Tänk att vi skriver -25, jag kan fortfarande inte riktigt ta in hur tiden går. Vad skiljer sig från 1975, 1985, 1995, 2005, 2015? Inte mycket när det gäller somligt, allt då det gäller annat.
När jag sitter vid mitt skrivbord idag är det som att jag är någon av mammas alla släktingar som bodde på Sturkö 1925. När jag själv var barn kändes det orimligt att jag själv skulle befinna mig på andra sidan sekelskiftet och skriva -25 i ett brev en dag. -85 hade jag så smått börjat med brevvänner, något som under tonåren blev ett av mina stora intressen. Igår pratade jag med fröken Kerstin, min mellanstadielärare. Tryggheten själv att höra hennes röst som fortfarande låter som 38 år och småbarnsmamma. Hon fixade så att vi fick en klass att brevväxla med i Hillerød i Danmark, och tänk så tacksam jag är för Sanne som blev min vän genom detta infall! Jag borde skriva henne ett långt brev för hand igen, med ”Sturkö -25” uppe i högra hörnet.
Trollhasselgrenarna inhandlades i en blomsterhandel till yngsta dotterns bröllop och hänger nu i köksfönstret. Jag har varit fascinerad av trollhassel sedan jag sprang på en i en av alla trädgårdar som jag (lite ofrivilligt, för det var pinsamt) fick kolla in tillsammans med far och mamma någon gång då de fortfarande bodde kvar i Bostorp och vi var ute och åkte. Far såg en trädgård han gillade och frågade om vi fick gå in och kolla. Helt rimligt beteende, eller? Hahaha, idag skulle jag kunna göra samma sak själv!
Päronträdet sattes en gång av Anton och Elsa. Eller hade Elsa gått bort när Anton satte det i jord? Det är inte rimligt att det är lika gammalt som jag, ett päronträd brukar inte ge frukt i över 50 år. Väder och vind har gett det en vacker form och jag älskar frukten den ger oss i rikligt mått. För tio år sedan hade svägerskan inte börjat odla sitt intresse för naturen och var ännu inte trädgårdsmästare. Nu är det hon som med sina konstnärliga ögon och kärlek till det som växer trollar fram former som hjälper träden att må bra och klara tyngden av frukt.
Denna solnedgång har sett liknande ut i många långa år. Har Lars-Olof stått här? Elsa? Anton? Kjell? Förundrats över de vackra färgerna på baksidan av huset, bort mot familjerna som haft dessa ägor i hundratals år? Det är bara familjemedlemmarna som bytts ut. Människor har fötts, levt, åldrats och flyttat eller dött här, samarbetat med naturen, slutat sina dagar på kyrkogården några hundra meter bort. Vi är de första som inte tillhör släkten på gården på väldigt låg tid, även om de sista två generationerna inte varit biologisk familj. Marken har gått i arv från föräldrar till barn om och om och om igen.
När jag avslutar dagen med ett fotbad tänker jag att jag blivit min mamma. Cirkeln är sluten. Detta var något av det bästa hon visste och jag förstår henne. När brorsbarnen kommer hit på sportlov vill de säkert ha spa, det gillar de också! Kärleken för att omhuldas och skämma bort kroppen har gått i arv i flera led. Det här skulle jag ha gjort då jag var trettiofem och barnen var små. Avslutat dagen med ett fotbad och mjukt tvättat bort det som inte skulle följa med till nästa dag. Bättre sent än aldrig. Det finns alltid chans till en ny början.
”Att lära många ting lär oss inte att förstå.” Herakleitos, grekisk filosof
För ett tag sedan frågade jag min syster vad som är min största svaghet. ”Att du kan mästra”, svarade hon. Storasyster, Besserwisser, lärare. Inbyggd undervisningsfunktion där jag tar mig rätten att fixa till det jag ser som kan bli bättre. Jag har medvetandegjorts om problemet och i takt med att jag blivit äldre också lärt mig när det är okej att plocka fram den här delen av mig själv. Vem är jag att leka fröken i alla möjliga och omöjliga situationer liksom?
Vad svarar du om någon frågar vilken som är din största styrka? Själv har jag så länge jag kan komma ihåg sagt ”att jag kan lite om väldigt många saker”. Jag älskar musik, men är ingen musiker. Jag älskar att skriva, men är ingen författare. Jag älskar att läsa, men är ingen professor eller bibliotekarie. Jag älskar att laga mat, men är ingen kock. Jag älskar att ha det mysigt hemma, men är ingen inredningsarkitekt. Jag älskar att prata, men är ingen föreläsare. Jag älskar att analysera vad det innebär att vara människa, men är ingen psykolog – fast jag är ju faktiskt numera samtalsterapeut. Jag älskar att handarbeta, men är ingen expert. Jag älskar att fotografera, men är ingen fotograf. Jag älskar att texta, men är ingen kalligraf. Jag älskar trädgårdsarbete, men är ingen trädgårdsmästare. Jag älskar teologi, men är ingen präst. Jag älskar barn och ungdomar – och här har jag ju faktiskt en lärarexamen som ska tyda på att det finns något slags professionalism inblandad.Och jag vägrar att vara en av alla som tycker att de inte räckt till som föräldrar.
Ibland får jag känslan av att mycket i mitt liv blivit ”varken hackat eller malet”, att jag skulle ha tagit större ansvar för mina intressen och varit bättre på att öva, finslipa, göra det tråkiga och jobbiga gnetandet. Jag skulle ha gått bakom, under, mellan, genom och tvärsöver. Fortsatt då det var tråkigt. Lagt energi på detaljerna. Min gamle fiollärare Jozef Kratko hade ambitioner för mig, ville att jag skulle gå på musikhögskolan och bli violinist. Länge peppade han, men jag var alldeles för lat för att lägga timmar på etyder och övade mer på kvartett- och orkesterstycken för att inte göra bort mig. Jag undrar precis när han gav upp… Katarina Andreasson lyckades han föra i mål, hon blev världskänd violinist och dirigent. Flera andra av hans elever gick också på olika musikhögskolor, men hans polska disciplin bet tyvärr på mig.
