För ett tag sedan skrev jag inlägget ”Ombyggnad pågår” och liknade mig själv vid en byggarbetsplats. Igår fick jag en poddlänk av min psykologsyrra. Vad handlade den om? Jo, ”Dags att sluta se på oss själva som konstanta renoveringsobjekt?”, i och för sig med kompletteringen ”Varför vår ständiga jakt efter att bli lyckligare i sig blir en lyckofälla”, vilket inte alls var min utgångspunkt. Jag pratade om en allmän personlighetsutveckling som pågår genom livet och gillar bilden av en uppbyggnadsfas som kanske, kanske inte följs av utbyggnad eller renovering. Hur som helst så är poddavsnittet väl värt att lyssna på. Det rimmar väl med mina tankar på att acceptans är ett mycket bra förhållningssätt till en hel del som känns jobbigt i livet och att mycket i vardagen, familjelivet och arbetslivet faktiskt inte är särskilt glammigt. Att se på allt som ska göras som ”jobbigt” är ett enkelt sätt att sätta krokben på sig själv. Må din dag fyllas av små stunder av förnöjsamhet, eller kanske till och med lite glitter!
I morse sa dottern: ”Titti får ungefär samma frukost varje dag, men hon tycker ju om det”, med undermeningen att det skulle vara något dåligt. ”Äh, det är också influencernas (?!) fel”, sa jag, ”de ska ju hela tiden presentera nyheter för att vara relevanta”. Vi hade redan pratat om bakinfluencers i ett annat sammanhang. Den gången handlade det om hur de mer är ”dubbelt så mycket” av gamla klassiker än nytänkande. Tänk bara att en drömtårta numera har dubbelt så mycket smör i fyllningen jämfört med ett gammalt 7 sorters kakor-recept, eller att en muffin med frosting är lika stor som (minst) fyra muffins då jag bakade i tidiga tonår. Jag har fullt med kokböcker som hade varit tillräckliga gällande inspiration till vad som ska lagas till livets alla olika rätter här hemma. Några av dem ligger i den ena av de tilltufsade flyttlådorna här ovan.
Det är lätt att vänja sig vid en känsla och acceptera situationer som är dåliga för oss, inte minst i den värld som presenteras i sajberspejs. Något som alldeles för många fastnar i är t. ex. jämförelseleken. Ser jag någon med något jag aldrig sett eller velat ha förut är risken stor att jag helt plötsligt står framför min nya, stora dröm. Det är dumt att jämföra sig med någon som har en annan plånbok, en annan familjesituation, en annan ålder, en annan arbetssituation eller helt andra förutsättningar än en själv, men helt plötsligt har detta blivit något som alla ägnar sig åt. Tyvärr har inte alla samma chanser, du vet, ”livet är orättvist”. Å andra sidan har det i många olika sammanhang nämnts att sociala medier ger personer som aldrig hade haft en chans under andra omständigheter möjligheten att skapa en stor plattform utan vare sig pengar eller kontakter. Något som är hjälpsamt för många är att fokusera mer på sin faktiska omgivning, prioritera att hitta balans med de personer som man har ett verkligt utbyte med och städa sådant i den virtuella världen som mest stör.
Här får du en riktig influencerbild från en helt vanlig bloggtant som delar sina tankar, tips och det liv som hon lever här och nu. Jag vill dock vara nyfiken och sträcka mig utanför mitt lilla liv OCKSÅ och då kan det verkligen på sin plats att uppmärksamma att livets spelplan har förändrats med influencernas intåg i allas våra liv. Jag påminner mig själv och andra om det liv som pågår utanför knuten just nu. Fågelungar kläcks, grönskan är ögonbedövande och spänningen i luften är påtaglig, detta vare sig vi bor i stan eller på landet. (Fast bor du riktigt långt norrut får du kanske vänta lite. Jämförelseleken kan du lämna därhän, du har ju allt ditt underbara kvar!) Att då ägna tid åt hur andra målar sin hall för tredje gången kanske inte är helt ultimat. ❤️
Hur går du från det ena till det andra? Sömlöst, eller med stora procedurer? Utan att tänka på det alls, eller kanske genom en cykel av ältande, grubblande och motstånd?
