Jag sitter här och skriver medan snöflingorna virvlar omkring utanför fönstret. Igår sken solen från en blå himmel, fåglarna kvittrade och snön smälte så det kändes som vår, idag är det vinter igen. Det är februari, vad hade jag väntat mig? Jag ser att SMHI förväntar sig flera dagar med ömsom plus- och ömsom minusgrader och regn på det. Jag gissar att mina Icebug-kängor får jobba hårt, eller så håller jag mig bara undan risken att halka på is. Bränt barn skyr elden, jag är orimligt rädd för att bryta benet igen. Jag gillar helt enkelt inte is, inte att åka skridskor heller. Däremot gillar jag blommor och just idag sitter jag och planerar trädgården och kan samtidigt inte låta bli att påminnas om hur underbart det är att kunna plocka buketter utanför dörren från snödropparnas tid och ända in i tidiga vintern…
Igår for min tyska syster och hennes son tillbaka hem till Tyskland, medan lillastesyster tog sina barn och åkte hem till sin man i Höllviken. Det har varit så mysigt att ha dem här i grannhuset, det kändes verkligen som att vi hade lov. Det handlade mer om lovkänsla än något annat, att kunna njuta av sådant som jag verkligen gillar. Samvaro, aktiviteter av olika slag och fina samtal.
Sista promenaden pratade jag och syrran om lite mer psykologirelaterade frågor, vilket inte är ovanligt. Hon frågade vad jag tyckte och tänkte om Gabor Matés tankar. Hon har läst ”När kroppen säger nej”, något som jag inte har gjort. Däremot har jag lyssnat mycket på Matés tankar i poddar och via andra kanaler. Han pratar mycket om beroende av olika slag, men också hur starkt samband det finns mellan fysisk (o)hälsa och vad som händer i ens mentala tankevärld. Här kan du höra om just samband mellan hur vi hanterar våra egna behov och hur det påverkar vår kropp, men du kan höra honom på en massa ställen om du googlar. Hans tankar är mycket intressanta och har bidragit till hur jag ser på mig själv, inte minst har de gett en förståelse för varför jag blev så dålig efter att ha varit med och vårdat mina föräldrar i 1,5 år. Jag kommer att för evigt att vara en person som visar omsorg till andra, men jag ställer inte längre mig själv på andra plats. Det går bra att låta dessa två sanningar existera i samma verklighet. Vi behöver ta hand om egna behov, uttrycka våra känslor på ett hälsosamt sätt, sätta stopp när vi inte orkar och lägga ansvaret på ett ruttet beteende på personen som ruttnat istället för på oss själva. Vi behöver ta ansvar för att lära oss hur vi tar emot livet, vad vi gör med stress och vi behöver lära känna vår egen kropp och hur den funkar. Vi behöver prata om det som tynger vårt sinne för att bördan ska lätta. Vi behöver ge oss själva tid att läka när vi mår dåligt. Det är spännande att gå från att vara en total people pleaser och martyr till ”något annat”. Det är ett arbete jag fortfarande håller på med och som jag hoppas bidrar positivt till min hälsa. Kanske kan dessa tankar också bidra positivt till din?
För några månader sedan blev jag utmanad av min lillasyster att ”double up” och vara med på hennes utmaning att definiera och åtgärda tre surdegar i livet innan slutet på året. Jag blev NÄSTAN klar med alla tre, men framför allt fick jag känslan av att detta är något jag vill ägna mer tid åt. Med tanke på att vi köpte ett hus som inte var färdigrenoverat fanns det en hel del grejer som funkade när vi tog över huset, men som inte var några ultimata lösningar. T ex inga dörrar på garderober, en del detaljer var inte målade, slutfinish fattades, takpannor låg inte på plats. Dessa har vi sagt att vi SKA fixa, men dagen och stunden har inte infunnit sig eftersom vi inte tagit beslut om när och hur det skulle ske. Nu är vi dock på gång, även om flera grejer får vänta tills det blir bättre väder. Vi pratade lite löst om det och sedan bara började vi. Det första som hände var att maken påminde om att vi verkligen måste försöka göra något åt problematiken att vår trappa är trång, smal och brant och därför lätt att halka i. Det tog exakt tre minuter att googla ”genomskinliga halkskydd”, hitta dem på Amazon.se och få iväg beställningen. Inte min favoritbutik, men det får vara okej. Jag såpskurade trappan riktigt väl och så lät vi den torka extra länge. (Den bruna färgen släpper alltid lite som synes på torktrasan.)
