Till våren gifter sig min systerson i Skottland. Mina syskon kommer att åka dit, men med all sannolikhet ser det inte ut som att det blir möjligt för oss. Man kan helt enkelt inte vara med på allt roligt som händer i livet. Eftersom jag håller på med min upprensning kan jag istället återuppleva andra härliga resor genom åren. Jag missar dock den fantastiska möjligheten att dela en stor och viktig dag med personer jag älskar…
Förutom USA som bjuder på en massa fantastiska resmål har jag samlat på mig tre andra favoritdestinationer (om nu hela länder räknas som ”destination”) genom åren. De har alla bjudit på fest för alla sinnen. Kanske borde jag nöja mig med att det var bra då och istället testa andra platser som ju potentiellt kan vara bättre, men jag tänker ändå att detta är platser som jag kanske kan få möjlighet att återvända till. Den första är Irland. Jag har haft detta foto i bakhuvudet genom åren och blev mycket förvånad då jag insåg att det togs i Irland. Jag älskar Skottland där min syster bor och hade nog tänkt mig att Irland skulle vara lite likt. Det var det förvisso, men det fanns också något annat som talade till mitt innersta. Jag blev alldeles tagen av allt och fällde många tårar de dagar som tillbringades här. Kanske var jag osedvanligt känslig under denna tid, men jag vet att Irland och jag hade något mycket speciellt tillsammans.
Sen har vi Italien. Italien… Italien! Min första ”riktiga” utlandsresa med en massa upplevelser som fortfarande känns levande så här mer än fyrtio år senare, men jag har älskat de andra resorna dit också. Fortfarande när jag en dröm om att lära mig italienska, men inser att hade jag verkligen velat lära mig hade jag gjort slag i saken vid det här laget. Jag har gjort ett lite mer engagerat försök och två mindre än halvhjärtade. MEN, jag ger inte upp. Jag är glad att jag har ett rikt liv och en vacker dag öppnas kanske fönstret för att lära mig ett nytt språk igen.
Sedan har vi Thailand, detta paradis på jorden. Ja, jag vet att detta är ett ”dåligt” resmål ur flera perspektiv, men hos mig bor de två resorna hit i ett speciellt ljust och varmt rum där allt smakar gott och känns mjukt och lent mot huden. Ah, jag slappnar av bara jag skriver om det! Så där fick du mina bästa tips. USA, Irland, Italien och Thailand. Högt och lågt, varmt och blåsigt, extra allt och sparsmakat, eldigt och svalt. Valuta i minnesbanken förlorar inte sitt värde i inflationen, inte för mig iallafall. Jag är mycket tacksam för fina upplevelser jag haft genom åren på de olika platser jag besökt eller bott på och hoppas att jag fortsätter vara öppen för nya, hjärteöppnande upplevelser!
längtar inte bort, varken framåt eller bakåt i tiden, men har en stark nostalgisk ådra
är tacksam för alla medmänniskor som brinner för sina intressen och därför bidrar till att jag också kan utvecklas
gillar att lyssna på poddar och musik, men övar på att vara stilla med mina egna tankar lite mer ofta (tänker på vad min kompis sa om att hennes barn och dennes partner alltid går med hörsnäckor i öronen och lyssnar på något, men att barnbarnet växer upp i tystnad)
älskar pyssel och hantverk och tror att allt jag gjort genom åren har bidragit till mycket av den förnöjsamhet jag känner idag
gillar att utvärdera mig själv med jämna mellanrum och märker att jag blivit mycket snällare mot mig själv genom åren
kommer alltid att vara tacksam för allt gott mina föräldrar och lärare/mentorer på olika vis bidragit med och som lett till att jag ”kan lite om väldigt många olika ämnen”
hatar verkligen att stå svarslös, nästan lika mycket som att jag gråter när jag blir arg
älskar att ta en kort tupplur på eftermiddagen
Jag tycker
att livet är intressant, klurigt och alldeles, alldeles underbart
att det ibland är smärtsamt uppenbart att hela mänskligheten är lurad att tro att det enda sättet att få det bättre är att ”klättra uppåt”
att musik läker
att rooiboste är bästa sättet att börja morgonen
att det är krångligt att sitta rätt
att det hade varit intressant att göra fler ”riktiga” pilgrimsvandringar
