Idag vaknade vi till en regnig och gråtjock morgon. Så här ska det se ut hela den närmaste veckan. Vattenmagasinen fortsätter fyllas på ute medan vi simulerar vårsol genom lysrören i vårt lilla ”låtsasväxthus” här inne. Jodå, fler fröer tittar upp. Nu har purjon givit sig till känna och ett fåtal av praktvädden har också kommit upp. Snart är det dags att ge basilikaplantorna sina egna, lite större krukor och då jag stryker över dem luktar det Italien på hela övervåningen! Ljuvligt. Thaibasilikan ser lite ranglig ut, men det ger sig väl. Jag vill förså fler blomfröer, men måste ju få plats. Det blir nog kallsådd av dem utomhus istället. Maken har börjat gräva ner plintar till det provisoriska kallväxthuset (som kanske blir mer permanent än jag tror) och trots att jag helst vill bädda ner mig i sängen igen p.g.a. kylan inser jag att perioden som planttant är igång. Andra tänker Beach 2023, jag tänker på rabatter, dahlior, lökar och om jag inte ska satsa på en omgång Early Puritan-potatis till midsommar. Andra kan, så varför inte jag? Dagens stora projekt handlar om att ge de överlevande pelargonerna ny jord runt fötterna. Har bestämt mig för att inte toppa dem förrän de vaknat till liv lite, även om det innebär att de blir lite senare i blomningen.
Igår hade jag möjlighet att hänga med min väninna. Vi har haft konceptet ”syjunta med mat” igång så många gånger att det nu är en regelbundet återkommande aktivitet. Jag fick agera stickcoach gällande ett nytt projekt och hann själv färdigställa en strumpa. Själva maten var synnerligen god. Klassisk köttgryta med kött så mört att det föll sönder och morötter sådär fyllda av inkokad smak. Mums.
Det sociala livet fortsatte framåt kvällen. Brorsans hyresgäster har blivit hela familjens vänner. Nu var det dags för tjejkväll med gott att knapra på och jacuzzi under stjärnorna i Bredavik. Allt var så fint förberett och jag kan intyga att Allerums ostar håller hög klass! Ost och honung är en kombination som lämnar vackra drömmar efter sig.
När det var dags att gå hem kunde jag knappt gå på mina fotsulor! Russinfötterna var snarare ”hela överhuden ligger veckad i flera lager på grund av osmos” och jag kan inte komma ihåg att det brukar göra så ont. Idag ser fötterna dock ut som vanligt igen, så det var väl bara jag som (dessvärre) inte längre har erfarenhet av timmar i varmt vatten. Det är dags att fylla på med mer vatten och ta itu med rötter, jord och kladdkaka. (Gäster ikväll. Eftersom vi älskade ploppkladdkakan blir det repris. Den blir verkligen snäppet godare om den får stå lite, även om den är god varm också. Tips, tips!) Ha en fin helg, hör du! Ta hand om dig själv.
I fredags flaggade jag för kålpudding här hemma. Maken frågade om vi inte kunde göra kåldolmar tillsammans istället eftersom han tycker det är snäppet godare. Visst, att laga mat tillsammans är trevligt då något lite mer tidskrävande står på menyn. Mellan annat fix lade vi därmed in en riktig husmanskostklassiker. Mitt bästa tips är att skära bort stocken på vitkålshuvudet innan det stoppas i kokande vatten. Då kan man plocka bort lager på lager i takt med att de lossnar. För övrigt följde vi Vår kokboks klassiska recept. Inga konstigheter alls, kom bara ihåg att riset måste vara färdigkokt innan man drar igång resten av förberedelserna.
Titta, vilka fina små dolmar! Blandfärs var på extrapris på ICA i veckan, lök har vi kvar från vår egen och vitkålshuvudet inköptes till ett rent vrakpris för några veckor sedan. Det här är lyxmat med bra ”bang for the Buck”. Det kostade helt enkelt mer tid än pengar att tillaga dessa läckerheter.