Maken klippte till en placeringsmall i kartong och skred till verket. Så här ser det ut nu. Vi är båda mycket, mycket nöjda. Här syns förresten två surdegar som står på listan med allt som ska åtgärdas. Lite färg till vänster ska skrapas bort, medan hörnlisten ska målas. Synd att man inte bara kan göra ett Photoshopbyte, hehe. Gissar att vi inte är de enda som lever med surdegar. Jag tycker det känns sååå skönt att få grejer gjort då motståndet i tankesfären för mig är mycket påtagligt. Alltså, jag kan lägga timmar på att tycka att något ska bli jobbigt att göra, sedan kanske det tar en kvart att åtgärda. Jaja, det är bra för mig att påminnas om detta då och då och jag ser fram emot att få våra långjästa surdegar utbakade.
Min morfar föddes 1920. Han skrevs in i klass 1 fasta folkskolan i Grisbacka av Umeå landsförsamlings skoldistrikt den 9 september 1927. (Vilket namn, förresten. Ibland är det bra att tänka på att språk utvecklas hela tiden. Undrar just hur långt man skulle kunna resa tillbaka i tiden och fortfarande förstå folk man träffade på färden?) På bilden ser du min fine morfar utanför ett kondis som jag tror låg på Saltö, en av Karlskronas öar. Där bodde min mamma sina första år. Från vänster till höger ser du mamma, hennes tvillingsyster, morfar och mormors systerdotter. Tillbaka till morfars skolgång. Inte bara språket har förändrats lite sedan dess. Det har också förutsättningarna för barn och ungdomar. Här kan du läsa vad som stod i morfars betygsbok, visdomsord för det uppväxande släktet:
Hålla av dina föräldrar.
Icke lyda trögt utan villigt.
Låta syskonkärlek råda.
Visa tjänarena vänlighet.
Genom uppmärksamhet, lydnad och aktning mot dina lärare och lärarinnor underlätta deras tålamodsprövande arbete.
Sprida ädel glädje bland kamraterna så att de längta efter dig.
Var hövlig mot alla utan åtskillnad.
Vänj icke tungan vid fula ord, tillslut munnen mot spritdrycker, snus och dylik, vänd bort ögonen från orena bilder och skona öronen från slipprit tal.
Låt frisk luft stärka dina lungor och vatten rena din kropp.
Hårt bröd bör få härda tänderna och flitigt arbete händerna.
Alltså, det är inte utan att jag hade velat implementera dessa visdomsord också i dagens skola.
Hej i pausen! Just nu har ungarna i Karlskrona och på en del andra håll lov och moster/faster får ha lite extra roligt. Jag jobbar lite mellan varven, men annars har jag mest roat mig kungligt de senaste dagarna.
Maken och jag firade ”semmeldagsjubileum” i måndags, något som vi har uppmärksammat med semmelfest de senaste åren (uppdelat på makens och min familj för att få plats med alla). I söndags eftermiddag hade jag sålunda dukat fram 32 lite mindre semlor (ca 55 g/st vägde varje bulle för dig som är intresserad av sådana detaljer). Gästerna verkade uppskatta dessa sötsaker, det godaste av det godaste enligt mig. Mina brorsbarn stannade kvar för att tillbringa ett par dagar här med oss för lite sportlovskul. Vi var alla ganska trötta efter semlor och spel med kusiner, så just den kvällen blev det inte så mycket mer gjort.
I måndags fixade vi lite ärenden borta vid affären innan jag skulle jobba en timme. Maken underhöll våra gäster med ett schackparti och förundrades över hur bra det gick. Lagom till att jag jobbat klart kom nästa brorsa och lämnade av ett gäng av sina ätteläggar. Från grannhuset kom min tyska systerson och sedan började det spelas spel igen. Så glad jag är att de gillar brädspel och kortspel, att de kan underhålla sig (också) utan digitala hjälpmedel. Jag började steka en hiskeligt massa pannkakor så att alla skulle kunna äta sig mätta och lite till. Oj, de var hungriga! Jag skrattar alltid lika mycket då jag fixar ”pannkaksfest” – det kan slinka ner väldigt många i dessa små magar.
