ego – Sida 8

Annas tolv frågor.

15 december, 2024 7 kommentarer

Anna lade upp en lista som jag sedan har sett flera andra svara på. Det var så spännande att läsa om deras funderingar kring denna blandning av stora livsval, personlighet och vardagslycka att jag bestämde mig för att fundera lite över samma frågor.

Om du var tvungen att flytta till ett annat land eller plats, vart skulle det bli?
Vi hade tills för några månader sedan alla våra tre vuxna barn i Stockholm och jag gillar stan på många sätt. Jag hade därför gärna haft en övernattningslägenhet i Vasastan. (Inga nyheter där, inte.) Det var en fröjd att bo på Carterville Road i Utah och jag saknar ibland de majestätiska bergen, men flytta dit igen? Jo, om det fanns tvingande omständigheter. ”Problemet” för mig är människor, jag önskar närhet till ett ganska stort gäng. Annars verkar Nya Zeeland uppfylla många av mina önskningar gällande både väder, natur, sätt att leva och annat som är viktigt i livet.
Om du kunde resa tillbaka i tiden, vart skulle du resa?
Definitivt långt tillbaka. Jag är intresserad av ALLT som hänt historiskt och tror att vi inbillar oss en massa saker om både det ena och det andra. Tänk bara på alla stora civilisationer som gått under! Något som hade varit fantastiskt att se skulle vara att se hur statyerna på Påskön kom på plats t ex.
Vad värdesätter du mest hos vänner?
Jag har svårt att sätta fingret på annat än det gamla klyschiga ”om du vill ha en vän måste du själv vara en”. Ömsesidigt intresse och omsorg, alltså. Öppenhet. Mina vänner behöver varken tycka eller tänka som jag själv. Jag gillar djupa diskussioner.
Finns det något folk ofta missuppfattar om dig?
Det här är så svårt för mig att svara på, för jag har ingen aning om hur folk pratar om mig bakom ryggen. Att jag är bossig är ju ingen missuppfattning. Jag jobbar ständigt på att inte ta storasyster-lärare-befälet i nya situationer. Jag har hört att det känns oväntat att jag är en prokrastinerare, att jag skjuter upp saker och ting. Och för folk som kände min mamma får jag ofta ett likhetstecken mellan henne och mig, men även om våra kärnpersonligheter är väldigt lika finns det mycket i henne som jag inte känner igen mig i.
Vad betyder lycka för dig?
Detta kräver en hel uppsats. Jag har definitivt ändrat uppfattning sedan jag började jobba som samtalsterapeut. Det som folk allmänt ser som lycka är egentligen förnöjsamhet, att vara nöjd med situationen. Det mesta i livet är bara transportsträcka. Lycka kan vara små stunder av extra glitter. Detta behöver många jobba på att upptäcka och lära sig praktisera. Själv är jag idag mycket mer ”sinnlig” än då jag var yngre. Jag tar mig tid att njuta av olika upplevelser och hastar inte igenom livet lika mycket längre. Jag är därför mycket lyckligare idag än som yngre.
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?
Jag kallas Monna av familjen och tyckte det var jättejobbigt att växa upp utan mellannamn. Mitt leknamn som barn var alltid Elisabeth (och jag skulle kallas för Lisa), så familjen tyckte att jag skulle fira min femtioårsdag med att lägga till just Monna eller Elisabeth i mina officiella papper. Jag tyckte dock att det kändes onödigt krångligt, men gillar tanken att det går att fixa om jag verkligen skulle vilja.
Pizza, hamburgare eller sushi – vad skulle du välja att äta för resten av livet?
Sushi, alla dagar. Mums.
Tror du på att ge folk en andra chans?
Utan tvekan! Vi är bara människor och gör alla fel. Förlåtelse är verkligen något som fler borde praktisera.
Vilken är din favoritlåt just nu?
All härlig julmusik som jag inte tröttnat på än.
Vad är din favoritmat just nu?
Det jag längtar mest till är skinkmackan på kvällen före julafton, men jag vet också att jag snart tröttnar på samma skinka.
Vad gör du helst när du är ensam?
Stickar, skriver, läser, rotar i trädgården, pysslar – jag älskar att hänga med människor, men är aldrig någonsin sysslolös då jag är ensam. En stund jag särskilt uppskattar att vara ensam är i bilen då jag lyssnar på musik på hög volym.
Om du bara fick beskriva dig själv med tre ord, vilka skulle det vara?
Omtänksam, nöjd och generös om jag får välja mina tre bästa egenskaper. Uppskjutande, bossig och negativ om jag måste välja de sämsta tre.