Snart har jag kommit igenom alla lådor här hemma. Det har varit en resa i mitt inre, en påminnelse om varifrån jag kommer, vem jag var, vem jag är och vem jag kan bli. Jag har skakats om på ett bra sätt, känner mig lagom januaripeppad. Det är bra att skämmas för rätt saker, det är bra att lyftas upp och minnas framgångar och det är bra att hitta lösa trådar. Snart går vi in i februari och jag kan göra det nästan frisk, med nygamla ambitioner och med lite större förståelse för mig själv.
Detta inlägg bygger på mitt arbete med årsordet ALIGN.
I vårt samhälle pratas det ofta om MÄN och allt elände de ställer till med, men idag vill jag prata om ett helt annat ord som låter väldigt likt. Detta ord sätter käppar i hjulen, förhindrar utveckling, förstör, korrumperar, drar ut på eländiga situationer och låter oss stanna i något slags handlingsförlamande tillstånd. Ordet jag tänker på är MEN.
Som samtalsterapeut möter jag fantastiska människor. ”Tröttnar du inte på att behöva befinna dig i andra människors elände?” Det är klart att jag får möta sorg, smärta, utmattning, rädsla, ångest och annat som kanske inte direkt räknas som livets guldkant, men det är inte det jag tar med mig när arbetsdagen är slut. Det är tacksamheten över att få vara med då människor sorterar upp sin oreda och hittar rätt hyllor till allt, det är glädjen över att få vara med och fira då någon klarat av en utmanande uppgift och står stadigt med båda fötterna på marken igen, det är ynnesten över att få vara medmänniska under en tuff period. Jag känner så mycket kärlek för mina klienter. Det innebär inte att jag klappar dem medhårs i alla situationer. Jag stöttar och ger verktyg att hantera svårigheter. Jag ställer också tuffa och utmanande frågor och visar att det finns en väg framåt också efter mycket elände.
Ett av de ord som ställer till mest elände i människors liv är MEN. ”Jag vet att jag måste träna, MEN jag har lite ont i halsen.” (Jag kanske kan köra ett lugnt pass med stretch på yogamattan?) ”Jag har beslutat mig för att något måste förändras, MEN det känns överväldigande att det finns så många trådar att dra i.” (Ha med mig ett block och fyll på med allt som överväldigar, en sak i taget. Det gör det lättare att analysera situationen.) ”Han är inte bra för mig, MEN han är ju snäll när han är på gott humör.” (Vad gör det med en människa att leva i ständig beredskap inför någon annans nycker?) ”Min läkare har gett mig de här direktiven, MEN hon förstår inte hur svårt det är att få ihop mitt liv bara som det är nu.” (Allt behöver inte bli som det alltid har varit. Hur skulle jag kunna göra istället?) ”Jag har egentligen ett bra liv, MEN jag blev mobbad som barn.” (Vad ger det mig att leva kvar med synen på mig själv som offer?)
Känner du igen dig? Hur låter din inre monolog om du medvetandegör dig om alla de MEN som snurrar runt därinne och tar hand om dem? Vad händer om du stannar när du kommer fram till kommatecknet och inte går in i den kommande bisatsen? Detta är något jag jobbar med själv just nu och jag kan verkligen rekommendera det! MEN är ett mycket användbart ord, men det gäller att sätta det på rätt ställe. (Hehehe.)
Det är en stor dag i äldsta dotterns hushåll idag. Hon går tillbaka till jobbet från föräldraledigheten och hennes man tar över hemmaförälderns roll under en tid innan hon ska vara med barnet igen. Deras tid i livet har fått mig att fundera mycket över tiden som småbarnsmamma och över de val som jag och maken gjorde för vår familj. Så många tankar!
När jag började på lärarhögskolan var jag 18 år och tyckte att jag var både vuxen och kompetent. Jag hade hjälpt till att uppfostra fem yngre syskon och mamma var gravid med lillastesyrran. Jag kände till allt från barnkrupp till stampande fötter i trappor och hade både letat efter syskon som rymt och vankat i väntan efter syskon som inte kom hem i tid. Brådmogen, absolut. Ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr, duktig flicka och väldigt allmänbildad för min ålder. Jag gick in i min utbildning med allt vad jag hade. Fröken Christine i lågstadiet, eller kanske redan Kristin och Gull-Britt i lekis, hade lett vägen in i skolvärlden. Dessa kvinnor var mina idoler, jag älskade att vara till lags och höra att jag var duktig. En sväng på högstadiet ville jag bli sömmerska, sedan terapibiträde (fast jag trodde det var arbetsterapeuter som gjorde deras jobb), men jag hamnade ändå på lärarhögskolan för att jag ville. Många av mina kursare var där för att deras betyg inte räckte till drömutbildningarna. Jag skulle vilja säga att åren på högskolan var omdanande och livsomvälvande och kan konstatera att de i högsta grad var det. Men inte var det högskolans förtjänst. Denna omdaning skedde i mitt privatliv och i sällskap av fantastiska lärare på mina praktikplatser. Så småningom fortsatte utvecklingen då jag som ung lärare kom till arbetsplatser som gav en väldigt trygg miljö för utveckling, så när jag kom till mindre trygga arbetsplatser hade jag hunnit tillskansa mig en inre stabilitet och förankring i yrket. Jag var pedagog, hade högskolepoäng i barnutveckling, metodik och pedagogik och dessutom hade jag många års erfarenhet av att uppfostra barn. Detta sägs vara anledningen till att småbarn ska gå i förskola. Det finns helt enkelt personal där som är mer kompetenta än föräldrarna. Att det även handlar om att frigöra personal till andra arbetsuppgifter i samhället hör jag inte diskuteras, det skulle kanske förminska förskolepersonalen. Man skulle kunna tycka att jag skulle vara fredad från andras behov att styra hur jag skulle sköta min föräldraledighet.