att de osynliga språk vi talar många gånger säger mer om en person än själva orden
att ekosystemet är lika läskigt som fantastiskt
Jag tycker inte
att AI är en tillförlitlig källa och känner mig lika ofta lurad som hjälpt av denna numera oundvikliga källa till vad-det-nu-är
att det är lika roligt att läsa böcker längre pga sämre uppmärksamhet (jag jobbar på det)
att det är vettigt att det finns personer som dör av svält samtidigt som andra har klocksamlingar värda miljoner
att modern arkitektur visar att byggkonsten har utvecklats, snarare tvärtom
att det är särskilt roligt att träna, men älskar att gå på promenad
att dagens soffmode är mänskligt och längtar tills sittvänliga soffor kommer på modet igen
om Melodifestivalen längre
att samhället är särskilt människovänligt rent generellt längre
Häromdagen blev jag påmind om ett projekt jag ville göra med mig själv, men som jag aldrig tog tag i efter att ha sett ett TED-tal för många år sedan. Jag lyssnade på en podd som hade Dr. Jill Bolte Taylor som gäst. Taylor är hjärnforskaren som fick uppleva hur det var att ha en stroke i realtid. Det tog henne åtta år att bli helt fit for fight, men nu sprider hon kunskapen hon inhämtade av sina egna upplevelser. Den viktigaste hon tog med sig verkar vara att vår hjärna är gravt underutnyttjad och att vi kan minimera vårt lidande genom att lära känna våra ”fyra personligheter” bättre. Hon menar att hjärnan är delad i fyra distinkta personligheter som vi kan lära känna och därmed utnyttja till vår egen fördel. Att vi på sätt och vis kan resonera med de olika ansvarsområdena. De fyra personligheterna är följande:
Något som Taylor brinner för är att vi ska upptäcka de delar av oss själva som inte är lika egocentrerade, karaktär 3 och 4, och låta dem ta plats. Att vi kan känna att vi är ”ett” med varandra, som när den egoistiska ”samhällslådan” som är så vanlig idag försvinner. Vi är så fokuserade på mer, mer, mer och hur dåligt vi mår, något som vi absolut inte behöver göra om vi inte vill. Hennes insikter och funderingar är både provocerande och så, så tankeväckande! ”En känsla efter en tanke varar högst 90 sekunder. Efter det väljer du att tänka om samma tanke och fortsätta må som du mår, bra eller dåligt.” Min mamma (mentalsköterska till yrket) hävdade bestämt att man kan styra hur nedstämd man bestämmer sig för att bli. Eller tvärtom. Det resonerar med Taylors tankar, men också med de tankar om acceptans som jag jobbar med som samtalsterapeut.
När Jill Bolte Taylor var mitt i sin stroke kunde hon inte längre funka som vanligt, men hon kunde använda de delar av sin hjärna som inte var påverkade. Hon fick lita på mönsterigenkänning istället för att kunna läsa t ex och kunde på det viset få hjälp innan det var för sent. Det är otroligt känslosamt att lyssna på hennes berättelse, men också hennes livsmål. Hon har skalat bort många ”måsten”. Som knuten till Harvard var hon känd och ambitiös. Hon säger själv att om stroken aldrig hänt hade hon säkert varit högt ansedd, fortfarande jobbat på Harvard och satsat allt på karriären. Nu bor hon på en husbåt där hon njuter av naturen, hon jobbar ”lite lagom” och besöker vänner där hon har meningsfulla konversationer och känner gemenskap. Lyssna gärna på någon intervju med henne! Jag länkar till hennes hemsida här.
Ps: Bilden är AI-genererad efter en förlaga på Jill Bolte Taylors hemsida.
Till dagens inlägg passar ju denna perfekt. Den satt på världskartan i vårt arbetsrum i Orem, men tankarna på att ändra mindset har funnits längre än så.
Jag har redan skrivit mycket om hur jag ser på livet, både ur ett fysiskt/materialistiskt, mentalt och andligt perspektiv. Det är ingen hemlighet att jag numera knappt köper några nya kläder, att jag gillar second hand (av olika orsaker), att jag gillar att hushålla med både egna och jordens resurser och att jag ändå gillar att ha det vackert omkring mig, att jag älskar att känna att jag har fyndat och att jag gärna njuter av sådant som jag anser vara lyxigt. Jag vill inte skriva någon på näsan angående detta och tänker att alla har sin egen väg att gå i livet.
