familj – Sida 24

Hur skriver du din livsberättelse?

29 januari, 2023 2 kommentarer

Igår tittade jag på klockan exakt 6.23. ”Är det mollon nu, Monna?” Jo, det var det ju. Morgon, alltså. Det gick inte att förneka. Det var lite kyligt i sovrummet och varmt under duntäcket, men jag och han-som-älskar-frukost skuttade upp och vips, så var den dagen igång. Vi hjälptes åt att fixa eld i vedspisen. Han var mest moraliskt stöd, men sådant ska icke förminskas. Jag undrade om han kunde tänka sig att vänta lite med frukosten tills storasyster hade kommit upp, men han höll förståeligt nog på att svälta ihjäl och fick därmed en banan att stilla systemet med. Vi gjorde det ena och det andra, som att stoppa tvätt i tvättmaskinen, bygga om vardagsrummets hoppborg/hinderbana och ifrågasätta varför vårt hus är så litet när man faktiskt skulle behöva bygga några rum till.

Med ljus som detta och två barn med skutt i rumpan fanns det bara ett alternativ till aktivitet. Ut! ”Måste vi ut?”, frågade storasyster. Nej, visst finns det många måsten i världen, men att gå ut är väl inte direkt något sådant. Jag sa att jag vet att hon helst håller sig inomhus, men lovade att vi inte skulle vara ute så länge om det var helt outhärdligt. Lager på lager till denna för oss för denna vinter ovanliga dag med minusgrader och en kall fläkt om öronen.

Alltså, hur vackert var inte ljuset? Jag njöt verkligen, men passade också på att fånga det på kameran. Tycker det ser ungefär ut som jag minns det, men ändå gör det sig inte riktigt. Det här gick direkt in i hjärtat! Vi laddade upp fågelmataren riktigt ordentligt! Det är fågelräknarhelg (Häng på du också!!!), så det kändes extra viktigt att våra matgäster hade ett ordentligt smörgåsbord att välja ifrån. Själva fortsatte vi mot…

… Andréns bageri. Aktiviteten var kanske inte lika myrstacksliknande som alla morgnar om sommaren, men roligt ändå att de har många kunder om lördagarna då de har öppet resten av året. Doften där inne i den lilla butiken är obeskrivlig. Är det någon gång jag saknar bröd och mjöliga bakverk är det väl just då jag befinner mig där. Mestadels står jag för bakandet själv, men det här är en upplevelse som tillhör barndomen. Jag vet att varken vaniljbullarna vi köpte till fikat eller de kanelbullar som barnen fick bara för att de följde med (Hur kunde jag glömma?! Eller trodde jag kanske att de hade slutat med detta?) tillhör någon önskvärd matpyramid, men livet består icke av måsten allena.

Utflykter till Uttorps naturreservat tillhör dock de måsten som tillhör en lycklig Sturkö-barndom. Om man kan krossa is precis överallt är det extra härligt. Inte bara jag har en inneboende iskrossar-gen. Det är något i ljudet som är extremt tillfredsställande, förutom om man befinner sig på öppet vatten där man räknar med att isen ska bära en.

Storasyster letade konstmaterial och hackade fram diverse isskulpturer. Det visade sig vara svårare än vad man kanske tror, men icke desto mindre roligt.

Andra roade sig med att ”skridska” på alla isfläckar som var tillräckligt stora och genomfrusna. Vi lekte också skeppsbrott och skurkar som inte hittade till öde öar, galopperande dillesaurier jagade oss över den snåriga marken. Just igår var de dock förkylda, så de kunde inte riktigt känna doften av oss skrämda och flyende människor. Vilken TUR!

Det var naturligtvis inget av barnen som gav upp när vi väl var ute. Nej, till slut var det jag som hade frusit fingertopparna av mig trots dubbla vantar och jag lockade med brasa, inomhusfika och roliga spel. Phu, tur att de hakade på! Vi skulle även förbereda lunch till pappan som var på ingång. Pannkakor, plättar och ugnspannkaka var önskat, jag lyckades omförhandla till enbart pannkakor och plättar. Vi övar på att laga mat och baka varje gång de är här. Är det något jag och maken kan erbjuda nu när vi inte själva är småbarnsföräldrar är det tiiiiid, att saker och ting får ta den tid det tar. Nog skämmer jag bort, men mitt stränga storasysterjag har icke försvunnit. Jag gillar ordning och reda i hur man behandlar andra människor och för sig i sitt sammanhang, mat- och sovklockan ringer på bestämda tider, men jag bryr mig inte längre om ifall det blir hur stökigt som helst i leken. Däremot kommer ingen undan att städa när det är klart!

