsporre och kattgos.

12 kommentarer

Hälsporren fortsätter utmana mig. Jag har hört om någon som haft det i 1,5 år, någon annan rekommenderade mig att skaffa rullstol tills jag läkt och ytterligare någon tycker att jag ska låta bli att använda foten alls tills den inte gör ont. Tydligen handlar detta tillstånd sannerligen om att mina östrogennivåer sjunkit. Senorna blir mindre flexibla och hela kroppen torkar liksom ihop lite i förklimakteriet/klimakteriet. Eftersom kroppen slagit bakut under de senaste åren är jag inte förvånad, utan omfamnar förändringarna som skett och tänker på det som makens homeopatkompis sa: det blir bättre! Jag känner inte att jag fått den hjälp från hematologen jag hade önskat. Jag har en ”mutation i protrombingenen” som innebär att jag lättare bildar proppar. I mitt informationsblad om detta står det uttryckligen följande: ”P-piller av kombinationstyp skall inte användas. Östrogeninnehållande hormonläkemedel skall heller inte användas.” Jag vet inte hur många som sagt till mig att dagens hormonnivåer i läkemedel av dessa slag inte är farliga, jag vet att detta inte är något jag vill utsätta mig för. När jag ringde angående Covid-vaccinen och undrade vad som gällde oss som har denna mutation sa sköterskan som ett mantra flera gånger ”alla ska vaccineras” istället för att bemöta min oro. (Både Covid-19 och vaccinen innebär ökad propprisk.) Hon var naturligtvis tvingad att svara så p.g.a. sin position, men jag kan säga att jag många gånger tackat för det samtalet och beslutet att absolut inte vaccinera mig utan hålla mig hemma för att undvika folk. När det gäller hormontillskott har jag fått dubbla budskap. ”Följ rekommendationerna” och ”tillskott av låga nivåer är sannolikt inte farligt”. Vad hade du gjort? Själv resonerar jag som så att jag hellre går med lite allmänt nedsatt välmående än drabbas av propp.

Hur som helst, från ett till något helt annat. Igår tog jag min hälsporre på turné. Jag hämtade syrrans pelargoner i Bredavik (mina egna tog jag på vägen hem), fixade ny jord på Blomsterlandet och ordnade med nya släplister till ena duschen här hemma och ett vackert paket Anton Berghs påskägg till syrran på Jula. Jula är en sådan butik som är rätt spännande. Där kan man hitta både det ena och det andra användbart, mycket riktigt prisvärt. Jag har spanat på rejäla arbetsbyxor där och tror att jag kanske slår till en vacker dag. Det finns mycket dyrare ”kvinnoanpassade” byxor på annat ställe, sådana som går upp mer i ryggen. Är de månne värda sina många kronor extra? Någon i den lokala Julabutiken tycker troligen att vintern definitivt är över, för solstolarna hade åkt fram. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det, men jag gissar att chansen att sälja en solstol är större än den att avyttra en pulka vid det här laget. Stackars alla som försökt sälja vinterrelaterade varor denna vinter, åtminstone här nere i söder!

Kajsa Katt blir mer och mer social, hon kommer och hälsar som en liten hund varje gång man kommer på besök till syrran. Hon har mutat in bordet efter att själv ha konstaterat att hon är det finaste familjen har. Just igår var hon galen och boxades med allt från blomstervas till blomkrukor.

Jag tycker att Kajsa är otroligt gullig och förstår verkligen varför jag blev så fascinerad av katter en gång i tidernas begynnelse. I tonåren drömde jag om en norsk skogskatt och jag undrar om inte Kajsa har lite sådant blod rinnande genom ådrorna. (Hon är en salig blandning.) Att ha husdjur tillför definitivt hemtrevlighet. En vacker dag bor det kanske en katt här hemma igen, men just nu passar det inte. Jag är glad att jag får gosa lite med denna donnan ibland.

Continue Reading

Ditten och Datten

Dejlige Danmark.

