Idag bjuder jag på en lista med en massa av mina första genom livet. Finns det första jag ännu inte har upplevt? Absolut! Detta är en bra lista för tacksamhet, men kanske också inspiration inför kommande upplevelser? Håll tillgodo.
Långö (hem)
Gull-Britt (lekisfröken)
piano (instrument)
Nya Zeeland (drömland)
Sanne (brevvän)
Peter (bror)
Marie (syster)
Micke (förälskelse som för övrigt var en förskolekompis med tics – det var tydligen fler som trodde att han flirtade med dem)
jordgubbsplockare (arbete)
Flymens skola (anställning som lärare)
Annebo (egen lägenhet)
Dolly Parton (idol)
Klöver (tapet i eget rum)
Snättringe (hem med diskmaskin)
missfall (graviditet)
Strömsberg (grundskola)
bommarna sänks (ljudminne)
äpplen i lekstuga (doftminne)
krock i Köpenhamn (akutbesök)
SAAB (familjebil)
smurfblå Volvo (bil)
delikatesskorg (vinst i tävling)
Sturkö (extrahem)
dagbok (livsdokumentation)
bokmärken (samlarobjekt)
permanent (frisörbesök)
St Paulia (krukväxt)
lärare (drömyrke)
akut kejsarsnitt (operation)
My Fair Lady (musikalupplevelse)
Micke och Molle (biobesök)
Tvingelshed (mål för cykeltur på väg med fara för livet)
Växjö (flytt som vuxen)
moster Monica (modeikon)
italiensk nyckelpiga med tantdoft (parfym)
symaskin (elektriska hushållsapparater)
Olof Georg Ljung (DNA-löst släktmysterium)
Danmark (utlandsbesök)
Vitnos (bokserie)
Du lilla bäck (andrastämma)
mässlingen (dödsångest)
Fria Aktiviteter i högstadiet (foto-glädje)
dvärghönan Dvärgis eller kaninerna vars namn jag inte minns (husdjur)
handarbete i textil form (hobby)
kastanj (hårtoning, hade i princip alltid extra färg i håret tills för två år sedan)
födelsedag (favoritdag)
guldhjärta (smycke som dessvärre inte finns kvar)
syskon som hade kissat ner föräldrarnas säng mitt i natten (första och enda gången jag hörde min far svära utan att citera någon annan)
Cissi (vän)
på väg till skolresan i sexan (upplevelse av den ultimata friheten – ”Är jag vuxen nu?”)
Min bloggsyrra var på uppdrag i Polen i veckan som gick. En annan av våra systrar följde med henne på denna slottsrunda och lät meddela att hon nu hade insett hur stor Copernicus verkligen var. Eftersom jag i princip inte kan något alls om honom, mer än att han blev bannad för att han påstod att planeterna kretsar runt solen, bestämde jag mig för att anlita den stundom pålitliga kunskapskällan Wikipedia. Där kunde jag läsa att Copernicus var en ”polsk astronom, matematiker, jurist, ekonom, militärstrateg, tolk, ambassadör, läkare, astrolog och kanik”. Ja, men då så. Alltså, jag var tvungen att läsa igen. Och så läste jag hela stycket. Efter det insåg jag att jag måste lära mig mer om denna renässansmänniska som lämnade så mycket efter sig.
Jag vill veta om Copernicus var märklig, eller om han också var socialt anpassningsbar. Många megaintelligenta personer är de facto varken ödmjuka eller medvetna om det sociala spelet. Att han aldrig gifte sig eller fick några barn tyder dock på att han kanske hade fullt upp med allt som hände i huvudet. Eller förresten, han var katolsk kanik, som en sådan fick han väl inte gifta sig? Att han skickades som förhandlare i krigssituationer borde ju visa på att han faktiskt var socialt smidig.