När pappan kom blev han invigd i det nya favoritspelet SET. Vilken hjärngympa! Se, det här måste vara mer demensförebyggande än vilket korsord som helst. Kul att se storasyster briljera. Lillbrorsan aka pappan blev lika imponerad som hjärnutmanad. Undrar just om inte detta spel dyker upp i ett annat hushåll den närmaste tiden.

Det blev så tyst och tomt när gästerna dragit sig hemåt. Jag tog tag i den spännande högen jag fått av svärmor och bläddrade i tyska magasin och googlade på mönster passande chenillegarnet som hon fått så mycket över av. Jag blev jätteglad över stoppsvampen som hon hade hittat och ser fram emot att få använda den alldeles snart!

De senaste dagarna har jag då och då lyssnat på ett gäng Tony Robbins-föreläsningar, en serie han brukar hålla i början av varje år. Jag orkar inte riktigt med hans stil, men samtidigt är det väl något i den supermegaamerikanska nidbilden som jag känner mig hemma i. Dessutom kände jag verkligen att jag behövde en push framåt. Förnöjsamhet i all ära, men jag känner att jag inte bara är nöjd, utan också saknar lite driv. Kanske har jag fått tag i vad som behövs för att börja nysta i vad det är som är roten till det. Jag har bra koll på varför jag mår så bra som jag gör jämfört med, säg, 10-15 år sedan. Det går inte att förklara på något enkelt sätt, men delvis skriver jag idag min livsberättelse annorlunda. Jag lyssnar på hur människor pratar om sina liv på ett helt annat sätt än jag gjorde förut. Det har naturligtvis att göra med min nuvarande yrkesroll, men beror inte bara på det. För att leka Tony Robbins vill jag dela med mig av de frågor som verkligen förändrade mitt sätt att se på livet:

Är du på väg från något i ditt liv som inte känns bra, eller är du på väg mot något som är bättre än det du har idag? Och vad är du tacksam för just nu, i denna stund?

Den som alltid är på väg bort kommer aldrig att bli nöjd. Det finns hur mycket som helst som är dåligt i de flestas liv. Har en motgång överkommits så finns det med säkerhet en ny som kan ta dess plats. Så hur skriver du din livsberättelse? Handlar den om allt dåligt som hänt, eller handlar den om det du lärt dig/de människor som betytt mycket för dig/stunder av lycka etc.? Det tåler att tänkas på.

Ditten och Datten

Göteborg på en dag.

21 januari, 2023 2 kommentarer

När svärmor fyllde år fick hon en upplevelsepresent: en dag i Göteborg med Peter Mattei-konsert och övernattning. Jag hade den stora glädjen att få följa med och det är jag glad för! Eftersom jag knappt har något förhållande alls till Göteborg medan svärmor varit där massor både med jobbet och privat var hon en perfekt ciceron.

Vi började med att checka in på Göteborgs äldsta hotell, Hotel Royal. Där gäller självständighet, riktiga rumsnycklar och atmosfär, men också sköna sängar, fräscha badrum och en fantastisk service. Vi tog ett tåg som skulle ge oss goda marginaler om det blev tågstrul. Detta gav god tid att utforska stan innan det var dags att bege oss till Stenhammarsalen.

Saluhallen var så otroligt mysig och jag blev så sugen på att leka kulturtant och köpa lyxig plockmat med mig hem till min våååååning. God ost må lukta rutten strumpa, men jag bortser gärna från det när jag ser en sådan här disk. Mums! Vi begav oss dock vidare efter att svärmor hade plockat upp en cappucchino att ta med.