”Mina” berg, de som jag saknar så ibland…

Ditten och Datten

”Om jag tappar minnet helt – vad jag inte tycker om.”

29 november, 2024 4 kommentarer

Hej Anna! Här kommer listan som jag stal idén till direkt från ditt inlägg.

att ärmarna blir blöta längst ner, närmast händerna
blodkorv/blodpudding, den enda mat som fått mig att spy
överraskningsfester för mig (men jag älskar att överraska andra, denna får jag kanske jobba lite på)
musik som hugger mig i huvudet som en gaffel (somliga musikgenrer räknar jag som musik lika mycket som jag räknar schack som en sportgren, exempelvis rap och diverse skrikmetal, så jag borde kanske bara skriva ljud som hugger mig i huvudet…)
att vara kall om fötterna
när folk, inklusive moi, säger en sak och gör en annan, typ skenhelighet (men detta kan ju gälla en massa som inte är heligt alls)
att putsa fönster, men jag ÄLSKAR putsade fönster
när vuxna tycker illa om barn och ungdomar, och inte tar reda på vad det är som skaver och åtminstone försöker ge ungen en ärlig chans
när vuxna inte tar ansvar för sitt känslomässiga bagage och fortsätter skylla sitt dåliga beteende på hur de blivit behandlade och vad de upplevt (och inte gör något för att lära om)
kombinationen matos, svett och stark parfym
människor som inte visar tacksamhet för någons ansträngning, utan genast hackar på det de inte gillar
när alla tycker lika illa om något, men förlitar sig på att någon annan ska protestera och ta smällen
masspsykosmentalitet/flockbeteende
högar som blir stående/liggande ”för att jag ska ta hand om dem”, men som aldrig blir åtgärdade
migrän
olyckliga slut på böcker och filmer
snålhet, både känslomässig och praktisk
att inte räcka till/känna att jag inte drar mitt strå till stacken
att hetsas till dåliga beslut
lurendrejare, särskilt de som utnyttjar barn, gamla och försvarslösa

Funderingar

Flockmentalitet.

11 november, 2024 2 kommentarer

Ibland känns det i hela mitt väsen hur jag vill bryta mig loss från gruppen, men oftast är det tillsammans med andra som jag känner mig bekväm, trygg och säker. Att se en fågelflock flyga, landa, leta mat och lyfta helt synkroniserat är fascinerande! Jag såg dessa varelser uppehålla sig runt vårt hem i några minuter för att sedan ge sig av. Ingen blev kvar. Ingen verkade dra åt något annat håll. Själv blev jag dock sugen på att hitta på något spännande…

Funderingar

Titta upp, titta ner, vad är det du ser?

21 oktober, 2024 4 kommentarer

Varje gång jag kommer till Stockholm slås jag av hur mitt inre tempo skruvas upp, hur jag rycks med i det ökade tempot och hur irritationen byggs upp över människor som rör sig för långsamt eller befinner sig i min väg. Det stör mig, men jag förstår ju att det blir så. Tiden som stressad förortsbo är förbi och mycket vatten har runnit under broarna sedan detta liv var mitt. Då jag kom till Stockholms central i fredags bestämde jag mig för att medvetet motverka denna för mig negativa stress. Jag promenerade istället för att ryckas med i strömmen, valde trappor istället för rulltrappor och stannade till för att leka turist. Inte en enda gång, vad jag kan komma ihåg, har jag lyft blicken för att undersöka taket på Stockholms station. När jag nu gjorde det blev jag fast i flera minuter. Taket visade sig vara både vackert och konstfullt. Förmiddagssorlet kändes helt plötsligt spännande och förväntansfullt. Jag insåg att de stressade pendlarna lämnats bakom mig och nu var det mest turister, pensionärer och föräldralediga som verkade uppehålla sig innanför huvudentrén. Jag köpte en varm choklad och gick sedan ner till pendeltåget för att ta mig till dottern. Visst tog jag fel tåg och fick byta på vägen, men det var väl meningen att jag skulle fortsätta stressa ner.