För många år sedan frågade min lillebror hur jag kunde klara av att ha en arbetsdag som är så upphackad. ”När jag väntar på något att göra har jag jättesvårt att vara produktiv”, sa han. Jag hade inte ens reflekterat över det. För mig är det inte alls konstigt att ha en dag som innebär att jag har ett samtal mellan nio och tio och sedan får vänta till kl. 13 innan det är dags för nästa. Efter den där kommentaren upptäckte jag att det faktiskt var som brorsan hade sagt. Jag slösade ofta bort den där mellantiden! Sedan dess har jag infört bättre rutiner, så numera planerar jag in vad jag ska göra i tiden emellan jobbsamtalen redan på morgonen innan dagen ”sätter igång”. Det kan vara jobbrelaterade uppgifter, som att sköta administration eller läsa forskningsrapporter eller studier, eller privata göromål som att sköta tvätten eller göra något i trädgården.
Jag har en tendens att värka igenom något som jag tycker är jobbigt i huvudet, om och om igen. Det kallas att älta. Eftersom jag vet hur jag funkar är det bästa att helt enkelt ta itu med det jobbiga på en gång. För det första slipper jag tankarna på hur jobbigt det ska bli och dessutom är det allra oftast mycket mindre jobbigt än jag hade inbillat mig. Något som jag har ”fruktat” visar sig ta en kvart efter att jag har ägnat betydligt längre tid i huvudet åt att tänka på hur jobbigt det ska bli att göra det.
Listor är ett bra sätt att få koll och inte låta något falla mellan stolarna. Jag skapar dem dock oftast i huvudet, förutom inköpslistor som jag har på telefonen. Jag har flera syrror som liksom mamma skriver listor och bockar av/stryker över varje genomförd uppgift. Att skriva dessa listor tar jag oftast bara till då jag står inför en synnerligen komplicerad och mångfacetterad uppgift, som ett bröllop t.ex. Finns det oviktiga och ojobbiga grejer att göra lägger jag dem gärna i en hög där de hamnar längre och längre ner i takt med att annat hamnar ovanpå. Jag har försökt lösa det på olika sätt, men har insett att det är vad det är. Därför har jag efter att ha testat olika förhållningssätt återgått till att ha kvar den där högen. Varje måndag brukar jag jobba igenom den och som du kanske förstår kan det bli saker liggande trots min rutin. I skrivande stund har jag följande som har blivit kvar i högen i flera veckor eller månader: ett brev som ska besvaras, en gåva som ska skickas, en artikel som ska skrivas, ett intyg som ska skrivas ut i kalligrafi och en arbetsrelaterad bok som ska läsas.
Jag gillar att skaka om mina system ibland och testar gärna någon annans. Ett och annat har jag tagit med mig genom livet på det viset, men mitt grundsystem är fortfarande detsamma som då jag var tonåring. (Tur att jag alltid har gillat ordning och reda…) Har du något kanonrecept på att vara ”effektiv” får du gärna dela med dig! Mina öron och mitt hjärta är vidöppna.
I början av året påminde min syster om vikten av att leka. Hon hade lyssnat på Fredrik Lindströms vinterprat från 2024 och rekommenderade det varmt. Jag vet att det påverkade henne mycket och att hon sett till att tillåta sig att leka mer sedan dess. Det har bl.a. spelats roliga spel, som Hitster. Spel som inbjuder till skratt, välbehag och känslor av gemenskap. I snart fyra månader har jag alltså tänkt lyssna på det här programmet istället för att bara läsa om det, vilket jag har gjort på flera ställen, men nu var det dags!
Var det värt tiden? Absolut! Här får du länken igen om det nu är så att du inte heller har lyssnat.