Promenaden på stan var väldigt trevlig. När solen skiner är detta en charmig stad trots allt. Vi gick in på Alvhem och oh:ade och ah:ade över allt fint, men klarade att inte köpa med oss något. Jag blev dock sugen på att ljusa upp lite mer här hemma. Inte vitt, men lite lättare. Tror mest det är vår ruskigt nedsuttna och urblekta soffa som drar ner känslan i vardagsrummet. Nu är också adventsljusstakarna borta och med det blev hela nedervåningen lite mer dassig. Extraljus behövs under den här tiden på året!

Svärmor insisterade på att bjuda på räkmacka på Heaven 23. Jag sörjer icke detta faktum. Se, det var en räkmacka som hette duga! Den var gigantisk. Min var dessutom byggd på ett riktigt gott glutenfritt bröd som gav mersmak. Den picklade rödlöken var verkligen pricken över i:et och ingenting jag själv hade kommit på.

Även här var servicen perfekt! Så trevlig personal, och vilken härlig lokal dessutom! Vi fick det perfekta bordet med direkt utsikt över solnedgången.

På ett sådant här ställe hjälper det att inte vara höjdrädd gissar jag. Jag älskar att se livet hända som i en miniatyrvärld på det här viset. Det känns alltid hoppfullt. Kanske det kan liknas vid något slags eskapism, men då får det väl vara så. När vi hade delat en crème brulée och njutit av ”Göteborg by Night” var det dags att packa ihop och bege oss till Konserthuset och Stenhammarsalen för den underbara konsert jag delat med mig av. Fram för mer Göteborg och Peter Mattei i livet! Vi åkte från Karlskrona 9.42 på onsdagen och lämnade Göteborg 10.04 på torsdagen. Tänk ändå vad mycket man kan hinna på en dag. (Tågresorna gav såklart spännande samtal och så blev det en del stickat och läst för oss båda. Fram för mer tåg Då Det Funkar också.)

Ditten och Datten

En lördag med vind i håret.

15 januari, 2023 Inga kommentarer

Nu var det längesedan jag tog mig ner till naturreservatet för att möta Östersjön. Dagarna går in och ut ur ett gråmulet töcken, men emellanåt visar sig solen. Då gäller det verkligen att se till att möta den! Igår gick jag ner i trädgårdslandet och röjde bort lite ogräs (eh, konstigt att göra detta i januari, men det gäller att hålla det borta inför vårsådden). Maken kom sedan ut och höll mig sällskap på en promenad. Vi fick gå på befintlig väg eftersom det ju är så blött i markerna. Roligt att se att det var så många som var ute och njöt av den vackra naturen! Vi är väl fler som behöver tanka ljus där det står att finna. Sällan känner jag mig så lycklig som då vinden viner runt mig så mycket att håret trasslar ihop sig till en enda tuss. Vågorna gick höga och skummade då de mötte stenarna invid land.

På väg tillbaka till vägen från havet blev det äventyrslabyrint. Vi kryssade mellan grästuvor, stenar och stora vattenpölar och trots att fullt fokus behövde läggas på var fötterna sattes gick det samtidigt att njuta av den vackra himmelen som speglade sig i både små och stora vattensamlingar.

Väl hemma kom ett blomsterbud förbi med en helt underbar bukett som gjorde mig så glad! Jag fick flashbacks till Mammas sista år då det kom flera blomsterbud Varje Vecka. Jag har aldrig sett så många blombuketter i ett vanligt hem som då. Är ändå så glad att mamma fick njuta både av fina ord och stor tacksamhet för allt hon hade hjälpt människor med genom åren. Min syrra skrev att det nog var Mammas bortgång som försatte Postnord i så stora problem då de förlorade sin absolut största privatkund… Mina egna tulpaner och vitlöken verkar förresten ha klarat sig i det här årets väta, det ser i alla fall ut som att de flesta har kommit upp och fortsatt växa istället för att ruttna bort.