Efter att ha varit ute och lekt kull i snön kom gänget in, lite kalla och blöta, men också uppspelta och glada. Vi bestämde oss för att rita ”roliga gubbar”. Det inte vad denna ritlek egentligen heter, men alla ritar en del var innan man skickar gubben vidare för att till slut få gubbar som är väldigt kreativa och roliga. Jag tycker fortfarande det är roligt att göra detta tillsammans med barn. Det är väl så nära designer jag kommer i detta liv, hehe. Så småningom var det dags för Rödeby-gänget att åka hem och förbereda sig på kalas medan tyskarna gick hem till grannhuset för att ta emot lillastesyster och hennes små barn. Vi andra stannade hemma, åt mellis och förberedde filmkväll. Valet på underhållning föll på Sunes midsommar, en film med allt från romantik till thrillerliknande (anpassat för barn) inslag. Barnen var nöjda och filmen slutade lyckligt.
Nästa dag var det dags att få in det obligatoriska sportlovsmomentet ”grilla ute”. Både vi och grannhusets gäster drog ut till naturreservatet som för övrigt var helt tomt. Konstigt tänkte jag, även om det var lite kallt. Ja, inget för norrlänningar så klart (-2° och kyliga vindar), men säkert tillräckligt för att hålla också sportlovsfirare inomhus. Vi som var här tyckte det var uppfriskande, men också väldigt mysigt. Det är något med brasor som jag älskar med hela mitt hjärta! Det går ju inte att fånga precis hur mäktigt det är att se isen på stenarna och vågorna som slår in, men det är livgivande på så många olika plan.
Lillastesyster sa ”det är inte alla som kan ta en sådan här lunch från jobbet” – snacka om livskvalitet! Maken hade hakat på och som den eldningsexpert han är efter många års erfarenhet fixade han grillglöden. Det gjorde han med den äran medan vi andra lekte och pratade med varandra.
Jag älskar att se kusinerna leka med varandra! Är det något jag är nöjd med är det att mina och syskonens barn har fått möjlighet att lära känna varandra, lära sig av varandra, få insyn i olika typer av personligheter i en trygg miljö och lära sig acceptans för att människor har olika behov och personligheter, men att vi ändå behöver bete oss. Det är en gåva som jag vet att våra tre barn alla är tacksamma för. (Det gäller också deras kusiner på makens sida, såklart.) Att grilla marshmallows är en konst som kräver kunskap och en perfekt glöd. Det blev ett gäng finfint krispiga godsaker innan det började bita runt tår och kinder och vi gav oss hem för att jag skulle hinna nästa jobbsamtal medan resten av sällskapet tog sig vidare till sina eftermiddagsaktiviteter. Efter jobbet drog vi till grannhuset till vilket andra familjemedlemmar anslöt. (Min bror styckade vår tomt innan vi köpte huset och där har han nu byggt ett underbart trevligt hus som ska hyras ut. Innan det blir så passar några av syskonen på att prov-bo. Vi har alla konstaterat att det är ett väldigt mysigt och välplanerat hus! Jag har dessutom provbadat badkaret och kan konstatera att bad är något av det bästa som finns. Apropå ingenting.) Jag kvistade hem för att laga pasta med köttfärssås och med det avslutades sportlovsfirarnas vistelse hos oss. De hade enligt utsago haft det roligt precis som jag själv. Älskar att mitt årsord FRÖJD påminner mig om att verkligen ta tillvara på allt fint i livet som ligger uppdukat till mig. Jag är tacksam för att påminnelsen redan har gjort mental skillnad för mig och tänker att det är lite ovanligt att jag prickar in två ”jättebra” ord på raken. MEN, jag tar tacksamt emot.
Min syster hade köpt med sig en glutenfri semla från Gylles. Vilken gest! Hon visste att jag hade struntat i att göra egna semlor i år efter förra årets haveri (mitt eget bakförsök gick INTE bra). Så fin gest! Jag började glufsa i mig den när gästerna åkt hem och kom inte på att jag ville fota förrän den såg ut så här… Eh, jag lovar att den både var fin och god! Tack till min omtänksamma syster som alltid tänker på sina nära och kära.