Hur ofta tillåter du dig att skratta? Att skratta fritt, sådär från magen. Att släppa på allt tillrättalagt och rentav tillåta dig att vara fjantig? Om någon som känner mig väl skulle beskriva mig skulle jag med all sannolikhet bli beskriven som någon som älskar människor, relationer och processen som leder fram till dåliga eller bra relationer. Jag är högst delaktig i samspelet med andra, men de samtal jag har blir ofta djupa. Att hänga med min syster Festen leder också till djupa samtal, men hon är också väldigt rolig. För att inte tala om hennes man som har fått mig att hänga dubbelvikt över en stol utan att kunna hämta andan av skratt. Det här skrattet fick nog i princip aldrig komma ut då jag var barn eller ungdom. Jag har nämligen inga minnen av gapskratt. Jag hängde med näsan över en bok, spelade piano eller fiol, hjälpte till jättemycket med mina småsyskon. Jag hade en trygg och underbar barndom, men kom nog i ett hämmat paket. Efter fyrtioårskaoset hände något. Känslan av att jag faktiskt inte behövde upprätthålla något slags fasad försvann. Sedan dess har jag haft mycket mer roligt. Jag vågar fortfarande inte slänga mig utför stup och sådant, men jag gör bort mig inför andra utan att darra på morrhåren (som ju ändå är fler med min stigna ålder, hehe).
”I hela mitt liv har jag nämligen känt mig så otroligt hämmad och liksom inbunden i mig själv. Inte hemma med min familj, men överallt annars. Som om den person som finns där inne sitter fast och inte kommer ut.” (Clara Lidström) Underbara Clara presenterade för ett par dagar sedan ett avsnitt till sin och Malin Wollins podd med en text som fångade mig. Hon fick många fina och peppiga kommentarer skrivna av äldre kvinnor som känt liknande, men ”kommit ut”. Ofta i samband med klimakteriet. Jag är definitivt en av dessa hämmade kvinnor som hittat ut. Det är förlösande att våga. Att våga ha roligt, att ge sig själv rätten att skratta, att inte bara vara duktiga och plikttrogna Marta utan också något slags lekfull om än inkännande Maria.
I samband med att jag skulle skriva om leken hittade jag också denna artikel som jag gillade. I den hittar du en lista på åtta olika slags lekpersonligheter och jag kunde direkt zooma in på ”konstnären” som använder skapandet som lek. Det är jag! Jag har plockat fram symaskinen igen för att beta av ett gäng projekt i helgen. Varför inte kombinera systugan med att lyssna på musik med fyndiga och roliga texter?! (Snälla, hjälp mig hitta fler kvinnliga textförfattare med humoristiska texter, mer än Lisa Ekdahl!) Hoppas att du får en lekfull, rolig och kanske lite äventyrlig helg.
Det är intressant att befinna sig i den ålder jag är nu. Senare i år fyller jag 55 år. Jag vet det bara för att jag är född 1970 och från oktober slutar min ålder alltid på samma siffra som året vi befinner oss i gör. Annars känner jag mig knappast som snart 55. Det handlar inte alls om förnekelse, jag känner mig bara yngre i sinnet. Jag har alltid känt mig som en gammal själ. Från tidig ålder fick jag bära stora känslomässiga ansvar och med mitt stora intresse (Fixering, haha?) för relationer har jag sugit i mig och lärt mig allt, allt, allt om hur människor funkar. I tidigare åldrar handlade det mer om utvecklingen som sker från bebis till laglig vuxen, mest för att jag antog att man efter 20+ var ”färdig”. Idag inser jag att det inte var så konstigt att jag kände så. Hur skulle en ungdom kunna ta in allt som kan hända under ett liv och vad det gör med en människa?
När mamma gick bort fick vi alla plocka böcker ur hennes bokhylla. Jag tog bl.a. med mig Patricia Tudor-Sandahls Den tredje åldern. Jag fastnade för texten på omslagets insida, särskilt då jag snart själv skulle vara där:
Jag har börjat ana att åren efter femtio kan vara en av livets rikaste perioder för den som lyckas betrakta sig själv med realistiska ögon och komma överens med sitt åldrande jag. I kropp, själ och status sker radikala förändringar, men de utmaningar och fallgropar som utmärker denna tid är lite uppmärksammade. Det finns mycket skrivet om utveckling i barn- och ungdomsåren, fyrtioårskriser och ålderdom, men åren mellan femtio och sjuttio verkar ha fallit i glömska, trots att det för första gången i historien nu finns ett snabbt växande antal människor i denna ålderskategori med hälsa och livslust i behåll.