Morgonen efter gick jag ut på syrrans altan med morgontekoppen, barfota. Luften var hög och altanen var märkligt varm och inte alls höstklibbig. Jag njöt av höstlöven, den vackra slänten och stunden jag fick innan de sista kalasförberedelserna drog igång. Ännu en stunds medvetet ”grundande”, en påminnelse om att inte rusa i onödan eller fångas av stressen. Det är mycket nu, men det blir bra. Stunder som dessa är så viktiga i vardagen och lätta att glömma. Jag gillar den lilla påminnelsen om att vara närvarande i sitt eget liv som uttrycket ”titta upp, titta ner, vad är det du ser” bjuder på. Nu ska jag bara komma ihåg det också.

Funderingar

Böckerna och jag.

10 oktober, 2024 4 kommentarer

Jag längtar efter att läsa. Jag längtar efter att ta i böcker, att bläddra bland väldoftande sidor och att förlora mig in i ett skeende som blir mitt liv och mina känslor. Jag längtar efter att strosa i bokhandeln under bokrean och plocka upp de titlar jag redan spanat in i den stora reakatalogen. Jag längtar efter känslan att ha fem böcker kvar i en serie bestående av åtta titlar. Jag längtar efter att laga mat efter recept i favoritkokboken och efter att provbaka recept från julklappsboken. Jag längtar efter att hitta en ny favoritförfattare och vilja sluka precis allt som personen ifråga har skrivit. Jag längtar efter att ta in ny kunskap genom att läsa, läsa om och läsa en gång till. Jag längtar efter att ta fram älskade favoriter och läsa om dem för att hämta trygghet i att veta precis vad som kommer att hända eller vilka känslor jag kommer att uppleva. Jag längtar efter bokhögar som faktiskt blir avverkade. Jag längtar efter att njuta av estetiskt fulländade bokomslag som ropar ”Läs mig!”, jag längtar efter gamla läderband med spröda sidor som bläddrats i av många före mig och jag längtar efter att se ett omslag och direkt veta vilken författare som skrivit boken. Jag längtar efter att lägga ifrån mig en bok och inte ens komma ihåg vad karaktärerna hette, men vara uppfylld av känslorna som jag just fått uppleva. Jag längtar efter att besöka vackra bibliotek i världen och fälla en tår medan jag försöker ta in hur mycket dessa böcker har betytt för mänskligheten. Jag längtar efter att ha mer plats för böcker. Jag längtar efter ett helt barnbarnsbibliotek. Jag längtar efter känslan jag fick då jag satt på Karlskrona bibliotek och bläddrade i alla spännande hobbyböcker som stod i Q-sektionen. Jag längtar efter att läsa välavvägda ord, intelligenta ordslingor, kluriga resonemang, spännande passager och provocerande resonemang. Jag längtar efter att känna ett ”AHA!” sätta sig i ryggmärgen och fylla mig med bokstavlig kraft.