Copernicus morbror steg fram och stöttade den tioårige C då fadern dog. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och hade gärna hjälpt dem alla, men hade jag sett deras potential på det sätt som den här morbrodern verkade göra? Ställdes det krav på att han skulle göra allt det där han gjorde, ”or else”… Jag tänker på min egen livsgärning och tänker på hur olika vi alla är. Förvisso gillar jag matematik, men inte ens med denne morbrors hjälp hade jag kunnat bli en ny Copernicus. Nä, jag får nöja mig med att hjälpa till att föra vidare de kompositioner som en gång skrevs av musikaliska genier utan AI, att låta dem leva i all sin ofullkomlighet utan att finslipas av datorer. (Jag sitter här och lyssnar på juloratoriet för att undermedvetet öva.) Jag får nöja mig med att älska, hjälpa och odla. Jag får nöja mig med med att sortera och ordna upp den historia som jag och maken lämnar vidare till våra barn. Jag får nöja mig med att vara en förvaltare, inte en uppfinnare. Jag får nöja mig med att förundras över andras förträfflighet utan att trycka ner mig själv. Jag får nöja mig med det lilla livet på landet. Och när jag skriver ”nöja mig med” menar jag det på ett positivt sätt. Det må finnas ett oändligt antal möjligheter och stor potential för oss alla, men jag älskar förnöjsamheten i mig. Jag älskar att jag har insett hur dåligt det varit för mig med ett ständigt strävande efter perfektionism och att jag kan klappa den yngre Monica på axeln och ändå stötta hennes ambitioner. Och efter att ha förundrats över hur cool Copernicus var landar jag där.
Japp. Det var min fars ledord i livet. Han tyckte att det var viktigt för oss med denna insikt för att dels kunna hantera känslorna av att inte ”nå upp” till andras höjder, men också för att vi skulle veta att vi var priviligierade på så många olika sätt och vis och att det var vår plikt att hjälpa till där vi kunde gör en insats.
Den sista tiden har mina tankar snurrat mycket runt hur jag hanterar mig själv i en värld som blivit så egocentrisk, men också hur jag vill leva nästa del av mitt liv. Jag, jag, jag är inte hälsosamt, men det går inte att plocka ut mig själv ur denna ekvation. Därmed blir det en del navelskåderi i detta inlägg där jag funderar runt vikt och hälsa. Jag hoppas att du har fördragsamhet med det.
Under min systersons bröllop fick jag chansen att träffa min gamla utbytesstudentsyster från 80-talet. Hon har blivit en mycket nära vän till brudens familj och det var i den ”rollen” hon var där. Det var fantastiskt roligt att prata med D, återuppleva gamla minnen, få höra mer om hennes liv (som har varit utmanande, minst sagt) och höra henne berätta om sin stora stolthet förutom döttrarna, den klinik som hon och hennes man byggt upp i Montana. Där arbetar de med ”kvinnors hälsa”, vilket innebär att de erbjuder hormonterapi, kroppsskulpterande, botox, fillers, hårborttagning, hudbehandlingar och förskrivning av Ozempic och Mounjaro. D pratade med mig och rekommenderade tirzepatid, för ”många kvinnor har inflammationer i kroppen i klimakteriet och det slipper man med dessa mediciner”.
Jag förstår att man ser livet utifrån de glasögon man har på sig och att när D nu såg en överviktig 54-åring så kändes det naturligt för henne att dela information som hon tänkte skulle ge mig ett bättre liv. Hon berättade om sig och hennes syster, hur de båda hade gått ner många, många kilon och att detta hade gett dem nya liv. De senaste 15 åren sisådär har jag äntligen kunnat leva ett liv som inte längre kretsar runt vad jag äter eller inte och mitt i det samtal vi hade kände jag stor sorg för mitt yngre jag. Jag tänkte på hur dessa sprutor för 40 år sedan hade varit raka vägen till paradiset, hur jag skulle slippa tänka alls på mat (dessa mediciner tar bort hungerkänslorna) och hur fantastiskt jag skulle tycka det var. Nu kände jag som sagt bara sorg. Sorg för att det i en värld som ser ut som den gör finns så otroligt många vars enda fokus är hur karossen på det fordon de framför ser ut. Sorg för alla timmar jag lagt på att prygla mig själv inombords. Att en person som jag dessutom tycker mycket om inte har koll på att en ätstörning liknande min i grunden kan göra att någon som börjar ta dessa specifika viktmediciner druttar rätt på rumpan och blir sjuk igen.