Vi körde en omgång i gjutjärnspanna med lock på spisen medan ett gäng kördes i ugnen. Som du ser blev det lite olika yta på dem. Jag tyckte båda smakade precis lika gott, men de som gått i ugnen hade en rent estetiskt mer tilltalande yta. ”Hälsans år” kanske inte förordar socker i maten, men jag tog lite försiktigt sirap på för att inte gå miste om den typiska smaken. Tyckte faktiskt det blev jättegott trots väldigt lite sirap.
Framåt eftermiddagen tog jag mig till Fredrikskyrkan för en konsert som jag sett fram emot länge. Ljuset spelade så vackert i det välvda taket medan kyrkan fylldes till sista plats. Jag satt med några körvänner och pratade om ditt och datt, livets djup och rena oegentligheter. Att vänta tillsammans med någon är betydligt roligare än att vänta själv.
Programmet var fint på papperet, ännu bättre i verkligheten. Kör, orkester och solister bjöd oss på en stunds högklassig njutning. Jag tänkte på hur lilla Sara Jefta (dotter till min orkesterdirigent under tonåren) spelade mössan av alla redan då hon var en tvärhand hög. Hennes sätt att hantera fiolen, med en sådan självklarhet och mjukhet, var fantastisk att få uppleva på nära håll. Egentligen vill jag inte plocka ut någons insats, det var helheten som gjorde denna konsert så fantastisk.
När sista tonen klingat ut och publiken gett sina stående ovationer kändes det viktigt att tacka alla vänner och bekanta som varit inblandade. Uppfylld av glädje och endorfiner ut i öronen tog jag mig ner till syrran där det överlämnades kåldolmar och ”rapport sedan sist” innan vi hoppade i jacuzzin. Att sitta där i timtal under en stjärnklar himmel var ljuvligt! Jag uppskattar verkligen ett bad, det är något av det bästa jag vet. En dag kanske det blir ett badkar igen, vem vet? På väg hem i bilen hann jag nästan lyssna klart på Annie Ernaux Kvinnan (Min far var jag redan klar med) och snart är jag redo inför bokklubben då det är dags om en vecka. Min far var en överraskande fin upplevelse, jag verkar inte alltid vara överens om Nobelkommittén som väljer världslitteratur. Jag är glad att jag fick göra Ernaux bekantskap och ser fram emot att kanske läsa något mer av henne. Ja, och det var den lördagen. Fast när jag kom hem lyssnade jag ikapp på andlig spis och förundrades över min duktige brorson. Balans i livet där allt som känns viktigt för mig fått plats – vilken ynnest!
Här hemma fortgår livet medan en torr krans på dörren påminner om dagar fyllda av energi, snö och skidor. Jag börjar längta efter att ställa upp dörrarna för tvärdrag, storstäda i varje vrå, tvätta fönster och skura verandan! Det är allt annat än städat här hemma. Det är inte rörigt, men det är inte RENT. Det känns som när jag stoppar ner handen i handväskan och möter en kletig Läkerol som någon gång trillat ur asken och sedan grottat in sig i fodret med hjälp av luftfuktigheten. Först ska det dock bli mer vinter med lite fler minusgrader. Jag ska däremot försöka få fler fröer i jord, så visst är våren i startgroparna!
Igår eftermiddag kom vår tyska bonusdotter på besök. Hon har fortfarande pojkvännen kvar i stan och de får sitt distansförhållande att funka riktigt bra. Till sommaren blir det studenten för den unge herrn och försiktiga framtidsplaner innehåller ett liv tillsammans på lite närmare håll. M går en gymnasieinriktning med mycket pedagogik och psykologi, så vi har många spännande samtal!