I min ”iver” att vara lagom sparsam har tankarna gått åt alla håll och kanter under januari månad. Livet är för kort för att inte njutas av! FRÖJD är mitt ledord för ordet for Søren! Det går bra att vara sparsam utan att bli asket eller ”tråkig”. Jag tror att det är bra för de flesta att fundera runt någon eller fler av dessa frågor.
Hur ser vår budget ut? Behöver den justeras?
Behöver något sparande/investeringar automatiseras eller tvärtom hanteras mer tydligt och personligt?
Borde vi spendera mer på något?
Jag gillar att ge bort presenter, hur kan jag göra detta på ett sätt som känns givande både för mig och ev. mottagare?
Det har blivit så dyrt att skicka grejer på posten (utom via Tradera, det är överlag jättebilligt), kan jag komma runt detta?
Jag älskar second hand, men vill samtidigt inte fylla på med fler prylar (allt måste ha sin egen plats för att få flytta in hos oss osv). Behöver jag bli bättre på att använda det som finns här hemma, kanske byta ut inredningsdetaljer och liknande mer ofta (är redan ganska bra på det tycker jag, men säg det som inte kan förbättras)?
Finns det grejer som behöver städas bort, få ett nytt hem, användas på ett bättre sätt?
Finns det något som vi faktiskt skulle kunna förhöja vår livskvalitet genom att införskaffa? (Svar ja, gillar verkligen inte våra noppriga lakan.)
Planera för en ny Tradera-runda.
Samtidigt som jag höll på med mitt lilla sparsamhetsprojekt skickade jag en korsordstidning till mammas kusin i USA. Hon älskar att få dessa tidningar som både håller igång svenskan och hjärnan och jag brukar försöka skicka ett par, tre stycken per år. Det har dock blivit dyrare att betala portot än själva tidningen, så jag kände mig lite tjurig då jag kom hem efter att ha varit på ICA Nära och skickat iväg den där tidningen. Då kom jag ihåg min syrras tips att köpa frimärken billigt. Frimärkens värde består år från år och frimärken som är märkta Inrikes brev har det värde som dessa frimärken kostar samma dag som man skickar sin försändelse. Frimärken som inte har blivit använda kallas ”postfriska” och säljs både på auktion och på diverse försäljningssidor. Själv gick jag genast in på Tradera och letade upp några olika försäljningar av just postfriska frimärken och hittade en auktion som skulle avslutas om några timmar. Frankeringsvärde 800 kr, ingen hade budat. Eftersom Tradera har infört ett köparskydd så jag skulle kunna skicka tillbaka paketet om jag blev lurad bestämde jag mig för att testa. Jag satte ett maxbud på 350 kr (inklusive porto på 44 kr och köparskyddet på 15 kr skulle det innebära halva priset på varje frimärke) och glömde auktionen. Senare samma dag fick jag meddelande om att jag hade vunnit på försäljarens utgångsbud, 250 kr, eftersom ingen annan varit med och budat! Det innebar att jag betalade 309 kr kronor för frimärken värda 800 kr. Många av dessa frimärken har lite lägre valörer, så det kommer att bli ett pusslande för att få ihop rätt värde när jag ska skicka något. Det ska bli mig ett riktigt nöje!
Igår hämtade jag ut fröerna jag hade beställt i Blomsterlandets kampanj (50% på alla fröer). Inte för att det kanske gör något på riktigt, men jag höll mig till nästan bara ekologiska fröer. I år beställde jag väldigt lite blomfröer (förra året försökte jag driva upp extra mycket blomster till systersönernas bröllop), men mitt kvitto summerades ändå till drygt 1500 kr. Ekofröer är dyrare och det på förekommen anledning. Jag hoppas att vår trädgård under 2026 kommer att prunka och blomma, att sniglarna håller sig undan och att vi slipper både mjöldagg, torka och blöta.