Jag tänker på vad en av mina systrar skrev om viktminskningsmedicin: ”Tänker att något är VÄLDIGT GALET överlag när folk svälter ihjäl i vissa delar av världen medan det i andra delar av världen medicineras för BILJARDER kronor för att de inte ska äta ihjäl sig. Brukar inte gilla whaaboutism eller så, men här blir det så tydligt.”
Igår sjöng jag med några av mina körkompisar på Kungsmarkskyrkans femtioårsjubileum. Det var en riktig folkfest med en fullsatt kyrka och allt. Tänkte dock på att förbönen lät som högläsning ur Vänsterpartiets valplattform eller liknande. Det är lätt att vara generös och givmild i tanken eller när någon annan ska utföra arbetet. Vad ska man göra åt detta? Att många svälter medan andra äter ihjäl sig. Somliga upprätthåller ”hög moral” som sin fana medan andra ”följer sitt hjärta och krossar förtrycket”. Några skaffar sugar daddies eller tar andras liv för att ha råd att köpa en LV-väska medan andra gör en grej av att flippa second hand-prylar.
Vi har olika personligheter, olika förutsättningar under uppväxten, olika platser som vi rör oss på, olika vardagssysslor, olika sätt att försörja oss på, olika vänskapskretsar. Här skriver jag en text där jag uppenbarligen känner mig avogt inställd till viktminskningsmedicin, men mitt inre är i konflikt. Jag känner så med alla som liksom jag kämpar och har kämpat med vikten, vare sig det varit fysiskt, mentalt eller både och. Jag förstår att den enkla vägen ut, om den presenteras som hälsosam och livsviktig, känns som ett självklart val. Jag tror inte, eller jag hoppas iallafall att det inte är så, att de som forskat fram denna medicin är onda. Egentligen är det väl ett slags sätt att hantera och ”lösa” orättvisa. Fixa så att andra i ens egna ögon får det bättre så de inte behöver kämpa så.
Jag landar ändå i att tirzepatid inte är för mig och att jag är tacksam över att min hälsporre sedan en vecka är BORTA så jag åtminstone kan börja använda hela min kropp igen. Vi håller som sagt på med ett gigantiskt städ- och organiseringsprojekt. Jag sorterar bilder i digitala album och papperskopior i lådor och ser bilder på mig själv där jag var smal fast jag tyckte att jag var tjock, faktiskt sjuk även om ingen visste det (eller åtminstone sa aldrig någon något, de tyckte bara jag var fin om jag gick ner i vikt). Numera är jag LYCKLIG, TILLFREDS, FÖRNÖJSAM. Tyvärr också överviktig, det är uppenbarligen inte det bästa för min kropp. Men får jag välja så vet jag hur jag vill ha det. Livet är orättvist och alldeles fantastiskt. Tack för det.
Bilden ovan togs på min studentdag som var fantastiskt rolig. Dagen innan hade jag legat och gråtit för att jag var så tjock. Jag tror att jag vägde 58 kilo till mina 173 cm. Den fantastiska gräddbakelsen hade jag sytt själv. Det enda som var ”tjockt” på bilden är de där puffärmarna, men de skulle se ut precis så där enligt konstens alla regler. Tänk ändå hur allt kan bli.
I mars 2005 började jag blogga. Den gamla blogsome-bloggen försvann ut i sajberspejs efter många år, men någonstans skrev jag vad som rörde sig i huvudet denna dag. Antagligen var det scrapbookingrelaterat.
