Kören håller just nu på att repetera musiken till allhelgonakonserten den 1/11. Vi kommer bl a att sjunga Jacob Colliers World o World, ett stycke med ackord som Bb7sus4, C7b13 och Ab△13sus2. Collier är en fantastisk musiker (både som kompositör och i sitt artisteri) och även om jag själv inte varit på konsert med honom har jag tittat på många på YouTube. Han låter publiken skapa musik tillsammans och det som sker än magi. Att få ta del av hans musikaliska värld ger verkligen guldkant på tillvaron.
Något som jag upplever som lite tråkigt är att menopaus bär med sig det faktum att jag inte längre har lika nära till tårarna. Det kan låta som att jag borde vara glad åt det, men så är det inte. Jag har aldrig varit särskilt hormonell, men jag har gillat att få gråta ut då och då med en känslosam film, fantastisk bok eller en dokumentär om något känslosamt (gråtknarka). Nu är jag så extremt stabil att jag inte längre kan få den effekten. (Senast jag grät var då vår yngsta dotter och hennes man ringde och fejstajmade och Lilleman hade kommit – då hulkgrät jag förvisso av lättnad och kärlek.) När jag rensade ut bland mina utkast (gör typ aldrig sådana med mening, de blir kvar då jag blivit avbruten och så glömmer jag bort dem) hittade jag dock detta YouTube-klipp med bara rubriken klar. I stunden mindes jag inte det, men efter att ha tittat påmindes om varför jag hade lagt det där. Detta gråtknark funkade fortfarande, trots min avtrubbning. Det verkar inte som att jag någonsin fick med det i något inlägg, så varsågod. Kanske blir du också berörd.
Den här är också väldigt fin. Här samlade JC ihop några fans som fick öva en dag och sedan framföra detta tillsammans.
14 kommentarer
Här har du en till som blivit extremt stabil med åldern! Känner precis igen det där. Har aldrig haft några större klimakteriebesvär, mår bara fint. Men visst tar det lite udden av ens karaktär…
Där uttryckte du det fint. Det tar udden av något som har funnits med mig och som har känts som ”jag”. Egentligen ska jag väl vara tacksam för den stabiliteten, vet hur plågsamt det kan vara att ha det tvärtom…
Hej Monnah!
Sitter här och bara gapar… haha…
Så när du hamnade i menopaus blev du stabilare i dina känslor?? Fascinerande 😀
Jag har alltid varit en känslomänniska, och det blev knappast mindre påtagligt nu i menopaus, kan jag ju säga… sen vet jag att dom som tar östrogen kan känna att känslorepet blir rakare så att säga, vet att min mamma tyckte det tex. Jag vågar inte ta något sånt pga min historia så det får vara som det är 🙂 Vill inte heller faktiskt…
Jag gråter väldigt lätt och upplever att det oftast iaf kan kännas befriande, men inte alltid… ibland är det som att man fastnar i känslan men bara vill bli av med den.
Kramar!!
Åh, vad spännande att din reaktion blev sådan! Ja, precis! Jag har alltid varit nära mina känslor, men det är påtagligt förändrat. Att kastas så brutalt in i klimakteriet kan vara väldigt tungt och jag har inte hört om någon som inte drabbats av något slags depression efter en full hysterektomi. Det kanske är så att din hormonbalans inte landat än? Eller så funkar du bara på ett annat sätt. Rent allmänt brukar man få bli lite mer ”cool” efter menopaus. Tror dock att det precis som med allt då det gäller de kvinnliga hormonbalanserna är svårt att hitta en modell eller förklaring som passar alla. Det har hitintills varit omöjligt att mäta och balansera om, man kan bara gå på känsla. Tänker att det där att du fastnar i känslan och inte kan komma ur den snarare handlar om nedstämdhet än allmän närhet till gråt. Jag kan såklart ha fel! Hoppas att du hittar till en plats där du mår bättre och bättre. Kram på dig!
Hej igen 🙂
Jag känner att det där med gråten nog är mer kopplat till en händelse än till nedstämdhet, ja isf kanske just där och då i stunden men inte på lång sikt. Det kan vara så lite som triggar, och då kanske jag går på stan tex och vill absolut inte gå runt med gråten i halsen, haha. Det kan vara att jag ser en död duva på gatan och bredvid går dens partner, och det gör mig så ont för jag vet att dom lever tillsammans hela livet <3 Eller en hemlös person med en hund som troget sitter där i misären, ja men typ sånt. Och då fastnar jag i den där gråtkänslan på ett jobbigt vis.