Min första barnmorska var en barsk, äldre kvinna i Flemingsberg, redan på den tiden ett ”utsatt område”. Jag var i himlen och så spänd på att bli mamma, hon kom med kommentaren ”kvinnokroppen är gjord för att föda barn mellan 15 och 25 års ålder”. Jag tyckte att det var så konstigt, att jag ju var 25 och därför passade in i mallen och att ingen enda av mina vänner var mamma än. Menade hon att jag nu hade gjort mitt, att det inte borde bli fler barn efter detta första, eller vad ville hon säga med sin kommentar? Jag vet inte, för jag träffade henne aldrig igen. Kommentaren har dock stannat med mig i snart 30 år. Vi fick vårt första barn och med vardera två års mellanrum kom sedan nummer två och tre också. Vi följde mönstret som så många andra för att kunna ta tillvara på den svenska föräldraledighetens guld. Jag fortsatte samtidigt att vara jag: ansvarstagande, Besserwisser, people pleaser, blåögd, martyr och duktig flicka.
Jag kände mig så självklar i mitt föräldraskap, visste vad som skulle göras då barnen var sjuka, lagade rejäl mat, såg till att hålla rutiner och erbjöd pedagogiska aktiviteter. Och jag lyssnade på vad andra sa. Mina medkvinnor (japp, männen hejade på, ”good for you”, detta gällde enbart andra kvinnor) pratade om pension och om kvinnofällan, om karriär och om att se till att inte komma på efterkälken, om ekonomi och om samhällskontraktet. Jag lyssnade. Och jag mådde till slut dåligt. Hela min kropp och min själ talade om för mig att de små varelser som kommit i vår vård var de viktigaste i min värld, men jag stressade ändå iväg till jobbet för att ta hand om andras barn. Det var ju mitt ansvar, både gentemot mig själv och alla andra. Så här i efterskott hade jag velat vara jag idag, haft samma tilltro till min intuition och framför allt hade jag velat våga utmana de tankar som jag inte hade förmåga att möta än. Västvärlden har idag problem då det föds alldeles för få barn.Inte tycker jag att det är konstigt, precis. Efter så många år av propagerande att barn är något obekvämt, på så många olika plan, så har vi fört oss själv hit.
I samhällskontraktet ingår att vi måste förhålla oss till våra medmänniskor. Olika politiska tankar sätter ramarna för hur detta ska gå till, men dessa och andra ramar påverkar oss också gällande personliga prioriteringar. Jag kan inte skölja av mig mitt badvatten, det har jag skrivit om många gånger förut. Det är ofta lättare att se klart på situationer efteråt, då tid har runnit under broarna och mer information har framkommit. Jag ångrar inte mitt liv och vet att det bara går att påverka här och nu, men med den information jag har idag vet jag vad jag vill och inte vill säga till mina unga medsystrar gällande deras föräldraskap. Jag verkligen hatar ordet ”kvinnofälla”. Det gör barnen till en belastning, till en käpp i hjulen och till något som är i vägen. Jag undgår därför att använda det med allt jag har. Jag förordar diskussioner i ett förhållande (särskilt med barn) där det görs klart hur yrkesliv, studier, hemmavarande och liknande ska värderas och eventuellt kompenseras för. Försäkringar, investeringar och konton ska sitta på plats från början, visst är det jätteviktigt! Att leva i godtrogenhet om att ens partner tänker precis likadant som en själv i alla situationer är inte hälsosamt. Men våga fundera runt familjens olika beståndsdelar, vilka behov alla har och hur dessa bäst kan uppfyllas utan att blanda in andras spökröster. Då menar jag också att om en familjemedlems behov uppfylls kanske det behöver göras justeringar för att en annan familjemedlem ska få samma fördelar. Och hur dumt det än känns att erkänna att det hände mig så önskar jag att ingen ung mamma ska bli bannad till att ta beslut gällande sitt föräldraskap som går emot hennes egna övertygelser.
Idag ser jag min dotter gå tillbaka till jobbet av rätt orsaker, inte för att någon utanför hennes familjebubbla har förminskat henne eller gett henne dåligt samvete. Jag peppar från håll och är glad att Lilla L har en så fin pappa som nu tar över den hemmavarande förälderns roll. Jag klappar också mitt yngre jag på axeln och konstaterar att det ändå blev bra till slut och att just denna del i mitt liv har lett till att jag idag månar om de känslor som kommer inifrån jämfört med vad andra tycker. Alla känslor är varken rätt eller sanna, men jag ger mig chansen att ta reda på det själv innan det yttre bjuds in. Jag uppskattar andras erfarenheter och berättelser och har många gånger haft nytta av sådana, men jag vet också idag att beslut ska fattas på rätt grunder. Då kan jag stå bredbent och ansvarsfullt ta konsekvenserna av de beslut jag fattar. Och så gick tankarna denna stora dag.
”Jag har fått en storasyster!” Min lilla kusin Maria gjorde sin lärare förvirrad. Hon funderade på om kanske min faster och farbror hade skilt sig och att en av dem nu hade träffat en ny partner med större barn. Så var det nu inte, utan det var bara storkusinen (jag) som hade börjat på lärarhögskolan i Växjö och hade slussats ut i vuxenlivet på ett lagom mjukt sätt genom att flytta hem till faster. Det var skönt att bo hos någon jag redan kände och jag kunde på det viset leta efter ett studentboende i lugn och ro. Faster, farbror, lillakusinen och hennes två storebröder gav verkligen guldkant till mitt liv under den där första terminen. De lärde mig allt från att spela rundpingis till att gilla Magnus Uggla och uppskatta designklassiker från Svenssons i Lammhult.