Det känns kanske lite överflödigt att lägga upp en bild på en prinsesstårta, men precis som jag berättade igår stod ”massipantåta” på bjudmenyn jämte urgod kycklingpaj (utan paprika, vägrar 130 kr/kg). Här på ön bjuds inte marsipan som man ska kavla ut själv, utan man får nöja sig med färdiga lock. De är aldrig särskilt fina, utan lite randiga och ofta blir det hål i ofrivilligt gjorda veck. Så var det till exempel igår, så jag fick uppfinna en lite märklig dekoration för att täcka för grädden i revan. Smaken var det dock inget fel på! Lätt botten (till just tårtbottnar funkar glutenfritt mjöl perfekt), hallonsylt som vunnit Bäst i test (ICA), gräddig vaniljkräm och fluffvispad grädde! Jag ser fram emot dagens rester, för precis som det brukar bli med grytor är prinsesstårtor mycket godare dagen efter.
Torsdagkvällar bjuder på körsång och Karlskrona i kvällsskrud. Gårdagens repetition var intensiv, men i vanlig ordning så livgivande! Vi gnider och gnetar just nu. Poulenc är inte helt lätt att ta sig an, så vi får öva mycket hemma på egen hand med stämfiler. Det är ändå roligt att se hur utveckling sker även för en gammal tant som jag. Sådant som kändes svårt för ett halvår sedan känns nu mer självklart och betydligt lättare. Att våga lita på sig själv och sin tonsäkerhet kräver jobb och en viss våghalsighet. Som vår kördirigent brukar säga: ”Hellre högt och fel, för då kan man göra något åt problemet”. Efter musiken blev det Annie Ernaux i lurarna. Till nästa bokklubbsmöte ska vi läsa Min far och Kvinnan. Jag är nästan klar med den första och har verkligen gillat vad jag hört så här långt. När det gäller Nobelpristagare är jag ibland lite försiktig i min förväntan eftersom alla verkligen inte bjudit på särskilt fantastiska läsupplevelser.
Uttorp i vårvinterskrud, Östersjön lite lagom inbjudande och en god vän i lurarna. Tänk att jag kom iväg på den där långpromenaden trots allt. Det satt långt inne, men jag är så tacksam över att det blev av!
I veckan fyllde min fine brorson 18 år. Jag kommer ihåg då han kom, så efterlängtad då hälsan satte lite krokben för barnafödande under några år. Storebror, vid det laget fyra år gammal, var stolt som en tupp och bebisen var väldigt, väldigt gullig. Han är fortfarande gullig, men mest cool, ambitiös och omtänksam.
Tacos är alltid jättegott och efterrättsbuffén efteråt var värdig vilken finfräsarfest som helst. Jag älskar att barnen i familjen är så involverade i förberedelserna. Snygg tårtdekoration, till exempel!
Må alla önskningar slå in!
Lillasyster och bästa vännen ser ut som tvillingar och älskar båda smink och enhörningar.
Dockhuset som lillasyster och hennes mamma har byggt upp är helt fantastiskt!!! De har byggt egna möbler och hittat fyndiga inredningsdetaljer på second hand. Nu har vi bestämt fastersdejt för att kanske kunna sy lite kläder till de inneboende också.
Jag såg inte alla mellolåtar, men den sista såg jag två gånger då Loreen fick köra repris på sitt uppträdande efter något slags klimatstormning av scenen. Carola ville jag dock inte missa. Hon är något alldeles eget och sopade banan med alla. Jag tror att årets turné som firar fyrtio år som yrkesaktiv artist kommer bli väldigt sevärd. Hon har delat upp sin musik efter fyra olika genrer: gospel, pop, rock och musikal. Varje konsert har sitt eget fokus. Kul idé tänker jag!