Ser jag en liten film eller hör en speciell sång och jag är hemma, känns det helt annorlunda och mer befriande… så det är väl så jag menar egentligen 🙂 Glädje och skratt ligger också väldigt nära på samma vis, precis som Nilla beskriver det 🙂
Kram!!
Förstår! Tack för klargörandet. Känslor kan verkligen vara befriande. Det är det jag saknar ibland om jag VILL gråta ut för allmänhetens elände t ex, då kommer jag inte åt det lika lätt. Kram!
Hej Monnah! Vilken härlig beskrivning av musikens förmåga att beröra! Håller med… ibland behöver vi verkligen få gråtknarka lite!! Jag gråter inte i första taget och jag kan bara skratta när jag är tillsammans med personer jag känner. Konstigt! Tack för klippet, ljuvligt! Jacob Collier är ett nytt namn för mig också! Älskar att upptäcka för mig nya stjärnor!
KRAM till DIG! Anna
Tack Anna! Jag tror att vi alla mår bra av att skaka om våra känslor lite då och då. Att du bara kan skratta med personer du känner var intressant… Om något verkligt sorgligt berättas, vad händer i dig då? Skratt är underbart och har sin plats precis som gråten. Ibland samtidigt.
Vad roligt att du också fick upptäcka Jacob Collier! Jag längtar efter att få gå på en av hans konserter. Han har också en cool mamma (man ser henne filmas i klippet) som är violinist och dirigent. Jag gissar att Jacob marinerats riktigt ordentligt under uppväxten. Kram!
Åh tack! Kände inte heller till Jacob Collier. Fantastiskt kul när man leker med musik tillsammans. Han är ju suverän.
Gråta kan jag även efter övergångsåldern. Gör det ofta. Kanske lite mindre ofta som innan men det minns jag knappt. Kan också ha att göra med att mina ögon rinner ständigt hehe!
Fick rysningar av första videon. Andra videon är inte heller dålig alls. Underbart!
Tack igen!
Kram
Ja, det är fantastiskt, jag kan bara hålla med! Vad roligt att du också fick ”lära känna” honom!
Det där med rinnande ögon känner jag igen från en person i min närhet som jag tänker är mycket känslosam, men hon är tydlig med att ofta betona att hennes tårkanaler är trånga. Jag kan fortfarande gråta, men absolut inte på samma sätt som ”förr”. Upplever det som en stabilitet mer än som en avtrubbning.
Jag är glad att du kunde få lite härligt musikpirr. Du är så bra på att dela med dig härligheter på dina musikonsdagar.
Kram!
Jag säger som Sara i Barcelona. Alla känslor förstärks tycker jag. Jag är lika gråtmild som vanligt, kanske ännu mera. (Jag hittar i o f s väldigt lätt saker på Instagram att gråta åt, fina och vackra saker. Och även saker som lockar till gapskratt.) Musik får mig lätt till känslor också.
Vad intressant! Jag vet bara att då det gäller de kvinnliga hormonerna är det så mycket som är svårt att förklara. Vi reagerar väldigt olika på svängningar och obalans t ex. Jag upplever iallafall en stabilitet som är väldigt påtaglig och i den känslan ingår också att inte vara lika nära mina känslor. Lite mer neutral. Jag vet att många blir nedstämda, rent deprimerade, i klimakteriet, men det brukar inte bli bestående… Att vara nära sina känslor tycker jag är en styrka och jag kan fortfarande känna allt detta fina fast jag inte längre alltid gråter.
Jag har beskrivit mina känslosvall tidigare, som böljande kullar. Inte som dalar och toppar. Det är inte förändrat, jag förflyttar mig emellan många olika känslor hela tiden känner jag. Tror inte klimakteriet har förändrat något av det hos mig. Däremot livet i sig kanske har påverkat mig, tuffa upplevelser har satt ribban tänker jag. Väldigt fin musik, men jag grät inte. Kram
Jag tycker det är så fint beskrivet. Dina kullar visar också på komplexiteten i känslolivet och hur det bjuder in till det man är öppen för på något sätt. Intressant att du inte känner någon skillnad efter klimakteriet och istället ser livet som ”dirigent” över känslorna. Så kan det säkert vara för många tänker jag. Jag är extra mottaglig för musik och tror att jag berörs av sådan rent allmänt mer än de flesta. Kul att du också gillar! Kram, kram.