Den sista upprensningen bland fotografierna i den gamla datorn blev aldrig klar, så nu har jag tagit tag i det igen. Igår kväll hamnade jag därför mitt i några av mitt livs mest omvälvande år, nämligen 2011-2013. Det är så spännande att se sitt liv lite mer utifrån, så som det blir då man till exempel tittar på fotografier som man inte sett på länge. Ibland känns denna tid helt overklig, av många olika anledningar. Jobb i pysselbranschen (vem kunde ana att det fanns en sådan…), makens mormors död, ett uppbrott från Sverige med funderingar på en mer permanent flytt till USA, tre veckor i Hawaii, hemskolning, tonårsmörker, mina första ”tacksamma dagar”, nya och fantastiska vänner, bortgången av den vän som var närmast mig förutom min familj och så många nya intryck.
Man utvecklas hela tiden, vare sig man märker det eller ej. Dessa år skjutsade in mig i en bättre version av mig själv, det är något som jag ofta tänker på. Det finns inget sätt att leva om livet, varken gällande beslut eller hur man hanterar sådant som händer en, men jag gillar den person som kröp ut på andra sidan bättre. Hon är mer förnöjsam, mer tacksam, mindre katastrof-tänkande, mer obekväm för vissa och mer stöttande för andra, mer vidsynt gällande sånt som är värt min vidsynthet, men mer kompromisslös för sådant som inte är det. ”What doesn’t kill you makes you stronger” – jag vet att det inte är sant för alla situationer, men för mig är detta viktiga ledord. Och idag motar jag bort kylan med lite minnesvärda, fröjdefulla vibbar från Kalifornien och Hawaii. Mmmmmm.
Planttanter gillar SMHI-appen. Eller, den har en viss dragningskraft då dagarna gärna får planeras i samarbete med dess förutsägelser. Beroendet brukar blekna under min odlarvilande period, men när vi skulle upp till Stockholm och hälsa på nya lilla barnbarnet för några veckor sedan kickade mitt intresse för vädret igång igen. Vinterväglag finns det nämligen av olika slag och att köra mitt under en gul eller orange varning känns inte ultimat. Sålunda planerade vi vårt körande och fick till det perfekt, till stor del med hjälp av SMHI:s prognoser.
Igår var det dags för en ny varning. I Skåne skulle det bli orange, vi i Blekinge och Kalmar län fick en gul: varningar för drivsnö och uppmaningar om att stanna oss borta från bilkörning under snöfallet. Det har dånat runt stugknuten och slagit hårda små snöflingor främst mot norrfönstren sedan igår kväll, så det har varit skönt att sitta hemma i stugvärmen med en brasa i kakelugnen och en mysig spelstund. Att sova vid öppet fönster kändes inte det minsta lockande då jag gick och lade mig på spikmattan sent igår kväll. Vi behöver inte ge oss ut om vi inte vill idag, det finns onekligen fördelar med att jobba hemifrån. Nä, jag varvar jobb med att beställa hem årets fröer från Blomsterlandet, halva priset. Min faster ska beställa från Runåbergs fröer, kanske borde jag också göra det? Fröprogrammet gjorde mig modfälld, men också övertygad om att jag kan dra mitt strå till stacken. Vi får se hur det blir!
Äta bör du, annars dör du. Äter gör du, ändå dör du. Med jämna mellanrum diskuterar vi mer genomgående här hemma vad vi äter eller inte, vad vi borde tänka på och vad vi borde strunta i. Det har nu blivit tradition att jag och maken inte köper hem godis eller snacks under perioder. Nyår fram till påsk, efter påsk till midsommar, efter semesterperioden fram till advent är dessa perioder. Vi äter vad som bjuds hemma hos andra och om vi bjuder hem andra serverar vi ofta dessert av något slag. Det där med godisförbud bjuder in ätstörningskänslor hos mig, så detta funkar bra mycket bättre. Anledningen till att vi vill äta mindre av just godis och snacks är ju att vi vet att det är så dåligt för oss. Båda känner att vi inte är helt unga längre och vi vill göra vad vi kan för att hålla kropp och sinne så fräscha som möjligt.