2010 (bodde kvar i Snättringe)
Min mamma är Listornas Drottning. Hon skriver och omarbetar listor tills de blir perfekta. Då och då får jag ett att-göra-list-ryck. Om detta finns det till och med dokumentation. (Den listan är en originallista som hängde på kylskåpet jättelänge. Jag skar bara ner den då jag skulle göra den där sidan.) Idag har jag haft en massa olika 10-listor i mitt huvud medan jag har hållit på med diverse göromål. Här kommer några av dem. Det skulle vara jättekul om ni som läser vill göra någon eller några liknande listor! Skriv och berätta om dem i kommentarsfältet.
Nödvändigheter i kylskåpet
1. mjölk 2. smör 3. god ost (parmesan och cheddar, präst eller Västerbotten) 4. lök (vitlök, rödlök, gul lök, purjo) 5. ägg 6. jäst 7. tomatpuré 8. potatis 9. gurka 10. bacon
Trädgårdsfavoriter
1. tulpaner (funkar inte hos oss pga rådjur, men de måste få vara med ändå) 2. rhododendron 3. klematis 4. syren 5. smultron 6. vintergröna 7. luktärt 8. hallon 9. vallmo 10. nävor
Om jag hade pengar till fastighetsförbättringar
1. bygga trappa ute 2. fixa trappan inne 3. byta panel på garaget 4. anlita duktig trädgårdsarkitekt som ”lyssnar” på trädgården och inte bara vill plantera vitt, vitt, vitt överallt 5. måla om fasaden 6. göra om garaget till musikstudio/ungdomsrum 7. Förbättra vindsförvaringen 8. byta ut möblemanget i vardagsrummet 9. lampa över soffbordet 10. utemöbler från Grythyttan (sådana där ”gungstolar” som finns i Klackamåla)
Maträtter att plocka fram ur rockärmen
1. spaghetti och köttfärssås 2. min egen tomat- och bönsalsa med gott bröd 3. laxfilé med Klabbes potatismos 4. pannkakor 5. Paolo Robertos Minestra di Verdura 6. kasslergratäng med ris 7. tagliatelle med knaperstekt kyckling och sparris 8. varma mackor med någon soppa (broccoli, potatis och purjo, grönsaker) 9. bakad potatis 10. lasagne
Låtar jag aldrig tröttnar på
1. Love Somebody – Robbie Williams 2. Diamonds and Pearls – Prince 3. I Will Always Love You – Dolly Parton 4. Butterfly – Rajaton 5. You Raise Me Up – Josh Groban 6. The Show Must Go On – Queen 7. Life on Mars – David Bowie 8. Marathon – Rush 9. Nothing Compares to You – Sinead O’Connor 10. Man in the Mirror – Michael Jackson
2015 (bodde i Orem, UT, USA)
Min syrra visade några bilder på någon tjej hon följer på Instagram, Linda Hallberg. Jag gissar att hon är en sådan där sminktjej som blivit känd genom internet, för jag har aldrig hört talas om henne. Å andra sidan finns det väl mängder med människor jag borde ha koll på, men som jag har missat… (Nu har jag googlat. Här är Lindas hemsida. Hon är tydligen världskänd make up-artist. Där ser man.)
Hur som helst. Nu handlade det om ”den översminkade sanningen”, om hur vi ständigt bombarderas med perfekta ytor via internet när verkligheten faktiskt inte ser ut sådär. Frågan är om vi verkligen vill ha verklighet eller mår vi på något skruvat vis bra av att gnugga oss i avundsjukans svarta klet? Nu till bilderna…
Före: Bilden finns ej kvar
Tjurringar i näsan har aldrig tilltalat mig. Jag hakar upp mig på snor och hur jag liksom vill trä i en hake i den där ringen och leda människan bakom ringen till en hage med fräscht gräs… Kudos till Linda som visar sin sårbarhet genom att visa verkligheten.