Patricia Tudor Sandahl
Jag är så glad att jag valde denna bok då den fick mig att omfamna det som låg framför mig. Detta var 2018 och jag hade redan längtat efter att fylla femtio. Jag har flera gånger berättat att jag tyckte att åren runt fyrtio var otroligt jobbiga av olika anledningar, men nu när allt hade lagt sig var jag pepp på livet, var glad för att leva. Denna känsla har hållit i sig. Samtidigt inser jag att kroppen inte är lika förlåtande som då jag var yngre. Tyvärr slarvade jag bort tacksamheten under många år, mina känslor för min kropp var allt annat än vänliga. Idag tackar jag den trots alla dess tillkortakommanden. Hade jag en massa pengar över skulle jag gå på lymfmassage hos Nettan en gång i veckan! Tänk att ha en kropp, tänk att ha tillgång till alla sinnen och på det sättet kunna ta in allt härligt livet bjuder på… Snart blir det dessutom promenader ner till havet igen med påfyllnad av själsligt drivmedel!
Tudor Sandahls bok har hjälpt mig stanna upp och känna på sådant som jag inte är ensam om. Hennes drivkraft till att studera ålderdomen verkar ha varit fåfängan, hur hon skulle förhålla sig till kroppens förfall. Själv har jag från tidig ålder varit rädd för bitterhet. Jag såg hur äldre personer hamnade i två olika kategorier: de sköna och de bittra. De sköna tolkade jag som de som hade slutat bry sig om vad andra tyckte och körde sitt rejs, de bittra var de som hade förlorat något eller någon, de som aldrig hade fått uppleva det de tyckte sig ha rätt till eller de som helt enkelt avundades ungdomarnas ungdom. Riktigt så kategorisk är jag inte längre, allt får större klarhet då man närmar sig eller själv hamnar där. Jag är tacksam för min egen förnöjsamhet, men inser att jag behöver bjuda in mer nyfikenhet för att inte stagnera.
Rent naturligt blir vi mer inåtvända med åldern. Susan Cain har skrivit en hel del om detta, det som kallas för inre mognad. Det forskas mycket om huruvida vi ändrar personlighet med åldern och resultaten spretar minst sagt. Det vi kan vara överens om är dock att vi känner oss mer och mer bekväma med oss själva i takt med att vi blir äldre. Vi blir också mindre oroliga, något som kan kännas hoppingivande för ungdomar med en hög grad av neurotisicm. Annars verkar det som att de flesta av oss behåller sin grundpersonlighet, utom de som råkar ut för olika sjukdomstillstånd naturligtvis. För egen del gillar jag tanken på att det alltid finns utvecklingspotential, att jag inte bara sätter mig på en stol och säger ”så här är jag, take it or leave it”. Att acceptera sig själv, sina styrkor och svagheter, är ett viktigt steg, men vägen framåt därifrån kan se olika ut.
Idag är det dags för kören att framträda det vi tränat på under denna termin. Duruflés Requiem, Allegris Miserere och Earth song står på programmet. Min gamla dirigent i musikskolans orkester undrade på genrepet igår om jag inte kunde plocka fram fiolen igen. (Hon är med i stråkensemblen från Karlskrona orkesterförening som kompar oss.) Jag känner hur tacksam jag är för att musiken fortfarande finns i mitt liv, även om jag sällan spelar fiol numera och knappast hade kunnat prestera det orkesterföreningen kräver i detta läge. Dock tänker jag att det är alldeles fantastiskt att kvinnan jag pratar med är 77 år och otroligt aktiv i musiklivet här i stan. Hon spelar med briljans och ser faktiskt precis likadan ut som 1989, fast med väldigt ljust hår… Man kan åldras på olika sätt. Motsträvigt eller inkännande, uppgivet eller entusiastiskt. Jag vill vara med, jag vill känna mig stark, jag vill fortsätta förundras och känna att det finns utvecklingpotential! Jag vill lära mig nytt och dela med mig av det jag kan, jag vill erbjuda trygghet och hopp för det yngre gardet som kommer efter! Jag vill se framåt med nyfikenhet och skapa nytt, jag vill gräva där jag står och fortsätta upptäcka världen! Den tredje åldern är inte farlig, men det kräver en del eftertanke att våga gå in i den rakryggad och med schvung i stegen. Tack för att jag fortfarande får vara med!