Lillkusinen var en glad tjej som gillade att sjunga i hopprepsmikrofoner och leka med kompisar. Hennes hjärtliga leende är fortfarande detsamma, men idag är hon dans-DJ och guidar medmänniskor i frigörande dans genom riktiga mikrofoner, ibland med ”silent disco”-hörlurar ute i naturen och andra gånger på ett mer traditionellt dansgolv. Hon har parallellt med lärarutbildning och jobb som lärare dansat och rört sig genom livet och utbildat sig till Body Movement Coach och 5Rhythms-lärare. Numera är dans och rörelse hennes heltidssyssla. Jag har velat dansa med Maria länge, men inte förrän förra årets näst sista dag föll allt på plats.
ScreenshotScreenshot
För någon med stor integritet och dålig kroppsuppfattning var jag rädd att timmarna på dansgolvet skulle bli utmanande. Mitt DNA säger att jag antagligen inte gillar att dansa och har svårt för koreografi, något som gör att jag åtminstone teoretiskt känner mig mer förlåtande mot mig själv efter att ha känt mig klumpig i hela livet. Det innebär bara att jag helt enkelt får kämpa lite mer med detta än en del andra, inte att jag ska låta bli att dansa över huvud taget. Jag var i alla fall minst sagt spänd. Jag visste att dansen inte skulle vara koreograferad i vanlig mening och att jag skulle ha lov att dansa med stängda ögon, så jag försökte intala mig att jag var mer förväntansfull än orolig. Vem var där för att bedöma mig? Ingen! Möjligheten till en utvecklande upplevelse krävde att jag vågade släppa taget.
Skärva herrgård har stått på plats i en fantastisk natur och miljö sedan 1700-talet och kvällen innan nyårsdansen brann det i annexet till detta makalösa byggnadsminne. Där har jag bl a varit på körhelg vid flera tillfällen. Som tur är var det dock i Solsalen i ladan nedanför herrgården som vi skulle dansa. Vi var nio kvinnor i olika åldrar (cirkus 30-70, enligt min bedömning) och olika erfarenhet av denna typ av aktiviteter som samlades efter lunch. Vädret var ruskigt och det kändes som att jag befann mig i en välregisserad skräckfilm då jag letade mig fram från parkeringen. Tack och lov hade jag fått lånat syrrans bil då bussförbindelserna hade inneburit lång väntan och en promenad som hade varit härlig vilken annan dag som helst, men inte i snålblåst och spikregn. I Solsalen var känslan varm och inbjudande, trots att själva lokalen inte var särskilt tilltalande rent estetiskt. Jag tänkte att det väl inte gjorde något med tanke på att min plan var att dansa blundande under de kommande 4,5 timmarna. Efter att ha kramat om Maria och hejat på de andra deltagarna försvann dock allt annat. Vi samlades sittandes i ring för en snabb presentation och chans att landa. Efter detta var det bara för mig att hitta ett hörn där jag kände mig mindre sårbar.
Jag ska ärligen erkänna att de första minuterna var stela och jag kände mig väldigt självupptagen. Jag kikade genom ett öga för att se vad de andra sysslade med. Vi var flera stycken som provade detta för första gången och det märktes skillnad på oss och de som var lite mer erfarna. Hur som helst stängde jag ögonen igen och försökte ”ge mig hän”. Efter detta försvann tiden lite. Den första dansen hade som mål att hjälpa oss lämna 2024 och bearbeta det som hade hänt. Det där med känslor, alltså. Jag har inte riktigt någon uppfattning om hur lång tid det dröjde tills jag faktiskt inte brydde mig alls om vad andra höll på med eller hur jag eventuellt uppfattades. Jag rörde på mig med musiken, njöt av rytmerna och att följa dem med min kropp. Jag tog ut svängarna, dansade nära, vågade röra mig över golvet med ena ögat försiktigt öppnat för att inte dansa in i någon annan. Jag fnissade för mig själv då känslan av tältmöte med Pingstkyrkan blev stark, då det stånkades och skrattades högt som att vi var på skrattyoga, då någon grät högt. Som min syster som varit med förut uttryckte sig: ”cringe, men spännande”. De fem rytmerna gör att stämningen byggs upp i något slags crescendo, genom kaos och lekfullhet, för att sedan ge möjlighet för deltagarna att samla ihop sig och avsluta mjukt. Vid ett tillfälle kände jag mig alldeles euforisk, så lätt och glad, och vid ett annat kom tårar som var helt oväntade. De rann stilla över mina kinder och jag kände verkligen hur sorg som ackumulerats under året kunde läkas under mjuka och trygga former.
Efter en kort rast med viss återhämtning var det dags att dansa in det nya året med en något kortare dans. Den här gången kände jag mig varm i kläderna och även om jag var lite tröttare än då vi startade den första dansen kom jag snabbare in i tillståndet då jag kunde släppa taget lite. Oj, vad jag dansade! Optimism, glädje, förväntan, styrka – jag gav plats för optimism och hoppfullhet. Vid ett tillfälle dansade vi alla tillsammans med en sådan gemensam glädje som jag sällan upplevt förut. Det var faktiskt underbart! Inte ”livsomvälvande” som kanske en del andra upplever den här typen av aktivitet, men befriande. Jag har redan bestämt att jag ska vara med på en silent disco-dans i naturen när tillfälle bjuds och jag har även ett annat dansmål som jag håller lite för mig själv ett tag. Dans är glädje och även om jag varken är prima ballerina eller hiphopdansare finns det en plats för mig också på dansgolvet. Lärde jag mig inte något annat av denna dag på Skärva så var detta det viktigaste jag tog med mig. Om jag rekommenderar en session med Maria? Hundra procent ja! Våga testa. Vad kan hända?