9 kommentarer

I fredags satte vi oss i bilen som var preppad med barnbarnets bilstol och gav oss ut i halkan. Morgonen bjöd på underkylt regn och det hade varnats för dåligt väglag. Jag satt vid ratten och körde mycket försiktigt och med goda avstånd till framförvarande fordon medan maken satt i passagerarsätet och jobbade. Vi stannade på Willys och fyllde på med den bästa inflyttningspresent jag vet, ett storköp med basvaror! Efter det svischade tiden fram i ett disigt och småregnigt landskap medan jag lyssnade på gillade låtar sedan Spotifys begynnelse. Det finns SÅ mycket bra musik! Jag kom dock på att jag borde ha en lista med ”gillade förut-låtar” som jag av någon anledning inte längre ser storheten i. Innan Öresundsbron bytte vi plats och maken fick ta över föraransvaret. Vi mötte upp äldsta dottern och hennes familj på Kastrup och tog en stunds AH och OH med Lillan innan vi for vidare mot Van Gogh-utställningen. Där mötte vår yngsta dotter upp med sin man.

Det går inte att inte tycka något om Van Gogh. Han var med all tydlighet en man med stora känslor och en mental ohälsa som påverkade hans mående mycket. Han var bara 37 år gammal då han tog sitt liv och vid det laget hade han ännu inte hunnit bli känd. Numera finns det dock verk som går för över 20 miljoner dollar. Det finaste jag tog med mig var Van Goghs tankar runt fotografier. Varför sätta upp foton på personer man älskar då ett målat porträtt kan rymma så mycket mer kärlek? I slutet av utställningen kommer den del där man har skapat ett levande konstverk av Van Goghs tavlor med hjälp av ljus, ljud och modern teknik. Alla fascinerades, från ettåringen till 54-åringen. Det här är mycket snyggt gjort. Om du har chansen att gå på någon av dessa utställningar (Monet och Van Gogh har jag varit på, det kommer säkert fler) så gör det!

Det ligger något i detta citat. Fram för mer passion i livet.

Efter Van Gogh var vi hungriga och drog vidare till Gao Dumpling. Trevligt ställe, prisvärt (utom vattnet som kostade 20 dkk) och mycket gott! Vi beställde en massa från menyn och delade allt. Den översta konstnärliga bilden tog maken när vi hade tryckt i oss allt. Vid det laget var alla mer än mätta och belåtna. Vi for vidare för att möta upp svärsonens familj och en viktig stund för oss. Jag är så glad att vår dotter har en extrafamilj som hon känner sig trygg med. Det betyder mycket.

Efter några timmar for vi vidare mot Pizzeria da Gigi där dottern och svärsonen bjöd oss på middag. Vilket mysigt ställe! En ”äkta” italienare som bjöd på riktigt bra pizza. Det fanns även glutenfri pizza, men jag lyxade till det med entrecote och gorgonzolasås. Mmmmm. Vi blev sittande länge och hade det riktigt bra. Jag är glad att dotterdottern är så ”lätt” att ha med sig på offentliga ställen. Hon är social och hejar och interagerar med folk och det bjuds på leenden från alla håll. Pizzan funkade mycket bra på henne också.

När vi steg ut ur restaurangen så sprang vi rakt in i brorsonen, hans fästmö och hennes föräldrar som skulle på bröllop på lördagen. Somliga möten är lite för otroliga för att vara slump. Vi visste att de var i stan, men vad var chansen att restaurangen de skulle gå på var granne med den vi var på? Obefintlig… Hur stor är stan, hur många personer rör sig i Köpenhamn en fredagskväll? Hur roligt som helst.