Av mormor Britta lärde vi oss att tulpaner mår bra av att stå på verandan över natten. De håller sig krispiga och fräscha längre om de får en liten köldbehandling då och då. Bara det inte är frysgrader… Eftermiddagen ägnades åt att fira vännen som fyllde 50, prata med faster i telefon, förbereda ett webinarium som jag ska hålla i, baka en paj, städa lite och elda i vedspisen. (Intresseklubben antecknar.) Jag fick frågan om vi aldrig kommer att flytta tillbaka till Stockholm igen, eller någon annanstans för den delen? Svaret blev att jag nöjer mig med att vara oändligt tacksam för vårt hem och leva som om detta är mitt sista boende, men samtidigt vara ödmjuk nog att inse att livet inte alltid kan styras och att situationer kan förändras. Kanske går det inte att bo kvar, kanske vill vi inte, kanske… Att leva i en oändlig rad ”kanske” ger upphov till helt onödig oro som inte tillför livet någonting. Jag är tacksam för här och nu, i all min otillräcklighet och ofullkomlighet. Inte trodde jag att detta skulle vara en känsla som skulle bli min, men så är det! Tack.

Ditten och Datten

Det här är också livet.

14 januari, 2023 Inga kommentarer

Morgonen började i blommornas förlovade land. Jag skulle på begravning för en släkting här i grannkyrkan och band ihop en bukett i vas. Vanligtvis binds liggande buketter till begravningar, men jag ville ha den så här, fräsch och full av liv. B gillade rosa och efter alla svårigheter hon behövt bära på genom livet ville jag komma ihåg den lilla flicka hon en gång var då hon sprang omkring här på ön. Då fick det bli den här färgen. Begravningsentreprenören blev lite förvirrad då jag kom med bukett och vas och allt. Det var en av mina gebort-vaser, jag tänkte att den kunde ha fått stanna med blommorna. Då vi gick ut från kyrkan mot gravsättningen fick jag den dock lite diskret i handen. Den tomma vasen som stod i en av urnorna utanför kyrkan var alltså min, om nu någon undrar.

”Roligt att se dig, tråkigt att det är i sådana här situationer det blir nu för tiden.” Maken tycker att det är märkligt att jag har full koll på mina sysslingar på mammas sida, men för mig är det helt naturligt. De fanns alltid med i olika situationer då jag växte upp. Tyvärr känner jag inte en enda av sysslingarna på Fars sida, vet inte ens vad de heter eller hur många de är. Jag antar att det är mer vanligt att det är på det viset. Igår slogs jag än en gång över hur konstigt det blir att höra någons liv presenteras som en inköpslista. Jag är glad att jag visste mer. Musiken var dock underbar!

Min moster och morbror följde med hem på lunch. Alltid lika roligt! Den perfekta bjudmaten med flera goda ostar kvar i kylen efter jul var ost- och skinkpaj. Blandningen av cheddar, präst och Västerbotten blev delikat. Julskinkans rester hade använts till annat, däremot funkade det utmärkt också med spillbitar av rökt skinka som skurits fint. Efter alla moln och regn kände jag att en promenad var mer eller mindre obligatorisk då solen var så generös med sitt kalla ljus. Det blev ingenting med skogsturen jag tänkt mig då stigen presenterade sig som rena gyttjan.

Tänk ändå, vilken skillnad det blir för själen så fort vi möts av detta! Jag som ändå inte lider av vinternedstämdhet känner stor förståelse för alla med SAD och hur svårt det måste vara att fysiskt och mentalt lida av det långa mörkret. Det märks redan att det har vänt, även om det på papperet inte är så stor skillnad på tiden med solljus per dag. Ja, åtminstone de dagar då solen behagar visa sig. Tack för allt regn, vi behövde det verkligen! Och tack solen för att du inte alldeles glömt oss.

Ditten och Datten

Spelhålan i Uttorp.

10 januari, 2023 Inga kommentarer

Börjar arla morgonstund med att njuta av brasa i vedspisen och de där amaryllisarna jag in i det sista hoppades skulle slå ut åtminstone innan julen var slut. Det visade sig att mina amaryllisar var lite postmoderna och bestämde sig för att ”innan julen var slut” helt enkelt innebar att de skulle ge njutning innan Tjugondag Knut var över. Se bara, vilka skönheter! Miniamaryllisen med dubbla blommor är fantastisk och har redan ännu en knopp på väg upp och det som sannolikt är en vanlig Willys-amaryllis är lika vacker den också. Jag är nördig, men jag blir liksom sockerdrickspirrig när växterna svarar på mina hjälper! Nu är jag övertygad om förträffligheten i översomring och ser fram emot att försöka ge mina amaryllisar ännu bättre näring och omsorg för att se om det går att upprepa bedriften nästa år. Fem lökar har bara producerat blad eller ingenting, men är fortfarande i mycket bra skick, så kanske ligger det blommor och lurar inne i dem också? Annars kan jag säkert lura ut hur de också ska blomma till nästa jul/nästa vår.