”Men ska du inte skriva en bok? Du skriver så vackert.” Detta känns som rent skryt att skriva ut, men så sa hon, kvinnan som stod framför mig. Vi hade precis träffats då jag insåg att jag kände igen henne från en Facebookprofil. Hon presenterade sig med sitt förnamn och jag frågade om hon möjligtvis hette X i efternamn. Jo, så var det. När jag då berättade att det är jag som håller i Trettio Tacksamma Dagar svarade hon att det ju var oväntat och roligt att träffa mig där. Sedan sa hon det där om boken. Och jag svarade som de andra gånger jag fått frågan att det känns alldeles för läskigt. Så fort jag ska göra något skapande ”på befallning” knyter det ihop sig, jag får prestationsångest och tycker helt plötsligt att det som egentligen är jätteroligt blir ett oöverstigligt och ogästvänligt berg. Mitt skrivande mår bra här i en blogg som inte så många läser, eller i gruppen där jag skriver egna tacksamhetsmeditationer som andra får läsa om de vill, eller i någon av mina skrivböcker. Jag bestämmer när andra får läsa, vad jag ska skriva eller inte skriva om och får lov att utmana mitt skrivande på de sätt jag själv bestämmer i min takt. Jag vet att det inte låter vettigt, folk som läser blir ju inte tvingade. Men innan en bok hittar sin väg till någon som läser måste den anses vara tillräckligt läsvärd för att klara sig hela vägen fram, och jag tror att det är den bedömningen som skrämmer mig allra mest.
Jag har länge vetat att jag gillar att vara informell ledare och ställer gärna upp med både tid och energi i allt från familjesammanhang till större begivenheter, men jag ogillar verkligen att vara i något slags utnämnd chefsposition. Lärarjobbet var perfekt för mig. Där var jag förvisso ansvarig inför alla mina elever, men det var ett ansvar med stor frihet. I läraryrket krävs det att man kan hålla sig inom ramarna, men man måste också vara extremt flexibel både för sin egen och elevernas skull. Det känns som att skillnaden mellan att skriva informellt och som publicerad författare är likasamma på något vis.
Är det känslan av att vara instängd som får mig att slå bakut? Krav på en speciell sorts prestation? Kraven som ingen uttalar ställer jag på mig själv och allt det roliga får lägga sig i bagageluckan vilket innebär att jag inte längre har tillgång till det. Samma gäller ju mitt yrkesliv. Jag är så dålig på att göra reklam för mig själv. Jag vet att jag är duktig på det jag gör och får så fin feedback från mina klienter. När jag ser andra i samma bransch göra aggressiv reklam, fara med överdrifter eller tjäna en massa pengar på att dra i andras sköra känslosträngar störs jag. Jag vill inte utnyttja att folk mår dåligt, men jag behöver ju en lön precis som andra psykologer, kuratorer, coacher och samtalsterapeuter.
Det är spännande att fundera över sina egna beteenden och vad det är som stoppar en i livet. Eller driver på, för den delen. Så här första dagen på 2025 vill jag lägga mycket tid på självrannsakan och fysisk upprensning. Vår nyårsafton blev sjuk, men tack och lov känner jag mig lite bättre idag. Vinden har vänt. Eller nä, det blåser fortfarande friskt. Vi har haft stormbyar inatt, men det ska bli ännu värre under dagen. Upp till 28 m/s! Kanske är det utrensningsvinden som blåser, den som gör plats för nytt och fräscht. Efter en molnig och grå höst och förvinter väntas solen visa sig igen imorgon. Jag tycker om symboliken. Först utrensningsvind, sedan solsken.
Nu skriver vi alltså 2025! God fortsättning på detta nya år. Jag vet många som känner att de behöver andas frisk luft, alldeles för många som har slagits mot sjukdomar under 2024, en del som precis har påbörjat vägen mot något nytt och några som kanske inte har så lång tid kvar på jorden. Just vid nyår känns det för mig peppigt, men jag vet flera som varken uppskattar det faktum att tiden går eftersom det tydligt visar på sådant som de har missat i livet eller bara att slutet på jordelivet är ett steg närmare. Estetsyrran har fixat en härlig nyårslista som vi brukar fylla i på nyårsafton. Några svar är utelämnade pga deras privata karaktär:
2024
Årets resa: Skottland Årets film: Skolan vid världens ände eller Den sista resan Årets serie: vill säga Tunna blå linjen, men tredje säsongen var inte alls lika bra som första Årets musik: alla stunder med Fredrikskyrkans Kammarkör Årets bok: Andrev Waldens Jävla karlar, så konstig och sorglig och rolig Årets spel: Wizard Årets podd: Kvartal total Årets “Ääääntligen blev det gjort”: Kattlucksgalleriet och loppisen får slåss om saken! Årets växt: föränderlig julros ”Pirouette” Årets energitjuv: alla skadedjur i trädgården Årets stressfaktor: * Årets måltid: JohSas bröllopsmiddag Årets familjehändelse: JohSas bröllop Årets utmaning: * Årets uppoffring: tid Årets yrkeshändelse: * Årets inköp: vår bilbarnstol till Lilla L Årets dröm som gick i uppfyllelse: * Årets bästa vana: bloggandet Årets största tekniska framsteg: att jag kunnat lösa flera teknikrelaterade problem själv Årets mest minnesvärda dag: JohSas bröllop Årets hobby: jag kan inte välja, men sticka och trädgårdsarbete har jag lagt mest tid på Årets kärlekshistoria: JohSa, WiMa och JayJo Årets framgång: * Årets debatt: tyvärr alla dåliga politiska sådana som jag inte orkat se mer än bråkdelar av Årets skandal: masspsykos