Igår fick jag hämta ett paket som varit på väg i postgången under lång tid. Tydligen strejkas det både här och där, inte bara i syrrans Skottland… Det var så roligt att öppna! De små lunchpåsarna ska sparas till kommande julpyssel, men boken i paketet är redan öppnad och genombläddrad! För flera år sedan började extrasyrran i Tyskland ett projekt till sina barn. Hon ville gärna att de skulle lära sig lite svenska och mer om vår familj och bad alla svara på några frågor. Detta projekt utvecklades i takt med svaren till något betydligt större och nu är resultatet här: en fantastisk bok med otroligt mycket kärlek. Alla syskon med familjemedlemmar har fått bidra med berättelser om sig själva, men vi har också haft möjlighet att berätta om varandra på ett sätt som gör en glad in i hjärteroten.
Jag känner ofta att det finns stor variation i ambitionsnivå när det gäller skolan i Sverige och i Tyskland. Det här är ett helt fantastiskt konstkort som är tillverkat på en bildlektion av den tyske systersonen. Jag står förundrad och funderar på hur kortet bäst ska kunna glädja alla som kommer hit på besök. Visst är det vackert?
Sedan jag var liten själv har jag älskat bebisar, småbarn och lite större barn också för den delen. Jag kan inte längre klargöra för mig själv om detta beror på att jag hade så många småsyskon att jag fick intala mig själv att de var roliga att hjälpa till med för att kunna hantera mitt liv bättre, eller om jag faktiskt bara gillar att hänga med barn. Det lutar åt det sistnämnda. Jag vet många som har varit nödda och tvungna att tillbringa mycket tid med småbarn, men som inte tyckt bättre om dem för det.
Jag kan inte säga precis vad det är som gör att jag gillar det yngre släktet, men min fascination för kärnan i att vara människa tror jag har mycket med det att göra. Finns det något mer spännande än att titta in i ett litet barns ögon och börja kommunicera? Somliga får man gå mycket varsamt fram med, andra härjar orädda fram och möter andras blickar med rakhet. Du kan inte lura ett barn att tycka om dig, utan får förtjäna deras förtroende. Vuxna människor är både bättre på att dölja i ena änden och manipulera i den andra, med småbarn får du paketet oredigerat.
Min lillastesyster kom till världen bara knappt fyra år innan det var dags för mig själv att bli mamma. Det påverkade definitivt min relation till henne och egentligen tror jag inte det var förrän våra föräldrar var inne på sina upplopp som hon känslomässigt på riktigt blev min syster istället för ett syskonbarn. (Med det kan jag tala om att jag ÄLSKAR mina syskonbarn och verkligen försöker lägga manken till för att skapa egna relationer med dem alla.) Alla våra tre barn har henne till sin idol och hon är definitivt en storasyskonfigur för dem. Tänker att det finns några basala människokunskaper som alla borde tillskansa sig innan de tar sig an vuxenlivet: hur man tar hand om ett litet barn och hur man tar hand om någon som blir liten på nytt. Att se alla lager, få uppleva ödmjukhet inför livscirkeln och se vikten av alla åldrars betydelse ger en extra dimension till livet. Jag tänker att jag mycket hellre hade haft min 30-åriga syster till psykolog än vilken 50-åring som ägnat vuxenlivet åt självuppfyllelse som helst. Jag menar att det är mycket viktigt att lära sig förstå sig själv, men i dagens samhälle fokuseras så mycket på jaget att det lätt slår över till egoism och fullt fokus på rättigheter. Min övertygelse är att vi blir helare jag om vi förstår helheten och vår roll i samspelet med andra människor, och då får vi också förståelse för vad som är de mänskliga skyldigheterna. (Var finns förresten listan på dem?)