I helgen påminde brorsdottern sina föräldrar om att ”skolan skulle vara stängd på måndag”, men efter några veckors jul och nyår i suddigt ludd med helgdagar och VAB hade detta fallit mellan de s.k. stolarna. Det fanns olika möjliga planer att lösa detta, men donnan önskade besöka sin faster. Gissa vem som var gladast av oss? Det är bra med nioåringar. De kan underhålla sig själva om fastrar behöver jobba, men är väldigt underhållande när det är dags att göra grejer tillsammans. Jag skrattar sällan högt, på samma sätt som jag inte exploderar av ilska utan mer pyser tysthet då jag är arg. Det är bara så jag är. Den här tjejen har dock så mycket humor att jag inte kan låta bli att skratta, så där så det gör ont i magen ibland. Det tycker jag är fint. SET gav dock inte upphov till så många skratt. Vi var båda mycket koncentrerade och letade trios för allt vad vi hade. Detta är ett spel med otrolig hjärngympskapacitet! Rekommenderar det varmt.

Sedan den här favoriten. Älskar, älskar luffarschack! Vi pratade defensivt spel och att alltid ha koll på sin motståndare. Det visade sig när donnan kom hem att hennes pappa, min käre lillebror, hade bjudit sin gymnasiefysiklärare så stora bekymmer att läraren utmanade brorsan ”på en avgörande match mot mig. Om jag vinner slutar du spela luffarschack på mina lektioner, om du vinner får du göra vad du vill”. Tja, brorsan vann, och hur det sedan gick ligger väl i historiens kölvatten och skvalpar. Haha.

Mitt i spelandet dök min andra bror upp med ”städved”. Han bygger hus på granntomten och är så gullig mot oss. Han kommer inte att kunna elda med spillbitarna i sin kakelugn, utan låter oss få dem till vår vedugn som är mindre känslig. Så tacksamt i dessa elutmanande tider. Vedugnen går varm och fortsätter leverera värme på ett föredömligt sätt.

Så småningom var det dags för dekonstruktion av pepparkakshuset! Hurra! Vilken fröjd att få göra detta. Lika roligt att bara vara med vid sidan om och bara ta lite kort. Kristyren var tydligen huuuuuur god som helst, men pepparkakan var inte dum den heller.

Mina tankar går till Pomperipossa och hennes hus av korv och vad det nu var, även om Hans och Gretas brödhäxa inte hette just så. Eller hur var det nu? Tror det är två olika sagor som vävts ihop i mitt huvud.

Efter att ha lämnat av min underhållning för dagen i hennes föräldrahem åkte jag vidare till mammas föräldrahem på Saltö. Hon växte upp i samma hus som den här godingen och hennes syskon på femtiotalet. Godingen flyttade tillbaka från en av våra storstäder efter att ha levt ett mycket spännande liv. Jag älskar höra henne berätta om sina upplevelser! Bemärkelsedagar brukar uppmärksammas, så också igår. Jag gillar ju traditioner och att fira livet är en av de bästa.

Ditten och Datten

Gott nytt år!

31 december, 2022 Inga kommentarer

Tack för allt 2022! För sött och salt, för lätt och tungt, för stort och smått.

Tomtenissens röda ljus skulle ha tänts på julafton, men det blev aldrig av. I morse fick därför tjejerna njuta av det medan de förberedde sig för hemfärd. Nu är de avlämnade vid tåget och vi håller tummar och tår för att resan till Stockholm går smidigt. Det är så trist att behöva säga att förväntningarna på att allt går precis som planerat är väldigt låga, men under sker än idag. Det har varit så mysigt att ha dem hem-hemma! Nu åkte de hem för att fira nyår med vänner och make. Sonen blir kvar hos oss gamlingar och får på köpet en lugn nyårsafton med god mat inplanerad. Pannacotta står på väntan och resten tar vi oss an lite senare i eftermiddag. Det blir nog tid till det också.