Bucket list för 2025
Hobby jag vill prova: dansa mer Sak jag vill fixa i hemmet: isolera snickeriet i ladan och göra klar festsalen Sätt jag vill fylla på med energi: promenader Ny mat jag vill prova: laga mer mat ur Ottolenghis kokböcker Ny rutin jag vill skapa: * Mål för träning: * Person jag vill få bättre relation med: * Plats jag vill uppleva: mitt inre Människa jag vill träffa: våra vänner i Orem Ekonomiskt mål jag vill uppnå: * Sak jag vill köpa: mindre Konflikt jag vill lösa: * Något jag vill unna mig: tid att rensa ut Stressfaktor jag vill undanröja: * Rolig sak jag vill uppleva: flera bröllop
Sista dagen på december, sista dagen på året. Imorgon skriver vi i en ny anteckningsbok, får chansen att ta omtag och lägga sådant som inte är värt att ta med bakom oss. Jag älskar dessa naturliga brytpunkter, älskar känslan av fräschhet och möjligheter. Det känns hoppfullt. Vi lägger bakom oss ett år som har varit kantat av svårigheter för många nära och kära. Mitt eget 2024 var fint, men präglat av detta. Att se tillbaka på hela år är klurigt – det finns höga berg och djupa dalar genom alla perioder i livet och även tunga år bjuder vanligtvis på ljuspunkter. Detta är några av de härligheter som detta år lade i mitt knä:
Januari
Jag gick hårt ut med årsordet HEMSLÖJD och sydde bl a en morgonrock i Ellinor Nilsen-stil till äldsta dottern i försenad julklapp. Så roligt jag har tillsammans med min gamla symaskin, nu påminns jag om det igen. Även om jag hittat ett fantastiskt ord att följa mig under 2025 tror jag att hemslöjdsvibbarna får dra med mig in i allt detta nya.
Vi fick lite riktig kyla och det var dags att gå över isen till Jerkö igen. Eller ja, jag tyckte att det var lite läskigt och följde inte med hela vägen, men det var verkligen en minnesvärd dag.
Jag har massor av bilder från vår vackra natur här på Sturkö från januari då det blev många härliga promenader. Mina Icebugs (kängor med dubbar) har gjort att jag återigen vågar ge mig ut då det är halt.
Februari
Ljuvliga dagar i Stockholm, bl a heldag med yngsta dottern då vi gick på Nordiska muséet och njöt av god mat och många steg i vår vackra huvudstad.
Syskonsönerna flyttade in i ny, fin lägenhet och bjöd kusinerna på inflyttningsfest. Vi gamlingar fick också hänga med. Kul att de unga har så fin kontakt med varandra.
Vi hade en givande körhelg på Skärva herrgård. Jag älskar att hänga med detta gäng, de ger mig så mycket energi och glädje!
Mars
Vi firade estetsyrrans femtioårsdag med röjardag och finmiddag i Klackamåla. Jag är så tacksam över henne och mina andra syskon. Här är födelsedagsbarnet längst till vänster, sedan lillastesyster med ättelägg och så resebloggarsyrran.
Odlingssäsongen drog igång i vanlig ordning. Makens installation har hjälpt mig komma igång på ett bra sätt de senaste åren. Syrummet blev det nya inneväxthuset istället för Gurras skrubb och det visade sig funka jättebra.
Vi har pga Lilla L varit mycket mer i Stockholm än förut. Oj, så liten hon var här… Det går verkligen snabbt med utveckligen i början.
April
Den föränderliga julrosen var helt galen i år. Jag har sällan sett något så vackert i rabatten och njöt i fulla drag. Jag vet faktiskt inte om jag fått så mycket ”bang for the buck” av någon annan växt? Denna köpte jag på utförsäljning då den var liten och ”utblommad”. Visst är det viktigt att kunna se förbi någons yttre och försöka hitta potentialen?
Vi firade Valborg på byggarbrorsans vitsippsö i vanlig ordning och fick träffa brorsonens härliga norska fästmö. Härlig dag, en av mina favorittraditioner på året att ”fira” våra föräldrars bröllopsdag här och tänka att det väl ändå var väldigt fint att de träffades.
Vi fick vara valpvakt till svägerskans lilla skälliga yrväder. Hon älskar att vara här ute på Sturkö där det finns något att sniffa efter i varje litet hörn.
Maj
Ja, men första rejäla sparrisskörden blev dokumenterad och jag känner munnen vattnas igen. Trots att lådan som sparrisarna råkade hamna i av misstag inte ger de bästa förutsättningar får vi ändå tillräckligt mycket för att kunna njuta och till och med kunna bjuda någon på det goda.
Vi blev gudföräldrar och fick en härlig dag i Lund.
Våra ”Lidl-fruktspön” blommade för första gången, men på svägerskans inrådan plockades blommorna bort för att ge våra klenisar en chans att växa på sig lite. Vi får väl se om de klarade torkan förra året, jag är inte helt säker på det.
Juni
Vi städade ut i ladan för att bereda plats för snickeri och kunna fixa loppis. Ojojoj, det blev många timmar lagda där.
Min fine brorson tog studenten och det blev fest i Bredavik.
En härlig midsommar i goda släktingars och vänners lag firades med solen skinande, återigen över Bredavik. Fina E sydde ett skyddande tak till ”grillbordet” innan festen drog igång och vi var över 70 personer på plats. Ojojoj, vad våra föräldrar skulle ha myst.
Juli
Äldsta dottern och hennes familj var på besök i flera veckor. Njutbart. Vi var i naturreservatet och fikade bland kossor och dotterns ”typ” koskräck inbjöd till spännande utmaningar. Se, det var en rolig utflykt!