Jag älskar att baka och brukade älska att äta det bakade. Eller, det gör jag väl fortfarande, men eftersom jag äter glutenfritt så långt som möjligt är utbudet av goda bakverk begränsat. Bakade godsaker tillhör både bröllop och begravning, fest och firande. Hur långt är jag eller någon annan villig att gå för att ta hand om kroppen utan att det blir en ”ätstörning” eller ett socialt handikapp? Att undvika socker pga hälsoångest känns ju inte särskilt hälsosamt, fast å andra sidan är väl socker aldrig nyttigt att sätta i sig. Alla artificiella sötningsmedel, förtjockningsmedel och liknande skrämmer mig och jag tror att dessa har varit med och drivit på den mänskliga ohälsan.
Att äta ute är något som åtminstone jag gör rätt sällan. Gällande restaurangrätter finns definitivt bättre och sämre val. Jag brukar resonera som så att jag vill äta något jag inte tar mig tid att laga hemma, något jag inte kan laga själv eller något som en restaurang kan göra mycket bättre. Då kan valet ”sallad” kännas dumt. Å andra sidan finns det fantastiska sallader, som den här delikata lax-bowlen, som jag faktiskt inte hade fått till hemma pga specialare som algsallad. Hur som helst vill jag njuta av maten och låter den inte ge mig dåligt samvete.
När jag och maken träffades var han en bättre kock än jag. Numera är det inte riktigt så, men han har alltid haft sina specialare. Efter att ha blivit ensamma hemma lagar vi mer ofta mat tillsammans igen. Något som tar extra tid och ansträngning, som den här megafantastiskt goda masamancurryn vi lagade i fredags, är roligt att fixa med båda två. Från start till mål tog det ungefär två timmar att göra denna rätt från den senaste Buffétidningen. Den serverades med ris och gf naanbröd och jag kan bara säga att det var värt varenda krona och nedlagd minut. (Det enda negativa är att huset fortfarande osar lite, trots fläkten på.) Hur kan det ens vara så gott med mat? Resterna i lördags var för övrigt precis lika goda. Indisk mat är något som jag inte lagar speciellt ofta hemma eftersom det ofta krävs lite mer tid, men den är ofta både nyttig och väldigt god.
Fast vi bara är två hemma gillar jag att inte bara slänga fram något på bordet. Att ta sig tid och spritsa potatismoset på fiskgratängen är en sådan grej som gör mig glad och i det här fallet smakar faktiskt det krispiga moset lite godare. (Klickar man bara ut moset blir det inget att krispa till!) Fisk är en sådan där grej som vi vet att det är bra att äta, men så finns rädslan för utfiskning och tungmetaller och spökar. Som sagt, det är inte lätt att veta hur man ska äta för att det ska bli så bra som möjligt.
Jag har flera runt omkring mig som är duktiga på att lägga upp det som i influencervärlden tydligen kallas en ”spread”. Det innebär egentligen att man arrangerar det som ska ätas rent estetiskt, som på min systers efterrättsplockbricka här. För mig är det självklart att vi äter med alla sinnen och det bidrar till upplevelsen om det man äter är vackert. ”Den bruna maten” är kanske inte det som är mest tilltalande, eller att äta kokt potatis med vitfisk eller liknande. Min faster hemkunskapsfröken brukade alltid duka upp så fint till middag med lite morötter på tallriken eller något annat som bidrog till ögats fröjd.
De senaste forskningsstudierna visar att det nog inte är mängden fett eller fibrer i maten som är direkt orsak till ökad eller minskad risk för tjock- och ändtarmscancer. De tydligaste sambanden finns kring intaget av frukt och grönsaker. Ju mer frukt och grönt man äter regelbundet och ju längre tid man gör det, desto mindre är risken. Daglig fysisk aktivitet bidrar också till minskad risk för tjocktarmscancer.
Cancerfonden
Och apropå morötter. Min systerson studerar till läkare och har snöat in på vilken enorm ökning av tjocktarms- och ändtarmscancer som har skett, framför allt bland yngre personer. Vi är duktiga på att äta både frukt och grönsaker här hemma, men har ändå lagt till en morot per dag för att göra vad vi kan för att bidra till bättre förutsättningar för våra kroppar. Jag vill inte sluta äta tårta för att fira födelsedagar och vill inte heller ersätta tårtan med dadelbollar, trots att jag gillar sådana. Idag blir det för övrigt blomkålsmos och bacon till middag. Vad ska du äta?
Det viktigaste du kan se just nu är kanske Kriget om fröerna. (Jag vet tyvärr inte om det går att se detta program utanför Sverige.) Mycket intressant, skrämmande på många vis, men också ögonöppnande och på något vis en putt åt rätt håll.