Vi fick ett brev. Ett riktigt, i brevlådan! En alla hjärtans dag-hälsning från någon som jag var nära för många, många år sedan och hennes fina familj. Man, barn och barnbarn, alla klädda i samma toner för att matcha, men inte för matchiga. Sandstrand och mjukt ljus och shorts och solbränna. Lyxiga kläder. Mycket pengar. Det känns ibland så konstigt att se vart våra Philly-vänner tagit vägen efter Wharton-tiden. Wharton räknas fortfarande som bästa business school av Financial Times, precis som då maken gick där. Många ”prominenta” har gått i lära i dessa lokaler. Makens klasskompis pappa donerade $40 000 000 till skolan året innan de gick där. (Jag gissar att sonen slapp betala tuition.) Vad inflationen gjort med den summan sedan 1995 vet jag inte, det är sjukt mycket pengar hur som helst.
Det känns ibland som en dröm att ha rört sig i en värld som vi en gång hade kontakt med. En värld där man pratar om ”bonus rooms” (att inreda sitt hus med de stora bonusar som delas ut i finanskretsar), där man har gigantiska hus som kostar sisådär $20 000 000, där man bor i ”gated communities” (bostadsområden bakom grindar med egen security). En värld där man är med i Sköna Hem med sitt nyrenoverade hus och visar bilder på DRÖM-köket som man med lite kunskap om paret som äger det vet aldrig används eftersom båda jobbar så mycket att de bara tar med sig take out hem och poppar amfetamin för att orka. En värld där man är gift med en som man representerar tillsammans med, har barn med och kör företaget familjen med medan man delar sitt innersta med någon annan. En värld där kvinnorna inte äter, men alltid bjuder på den mest fantastiska mat som tänkas kan. (Ingen på bjudningarna äter förresten heller direkt något.) En värld där man skänker en massa pengar för att få skattelättnader, kanske är engagerad i något flashigt miljöprojekt där man har fundraisers som kostar tusentals dollar för att gå på. En värld där fokus ligger på yta, både sin egen och sitt boendes. En värld där man betalar någon annan för att ta hand om det som jag själv ägnar mitt liv åt vid sidan av jobbet – städerska, trädgårdsmästare, kock/restaurangmat, barnvakt – för att ha tid att gå till gym, frisör, nagelställe, skönhetssalong. Ibland tänker jag att mänskligheten lever så enormt olika liv, som att vi vore olika arter.
Det är inte alls så att alla har det så som jag beskriver och jag inser att tonen är raljerande. Det jag skriver är dock sant. Det är en värld där det finns mycket tomhet. Och stress! Det är otroligt stressigt att ha sådär mycket pengar och eftersom man hela tiden anpassar sig till inkomsterna som kommer in är det enligt studier ganska lika stressigt för någon som har lite som mycket pengar. Det är en värld som kräver offer av olika slag. Det är en värld som maken inte kunde stanna kvar i av samvetsskäl. Det är själsdödande att vara i en bransch där allt handlar om kosing och att lura kunder att man kan styra ekonomin mer än man kan. (Den diskussionen kan vi ha en annan dag.)
Kvinnan som skickade kortet åt inte på nittiotalet, men tränade mycket. Det ser ut som att hon underhållit sina rutiner och stannat i tiden, medan maken ser mer 50+-rund om magen. Men de är fina och jag hoppas att de är lyckliga. Och det suger lite i magen då jag med tacksamhet tänker på det liv vi lever här i all dess ofullkomlighet.
Nu är vi tillbaka i ”inget godis eller snacks”-mode. Inget konstigt med det och inga direkta restriktioner i sak. Vi köper bara inte hem dessa grejer. Jag bakar inte heller ”bara” till oss. Till olika firanden plockar jag dock fram sockerbagarhatten. De kommande två helgerna delar vi t ex upp makens och min familj (vårt hem är lite för litet för båda på vintern) för att fira vårt semmeldagsjubileum, så framför mig ligger bak av en himla massa semlor. Kul! Jag älskar ju att baka ”vanliga” bullar och bröd, det är mycket roligare än att baka glutenfritt. Behövs det så finns det idag många bra alternativ, precis som jag delat med mig av här i bloggen då och då.
För ett tag sedan fick jag från olika håll tips om ”glutenfri, nyttig, vegansk kakdeg” som skulle vara sååå god. Baserad på kikärter, jordnötssmör och till och med mörk choklad skulle detta fantastiskt goda alternativ till vanlig chocolate chip-deg vara ett rentav gudomligt alternativ. Kolla själv, mmm.