Loppisen drog igång och jag tror jag träffade nästan varenda granne. Kul att de tog chans att presentera sig då chans erbjöds. Nästan alla var trevliga, även sommargästerna som kom in och semesterloppade. Faktiskt en betydligt mer social tillställning än jag hade trott.
Syskondagen – favorit i vanlig ordning! Den här gången fick vi åka häst och vagn och blev bjudna på korv och våfflor med vacker utsikt. Att få träffa fars kusin var också jättetrevligt och upplysande. Han berättade mycket om släkten som jag inte visste.
Augusti
Det går inte att blunda för det faktum att en stor del av mitt liv handlar om det här under sommarhalvåret. Efter allt pysslande och vårdande och vattnande och rensande och gödslande är det äntligen dags att verkligen njuta av blomsterprakt och god mat.
Maken och syrran har haft lite otur med biodlandet, men årets honungsskörd blev inte helt kass. Tyvärr ljunghonung. Eller, jag gillar ljunghonung, men den är svår att utvinna och har en lite mer intensiv smak. Nu är dock fyra bisamhällen igång, vi hoppas på en härlig vår med en massa honung 2025.
Vi hade möjlighet att fira en hel del under 2024, bl a makens och min trettioåriga bröllopsdag. Glamping vid Östersjön bjöd på en av årets absolut bästa dagar.
September
Orsaken var väl inte så trevlig, men det var ändå underbart att kunna hänga med syrran i Skottland i en oplanerad vecka. Tack för livet.
Möhippa för yngsta dottern, en så mysig kväll där vi åt gott och pysslade inför bröllopet.
Att få hänga med några av människorna som betyder mest i mitt liv en dag var också finfint. Min faster bjöd in till ännu en möjlighet för mig att lära mig mer om släktens historia. Hon och hennes man tar så fint hand om fars föräldrahem. Det betyder mycket för mig att kunna komma dit lite då och då.
Oktober
Att fira Lilla L:s ettårsdag var naturligtvis en riktig höjdpunkt! Tänk så glada vi är att ha henne i våra liv.
Yngsta dottern har de senaste åren fått flytta runt i Stockholms andrahandsmarknad och som inneboende. Fy sjuttsingen, det har inte varit lätt. Detta var sista flytten från detta och vi tackade återigen Kian som varit med om så många flyttar vid det här laget att de är omöjliga att räkna. Sicken flyttbil. Det hade vi nog inte räknat med när vi tog med den i containern från USA.
Årets vackraste dag fick vi då estetsyrran och jag var i Klackamåla för att samla in naturmaterial till det kommande bröllopet. Ett sådant ljus har jag nog aldrig upplevt under dagtid. Allt började med denna hysteriska regnbåge och ljuset följde oss hela vägen hem.
November
En av de bästa dagarna på året var naturligtvis yngsta dotterns bröllop. Efter viss skrämselhicka löste sig allt med hjälp av insatser från vår fantastiska storfamilj och goda vänner. Wow. Jag blir tårögd bara av att tänka på dagarna runt denna ögonblicksbild! Bröllopet blev precis det brudparet drömt om. Vackert, roligt, fint, fantastisk mat och känslosamt.
November handlade också mycket om svägerskans och svågerns nya hem. Det är fantastiskt, men kommer att kräva många års insatser. Innan det var dags att flytta in skulle gamla golv rivas upp och så skulle det såpskuras. Fint att kunna hjälpa till lite. Jag är så glad för deras skull och tror att de kommer att få ett jättefint liv här.
Vinterns första och enda snö så här långt kom precis i tid till brorsbarnens årliga julpysselhelg. Kunde den ha kommit bättre? Svar: nej. Snögubben de byggde var så fin och hann leva i nästan ett helt dygn innan hans liv var till ända.
December
Love Actually in Concert, adventspyssel, Stockholm i december med min (nu f d ) japanska utbytesstudent, träff med fina vänner, julkonsert i Gubbis, Adolf Fredrik-Lucia – alltså decemberveckan i Nynäshamn och Stockholm bjöd på extra allt. (Foto: Lilla Ls mamma)
Vi firade svärmor med tårtfest och jag påmindes om hur roligt jag tycker det är att baka.
Att hålet efter kattluckan numera är galleri är stort. Efter åtta år med ett fyrkantigt hål i dörren känns det rätt fint att det äntligen är åtgärdat och jag har lust att fixa en massa fler grejer i samma paritet. Typ saknade lister, garderober som behöver dörrar eller skynken och lite sånt.
Att göra en sådan här återblick är lite klurigt. Vissa perioder är så intensiva att ett par dagars aktiviteter hade räckt för att fylla hela månadens kvot med skojigheter. Jag gillar i alla fall att ge bara det ljusa en plats på detta viset. Det har som sagt varit ett år med mycket oro och ledsamheter. Det är ingenting jag försöker skyla över, men allt har sin tid och plats tänker jag. Det är också viktigt att tänka på detta när man tittar på andras liv som kan te sig lätta eller överdådiga då allt det jobbiga och svåra inte får någon plats. Det kan inte delas öppet, SKA inte delas öppet.
Nu ska jag dricka kamomillte med honung och fortsätta se tillbaka på året och göra planer för nästa samtidigt som jag hostar ikapp med maken och sonen. Hoppas att just du som läser här får en fin nyårsafton och att 2025 börjar på bästa sätt!
Igår kväll var första gången på ett bra tag som jag kände att jag hade absolut ingenting att göra. Jag skulle gå och lägga mig tidigt, men detta var för tidigt för läggdags. Jag gav mig själv därför lite surftid och swishade runt bland större bloggare, jag gav mig helt enkelt fri lejd att slösurfa i flera timmar. (Jag och sonen skulle titta på film, men han har varit jättesjuk och somnade efter bara en liten stund.) Det var lite kul att läsa om andras julfiranden, årssammanfattningar och liv så olika eller skenbart lika mitt eget! Jag kände mig pepp och nöjd och nästan lite fnissig och det var bra avledning för att inte sakna alla som varit här under julveckan. Jag började lägga märke till vad som händer i mig då jag läser om andras liv, om den del av sina liv som de delar med sig av. Jag började komma in i något slags bedömningstillstånd, och skiftade medvetet till snälltolkning. Det var fint att sitta där och liksom känna mig kärleksfull gentemot dessa (alla) kvinnor som jag överhuvudtaget inte känner, men vars texter jag läst då och då eller ofta under mycket lång tid.