Efter: Bilderna finns ej kvar
Perfektion. Är det möjligt att få till det här bara med smink, eller har hon använt Photoshop också? Jag vet inte. Alla fläckar i ansiktet är borttrollade, men en som inte fanns där från början är ditmålad? I just don’t get it… Men står hon så där i pose med handen och särade svullna läppar på gatan så ser hon säkert väldigt snäll och vänlig och hjälpsam ut. Och så får hon allt sitt smink gratis och leder medkvinnor in i avundsjukans cell där de får stå och skaka galler av frustration över att de själva är så fula och deras läppar inte går att få sådär svullna och sensuella ens med baksug i ett glas…
Jag har blivit allergisk mot fusk sedan jag flyttade hit. Runt omkring mig finns det vanliga så klart, men också väldigt mycket lösbröst (nja, snarare bröstimplantat), löshår, lösögonfransar, lösnaglar, opererade ansiktsdelar, åtstramad hud, plagg som trycker in (obefintliga) valkar under de vanliga kläderna, ansiktsmask som tas på varje dag (alltså, full make up med foundation, rouge, ögonsmink, läppsmink) och så fortsätter det sådär. JA, jag bryr mig såklart om hur jag ser ut, konstigt hade det varit annars. Jag både sminkar mig och tar på mig smycken som jag gillar. Något jag har så svårt att acceptera och något jag försöker rädda mina barn ifrån är att det är den här ytan som ska vara det man utgår ifrån. Vänner som kommer osminkade till någon tillställning ber om ursäkt för att de bara är sig själva och inte har tagit på sig masken. Det är ju för sorgligt! Jag har förstått att det har hänt mycket i Sverige också och att svenskar antagligen är lika fixerade vid sina yttre som amerikanerna…
Antalet ”likes” i sociala media verkar idag sätta värdet på en människa, och Linda Hallberg här ovan som får 20 000 likes får väl då anses vara en hyfsat lyckad person. Huruvida hon har tillfört mänskligheten något gott låter jag vara osagt, men läser man på hennes hemsida finns det tjejer som verkar tycka att hon är Gud och att hon ”inspirerar tjejer att leva bättre liv”. Det låter ju toppen. Jag har fortfarande svårt att acceptera att det här ytliga ska få ta så mycket tid och utrymme, men samtidigt kämpar jag hårt för att inte fördöma någon för de val de gör. Vill de lägga all sin tid och sina pengar på att se Barbieliknande, vältränade och lyxiga ut så måste det få vara deras val och något som jag accepterar utan att ifrågasätta. Jag har ju inte själv sålt alla mina ägodelar och jag ger inte bort allt jag har hela tiden.
Hur tänker du om det här?
Edit: Och titta här vad jag hittade nu! Samma tema, samma tankar… Sevärt litet reportage.
2020 (bodde här i Uttorp, Blekinge)
En bok om dagen, no. 6.
Idag har turen kommit till den första romanen, en miniatyr med ett omslag så vackert att jag anser också det är en del av behållningen av boken. Yoko Ogawas En gåtfull vänskap gavs ut på Albert Bonniers förlag 2011. Originalet på japanska kom 2003. En gåtfull vänskap går att läsa ut i ett nafs, men jag vet inte om upplevelsen blir lika stor om man skyndar igenom den. Det här är en komplex historia trots den komprimerade storleken på boken. Vi har ett stort bibliotek, både p.g.a. ett genuint bokintresse hos alla familjemedlemmar, men kanske framför allt eftersom svärmor jobbade på Bonniers i många år. Jag är oändligt tacksam för alla hårda födelsedagspresenter, julklappar och bokpåsar som hittat hem till oss genom henne. Jag vet att denna lilla pärla kom från henne, men har glömt i vilket sammanhang.