Häromdagen gjorde jag så slag i saken. Jag misstänkte att det inte skulle vara så gott, men alla dessa kommentarer i inlägget med receptet var otroligt positiva. Jag vill understryka att jag älskar dadelbollar, nötbollar, brownie på svarta bönor och en massa annat som är bakat utan vanligt socker, så jag är ingen som generellt är avig till denna typ av recept. Den här gången borde jag dock ha litat på min intuition. Nej, konsistensen var helt fel. Nej, smaken var helt fel (ingen avsaknad av sötma, det finns en hel del lönnsirap i smeten). Nej, känslan var HELT fel. Denna skapelse var helt enkelt inte njutbar. Ätbar, absolut. Alternativ till kakdeg? Not in a million years. Detta recept får 2/10 av mig (0 betyder kräkäckligt, 1 är oätligt). En apelsin får 10/10, äppelklyftor med jordnötssmör likaså. Det finns gott om alternativ till sötsaker, men denna ”plantbased cookie dough” är inte ett av dem. Men för all del, här kommer receptet:
Skölj kikärterna väl i en sil och torka av lite. Mixa ihop allt utom chokladen. Rör ned chokladen. Försök njuta, men jag lovar att det krävs ansträngning.
Ps: Influerare som ser ut att äta något helt fantastiskt och säger ”mmmmm”, slår skeden i bordet och dansar matdanser till något som uppenbarligen är rent äckligt borde bli avskedade. Hälsningar Tjurtanten
Ps 2: Bilden här uppe från makens födelsedagsfirande för tio år sedan innehåller inga kikärter, men också bara grejer som får 10/10 på min betygsskala.
Idag är det dags för vardagsrummets lov! Bloggbrudarna har varit i farten igen. Här kan du läsa de andras svar på dessa frågor: Anna, Anna, Annika och Sara.
Hur används vardagsrummet i ditt hem? Både maken och jag har våra arbetsrum på övervåningen, men ibland sätter sig maken i vardagsrumssoffan då vårt wifi är lite svajigt. Det funkar bättre i mitt arbetsrum än i hans. Annars är vardagsrummet vårt umgängesrum. Vi samlas gärna i soffan efter att ha bjudit på mat i köket och gillar att sitta och prata med familjemedlemmar och vänner. Vi har också vår teveskärm i vardagsrummet, men vi tittar nog väldigt lite på serier och film jämfört med många jag känner. Vi tycker dock att det är mysigt att följa en bra serie och är lite periodare gällande det. Efter att vi blev färdiga med Yellowstone har vi inte fyllt på med något nytt. I vardagsrummet gillar jag att sitta då jag stickar, men det har jag inte heller gjort sedan den sista julklappen blev klar. Jag kan också lägga mig där för att läsa eller scrolla på telefonen.
Finns det någon pryl som är lite extra viktig för dig i ditt vardagsrum? Både mina och makens första par skor står i Pilasterhyllan i björk som maken fick i 30-årspresent av sin mamma och styvfar. Hyllan var den enda möbel som fick följa med då vi flyttade med 26 (28?) flyttkartonger och några tavlor till Orem, UT. I vardagsrummet står också ett rullbord som far byggde i slöjden då han var tonåring. Det är ju inte specifikt mitt, utan tillhör alla syskon. Kanske är det snart dags för någon annan att få njuta av det?
Vilken plats i ditt vardagsrum tycker du allra bäst om? Årstidsbordet! Alltså, det är ett litet bord som man möter i passagen från hall till kök via vardagsrummet. Där ändrar jag böcker och dekoration i takt med årstidernas skiftningar, en tradition som jag tog med mig från USA.
Vad skulle du vilja ändra på i ditt vardagsrum? Åh, jag skulle vilja att det var STÖRRE! Vi får dela upp familjen då vi ska ha gäster för att det inte ska bli för trångt. Teoretiskt skulle det gå, men alla på en gång funkar mycket bättre under sommarhalvåret då vi kan vara i den jättestora trädgården (eller ladan om det skulle regna).