Jag påmindes häromdagen om året då jag hade ”kärlek” som mitt ledord och hade som mål att se något gott i alla människor jag på något vis mötte. Det var livsomvälvande då och ibland behöver jag påminna mig om den känslan då jag dömer för hårt eller glömmer bort mig. Vi kämpar på så gott vi kan utefter de förutsättningar vi har. Somliga har inte förmågan att kämpa alls, somliga har andra värderingar och vill inte kämpa och andra kämpar kanske ”för hårt” och missar de viktiga andningshålen och pauserna. Är det då min plats att påpeka vad jag ser? Svar ja på de personer som befinner sig i min absolut närmaste cirkel eller mina klienter. Svar ja, ibland, på nära vänner och familjemedlemmar, särskilt om de ber om råd. Svar nej på alla andra, om de inte bjuder in till detta. Jag kan tycka vad jag vill. Eller förresten, som lärare gjorde jag faktiskt vid flera tillfällen anmälningar till socialtjänsten, för man kan inte bara plocka med sig barn som far illa hem.
Det är i all snälltolkning ändå viktigt att sätta gränser gentemot människor som på olika sätt kan förstöra för en. Kanske har du inte kommit tillräckligt långt för att inte jämföra ditt liv med andras och därför lider av ständig avundsjuka? Plocka för sjutton gubbar bort sociala medier i några veckor och se om inte ditt liv blir bättre. Kanske har du någon som ständigt trycker åt dig? Ta upp det med personen ifråga. Kanske blir du utnyttjad? Försök analysera hur det kan hända och se om du kan göra planer för att bryta mönstret. Kanske är du ständig medspelare i någon annans liv utan att någonsin få vara med och ta beslut om spelstrategin? Fundera över hur det har blivit så och om du behöver göra något åt det. Att tro att livet blir bättre med strategin ”ta bort alla toxiska människor ur ditt liv” är oftast inte särskilt hållbart. Absolut om du till exempel är nykter alkoholist och behöver skaffa ett nytt umgänge, eller kommer från en familj där du har blivit utnyttjad eller liknande. Att tro att varje konflikt bäst löses genom att bryta med folk är dock inte särskilt hållbar i längden. Jag brukar se mönstret hos människor som ständigt skyller sina svårigheter på andra. ”Alla andra kör på fel sida vägen.” Känner man att livet har kantats av att allt som gått dåligt har varit andras fel kan det vara på sin plats att verkligen rannsaka sig själv och börja ta större ansvar.
Där hamnade jag efter denna lilla fundering. Nu ska jag iväg på spännande äventyr som jag ser fram emot att berätta om imorgon. Eller jag tror att det blir spännande och jag hoppas att det blir roligt att berätta!
Jag gillar att bada, eller förresten, jag älskar det. Jag älskar känslan av skrumpna russinfingrar och känslan att vara så varm att jag måste resa upp överkroppen för att balansera temperaturen. Jag älskar att ligga i ett vanligt badkar med badbomb från Lush eller vanligt 70-talsbadsalt (jag fattar inte hur damen i detta klipp kunde bli så besviken, hahaha), jag älskar att sitta i en jacuzzi en stjärnklar kväll, jag älskar att låta sjönens svala vatten i Bredavik omfamna mig en svettig eftermiddag.
Ibland önskar jag att jag kunde hoppa i ett fullständigt renande bad för hela mitt jag, att det badvatten jag badat i från födseln skulle sköljas bort och ge mig en chans att betrakta världen ur ett perspektiv som varken var färgat av min personlighet eller de miljöer jag vistats i genom åren. Jag önskar att detsamma erbjöds mina medmänniskor. Att vi skulle kunna mötas i tanke och ord, göra omprioriteringar och skala bort sådant som jag (i mitt obadade tillstånd) ser som rent skadligt.
Jag försöker blaska av mig med en tvättlapp, men det är uppenbart att jag är väldigt präglad av mina föräldrar, av uppväxten i en liten by, av min tro och hur andra praktiserat eller inte praktiserat samma tro, av lärarhögskolans vänsterideal, av min yngsta faster, av min otroligt analytiske man, av att ha en stor släkt där jag har ett självklart sammanhang, av tiden som lärare, av att vara trebarnsmor, av att ha varit expat i tre helt olika samhällen i USA, av att ha varit vårdare av sjuka föräldrar, av att ha bott i Stockholmsförort och flyttat tillbaka till hemstaden, av att ha mött psykisk och fysisk ohälsa hos nära och kära, av att ha sett döden i vitögat och förlorat några av mina närmaste ledsagare, av att ha varit ätstörd, av att vara medborgare i världens mest extrema land rent åsiktsmässigt (enligt World Values Survey), av att jobba som samtalsterapeut, av att… ja, listan är ju evighetslång. Hur ska jag kunna tvätta av mig all denna påverkan? Nej, jag inser att det inte är möjligt, men att jag har ett ansvar att vara medveten om att dessa lager finns när jag möter världen.
Idag önskar jag mig en dag då jag helt enkelt får bada i min kärlek för julen, där jag får känna ”en stund på jorden, hur underbart var inte det, jag var nära, jag var där” (Tack Laleh) och att du får samma upplevelse, oavsett vad din önskning för dagen är och hur ditt badvatten sett ut.