En gåtfull vänskap är en oväntat fin läsupplevelse. Den handlar om relationerna mellan en professor med en hjärnskada, en hushållerska och hennes son. Den handlar också om baseball och matematik. Dessutom genomsyras den av något annat som är mer ogreppbart. Jag tolkar det som skillnaden mellan den japanska och svenska kulturen och våra olika förhållningssätt till vad som är viktigt i livet. Jag är helt ointresserad av baseball, osedvanligt intresserad av relationer, antagligen mer intresserad av matematik än medel-Svensson och kittlas av mänsklighetens kulturella skillnader. Det visar sig vara en perfekt blandad godispåse för mig, en sådan där som slukas till sista biten utan några kvarvarande tråkbitar som rasslar runt i botten utan att bli valda.
2025 (bor kvar i Uttorp)
Vi har fått över 10 mm regn efter en lång och kall vår, så hela trädgården lyser av fräschör. Härligt! Jag har hunnit jobba och hänga med dotter (som nu börjar en ny period som föräldraledig) och dotterdotter. Jag ska laga lunch till oss fyra som hänger här hemma och ser fram emot att sätta lite blomfröer och lyfta ut de sista grejerna från drivhyllan i syrummet för avhärdning. Syrummet är också gästrum. Nu behöver vi fixa till det, för nästa vecka kommer extrasyrran från Tyskland och hennes son som ska bo där.
För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!
I morse sa dottern: ”Titti får ungefär samma frukost varje dag, men hon tycker ju om det”, med undermeningen att det skulle vara något dåligt. ”Äh, det är också influencernas (?!) fel”, sa jag, ”de ska ju hela tiden presentera nyheter för att vara relevanta”. Vi hade redan pratat om bakinfluencers i ett annat sammanhang. Den gången handlade det om hur de mer är ”dubbelt så mycket” av gamla klassiker än nytänkande. Tänk bara att en drömtårta numera har dubbelt så mycket smör i fyllningen jämfört med ett gammalt 7 sorters kakor-recept, eller att en muffin med frosting är lika stor som (minst) fyra muffins då jag bakade i tidiga tonår. Jag har fullt med kokböcker som hade varit tillräckliga gällande inspiration till vad som ska lagas till livets alla olika rätter här hemma. Några av dem ligger i den ena av de tilltufsade flyttlådorna här ovan.
Det är lätt att vänja sig vid en känsla och acceptera situationer som är dåliga för oss, inte minst i den värld som presenteras i sajberspejs. Något som alldeles för många fastnar i är t. ex. jämförelseleken. Ser jag någon med något jag aldrig sett eller velat ha förut är risken stor att jag helt plötsligt står framför min nya, stora dröm. Det är dumt att jämföra sig med någon som har en annan plånbok, en annan familjesituation, en annan ålder, en annan arbetssituation eller helt andra förutsättningar än en själv, men helt plötsligt har detta blivit något som alla ägnar sig åt. Tyvärr har inte alla samma chanser, du vet, ”livet är orättvist”. Å andra sidan har det i många olika sammanhang nämnts att sociala medier ger personer som aldrig hade haft en chans under andra omständigheter möjligheten att skapa en stor plattform utan vare sig pengar eller kontakter. Något som är hjälpsamt för många är att fokusera mer på sin faktiska omgivning, prioritera att hitta balans med de personer som man har ett verkligt utbyte med och städa sådant i den virtuella världen som mest stör.
Här får du en riktig influencerbild från en helt vanlig bloggtant som delar sina tankar, tips och det liv som hon lever här och nu. Jag vill dock vara nyfiken och sträcka mig utanför mitt lilla liv OCKSÅ och då kan det verkligen på sin plats att uppmärksamma att livets spelplan har förändrats med influencernas intåg i allas våra liv. Jag påminner mig själv och andra om det liv som pågår utanför knuten just nu. Fågelungar kläcks, grönskan är ögonbedövande och spänningen i luften är påtaglig, detta vare sig vi bor i stan eller på landet. (Fast bor du riktigt långt norrut får du kanske vänta lite. Jämförelseleken kan du lämna därhän, du har ju allt ditt underbara kvar!) Att då ägna tid åt hur andra målar sin hall för tredje gången kanske inte är helt ultimat. ❤️
Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?
