Jag tänker på det där med att känna sig inkluderad, eller exkluderad. Att vara någon som inkluderar, eller exkluderar. Att känna att man har personer som förstår en och vet hur man funkar utan att döma en om man inte riktigt når upp till alla oskrivna regler i det sociala spelet. Jag tänker på olika sammanhang där det är lätt att känna sig utanför utan att någon egentligen medvetet gör något för att bidra till den känslan. Jag funderar över hur viktigt det är att vi alla tar socialt ansvar och förstår att jorden inte cirkulerar runt oss själva. Och visst är det så att det lika mycket är mitt ansvar att uppfylla andras sociala behov som det är andras att möta mig i mina ansträngningar?
Vänskaper ser mycket olika ut. Det finns de långvariga, otvungna, lättsamma, gamla. De där man plockar upp tråden efter lång tid utan att tiden som gått sedan sista mötet känns störande. Det finns de som bara underhålls så länge det finns någon naturlig mötesplats. Det finns sådana som bärs av bara den ena parten. Det finns andra som egentligen inte är särskilt logiska, men som ändå funkar. Det finns fikavänner, festarvänner, pratvänner, intressevänner, intellektvänner, andlighetsvänner, långtidsvänner, parantesvänner, internetvänner, grannar, arbetskamrater, klasskamrater – ens sociala krets kan vara väldigt liten eller väldigt stor utan att det säger något om hur man är eller ens värde. Många har väldigt många runt omkring sig utan att känna att de har någon enda nära vän, ingen som de kan känna sig helt bekväma med.
Detta är något jag har funderat mycket på under den sista tiden, både då det är aktuellt i jobbsammanhang, men också för att någon frågade mig ”varför har du inte hört av dig”. Den frågan brukade få skammen att knyta sig i magen på mig. (Jo, jag har fått frågan då och då genom livet.) Idag rör den mig inte i ryggen. Jag frågar bara ”varför har inte DU hört av dig”. Vilken lättnad det är att se klart på vad en vänskap innebär. Det ger utrymme både för mig och personer som står mig nära att bära och att dra relationen framåt. Mitt liv har varit mycket upptaget av måsten och vill-måsten under en ganska lång tid. När jag nu funderar över hur vårvintern ger möjlighet till fler möten med vänner känns det skönt att rensa ut sinnet och sortera om lite.
Ps: De bilder som Elsa Billgren lagt upp idag vet jag kan trigga väldigt många på ett sätt som väcker avundsjuka och tankar på otillräcklighet. (Fint ändå att Elsa bjuder in till att andra får möjlighet att hitta nya vänner.) För många ser verkligen inte vänskap ut på detta sättet. Härliga utemiddagar med vin och sång, utelunch, shopping i Stockholm. Nu gäller det kanske mer yngre förmågor som väl ändå inte läser här, men jag vill ändå skriva det.