Jag har lite fröer kvar från förra året, både i odlarlådan och i frysen. Vitlök satte jag i höstas. Annat kommer igen av sig självt. (Sparris, alltså. Så gott det är! Jag längtar.) Sättpotatis och sättlök köper jag närmare själva sättdatumet. Fortfarande är egentligen det största problemet att vi i grunden har så mager (sandig) jord. Till denna dag fattar jag inte hur det kommer sig att morotsodlingen i princip aldrig lyckas, då det ju är morötter som i princip kan växa i ren sand. Jaja, jag lär mig väl. Lök och potatis brukar inte göra mig besviken (om inte potatisbladmögel slår till och det gör den ibland) och vi har alltid rikligt med kryddor och rotfrukter. De senaste åren har även kålodlingarna blivit riktigt lyckade. Årets stora utmaning blir att överlista mördarsniglarna, för jag älskar både squash och pumpa. Det gör sniglarna också och tyvärr får jag konstatera att de gick mätta ur den striden förra året. Sockerärter, bönor, gurka och tomat hoppas jag fortsätter ge riklig skörd. Det är gott med mat, att ha odlat den själv tycker åtminstone jag ger en extra dimension. Jag är glad över att lusten och orken verkar finnas också i år!
Jag är fortfarande inte klar, utan fortsätter med upprensningen av fotografier. Oj, så mycket som dumpas. Det är bilder från mig, maken och vår äldsta dotters kameror och så hela familjens foton och filmer som gås igenom. Det hade kanske varit helt rimligt att bara spara allt, men samtidigt försvinner lätt alla guldkorn om det ligger en massa brus runt omkring. Skärmdumpar, suddiga foton, femtiotvå versioner av samma motiv vid samma tillfälle. Nu är jag framme vid 2015. Snart försvinner barnens bilder. Våra två äldsta flyttade hemifrån 2016 och vår yngsta tog inte särskilt mycket kort då hon bodde hemma. Någon annan hade säkert gett upp vid det här laget, men jag kan vara envis som synden och tycker det är värt varje minut jag lägger på detta projekt. För att det inte ska svälja mig hel kan jag dock inte tillbringa alltför lång tid med de gamla fotona åt gången. Det ”vanliga” livet pågår naturligt parallellt. Som att vara kattvakt till Kajsa Katt och få en livgivande dos kattgos. Kajsa är inte världens mest gosiga, men hon kommer alltid och hälsar och låter mig agera underhållning under några minuter innan hon tröttnar. Jag har sällan skådat en ståtligare katt. Hon är verkligen imponerande. Det var för mörkt i syrrans vardagsrum för att jag skulle kunna ta en bild uppifrån för att visa den otroliga vinterpälsen! Så som jag frusit den här sidan nyår är jag smått avis på Kajsa.
Våra vänner frågade om vi ville hänga med på långpromenad ute i naturreservatet och det tackade vi inte nej till. Med två minusgrader och nära 20 m/s i byarna var denna promenad ingenting för veklingar. Vi var alla påbyltade i lager på lager och hundarna var i himlen. Jag har sällan sett så glada fyrbeningar. De gillade snön, till skillnad från våra hönor som knappt sträckt ut näbben utanför hönshusdörren om det legat snö på marken denna vinter.
Efter bergsbilderna är kanske denna vy inte särskilt imponerande, men jag kan lova att det var otroligt vackert. Vattnet har skapat isskulpturer över stenar som ligger ovanför ytan längs med hela strandremsan. Jag hade inte kameran med mig och mitt sällskap hade eld i baken, så jag kunde inte riktigt fånga allt det vackra. Jag minns i hjärtat och du kan kanske tänka dig ungefär hur det såg ut..
Maken ledde oss över stock och sten, genom snö och ljung och till slut kom vi fram till grusvägen som är del av själva ”Uttorpsrundan”. Snart vek vi in i skogen igen. Nu när marken är frusen är det inga problem att gå där, men både höst och vår är det ofta slaskigt. Härligt med stenbrott med frusna vattensamlingar och en monokrom färgskala som var mycket vilsam. Väl hemma var det gott med en kopp te och en varm kakelugn.
Jag gissar att det kommer att fortsätta dyka upp både det ena och det andra i samband med fotorensningen. Idag väljer jag att dela ett av de roligaste foton som tagits på mig, någonsin. Hahaha, detta ska skrivas ut, helt klart. Ett foto måste inte vara ett tekniskt mästerverk för att ge mycket glädje, det har bevisats för mig om och om igen den senaste tiden.