Familjerna med småbarn åkte vidare och vi gamlingar hängde med våra ”barn” till en bowlinghall med liv och rörelse. Där hade svärsonen bokat shuffleboard. Sååå kul. En av mina bästa skolaktiviteter som tonåring var curling. Inte var jag särskilt bra, men jag hade roligt. Shuffleboard är helt enkelt en miniversion där sand minskar på friktionen. Vi körde ”drengene vs. pigerne” en omgång och en omgång ”Sverige vs. Danmark”. Vi tjejer vann stort, men dessvärre gick det inte lika bra för Sverige. En härlig gin fizz mocktail kunde de sno ihop utan problem! Det är verkligen viktigt att leka mer i livet. Att ta ansvar, men samtidigt inte ta sig själv för på stort allvar är nog en bra kombination.

Efter en god natts sömn i fint bäddade sängar hemma hos dottern och svärsonen och en god frukost var det dags att upptäcka Vordingborg, den historiska stad de nyligen flyttat till. Den har anor från 1100-talet, något som naturligtvis fått mig mycket intresserad. Tänk att känna historiens vingslag genom allt från gammalt tegel till arkeologiskt uppgrävda kvarlämningar. Jag njöt i flera timmar och längtar redan till nästa gång jag får komma hit. Då kanske den botaniska trädgården har kommit igång efter vinterns vila?

Det enda som finns kvar och inte hamnat i ruiner är stadens stolthet, Gåsetornet. Vi köpte biljetter som gav inträde till tornet, det fina muséet och de containrar där utställningen fortsätter. Väl investerade pengar.

Hela vägen upp i tornet bjöds det på en monsterkavalkad. Så roligt att läsa om de olika monstren och att betrakta hantverket bakom. Jag sa till dottern att hon hade varit livrädd för att gå där då hon var liten och allt var läskigt. Vi såg dock några gossar som verkade tycka att det var precis lagom läskigt. En av dem fick dock spel då han kom ut och det visade sig att han var hemskt höjdrädd. Stackaren! Att bära en femåring nerför rangliga trätrappor kan inte ha varit det roligaste hans mamma gjort. Så ledsen han var…

Efter att ha funderat över intrikata lösningar på bekvämlighetsproblem för hundratals år sedan och imponerats av hantverk, beständighet, kungligheter, fred och ofred och det jobb som lagts ner på denna plats (batteriet i kameran tog slut och lika bra var väl det, annars hade detta inlägg blivit flera kilometer långt) var det dags att styra kosan tillbaka till dottern och svärsonen. Där fick jag ligga och vila min hälsporre medan det fixades lunch. Jag gillar visst verkligen att bli bortskämd. Vi spelade spel och fortsatte skratta och äta choklad tills det var dags att packa ihop och bege oss hemåt. Väl hemma i mörkret var det fint att tas emot av den tända utelampan och lite ljus i fönstren. Borta bra, men nog är det härligt att komma hem också. Tack kära familj och Danmark för några härliga dagar!

Continue Reading

Ditten och Datten

Sportlovskul.

4 kommentarer

Min syrra skickade en artikel till alla oss syskon (allt från gravid till vuxna barn med barnbarn) som handlade om robusta barn. Titeln från denna artikel i Svenska Dagbladet var ”Professor: Ångestdrivna föräldrar problemet idag”. Professor Mariana Brussoni har lett forskningsinitiativet ”The outside play lab” under många år. Genom detta studeras barns utelek och hur vi bedömer risk i förhållande till detta. Brussoni uppmanar till att låta barn leka utan övervakning. Leken behöver vara spännande, ske i viss ovisshet och fysisk skada ska lura i faggorna. Vafalls?! Jag tänker på alla EU-godkända lekplatser där man försöker bygga bort alla faror i jämförelse med alla skogsgläntor på skolgårdar genom åren. Det lurar faror överallt i livet och i vår iver att skydda barnen får de aldrig chansen att riskbedöma själva och lär sig inte heller att hantera tuffa situationer. Många av de skydd vuxenvärlden erbjuder ger en falsk känsla av säkerhet och farliga situationer får ingen särställning ”för vi har ju hjälm, staket, lås och gummi under gungorna”. Ett citat som jag fastnade för var ”för att stora olyckor ska kunna undvikas måste små olyckor få hända”. För mig som växte upp med en otroligt ängslig mamma är det så mycket som slår an i mig och tankesättet i artikeln resonerar väl med mig. Samtidigt får jag utmana mig själv för att inte föra över ångest och oro på nästa generation, det känns otroligt viktigt. Tänk så mycket roligt man missar i livet genom att alltid undvika sådant som är minsta lilla farligt.