Det är väl omöjligt att gå framåt om man inte vet vart man kommer ifrån? Åttiotalet formade mig och även om jag inte längtar tillbaka som Pontiak så visar detta klipp att somligt helt enkelt inte förändras. Vi är här och nu, lika bra att förhålla sig till det.
Hej solen, hej våren, hej vinden, hej livet! Hej hej Monica, hej på dej Monica… Dagarna går i ett huj. Det har hänt något den här veckan. Jag har helt plötsligt blivit morgontrött efter att vi flyttade fram tiden. Alltså, jag brukar vakna pigg och glad vid 5.30-6.30. Nu vaknar jag trött när larmet går vid sju och är så seg. Känner mig som den trötta tonåring jag aldrig var i själva tonåren, hehe. Det löser sig säkert, men detta har gjort att min lilla bloggstart på dagen inte riktigt har hunnits med. Kanske har kroppen bara varit trött efter det långa migränanfallet. Jag har varit smart nog att inte kommentera mina djupa cirklar under ögonen för klienterna och tycker att de i vanlig ordning haft fullt upp med att hantera sig själva och det som hänt i terapin.
Jag älskar de solkatter, solspeglingar och ljusbilder som avbildas i husets olika rum beroende på tid på dygnet under den här tiden på året. De gör mig glad, påminner mig om discokulan som det kanske är dags att plocka fram igen. Älskar att ha ett vardagsrum som badar i solkatter och blir glad av att få in ännu mera ljus i huset, även om allt som befinner sig i närheten av våra söderfönster har hunnit blekas och blivit sprött.
Ursäkta den märkliga posen, men jag ville visa ”gardinluggen” för familjen. Jag passade nämligen på att gå till frisören igår för första gången på minst 1,5 år, sannolikt längre. ”Gör vad du vill!” Så revolutionerande var kanske inte förändringen, men jag har aldrig haft ”gardinlugg” förut. Däremot har jag har 60/40 i hela mitt liv. Ja, alltså sidbena för dig som inte talar frisörlingo. (Jag, t.ex. Jag kunde också tyst konstatera att alla inte alls tar botox nuförtiden, något som frisören hävdade.) Jag kan inte ens riktigt komma ihåg senaste klippningen och har inte hunnit gå igenom bilderna bakåt. När jag senast skulle boka klipptid hade min duktiga frisör slutat och sedan fick jag inte för mig att boka tid hos någon annan. Nu gick jag till samma ställe som förut och fick reda på en av deras f.d. kollegor att Sofie och Isabelle hade öppnat ny salong på Pottholmen inne i Karlskrona. Jag kan varmt rekommendera Sofie och hoppas att det går bra för henne på den nya salongen. Det är tuffa tider för alla som bedriver verksamhet som kräver att kunderna har pengar ”över”. Låt oss hoppas att det nya ljuset också kommer med lite ruljans för alla som strävar på.
Igår stannade jag i en bussficka för att med skräckblandad förtjusning följa den paramotor som uppehöll sig uppe i luften. ALDRIG hade jag gjort något liknande. Jag tycker det är tillräckligt läskigt att maken flyger ultralätt, både gyrokopter och flygplan. Visst följer jag med honom upp i luften ibland, det är underbart att titta på jorden från ovan, men jag är alltid liiite orolig. När jag tittade på denna snubbe kunde jag dock inte låta bli att bli pepp. Det måste vara härligt… (Ursäkta skärmdumpskvaliteten på visningsbilden här ovan, förresten.)
Jag avslutade podden jag lyssnade på och tog fram en av mina bästa pepplåtar någonsin. Vilken text! Känner verkligen livet i mig, ett mentalt vårskrik a la Ronja. Tack för det, migränanfallet. Jag önskar dig en härlig dag med uppskruvad volym och vinden i håret! Jag tror du vet hur det känns, om inte annat.