Jag gillar att anstränga mig liiiite extra då det vankas fest. Ikväll kommer syster, svåger och ett syskonbarn. Våra dessertglas i plast har varit med på många fester och ser alltid lite sunkiga ut efter diskmaskinsdisk. Imorse gav jag dem därför en sköljning i hett vatten för att sedan torka dem med diskhandduk. Vilken skillnad! Samma sak ska göras med med besticken – dukningen lyfter med små och lätta ansträngningar som att sköljtorka det man dukar med om man tar det direkt från skåp och lådor. Oavsett om du väljer att äta direkt ur en frysmatslåda eller värmer rester i en kastrull hoppas jag att du får ett fint slut på detta året. Jag tror att 2023 har mycket fint att bjuda på. Peace!

Ditten och Datten

När ens intressen går ihop och alstrar god energi.

30 december, 2022 6 kommentarer

Äldsta dottern hade bara ett önskemål för de här mellandagarna, nämligen att få in ett besök på Pingstkyrkans Second Hand. Jag hade inget att invända emot detta. För oss i Karlskrona är detta det trevligaste second hand-stället och det som bjuder på störst variation i utbud om än inte alltid det fyndigaste.

När vi väl var på plats såg jag genast att julgrejerna var nedsatta i pris, men att det inte fanns så mycket kvar. Jag fokuserade istället på de andra hyllorna. Framför allt letade jag efter stora handdukar i gott skick för att kunna använda till de där brokiga morgonrockarna jag gillar så mycket. Det fanns många handdukar, men bara ett fåtal som jag var intresserad av. Jag plockade även på mig en jättesöt tvättpåse till min secondhandjägarkompis. 25 kronor, handbroderad och med bara en liten slitskada som hon får fixa själv. När korgen var full av textilier slank det ner både ett och annat lite mer ömtåligt. Vår brokiga finglassamling kompletterades av ett nytt par, presentlådans ge bort-vaser är nu några fler och så hittade jag en otroligt söt liten Rörstrand-kanna i perfekt skick. Värmeljusduvan var skitig och gavs i princip bort och när jag hittade ett örtkar till mitt hemgjorda sellerisalt blev jag jätteglad! Finaste fyndet var nog den lätt isblå kristallvas nummer 990 från Strömbergshyttan som kostade 45 kronor. Skitig och dan, med en ful beläggning som jag visste skulle vara lätt att bli av med. Efter en stund vid diskhon såg alla grejer ut som nya och jag behövde inte ångra några inköp.

Tyvärr glömde jag att ta kort på stekpannan från Nilsjohan som jag övertalade dottern att köpa för 75 kronor innan den fick gå genom lite hårdhänt kärlek. Hon var ytterst tveksam till inköpet då hon hade svårt att se bortom beläggningarna, men jag lovade henne att den skulle bli som ny. Lo and behold! Efter att ha smörjt in den med såpa och låtit den stå i 50°C i ugnen i en timme och sedan skrubbat den ren med Svinto gick den nästan inte att känna igen mer än till formen.

Dylika pinaler är inte bara bra till att försvara sig med! De äro även synnerligen goda matlagningsdon. Det fanns visst en del annat på kvittot också, men ingenting som inte nu har en plan för sitt fortsatta existensberättigande. Finns det något särskilt du är på jakt efter i second hand-svängen?

Ditten och Datten

God fortsättning!

26 december, 2022 Inga kommentarer

Men hej! Nu har alltså julen dragit igång på riktigt och vi är inne på dag två av tolv. Blir alltid lika konfunderad över oss svenskar, att vi så gärna firar allt i förskott och sedan är klara när själva dagen är här. Aftnar är liksom våra dagar! Undrar hur många som ägnar sin annandag till att plocka bort julen? Inte jag i alla fall. Egentligen tänkte jag åka in till Fredrikskyrkan och sjunga i annandagskören, men nästäppa och basröst sätter stopp för de planerna. Igår var vi en sväng i kyrkan och fick uppleva en fin stund med vacker musik och läsning. Vår yngsta sjöng En stjärna lyser så klar, en av mina moderna julfavoriter. Efteråt åkte vi vidare mot Karlskrona och syrrans hem. Hon hade dukat upp en trevlig buffé med allt från egen äppelglögg till dopp i grytan. Ska det ätas så ska det.