Hur som helst, nu är det sportlov här i Blekinge och jag har fått chans att öva. Så länge jag orkar, och jag hoppas att det blir länge än, vill jag ha sportlovskul hos faster/moster/mormor beroende på vad som är aktuellt. Den här gången var det några av mina brorsors barn som hängde här i ett par dagar. Jag känner livet i mig i sällskap med barn och tycker det är så roligt! Och utmattande, jag måste gå och lägga mig tidigare än vanligt, hahaha! Min yngste brorson går i förskoleklass och är sålunda sex år gammal. Hans kommentar var så gullig: ”Jag önskar jag var pensionär, Monna. Då skulle jag komma till dig varje dag.” Hoppas att han verkligen hittar glädjen i skolan snart, för det känns jobbigt att ägna 60 år att längta efter att få ledigt.

Vi hade hittat ett roligt sätt att använda vanliga pärlplattepärlor för att göra ursnygga armband. Här finns tipset för dig som kanske också vill testa. (Sätt på fläkten, det osar lite om den smälta plasten.) Det var på sin plats att hälsa på farbror som var på bygget och fixade ett inbyggt skafferi (oj, det blir fint) och bjuda in kusinerna till nästa dags aktiviteter. Resten av dagen var det full fart, mest i den snygga kojan i soffan (på bilden agerar kuddarna gömställe). Vi avslutade kvällen på klassiskt sportlovssätt, nämligen att titta på film. Den här gången blev det Trassel, en historia med många mörkt psykologiska fenomen att fundera runt för vuxna, men som också barnen verkligen gillade.

Nästa dag anslöt tre av kusinerna (fast storebror pluggade mest till sitt uppkommande körkortsprov, han är mycket ambitiös) och vi var nere på isen vid campingen, ritade roliga vikgubbar, trädde fler armband, hade skattjakt i ladan, löste kluringar, lekte kurragömma, spelade Blokus och så var det pannkaksfest. Tre vuxna karlar och fyra barn åt upp plättor och pannkakor för nästan 12 portioner. Bra jobbat! Vi hade värsta pannkaksbuffén som serverades till. Saknar du något i följande lista: hjortronsylt, hallonsylt, färska jordgubbar, vispad grädde, vaniljglass, sirap, socker, banan, hasselnötskräm? Kanske hade ungarna inte så mycket chans att öva på ängsligheten, för jag ville inte att de skulle gå så långt ut på isen, men jag hade iallafall kul! Tankarna går till alla lovdagar ensam med våra barn och jag inser att jag inte är fullt lika tråkig som jag ibland beskyller mig för att vara. Framförallt gillar jag att leka själv, något som jag liksom missade i ganska många år. Fram för mer skratt i tillvaron och färre rynkor mellan ögonen!

Continue Reading

Ditten och Datten

Tankar om tiden.

10 kommentarer

Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.

När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.

Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!

Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.

Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.

När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.

Continue Reading

Ditten och Datten

En dag i flytt-tagen.

10 kommentarer

5.30. Dagen började i Mörtfors där vi hade sovit över för att inte behöva åka så långt. Maken tog första sträckan fram till sitt uppdrag. Jag höll sällskap (=höll låda), bloggade och vilade. När maken hoppat av körde jag vidare till Nynäshamn. Jag kom fram lagom till lunch och satte mig för att sticka i väntan på sonen.