Den frågan har jag fått flera gånger. Det är klart att bergen inte är mina, ingen äger ett berg. Men för mig blev dessa berg mer än naturen runt omkring mig. Jag var inte precis den i familjen som visade störst entusiasm inför det nya äventyret, att flytta tillbaka till USA. Man kan till och med säga att jag blev nedröstad då jag ville stanna kvar på Drejarvägen. Insikten att vi behövde ändra något var dock helt klar och någonstans insåg jag då att detta var en toppenchans att göra just det. Jag hade varit i Provo och gillade det inte riktigt då, men makens jobb låg i American Fork och vi ville därför bo i närheten. Vi ”knarkade” hus till salu online och våra goda vänner som bodde i krokarna åkte för att kolla upp de bästa alternativen. Vi hade nämligen bestämt oss för att hyrköpa huset tillsammans med dem. Vi betalade handpenningen, de tog banklånet som vi sedan skulle betala hyra för. (I USA behövs ”credit history” för att kunna ta lån och efter tolv år hade vi inte kvar någon sådan.) Kontraktet sa att våra vänner skulle köpa ut oss om vi bestämde oss för att flytta tillbaka till Sverige, annars fanns alternativet att vi skulle köpa ut dem. Detta innebar att de behövde gilla huset och läget lika mycket som vi.
Jag skulle vilja påstå att kärleken till bergen blev ögonblicklig då vi kom till Carterville Road. Huset var gigantiskt, inte särskilt uppdaterat och väldigt amerikanskt, men jag gillade det ändå. Det var dock utsikten som direkt talade till mig. I princip varje dag gick jag ut på balkongen utanför vårt sovrum och mötte dagen. Väderfenomen runt dessa berg är fascinerande, oavsett det gäller snö, dimma eller en ökenvarm sommarmorgons klarhet. Det var som att bergen talade till mig. De tröstade, gav kraft, gjorde mig glad, peppade, gjorde (tillsammans med fantastiska människor jag mötte här) att jag verkligen kände mig hemma.
Nu när jag rensar bland fotona har många bilder från denna position rykt för att de kanske inte riktigt visat känslan som jag hade då jag tog dem, men jag tog med två för att visa hur olika känslan kunde vara samma dag till och med.
För mig är detta Squaw Peak, men sedan 2022 heter den Kyhv Peak (kajv pik). Kyhv är Ute-folkets namn på berg. Det var denna topp vi såg till höger i utsikten från vårt hus. För mig som alltid gillat Klippiga Bergen var det roligt att vi faktiskt fick bo bara några kilometer därifrån. Denna del av bergskedjan, Wasatch Mountains, är ju inte särskilt klippig… Däremot är den 260 km lång. Imponerande!
Jag är uppvuxen nära havet och känner frihet av att veta att havet finns i närheten. I Utah är man rentav instängd, men för mig kompenserade bergen för detta faktum. Alltså, de stängde rent teoretiskt in mig, men känslan av förundran kompenserade definitivt. Det finns knappt några vatten i krokarna. Här bilder på Utah Lake. Ska folk ut med båt beger de sig hit, men också till några stora vattenreservoarer.
Väderfenomen pratade jag om… Vi var med om både det ena och det andra som mest kan benämnas som ”rejält med väder”. Tromber, hagel stora som dasslock (okej, något överdrivet, men folks bilar blev skadade), märkliga vindar, gigantiska snöfall ena dagen och torra vägbanor nästa eftersom solen torkade vägarna torra, vräkande regn som fick trafiken på stora vägen att helt stanna upp (det gick inte att se ett dyft trots att vindrutetorkarna gick på max) osv, osv. Spännande, men också lite läskigt. Bergen var definitivt bidragande till dessa ”väder”.
”Mina” berg var lite mer modesta och mjuka än de du får se här. Längre söderut i Utah breder sig fantastiska formationer ut. Vi åkte flera gånger på utflykt till de olika nationalparkerna som bjöd på den ena makalösa utsikten och upplevelsen efter den andra. Bilderna som kommer här och vidare i inlägget kommer från Arches, Dead Horse Point, Bryce och Zion. Att åka runt bland dessa platser och uppleva natur så olik den vi möter här i Sverige blev en härlig bonus.
Den enda person du får se i detta inlägg är sonen då han och maken hajkade upp på Angels Landing i Zions nationalpark. Jag kan bara säga att jag och döttrarna hittade på annat den dagen och höll oss upptagna för att inte tänka på vad de höll på med. Fyyyy så läskigt! Det har skett flera dödsfall här, men enligt maken och sonen kände de sig trygga hela tiden. Dåligt väder och oförsiktighet är inte bra förutsättningar för någon, jag gissar att dessa varit bidragande orsak till olyckliga fall.