It’s not how fast you can go The force goes into the flow If you pick up the beat You can forget about the heat More than just survival More than just a flash More than just a dotted line More than just a dash
It’s a test of ultimate will The heartbreak climb uphill Got to pick up the pace If you want to stay in the race More than just blind ambition More than just simple greed More than just a finish line Must feed this burning need In the long run
From first to last The peak is never passed Something always fires the light That gets in your eyes One moment’s high And glory rolls on by Like a streak of lightning That flashes and fades In the summer sky
Your meters may overload You can rest at the side of the road You can miss a stride But nobody gets a free ride More than high performance More than just a spark More than just the bottom line Or a lucky shot in the dark In the long run
You can do a lot in a lifetime If you don’t burn out too fast You can make the most of the distance First you need endurance First you’ve got to last
Hej Klimakteriet! Tack för besöket, du vet väl att du inte behöver spela ut alla dina ytterligheter på det viset du gjorde i helgen? Jag känner att jag är på väg till en bättre tid, så det är väl bara att omfamna de sista rycken i den kemiska obalansen. Att vakna pigg är en ynnest, något som inte går att vara nog tacksam för. Jag hade stora planer för helgen, men är glad för de guldkorn jag fick med mig. Som det här klockrankefröet som har grott! De är svårflirtade, de här godingarna. Syrrans klockrankor var otroligt vackra utanför deras port förra året. Jag hoppas att fler kompisar orkar sig upp, det här är en växt som kan klättra flera meter upp, som har ett tätt bladverk och vackra blommor. Min syster är så duktig på att ta fröer, avläggor och sticklingar, det är roligt när hennes ”experiment” lyckas. Vi har flera av dem här hemma i trädgården.
Det var härligt att åtminstone orka med besöket hos svåger och svägerska igår eftermiddag. Deras hus är otroligt mysigt. Mycket att göra, varje ny detalj som blir åtgärdad är spännande att ta in. Toaletten är den finaste jag sett och nu har svägerskan börjat måla dörrar och träpaneler med björkådring nere. Det blir jättefint. Vilket härligt sätt att få ut sin konstnärlighet på. God soppa, fröknäcke och lyxägg stod på menyn. Allt var så gott! Jag fick inte i mig så mycket efter ofrivillig fasta i flera dagar, men jag kände verkligen att kroppen fick chans att återhämta sig. Väl hemma hoppade jag i säng. Då var klockan 18.30, vilket innebär att jag sovit i över tolv timmar inatt. (Intresseklubben antecknar…) Nu vet du iallafall vad jag (inte) haft för mig i helgen. Jag ser fram emot en härlig vecka, klar i knoppen och lätt i sinnet!
… fanns det böcker i de flesta hem man besökte. Så är det inte längre. Det handlar om digitaliserat material, inredningsstil och annat, men nog ser jag långt färre fysiska böcker då jag besöker andra hem. Det har fått mig att fundera en del. Tiden går, samhället utvecklas, vi kan inte förvänta oss att allt fortsätter vara som det alltid har varit. De flesta av oss vill nog inte det heller, inte ens de av oss som gillar rutiner och är konservativa av oss. Här är sådant som en gång var (och kanske fortfarande är i vissa fall) självklart, men som nu inte längre är det. På gott och ont!
bokhyllor fulla av böcker – nu ser jag mest ”soffbordsböcker” som mer bjuder på dekoration än information och kunskap.
tvättmedel och sköljmedel med stark parfym – vet att det fortfarande finns kvar, men känner mest äldre personer ”lukta tvättmedel” idag.
blandband, LP-skivor, CD-skivor – att ha Spotify och andra musiktjänster som erbjuder ett oändligt antal blandband är både fantastiskt och skrämmande.
välmående livsmedelsbutiker även på mindre orter – Eddes livs i Spjutsbygd hade t.o.m. en delikatessdisk där man kunde beställa ett hekto hushållsmedwurst och en lagom stor ostbit, idag har liknande orter på sin höjd en mack med lite mjölk, postuthämtning och möjlighet att spela på lotto.
postutdelning sex dagar i veckan – nu är det varannan dag på vardagar, och kanske försvinner detta helt i framtiden om vi går samma väg som Danmark.
fast telefoni – minnet av mamma då hon satt vid telefonbänken i köket och delade med sig av sin visdom till alla möjliga och omöjliga människor (hon var obetalad psykolog, helt klart) är något som tillhör en annan tid. Och att mobilen idag är ett mobilt underhållningscenter med maximerat utbud 24/7 – jag hade aldrig kunnat drömma om något liknande.