Om ditt vardagsrum kunde prata, vad skulle det klaga på mest? ”Ge mig en ny soffa, for Søren!” Jag har älskat vår soffa som inhandlades på IKEA i Draper 2012, men den är så urblekt och nedsutten att det inte är roligt längre. Vill inte lägga ut lika mycket pengar som en ny IKEA-soffa kostar på ett Benz-överdrag. Maken har lagat spiralerna under soffan som lossnat genom att spika fast dem igen (dålig konstruktion), så rent teoretiskt funkar soffan fortfarande som den ska. MEN, den har lagt sina bästa år bakom sig. Jag hade inte haft något emot att byta ut den till en likadan, men modellen har utgått ur sortimentet och det finns ingen lika bra hörnsoffa. Hörnsoffa är ett måste för att rymma folk!
Vad i vardagsrummet har hängt med längst, och varför? Vi har flera saker som har många år på nacken (makens mormors matta, fars rullbord, våra små barnskor och några böcker), men som kanske inte har hängt med i mitt och makens olika hem lika länge som hur gamla de är. Just nu är det en mässingsljusstake som vi fick av min mammas moster i bröllopspresent 1994. Vi gillar att använda saker med affektionsvärde, men vill ju gärna att de ska vara vad vi tycker är fina också såklart.
Vad skulle du vilja ha i ditt vardagsrum, men som du inte kan ha där? Det finns bara ett svar på det, förutom plats för fler personer. EN FLYGEL! Alltså, det hade räckt med ett piano, men det får inte heller plats. Buhu! Jag är väldigt nöjd av mig, men ett hem är inte något riktigt hem utan ett piano och dottern tog med sig sitt elpiano då hon flyttade.
Vad har du för teknik i ditt vardagsrum och var finns den? En teveskärm hänger på väggen. Punkt. Vi har en bärbar högtalare som ibland står på bokhyllan, men högtalarna i teven är bättre än den även om teven har fjorton år på nacken. Edit: När jag läste hos Anna i Portugal kom jag ju ihåg att vår router också är monterad i vardagsrummet, men det är något jag aldrig någonsin tänker på eftersom den är gömd. Så kan det vara!
Varför anser du att ditt vardagsrum är värdigt ett alldeles eget blogginlägg? Jag älskar hela vårt hem och tycker kanske inte att just vardagsrummet är speciellt jämfört med alla andra rum. Dock har det skapats lite extra många härliga minnen där skulle jag vilja påstå, så visst är det värt ett eget inlägg.
Har du något/några särskilda minnen som är kopplat till nåt eller några av vardagsrummen genom ditt liv? Det första som dyker upp i mitt minne är den gröna hörnsoffa som var hjärtat i mitt föräldrahem. Den var i mörkgrönt tyg och så bekväm och härlig att sitta i! Dessutom svalde den i princip alla i vår stora familj, även om det alltid satt någon i fåtöljen (eller bakom den om man egentligen inte fick titta på programmet som gick på teven, hahaha) eller på golvet. Alla mina och mina syskons pojk- och flickvänner utfrågades av min mamma i denna soffa, något som säkert kunde upplevas som lite svettigt (även om det bara fanns gott uppsåt, mamma var genuint intresserad av människor). Mamma var den som gärna ville byta ut soffan till något mer modernt, far vägrade. När den slutligen gick till tippen tror jag minsann att inte bara jag grät en tår, fastän den hade sett sina bästa dagar för länge sedan vid det laget. Jag är väldigt tacksam både till vardagsrummet på Roséns väg 3 och den där soffan och för alla härliga minnen som skapades där. Det andra jag tänker på är alla härliga jular och andra festligheter som jag haft ynnesten att få tillbringa med nära och kära. Minnesglimtarna från dessa kommer ofta från olika vardagsrum, både mina och andras.
Det hade varit jätteroligt att höra dina tankar om ditt vardagsrum. Lämna gärna i kommentarsfältet länken till ditt inlägg om du skriver ett.
Jag har läst hos flera olika bloggvänner om frihet av olika slag på den här sidan nyår. (Förlåt att jag inte länkar. Det har varit på olika ställen, men om du vet med dig att det gäller dig får du gärna lämna en kommentar.) Tankar om vad frihet är, vad den tillför livet och hur den helst tillämpas. Jag återkommer ständigt till detta ämne, kanske mest för att maken är en frihetskämpe av rang och att vi ofta talar om ämnet ur olika vinklar.