Arches nationalpark – en riktig favorit. De där bågarna krävde långa hajkar för att möta på nära håll, mycket längre än någon av oss trodde. Det var väl värt stegen och vi hade bra med vatten och fika med oss (alltid, alltid när man sysslar med sådant här). Tänk, magiska under…
Att se hur naturen har mejslat fram olika formationer genom väder och vind är intressant och härligt i sig, men färgerna gör definitivt sitt till. Dessa röda klippor mot blå himmel – jag har sällan känt mig så uppfylld av tacksamhet som under de dagar vi tillbringade här. Jag gissar att man vänjer sig om man bor i krokarna, eller åtminstone att ens förundran trubbas av lite.
Utah är känt för sin fantastiska skidåkning. Jag är ingen utförsfantast, men jag fick chans att åka några gånger i Park City och Sundance. Jag vill påstå att jag var mer imponerad av själva bergen än av åkningen. Nej tack, det är skönt att jag tagit beslutet att jag faktiskt inte behöver åka skidor fler gånger i mitt liv.
Bergen måste inte ha någon framträdande position för att vara imponerande. Ibland funkar de bra som kuliss också.
Jag tror faktiskt att bilderna talar för sig själva.
De flesta stunder som jag visar här kan jag inte komma ihåg exakt, men denna minns jag väl. Vi stod och blev skvätta på av ett roligt slags vattenfall som liksom ”exploderade” i vattendroppar. Något liknande har jag aldrig varit med om, varken förr eller senare.
Här en helt vanlig vardagsbild från en promenad. Jag vet att känslan ofta blev ”nyp mig i armen, kan jag verkligen ha det så här bra”, särskilt de sista två åren. Då kunde jag ta fram kameran för att fånga denna stund. Jag är tacksam för att vi flyttade hem till Sverige och vi har aldrig ångrat det beslutet, men samtidigt är jag otroligt tacksam för de år vi fick i Utah. Jag har tusentals bilder på berg på olika platser, i olika väder och tillsammans med olika personer, men idag ville jag bara visa ett axplock av dem för att du skulle kunna få chansen att förstå varför jag saknar mina berg…
Kanske kan du också förstå varför jag blev så tacksam över grannarnas avskedsgåva till oss? Ett par av mina vänner visste hur mycket jag älskar blyglasfönster och bergen. De lät en blyglaskonstnär skapa detta fönster med (ett stiliserat) motiv av vår utsikt. Denna personliga och omtänksamma gåva får vi nu njuta av varje dag. Snacka om fullträff! (2019 målade jag om elementen, tack och lov. Visst gillar jag att bo i ett hus med karaktär, men skabbiga element var inte så himla kul.) Hoppas att du har gillat att möta ”mina” berg.
Ps: Det första som mötte oss när vi kom hem från brorsans bröllop i Sverige i augusti 2014 var detta. ”Borta bra men hemma bäst”?
Och så de allra sista från grannskapet i höstskrud. Hjärtskärande vackert.
Alltså, jag hittade följande kort då jag rensade vidare (håller bl a på att förbereda ett mastodontinlägg om Utahs helt fantastiska berg, du får stå ut med en massa tillbakablickar under några dagar framåt) och tänkte att det var något av det gulligaste jag sett sedan jag fick själva kortet i min hand. Idag väljer jag att fira att jag lever och är här, att jag kan känna tacksamhet och förundran och att det finns värmekällor under denna kyliga årstid. Och att min kusin fyller femtio.
Översättning till dig som inte kan läsa sjuårsengelska: Congratulations for living 43 lives. Happy birthday Monna.
Jag fortsätter städa. Hittade en bucketlist från något tillfälle med min tio år syrra som lever för listor och målsättningar och har betydligt bättre disciplin på sig själv gällande sådant än jag själv. Tycker ändå att det är kul att se vad som hände med de önskningar jag hade 2012, för fjorton år sedan.
ett nytt hus i Sverige
shoppingresa till New York med äldsta dottern
hjälpa människor professionellt
läsa filosofi
bli stark
hitta min skrivröst
ha en stor fest i stil med bröllop
ta fler högskolepoäng
sluta med ”det är ingen mening”
spela i orkester eller sjunga i kör igen
Se där! Jag ville inte flytta till USA den där sista omgången, men älskade verkligen åren där och vill absolut inte vara utan dem. Vi lutade till och med åt att flytta permanent, men tack och lov landade vi här på Sturkö. Jag vet att jag tänkte mig att bygga ett hus från grunden så som jag ville ha det. Så blev det nu inte, men jag älskar vår pärla här. Dessutom fick jag hjälpa brorsan välja ytskikt och liknande, så jag fick iallafall vara med litegrann.