Älskade alla deras tre smågranar! Fördelen med att ha egen skog är att man kan välja och vraka, men i år var det svårt att hitta något i mellanstorlek. Älskar dock de här små knubbiga versionerna av rödgran! Det är så fint med gamla glaspumlor. Jag är fascinerad av att katten i hushållet låter granarna vara ifred, men den katten är sin egen på många olika sätt och vis.

En av de sötaste ljusslingor jag sett! Lampskärmarna har samlats ihop från olika håll. En jättefin inredningsdetalj tycker jag. Ja, hela detta hem är full av vackra och speciella inredningsdetaljer. Det är så mysigt!

Jag har tagit så få (och ofta konstiga eller irrelevanta) foton de senaste månaderna att jag verkligen känner att det är dags att göra en uppryckning. Jag har sagt det vid flera tillfällen, men har ännu inte gjort något åt det. En vacker dag… Jag får vara glad att åtminstone maken och yngsta dottern hamnade på kort igår. De andra fanns där också trots att de inte syns här. Vi lagade hjortgryta tillsammans och det var så otroligt gott! Svågern och brorsan är båda med i jaktlag i Klackamåla och även när de inte skjuter själva får de vara med och dela på potten. Varg har tydligen siktats där och minst en hund har fallit offer för den. För mig är varg något exotiskt och främmande, dessa mytiska varelser hör hemma i Sibirien eller möjligtvis i nostalgiska böcker som Astrid Lindgrens där det grävs varggropar. Spännande hur som helst. Just igår var jag extra tacksam över att få möjlighet att få dela denna måltid. Receptet vi följde hittar du här och jag kan varmt rekommendera det. Dessutom blev ris à la Maltan bättre än någonsin. Syrran kokade lite sockerlag som vi hade i risgrynsgröten och grädden var rätt hårt vispad. Lite vaniljsocker (aldrig, aldrig vanillinsocker) och filéade apelsinklyftor i bitar – sedan var det biff! Apelsinerna var väldigt saftiga, så extrasaften serverades i en liten kanna till för de som ville (jag, till exempel). Så, så gott! Och det var den juldagen. Idag steg jag upp klockan nio till ett tyst hus och våra ungdomar sover fortfarande trots att klockan visar 12:02. Eftersom vi ändå inte tänker göra ett skapandes dyft idag så är det väl bara att låta det vara så. Jag tänker dega, gå en liten runda och tända ljus på gravarna för att inte förslappas totalt, äta godis och titta på teve. Får väl städa upp lite arbetsrummet/julklappsinslagningsstationen så inte äldsta dottern förskräckes då hon kommer sent ikväll. Men som sagt, annars ingeningeningenting. Peace!

Ditten och Datten

God jul!

25 december, 2022 4 kommentarer

Så fort julklappspapperet är slängt i sopsäckar, på elden eller i återvinningen blir svenskar ivriga att lägga julen bakom sig. Detta trots att vi alltså idag är inne på dag ett av julens tolv dagar. Själv älskar jag alla extra ljuskällor och myset de ger och jag hoppas att vi orkar hålla ut åtminstone tills en av alla amaryllisar behagar slå ut. Två stycken har fortfarande chans att lyckas med sin uppgift innan nyår, men jag hyser tvivel. Det är ändå roligt att så många står i knopp och min gissning är att vi kan komma att benämna 2023 som ”amaryllisens år”.

Hälsans år 2023 känns för övrigt inom räckhåll, men innan vi är där ska det ätas upp lite mer julgodis. Igår hade vi en fantastisk mysig julafton med familj på makens sida. Vi åt, åt lite mer, fick titta på Kalle Anka på en bärbar dator eftersom vår Apple-teve tydligen är för gammal för att klara SVT:s nya krav, spelade spel och körde julklappsleken där svärfar hade trollat med tärningen och vann stort tills han satt med kvällens största hög julisar (men han är lika generös som Robin Hood, så ingen anledning att sura över det), åt lite mer, pratade och pratade och pratade. Ja, och lyssnade på julig hissmusik från en JBL-högtalare. Vi får kalla detta ”Potatisjulen 2022” då jag glömde sätta på potatisen och maken sedan kokade cirka sex halverade potatisar till tio personer (till nattamaten fanns det sedan lite mer nykokt potatis, så det blev i alla fall ingen total potatiskatastrof). Sent omsider, när alla hade åkt hem och klockan närmade sig midnatt, hade vi paketöppning i familjen. Hur mysigt som helst! Det blev helt enkelt en jul, jul, strålande jul. Dottern och svärsonen fick vara med via FaceTime och det fanns åter möjlighet att förundras över teknikens möjligheter att kunna vara nära trots långa avstånd. Nu fortsätter vi julen i kyrkan och åker sedan vidare hem till syrran och hennes familj. Julen varar än till påska! (Eller hur var det nu igen?)