Jag kommer så väl ihåg den här stunden. Det hade på riktigt gått upp för mig att livet var för evigt förändrat. Jag hade den stora turen att få uppleva den där känslan som väl alla drömmer om, men som faktiskt inte infinner sig alla gånger då den nyfödde ligger där på magen. Jag kände mig alldeles översköljd av kärlek och tyckte att den plirige lille mosige killen på min mage var det vackraste jag sett i hela mitt liv. (Maken höll på att svimma då han först trodde det var något fel på lillens huvud – ett nyfött barns skalle får ju ofta en lite konformad form.) Det var här jag fattade att det fanns en kärlek kvar som jag inte riktigt hade förstått kraften i, den mellan mor och barn. Att denna kärlek också öppnade upp för starka känslor åt andra hållet var kanske inte lika väntat. Att vara mamma har bjudit mig på mina bästa stunder, men också mina svåraste. Jag förstår den oro min mamma kände för alla sina barn och barnbarn, men min väg att gå har blivit att försöka ge barnen styrka att hantera svårigheter. Livet blir inte lättare för att deras mamma också är ledsen eller känner sig tyngd över samma problem som de ska hantera. Men det är en fundering för en annan dag.
Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.
Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.
Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…
… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.
Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.
Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.
Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!
Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!
När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.
Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!
De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:
Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?
Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.
När svärmor fyllde år fick hon en upplevelsepresent: en dag i Göteborg med Peter Mattei-konsert och övernattning. Jag hade den stora glädjen att få följa med och det är jag glad för! Eftersom jag knappt har något förhållande alls till Göteborg medan svärmor varit där massor både med jobbet och privat var hon en perfekt ciceron.
Vi började med att checka in på Göteborgs äldsta hotell, Hotel Royal. Där gäller självständighet, riktiga rumsnycklar och atmosfär, men också sköna sängar, fräscha badrum och en fantastisk service. Vi tog ett tåg som skulle ge oss goda marginaler om det blev tågstrul. Detta gav god tid att utforska stan innan det var dags att bege oss till Stenhammarsalen.
Saluhallen var så otroligt mysig och jag blev så sugen på att leka kulturtant och köpa lyxig plockmat med mig hem till min våååååning. God ost må lukta rutten strumpa, men jag bortser gärna från det när jag ser en sådan här disk. Mums! Vi begav oss dock vidare efter att svärmor hade plockat upp en cappucchino att ta med.
Promenaden på stan var väldigt trevlig. När solen skiner är detta en charmig stad trots allt. Vi gick in på Alvhem och oh:ade och ah:ade över allt fint, men klarade att inte köpa med oss något. Jag blev dock sugen på att ljusa upp lite mer här hemma. Inte vitt, men lite lättare. Tror mest det är vår ruskigt nedsuttna och urblekta soffa som drar ner känslan i vardagsrummet. Nu är också adventsljusstakarna borta och med det blev hela nedervåningen lite mer dassig. Extraljus behövs under den här tiden på året!
Svärmor insisterade på att bjuda på räkmacka på Heaven 23. Jag sörjer icke detta faktum. Se, det var en räkmacka som hette duga! Den var gigantisk. Min var dessutom byggd på ett riktigt gott glutenfritt bröd som gav mersmak. Den picklade rödlöken var verkligen pricken över i:et och ingenting jag själv hade kommit på.
Även här var servicen perfekt! Så trevlig personal, och vilken härlig lokal dessutom! Vi fick det perfekta bordet med direkt utsikt över solnedgången.
På ett sådant här ställe hjälper det att inte vara höjdrädd gissar jag. Jag älskar att se livet hända som i en miniatyrvärld på det här viset. Det känns alltid hoppfullt. Kanske det kan liknas vid något slags eskapism, men då får det väl vara så. När vi hade delat en crème brulée och njutit av ”Göteborg by Night” var det dags att packa ihop och bege oss till Konserthuset och Stenhammarsalen för den underbara konsert jag delat med mig av. Fram för mer Göteborg och Peter Mattei i livet! Vi åkte från Karlskrona 9.42 på onsdagen och lämnade Göteborg 10.04 på torsdagen. Tänk ändå vad mycket man kan hinna på en dag. (Tågresorna gav såklart spännande samtal och så blev det en del stickat och läst för oss båda. Fram för mer tåg Då Det Funkar också.)
Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.
På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.
Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.
Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.
Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.
”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!
Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.
Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.