Frihet definieras på olika sätt beroende på vem som ger definitionen. Här är några tankar som jag plockat upp på vägen:
frihet är möjligheten att göra vad du vill utan att känna dig förhindrad av någon eller något (att slippa konsekvenser av sina handlingar)
frihet är att inte vara beroende, oavsett om det gäller substanser eller annat
frihet är att inte känna tvång
frihet är att kunna utnyttja en fri vilja
frihet är att samarbeta med personer som har liknande värderingar och därför slipper man anpassa sig till något man inte håller med om eller accepterar
frihet är att slippa anpassa sig till någon annan
frihet är att vara ekonomiskt obunden
frihet är att kunna lösa problem kreativt utan en massa regleringar
frihet är att kunna utöva sin kreativitet
Själv är jag inte framme vid min definition än, men jag vet att det rör sig om vad som är viktigt för det som är själva kärnan i mig. Vi har anpassat oss till ett liv utan sus och dus. Jag är tacksam att maken stöttat mig för att jag ska kunna ”leva min dröm”, att kunna hjälpa nära och kära. Sedan 2016 har jag på olika sätt prioriterat ett liv med mindre plånbok, men långt större flexibilitet. Jag har prioriterat att vara behjälplig för mina föräldrar då de var i slutet på sina liv, att vara tillgänglig för barnvakt, mysdagar och annat till syskonbarn, att hjälpa våra vuxna barn på olika sätt, att bidra med tid eller en slant till personer som står i behov, att delvis vara självförsörjande och kunna njuta av våra egna grödor. Det är en frihet som har krävt uppoffringar av olika slag, men jag känner mig helt okej med det. Och är det något jag sörjer lite för mitt gamla hemland USA är det att frihet, det ledord som fört människor dit från hela världen, är ett koncept som inte längre verkar praktiseras där. Men det är en diskussion för en annan dag.
När våra grannar installerade ett vackert blyglasfönster ovanför sin ytterdörr bjöd de på vernissage. Jag som älskar blyglasfönster var nog mest entusiastisk av alla gäster och jag blev väldigt rörd över all omsorg som gått in i tankarna bakom motivet och själva skapandet av det. Jag var väldigt mjuk i själen vid denna tidpunkt. Vi hade precis varit på ett hundraårsfirande, men hemma hade mamma fått en palliativ cancerdiagnos och beslutet att jag skulle hem med barnen var taget. Det var så många känslor i omlopp, kanske är det därför jag minns denna dag så tydligt. Hur som helst uppfattade flera av mina vänner hur berörd jag var av konsten (Bigelow hade även tagit med sig några av sina lösa verk). När de några veckor senare hade avskedsfest för oss fick vi ”löftet” om vår avskedspresent, nämligen ett eget fönster som några av mina vänner och konstnären hade designat. Det skulle rymmas i ett handbagage och skulle fraktas hem av maken då han skulle till Sverige och hälsa på oss lite senare. Gissa hur överväldigad jag kände mig?
Så här jobbar Mark Bigelow. Motivet behöver rensas från distraktioner och för små detaljer. Alla träd i motivet finns på riktigt, även om de inte är ”true to size” och andra träd och hus rensats bort. Vid den här tidpunkten hade allting ”spikats” i samråd med våra grannar/vänner och Mark letade rätt bitar bland sitt glas. Motivet föreställer vår utsikt från sovrumsbalkongen, så för att få rätt bilder att utgå ifrån hade det smugits och smusslats och fotograferats i hemlighet. Hahaha, vilken grej!
När allt var klart kom Mark och lämnade över fönstret till maken. (Blyförgiftning är en grej, det gäller att inte komma åt lödningarna mellan glasbitarna.) Han fick också en genomgång av processen och lite bakgrundshistoria.
Vi var i Bredavik då maken packade upp sin dyrbara last. Jag var så lycklig och tacksam, inte minst för att transporten hade gått bra. Längst upp ser du mig, minst sagt mosig. Kunde fortfarande inte fatta att vi verkligen hade fått denna gåva. Fönstret hängdes upp så fort badrummet blev färdigt. Vid det tillfället stod fortfarande byggställningarna längs hela baksidan och fönsterkupan med övre toan och ”gästskrubben” höll på att byggas, så vi hade inte flyttat in än. Så fantastiskt perfekt i storleken för att bli ett insynsskydd. Jag hade mina funderingar över att ha ett konstverk av den här klassen på toa, men tycker faktiskt att det är perfekt! De flesta besökare får möjlighet att uppleva det i lugn och ro och själva får vi njuta av konstverket under alla tider och årstider, dag efter dag. Jag älskar det.