två teve-kanaler – om böckerna och kassettbanden har försvunnit så har istället utbudet av filmer och serier blivit enormt, att sitta runt ”lägerelden” och prata om vad som gick på teven igår är knappt möjligt längre.
leksaker – att gå in i en leksaksbutik och känna pulsen öka eller bläddra i leksakskatalogen och ringa in det man önskade i julklapp – leksaksbutiker lägger ner och barn är mest intresserade av paddor, datorer, telefoner och underhållande appar, leksaker är något som mest väldigt små barn eller vuxna samlare ägnar sig åt.
rökare överallt – att gå ut på lokal och komma hem och slänga sig i duschen och tvätta alla kläder var ”normalt”, jag hade aldrig kunnat tro att rökning skulle begränsas så i det allmänna rummet. Av alla förändringar är det denna jag verkligen gillar.
skyltsöndag och gågator med levande butiker – butiksdöden är verklig, den ena stadskärnan efter den andra tystnar. Hur många restauranger och caféer kan en stad ha?
det lilla livet – mina tankar går mer och mer åt att vi människor mår sämre av att kopplas upp mot alla miljarder medmänniskor samtidigt, vi kan inte bära allt elände. Förr tog ett mord veckors uppmärksamhet i all media, nu blir det en flashnotis om ”en skjutning”, ”en sprängning”.
Rapport och/eller Aktuellt – att tänka sig att allt som skedde täcktes av dessa två nyhetsprogram känns märkligt nu, återigen handlar det om uppkoppling.
ett liv utan denna trådlösa uppkoppling – hur var det ens? Och hur ska jag ta mitt ansvar för att hantera att det finns i mitt liv? Jag älskar att jag kan ”träffa” lilla barnbarnet varje dag via FaceTime och en massa annat, men jag känner också tydligt att jag inte vill ägas av dragningskraften som finns i det som denna trådlösa uppkoppling innebär. Min blogg är här för att stanna, mycket annat är det inte. Jag jobbar ständigt på att hantera detta.
Det finns mycket idag som är bättre än förr, annat som är sämre. Vi lever här och nu, men det finns en framtid som är någon annans här och nu. Att förhålla sig till det och inte fastna i det ena eller det andra är kanske det bästa förhållningssättet. För min del oroas jag mindre av CO2, mer av mikroplaster. Jag oroas mindre av att människors fokus förändras, mer av att för mänskligheten viktig kunskap slängs bort och försvinner på bara en generation. Jag oroas mindre av att barn inte längre kan klippa men är skitbra på engelska, jag oroas mer av att de inte lär sig hantera relationer på ett hälsosamt sätt. Det är mycket jag inte kan påverka, men det som händer i det lilla livet kan jag ta ansvar för. Så det är det jag fortsätter med. Jag gräver där jag står, både bildligt och bokstavligt. Jag jobbar på att acceptera att alla andra också måste få välja hur de vill hantera utveckling, både sin egen och samhällets.
Att möta soluppgången med ett par foppatofflor, en kopp te och en telefonkamera, det kan vara allt som behövs för att ”fånga dagen”. Här finns essensen i livet på något vis. Telefonen är inte bara av ondo, jag är glad att jag kan ha kvar den vackraste morgonen hittills på denna sida årsskiftet i bildbiblioteket.
Jag har fått så många påminnelser om vikten av att njuta lite mer på sistone. Inte vänja mig, inte ta för givet, inte undfallande låta bli för att jag kan göra det en annan dag. Jag har en känsla av att prylar står i vägen överallt och har både slängt och lagt ner en hel del i kassen till Pingstis. Min följeslagare förnöjsamhet sitter inte stilla i båten. Det finns en rörelse framåt. Vad är det som är motorn? Är det tidens flyktighet, är det stunderna jag ägnar år att jobba med årsordet ALIGN, är det fasteutrensningen eller är det bara våren? Kanske är det hälsporren. Jag är inte van vid att vara rörelsehindrad och uppskattar inte känslan precis. Att förorda acceptans i min yrkesroll och inte praktisera den själv rimmar illa. Jaja, men nu blev det så. Nu är det så här. Jag smakar på orden och låter dem sväva iväg i allt pastelligt och morgondisigt medan känslan av företagsamhet och driv tar form. Jag är på gång.