Så småningom kom sonen med lånad bil och släp fyllt av ”fem möbler”. Syrran och svågern har lånat ut ett arbetsrum till temporär förvaring innan sonen flyttar till nytt boende 1/3. Kl. 14.40 var det dags att käka lite lunch och planera för nästa etapp. Hahaha, vad är det som gör att alla missbedömer hur mycket grejer man har innan en flytt? ”Det är bara några kassar och lite städning”, fick jag höra en gång då jag skulle vara med och hjälpa en bekant i flytt-tagen. Hon kunde ”tyvärr” inte bära något och var tvungen att ge sig iväg just när jag skulle ta hand om ”lite städning”. Inget var fixat, så jag stod där och fick sköta en hel flyttstädning själv. Plus att det var en hel bil full av grejer (”några kassar”) som skulle köras bort. Av mig, som ju hade bil. Det var sista gången jag lånade ut mig själv till något dylikt utan att kräva en ordentlig lista och ställa vissa krav på vad som skulle vara avklarat vid min ankomst. Denna flytt hade dock bättre förutsättningar. Jag visste precis vad som gällde för dagen och hade räknat med förseningar då jag varit med förut.

15.14 Willys i Nynäshamn har haft sådan otur de senaste månaderna! Igår hade de stängt för misstänkt gasläcka, för några månader fick de slänga ALLT från sina kylar och frysar efter ett strömavbrott.

16.39 Dagens bedrift var att köra i Stockholm i rusningstrafik utan att förlora förståndet. Sonen lämnade släpet på Lidingö och kom sedan för att återlämna bilen där jag stod och väntade. Han hade nämligen lånat den av sin kompis. Denna utsikt har vännen då han stiger ut från sin port. Sveriges vackraste byggnad, Konserthuset. Även mycket aktiva parkeringsvakter. Det är förståeligt, djungelns lag gäller annars lätt i liknande omgivningar.

17.57 Än så länge hade vi mycket energi. Första rummet och skåpen i hallen klara! Sonen fokuserade sedan på badrummet medan jag tog köket.

21. 07 Jag har som mål att aldrig lämna en bostad i sämre skick än att jag hade varit nöjd om jag precis stigit in. Denna studentlägenhet hade mycket övrigt att önska från början. En hel del grejer var fräscha då sonen och hans kompis flyttade in, men renoveringsdetaljerna var taffligt gjorda. Färgstänk överallt, silikon som inte avslutats snyggt och lite annat smått och gott. Dessutom undrar jag över golvet i rummet här ovan – det hade aldrig blivit godkänt i en inspektion?! Och listerna? Alltså… Men vi jobbade på. Jag hade blivit ombedd att ta med min superarsenal av städprylar, men tydligen hade jag glömt skrapan hemma. I ett av skåpen fanns rester efter dubbelhäftande tejp kvar. Jag nöjde mig inte med ”fast den satt där då vi flyttade in”, utan skrapade på med en kökssil. Det gick utmärkt.

00.12 Maken anlände strax efter 21 och kämpade på med kalkavlagringar i duschutrymmet. Vi städade och städade alla tre och var klara vid midnatt. Då var jag nöjd. Herrarna lät hälsa att ingen lägenhet på Körsbärsvägen någonsin lämnats i bättre skick. Ska man nöja sig med halvdant för att det är vad alla andra gör? Jag vet inte, jag. Somliga krav ruckar jag inte på. När vi var klara tyckte vi att det kändes rimligt att äta i vårt hungriga och nu ganska utmattade tillstånd. Burger King betjänade Foodora-bud och oss med nyfriterad ”mat”. Sådan ”mat” har nog aldrig smakat så gott!

1.43 Vi höll på att inte komma ut ur stan eftersom alla tunnlar var stängda, men med en make som studerade taxikartor för att lära sig stans logik då han började på KTH för närmare 35 år sedan behövdes ingen GPS. Så småningom kom vi ut på väg 73 och delade den med ett fåtal nattsuddare. När jag väl satt på trappan och borstade tänderna med stirrande blick kände jag mig väldigt nöjd med dagens insats. Jag somnade ovaggad! Och det var den dagen.