2016 åkte jag med E till New York för att fira hennes highschoolexamen. Det blev inte riktigt någon shoppingresa och lillasyster fick följa med, så denna har det inte riktigt blivit något med. Än.
Hjälpa människor proffesionellt gör jag dock för fullt! Älskar att jag fick chansen att byta bana och är sedan 2020 samtalsterapeut.
Läsa filosofi? Kommer inte riktigt ihåg denna, men filosofi har alltid intresserat mig och jag gräver lite i ämnet då och då. Mer än så tror jag inte det kommer att bli, men vem vet?
Jag jobbar fortfarande med att bli stark… Viktigare för varje år som går.
Skrivrösten hittar jag om och om igen. Jag vet att jag var inne i en minst sagt existentiell kris när jag skrev det här, inte konstigt att det kändes som att tankarna spretade. Jag har accepterat att jag blir mer eftertänksam ibland och att jag andra gånger gillar dagboksstuket bättre. Ibland blir jag poetisk och ibland känner jag för att skriva eldiga insändare, eller ut-i-sajberrymden-sändare. Det är jag mycket nöjd med.
I samband med makens och mina femtioårsdagar planerade vi en hundraårsfest. Covid slog till. Jag längtar inte längre efter en stor fest och vet uppriktigt sagt inte om jag någonsin får denna längtan igen.
Högskolepoäng bryr jag mig noll om, däremot vill jag alltid fortsätta utvecklas genom att läsa och lära. Nyfiken som bara den och det hoppas jag att jag fortsätter vara.
”Det är ingen mening”, baksidan med att vara förnöjsam. Detta är något jag verkligen jobbar med i perioder. Just att uttala dessa ord har jag dock mer eller mindre slutat säga.
Sjunger i kör gör jag med full sprutt! Ikväll är det dags att dra igång igen efter juluppehållet. 2016 hittade min syrra Fredrikskyrkans Motettkör till mig och jag är SÅ tacksam för det. Staffan Sundås som ledde kören då har lämnat över till Justin Hazelgrove och vi har blivit en kammarkör istället. Snart får vi uruppföra ett verk och det finns både inspelning och internationell körtävling i planerna. Hurra! Jag njuter så länge min röst hänger med (blänger tjurigt mot klimakterieproblem för sångrösten). Och så var det med denna
Den sista upprensningen bland fotografierna i den gamla datorn blev aldrig klar, så nu har jag tagit tag i det igen. Igår kväll hamnade jag därför mitt i några av mitt livs mest omvälvande år, nämligen 2011-2013. Det är så spännande att se sitt liv lite mer utifrån, så som det blir då man till exempel tittar på fotografier som man inte sett på länge. Ibland känns denna tid helt overklig, av många olika anledningar. Jobb i pysselbranschen (vem kunde ana att det fanns en sådan…), makens mormors död, ett uppbrott från Sverige med funderingar på en mer permanent flytt till USA, tre veckor i Hawaii, hemskolning, tonårsmörker, mina första ”tacksamma dagar”, nya och fantastiska vänner, bortgången av den vän som var närmast mig förutom min familj och så många nya intryck.
Man utvecklas hela tiden, vare sig man märker det eller ej. Dessa år skjutsade in mig i en bättre version av mig själv, det är något som jag ofta tänker på. Det finns inget sätt att leva om livet, varken gällande beslut eller hur man hanterar sådant som händer en, men jag gillar den person som kröp ut på andra sidan bättre. Hon är mer förnöjsam, mer tacksam, mindre katastrof-tänkande, mer obekväm för vissa och mer stöttande för andra, mer vidsynt gällande sånt som är värt min vidsynthet, men mer kompromisslös för sådant som inte är det. ”What doesn’t kill you makes you stronger” – jag vet att det inte är sant för alla situationer, men för mig är detta viktiga ledord. Och idag motar jag bort kylan med lite minnesvärda, fröjdefulla vibbar från Kalifornien och Hawaii. Mmmmmm.