För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.
Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.
Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.
Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.
I början av året påminde min syster om vikten av att leka. Hon hade lyssnat på Fredrik Lindströms vinterprat från 2024 och rekommenderade det varmt. Jag vet att det påverkade henne mycket och att hon sett till att tillåta sig att leka mer sedan dess. Det har bl.a. spelats roliga spel, som Hitster. Spel som inbjuder till skratt, välbehag och känslor av gemenskap. I snart fyra månader har jag alltså tänkt lyssna på det här programmet istället för att bara läsa om det, vilket jag har gjort på flera ställen, men nu var det dags!
Var det värt tiden? Absolut! Här får du länken igen om det nu är så att du inte heller har lyssnat.
Hur ofta tillåter du dig att skratta? Att skratta fritt, sådär från magen. Att släppa på allt tillrättalagt och rentav tillåta dig att vara fjantig? Om någon som känner mig väl skulle beskriva mig skulle jag med all sannolikhet bli beskriven som någon som älskar människor, relationer och processen som leder fram till dåliga eller bra relationer. Jag är högst delaktig i samspelet med andra, men de samtal jag har blir ofta djupa. Att hänga med min syster Festen leder också till djupa samtal, men hon är också väldigt rolig. För att inte tala om hennes man som har fått mig att hänga dubbelvikt över en stol utan att kunna hämta andan av skratt. Det här skrattet fick nog i princip aldrig komma ut då jag var barn eller ungdom. Jag har nämligen inga minnen av gapskratt. Jag hängde med näsan över en bok, spelade piano eller fiol, hjälpte till jättemycket med mina småsyskon. Jag hade en trygg och underbar barndom, men kom nog i ett hämmat paket. Efter fyrtioårskaoset hände något. Känslan av att jag faktiskt inte behövde upprätthålla något slags fasad försvann. Sedan dess har jag haft mycket mer roligt. Jag vågar fortfarande inte slänga mig utför stup och sådant, men jag gör bort mig inför andra utan att darra på morrhåren (som ju ändå är fler med min stigna ålder, hehe).
”I hela mitt liv har jag nämligen känt mig så otroligt hämmad och liksom inbunden i mig själv. Inte hemma med min familj, men överallt annars. Som om den person som finns där inne sitter fast och inte kommer ut.” (Clara Lidström) Underbara Clara presenterade för ett par dagar sedan ett avsnitt till sin och Malin Wollins podd med en text som fångade mig. Hon fick många fina och peppiga kommentarer skrivna av äldre kvinnor som känt liknande, men ”kommit ut”. Ofta i samband med klimakteriet. Jag är definitivt en av dessa hämmade kvinnor som hittat ut. Det är förlösande att våga. Att våga ha roligt, att ge sig själv rätten att skratta, att inte bara vara duktiga och plikttrogna Marta utan också något slags lekfull om än inkännande Maria.
I samband med att jag skulle skriva om leken hittade jag också denna artikel som jag gillade. I den hittar du en lista på åtta olika slags lekpersonligheter och jag kunde direkt zooma in på ”konstnären” som använder skapandet som lek. Det är jag! Jag har plockat fram symaskinen igen för att beta av ett gäng projekt i helgen. Varför inte kombinera systugan med att lyssna på musik med fyndiga och roliga texter?! (Snälla, hjälp mig hitta fler kvinnliga textförfattare med humoristiska texter, mer än Lisa Ekdahl!) Hoppas att du får en lekfull, rolig och kanske lite äventyrlig helg.
Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?
När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:
Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl
Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!
Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.
Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.
Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!
Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.