Continue Reading

Ditten och Datten

I jämförelse med vem då?

5 kommentarer

Igår eftermiddag åkte jag hem till mammas tvillingsyster och hennes man. Vem jag är idag går inte att förklara utan att blanda in min moster och morbror. De har varit viktiga för mig på så många olika sätt och jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Min syrra (en dag ska jag ge alla mina syskon permanenta alias) har påbörjat ett fantastiskt projekt som jag berättat om här redan. Hon hittade en tom ”mormor och morfar berättar”-bok som hon köpte till lillastesysters barn för att de ska lära sig om sin mammas föräldrar och den uppväxt de hade. Syrran hade redan intervjuat Far med de flesta av frågorna i boken, men det fanns hål i mammas svar. Nu fick moster chans att fylla i dessa hål. Berätta om stränga småskolefröken Nyman som älskade vår mamma Elin och Kent-som-bor-i-Rödeby-om-han-fortfarande-lever, så till den grad att hon tydligen hade dessa elever framme hos sig mest hela tiden för att de var så duktiga. Intressant minne som jag undrar hur mycket det är påverkat av min mosters upplevelse av skolan. (Och precis hur mycket tid fick de här två eleverna egentligen tillbringa framme hos fröken? Var det ett minne som tagit större plats än vad de verkliga händelserna tog?) Mamma var en riktig plugghäst med näsan i böckerna mest hela tiden. Moster berättade att hon bara såg sin far bli riktigt arg en gång i sitt liv. Det var då alla skulle hjälpa till där hemma, men vår mamma inte gick att finna någonstans. Hon hade stuckit från sina förpliktelser och mormor hade stormat ut till morfar där han satt och jobbade i garaget för att få hjälp. Alla letade tills de hittade mamma med en bok under en filt. Hahahahaha! Underbart ju, och jättekul att min intervjuande syster gjorde exakt detta under sin barndom.

Angående den där kommentaren om hur mosters minne såg ut om flera personer hade fått ge sin version… Mamma och hennes syster är tvåäggstvillingar. De föddes olika som natt och dag, till utseende, sinne, personlighet och allt annat man kan tänka sig. Mormor hade uppenbarligen problem av något slag, för något hon ägnade sig åt var att trycka ner människor genom att lyfta deras svagheter i jämförelse med någon annans styrkor. Detta gjorde hon regelbundet både med sina barn, barnbarn och ingifta och var extremt skadande för självförtroendet. De dagar jag känner mig förlåtande så tänker jag att mormor väl gjorde så för att peppa och motivera, men sanningen är att jag tror att hon gillade att trycka till folk. (Sorry, mormor.) Både mamma och moster hade fantastiska förmågor som deras far uppmärksammade, men det räckte inte och påverkade dem tyvärr mycket. Både i relation till varandra och gällande sin självbild. Det var nog tur att deras skolvägar delades då de gick i femman så de inte längre behövde jämföra sig själva med den andra bland skolvänner och lärare. Min mosters betyg var inget att hänga i julgranen. När hon sökte jobb på sjukhuset tittade läkaren som var ansvarig för anställningen på betygen och uppmärksammade detta. Sedan läste han hennes fina rekommendationer från då hon jobbat på bageri och som barnvakt. Där stod det om hennes fantastiska ordningssinne och så fick hon jobb på röntgenavdelningen som ansvarig för röntgenbilder och arkivering. Perfekt! Jag tror att det är just detta förhållande vi ska ha till våra styrkor och svagheter. Lyft styrkorna, låt dem blomma och leda dig på vägen. Låt detsamma gälla personerna du har runt omkring dig. Uppmärksamma, stötta, uppmuntra och heja på! Må alla ungdomar bli anställda av läkaren som struntar i dåliga mattebetyg och uppmärksammar det exemplariska ordningssinnet. Och sluta jämföra dig med alla andra. Våga blomma ut i dina styrkor och våga bryta ny mark om du inte hittat dem än.

Continue Reading