Jag är otroligt tacksam för alla böcker som legat i mina händer genom åren. Jag har haft stor glädje av tillgång till ljudböcker, men för mig är det helt enkelt inte samma sak att läsa en bok och att lyssna på den. Min hjärna fixar inte riktigt att behålla fokus på samma sätt då jag lyssnar. Det innebär att jag mest kan lyssna på böcker som inte är särskilt viktiga. Skönlitteratur. Facklitteratur kräver ögonkraft och möjlighet att läsa om och kanske markera. Jag sörjer inte utveckling i sig, men jag sörjer att inte längre ha samma relation till läsning som jag hade en gång i tiden. Böcker kräver ansträngning och koncentration, tid och stillhet. Jag är mer rastlös idag och det påverkar min läsning. När jag bodde hos svärfar i några dagar häromsistens läste jag ut en hel bok på två kvällar. Jag kommer inte ihåg när det skedde sist, men nog var det länge sedan. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Jag har dammat böcker, sorterat ut böcker och fått ett par pocketböcker sedan dess, men jag har inte läst något. Men jag längtar. Jag längtar efter att läsa.

Ditten och Datten

19 724.

5 oktober, 2024 4 kommentarer

Så många dagar har jag hängt här på jorden. De flesta av dem ingår i ett sammelsurium av minnen, möjligen minnesvärda, men inte tillräckligt speciella för att sticka ut. Somliga minnen har jag plockat fram så många gånger att jag fortfarande minns dem väl, men kanske har de ändrat form på vägen? Vem vet? Jag vet iallafall att jag inte hade velat fira femtiofjärde födelsedag på något annat sätt än vad jag gjorde. Solen sken, löven brann, jag blev uppvaktad på finaste sätt från morgon till kväll, maten var god och jag fick till och med bada! Tack för livet! Tack för att det fortfarande finns glöd i mitt hjärta och hopp i min själ.

Funderingar

Orden och verkligheten.

13 september, 2024 Inga kommentarer

Dikten som gårdagens blogginlägg bestod av lade jag också upp på Facebook. Ett par av körvännerna tyckte att ”du har en grej med ord”. Ja, nog har jag en grej med ord. Jag älskar ord, jag älskar att skriva, jag älskar att prata och jag älskar att lyssna. Jag älskar att låta ord snurra runt i huvudet och samla sig till nya tankar, jag älskar att skriva dikter, jag älskar att skriva blogginlägg och jag älskar att läsa välskrivna texter. Jag älskar andra språk, jag älskar att sätta ord till musik och jag älskar att skriva klatschiga slogans. Jag älskar att skriva kalligrafi och jag älskar att demontera andras argument. Jag älskar att vara ordpolis, jag har en naturlig fallenhet för att stava och jag tycker att något av det jobbigaste som finns är när jag tappar ord (en av få komplikationer efter min utmattning som består).

Att sörja något som inte blev känns inte produktivt och jag ältar sällan. Det blev som det blev helt enkelt. Jag, den sanna ”humanisttjejen”, sökte till den naturvetenskapliga linjen bara för att jag var ”duktig flicka” och detta skulle hålla alla dörrar öppna för mig. I förlängningen ledde det till att jag blev matte/NO- och musiklärare. Inte för att det behöver anses vara dåligt, inte alls. Jag undrar bara vad som hade hänt om jag faktiskt hade valt humanistinriktningen, läst en massa språk och utvecklat svenskan någon annanstans än på min egen kammare. Kanske hade jag blivit svensklärare istället och fått lägga en massa tid på att läsa och bedöma uppsatser. Kanske hade jag blivit bibliotekarie och suttit här med en massa studielån som inte skulle hinna bli avbetalda innan jag dog. Kanske hade jag jobbat på reklambyrå och blivit utbränd, för även om jag älskar ord och formuleringar så är jag ruskigt dålig på att vara kreativ och innovativ. Kanske hade jag blivit journalist och väldigt PK. Kanske hade jag suttit på en universitetsinstitution och nördat ner mig i ord av alla de slag. Kanske hade jag blivit en arbetssökande kulturarbetare. Möjligheterna hade varit oändliga, haha! Och så gick tankarna denna dag.

Funderingar

Bloggdöden, del tolvhundrafemtiotre.