Ditten och Datten

Hej släkten!

21 december, 2022 2 kommentarer

För många, många år sedan hade vi en kanadensisk släkting på besök. Han var mer i mina yngre syskons ålder och skickades runt för att underhållas av dem och några av våra kusiner. Nämns hans namn utbrister flera av dem fortfarande i hysteriska skratt då personen i fråga kanske inte var den där härliga släktingen man drömmer om i ”Allt för Sverige”. Nej, vår släkting plankade in på museum, rökte på och var en allmän odåga som jag kommer ihåg det. När jag nu spänt hörde av mig till min nya brylling i Kanada utan att veta precis hur vi är besläktade (träff via DNA på Ancestry) visade det sig vara släktingens 11-årige son som han dessvärre inte verkar ha någon relation med. Jag hoppas att den lille killen kan få lära känna sina Håkansson-rötter bättre genom oss som finns här på andra sidan Atlanten.

Man väljer inte sin familj, på gott och ont. Både de som kommit innan en i släktlinjen och de som kommer efter en blir sina egna individer med sina egna kombinationer av allt som gör en människa till den den är. Du har något gemensamt med dem alla, men precis vad det är kan du aldrig veta. Jag är glad att de här två och deras syster bär på delar av mitt fysiska arv. Eftersom vi hann göra DNA-test på både makens och mina föräldrar innan tre av dem gick bort kan vi se exakt hur mycket barnen burit med sig av sina mor- och farföräldrars DNA. Bland mina och mina sex syskons anletsdrag kan vi till exempel utan DNA-test se att Fars näsanlag var starka. Trots det har alla mina tre barn ärvt sin farfars släktnäsa, så den måste vara supermegadominant. Vissa personlighetsdrag är också mycket uppenbara lika den ena eller den andra.

DNA är intressant. Vi har alltid med oss 50% mamma och 50% pappa, men vilka procent det blir är ett lotteri. I praktiken kan vi stoppa en genetisk linje från en generation till en annan. För våra barn ser det ut såhär:

Sonen har ärvt mycket av både farfars och mormors DNA, lite av farmors och morfars.
Äldsta dottern delar massor med DNA med sin farmor, mycket med morfar, lite med mormor och knappt något alls med farfar.
Yngsta dottern delar jättemycket fysiskt arv med sin farfar, mycket med morfar och ganska lite med både farmor och mormor.

Våra barns eventuella barn kan i sin tur få med stora eller små delar av de gensekvenser som de får med sig, så även om deras föräldrar inte är så lika sina syskon kan kusiner bli mer än förväntat lika (detta gäller naturligtvis både det fysiska och personlighetsarvet). Det är väldigt märkligt och extremt spännande. Jag fattar inte hur man i dagens upplysta samhälle så villigt blundar för vårt biologiska arv, då det gäller allt från hormoner och sjukdomar till beteenden. Att tro att en människa är ett oskrivet blad är mycket oupplyst i mina ögon och ändå står vi med ett samhälle som förklarar så mycket med teorier som utgår från att det är så. Det ska bli intressant att se hur det utvecklar sig i framtiden.

Ps: Vid spelkvällen med vänner häromsistens bestämde jag att vi måste skaffa När då då, ett jätteroligt spel som inte är för långdraget, är allmänbildande och så roligt att spela! Det köptes egentligen till julklapp, men igår tog jag det exekutiva beslutet att julen började då sonen kom hem och varar än till fasta. Varför inte njuta av det så mycket vi kan?

← Föregående 1 … 22 23 24 25 26 … 98 Nästa →