10 september, 2024 4 kommentarer

Är bloggen död? Min syster som delvis livnär sig på sitt bloggande hade diskuterat detta med en likasinnad härom sistens. Den likasinnade verkade stå för övertygelsen att bloggen är död. Det handlade om AI, tidens gång och utveckling har jag för mig. Hade jag trott på andras övertygelser om den där döden genom åren hade jag inte suttit och skrivit här. Vad är ens definitionen på bloggdöd förresten? Är det när ingen läser någon annans blogg längre? Är det när ingen längre skriver några blogginlägg? Jag har inte alls lika många läsare som då jag (och en massa andra) höll på med scrapbooking, men ett litet gäng släktingar, irl-vänner, bloggvänner och några som ej har givit sig till känna läser fortfarande troget. Åt andra hållet gäller att jag inte alls läser lika många bloggar som förut, men jag har ett gäng som jag läser flera gånger i veckan. Jag försöker också kommentera då och då då jag tycker att det är trevligt att få något slags respons på det jag skriver. Jag gillar helt enkelt bloggen som forum, både som konsument och producent/kreatör. (Storvulet ska det vara…)

De snabba sociala medierna faller mig inte i smaken. Trenderna som är lika billiga som Sheins och Temus produkter och många gånger lika illaluktande… Hetsen, jakten på att stå ut och göra något som ingen av jordens flera miljarder innevånare gjort förut. Instagram hoppades för min del mer eller mindre av 2019. För fem år sedan tröttnade jag nämligen på att känna behov av att dra upp telefonen varje gång jag inte hade något att göra. Jag gillade inte heller att känna suget av avundsjuka som verkar vara allmänt förekommande då flickor och kvinnor engagerar sig i liknande forum. Nu råkar jag vara ansvarig för vår körs sociala mediekanaler, men det är inga problem alls. Där lägger jag upp något någon gång per vecka under säsongen då vi övar aktivt och sedan är det inte mer med det. Körkontona är mer eller mindre till för information. Det finns ingen känsla av att jämförelse, helt enkelt.

Det har skrivits om BLOGGDÖDEN minst sedan 2009. Då hade jag bloggat sedan 2006 och var inte alls sugen på att sluta. Det som från början var en kanal att dela scrapbooking-alster blev så småningom en plats för mig att slänga ut tankar om högt och lågt, en plats att vara kreativ, en plats att skriva dagbok och en plats där jag känner mig mig hemma oavsett var jag befinner mig. Så vad händer med den här bloggen? Ingenting särskilt just idag iallafall. Jag fortsätter som vanligt. Kanske är just min blogg väldigt mycket mindre relevant eller spännande än då jag var väldigt engagerad scrappare, eller då vi bodde i USA och hemskolade våra barn. En planttant som rynkar pannan över nutidens idiotier, vattnar i Sturkötorkan och skördar blommor och grönsaker väcker inte lika stort intresse för andra bloggläsare. Det är helt okej. Jag fortsätter ändå och är glad för alla andra som också motbevisar påståendet att bloggen är död. Tack och hej!

Funderingar

Nu. Nu. Nu.

6 september, 2024 6 kommentarer

Hur blir ett liv där man på riktigt lever i det där nuet? Jag jobbar på det lite extra just nu (haha). Det är utmanande för mig som i vanliga fall samlar på stunder genom kameran. Det betyder nämligen att kameran/telefonen inte får vara med lika ofta som vanligt. Inte heller som inspiration, inte som snuttefilt, inte som tidsfördriv. Dock måste jag sköta jobbet, så jag kan inte gå helt ”off grid”. Det rycker i handen och i sinnet. Visst har jag tagit en del foton sedan jag tog detta beslut, men inte utan medvetna val.

Igår jobbade vi på som små gnuer för att hinna allt som skulle hinnas med innan kl. 20 då färden mot en Stockholmshelg skulle påbörjas. Här kommer en del av mina bästa NU från igår:

fem extra minuter i fortfarande krispiga lakan i sällskap av fläkt in genom öppet fönster och djupandning
njutet som uppstår då sista punkten på den mentala packlistan bockas av
knådning av bulldeg
tjuvsmak av godaste vaniljfyllningen
doften av nybakade bullar
sortering av tomater till olika mottagare
tjuvsmak av några nyplockade Black Cherry
hej på grannarna
se ett av våra bin göra sin grej i kärleksörten
lyssna JÄTTEhögt på Love Somebody med Robbie Williams tre gånger på raken och sjunga basstämman på STÄLLET
leendet från brorsdottern då hon oroligt letade efter mig på skolgården
spela spel med brorsbarnen och vara närvarande
försöka bestämma vilka världens fem godaste smaker är (Kan du läsa sjuåringens vackert skrivna text?)
betrakta brorsans fyra kaxmuppar till tuppar då de går och spänner sig framför varandra
njuta av svärmors fina kasse med allt från mönster på landskapsvantar till present till dottern
körvännernas mottagande
Alleluia
tjatter med syrran i bilen
solnedgången
doften i bastuhuset i Mörtfors

Funderingar

”Jag är så trött på ADHD!”

27 augusti, 2024 3 kommentarer

Så sa hon, psykologen, då jag berättade att jag hade fått fler analyser av mitt DNA-test och att jag med tanke på vad mina gener har bidragit med borde få diagnosen ADHD. Mitt DNA hintar om att jag har svårt att fokusera, svårt att vara ihärdig, inte är målstyrd, är naturligt mer pessimistisk, undviker att ta risker, tåler värme dåligt och är mindre självdisciplinerad. Med den beskrivningen hade jag knappast kunnat sälja in mig själv. Kanske uppväger det dock att jag har gott självförtroende, är naturligt stark, har snabba reflexer, är musikalisk, tål mjölkprodukter och är motiverad att lyckas? Sanningen är att jag absolut vet att jag prokrastinerar, något som säkert går att hämta orsaken till ur de där generna, men min önskan att lyckas med vad-det-nu-är verkar vara starkare än allt annat. Jag måste ha lärt mig att bekämpa mina svårigheter utan att ha vetat att jag hade dem.

Det stämmer att jag inte är en målsättare på samma sätt som min resebloggarsyster, så mina önskningar och visioner svävar mer omkring än vad de fångas för att genomföras och tar ofta längre tid att genomföra. Det stämmer att jag inte fokuserar med excelark och listor på samma sätt som min chefssyrra, vilket gör att jag inte är officiellt organiserad, men jag har liknande listor i huvudet och får saker att hända på alternativa sätt. Det stämmer att jag efter att ha lagt ner mycket jobb på något utan att det ger effekt inte längre ägnar tid åt det eftersom jag tycker att livet är för värdefullt för att slösas bort. Det stämmer att jag inte vill ut på äventyr som bygger på klättring i berg eller mountainbike i 30° värme, för jag gillar lugn och ro, god mat, spännande museum och att bada i härligt vatten. Jag är inte funktionshindrad, men har olika personlighetsdrag som gör att jag jobbar på ett ibland mindre effektivt sätt än andra inom vissa områden.

Jag förstår att diagnoser är hjälpsamma för många, men jag undrar hur många som lutar sig tillbaka på dem och använder dem som snuttefilt? Jag pratar inte om personer med allvarlig funktionsnedsättning, men med en diagnos finns det rimligtvis bättre möjligheter att snäva in på vilka hjälpmedel man behöver för att klara av livet. Vilken plikt har man då att ta emot hjälpen? Och om någon med diagnos får adekvata anpassningar, men tackar nej till att göra sin del, vilken plikt har omvärlden att fortsätta anstränga sig då? Tankarna snurrar iväg och jag vet inte om jag direkt kom någonstans. Jag vet dock att jag hade precis lika lätt att fokusera på mitt bloggande som alltid, trots att mitt DNA säger att jag borde ha svårt att fokusera. Jag landar nog i vanlig ordning i att vetenskap kanske inte är så bombens självklart som det sägs idag. Och vilken tur att inte någon läste av mitt DNA då jag var sex år och började skolan, för då hade det väl aldrig blivit något av mej. Tack och hej!

← Föregående 1 … 6 7 8 9 10 … 23 Nästa →