När vi bodde i Orem berättade en väninna om hur hennes pappa hade fått besök hemma i sin trädgård en bit från där vi bodde där han odlade till hemma bruk. Ett par tjänstemän med skrivplattor i händerna, klädda propert i kostym, förbjöd honom att hålla på med egna pollineringsexperiment med sin majs. Dessa tjänstemän jobbade på det läskiga företaget Monsanto som 2018 köptes upp av Bayer. Innan dess ställde de till med mycket elände i ivern att få fram stora skördar. De producerade också ogräsmedlet Roundup, ett glyfosatbaserat gift som verkar vara cancerframkallande. Det är svårt att hitta riktiga studier om detta, men jag vet att Monsanto mörkade resultat i forskningen runt påverkan av glyfosat. GMO har du säkert hört talas om. Monsanto genmanipulerade utsäde för att de skulle klara att hantera Roundup. Fröerna förbjöds sedan att användas utan deras inblandning.
Det är inte lätt det här med odling. Det är alltid ohyra och väderförhållanden som ställer till det och inte har vi särskilt gynnsam jordmån heller. Jag försöker tänka att vi gör vårt bästa och att jag är glad för allt som vi trots allt får skörda. Makens kompis Patrick Sellman är fantastiskt duktig på beredskap. Han har inspirerat till att ta egna fröer och att använda grödor som vi vet klarar vårt klimat och en jord som kanske ibland är lite väl mager. Vi har inte varit jättebra på det, men en del egna fröer har vi i frysen och i odlargömmorna. Jag ska titta på fröprogrammet en gång till och peppa mig själv lite inför årets odlaräventyr. Snart är det nämligen dags att köra igång! Jag ser fram emot det, trots detta inte särskilt positiva fröprogram.
Jag tänker på det där med att känna sig inkluderad, eller exkluderad. Att vara någon som inkluderar, eller exkluderar. Att känna att man har personer som förstår en och vet hur man funkar utan att döma en om man inte riktigt når upp till alla oskrivna regler i det sociala spelet. Jag tänker på olika sammanhang där det är lätt att känna sig utanför utan att någon egentligen medvetet gör något för att bidra till den känslan. Jag funderar över hur viktigt det är att vi alla tar socialt ansvar och förstår att jorden inte cirkulerar runt oss själva. Och visst är det så att det lika mycket är mitt ansvar att uppfylla andras sociala behov som det är andras att möta mig i mina ansträngningar?
Vänskaper ser mycket olika ut. Det finns de långvariga, otvungna, lättsamma, gamla. De där man plockar upp tråden efter lång tid utan att tiden som gått sedan sista mötet känns störande. Det finns de som bara underhålls så länge det finns någon naturlig mötesplats. Det finns sådana som bärs av bara den ena parten. Det finns andra som egentligen inte är särskilt logiska, men som ändå funkar. Det finns fikavänner, festarvänner, pratvänner, intressevänner, intellektvänner, andlighetsvänner, långtidsvänner, parantesvänner, internetvänner, grannar, arbetskamrater, klasskamrater – ens sociala krets kan vara väldigt liten eller väldigt stor utan att det säger något om hur man är eller ens värde. Många har väldigt många runt omkring sig utan att känna att de har någon enda nära vän, ingen som de kan känna sig helt bekväma med.
Detta är något jag har funderat mycket på under den sista tiden, både då det är aktuellt i jobbsammanhang, men också för att någon frågade mig ”varför har du inte hört av dig”. Den frågan brukade få skammen att knyta sig i magen på mig. (Jo, jag har fått frågan då och då genom livet.) Idag rör den mig inte i ryggen. Jag frågar bara ”varför har inte DU hört av dig”. Vilken lättnad det är att se klart på vad en vänskap innebär. Det ger utrymme både för mig och personer som står mig nära att bära och att dra relationen framåt. Mitt liv har varit mycket upptaget av måsten och vill-måsten under en ganska lång tid. När jag nu funderar över hur vårvintern ger möjlighet till fler möten med vänner känns det skönt att rensa ut sinnet och sortera om lite.
Ps: De bilder som Elsa Billgren lagt upp idag vet jag kan trigga väldigt många på ett sätt som väcker avundsjuka och tankar på otillräcklighet. (Fint ändå att Elsa bjuder in till att andra får möjlighet att hitta nya vänner.) För många ser verkligen inte vänskap ut på detta sättet. Härliga utemiddagar med vin och sång, utelunch, shopping i Stockholm. Nu gäller det kanske mer yngre förmågor som väl ändå inte läser här, men jag vill ändå skriva det.
Det känns som att jag har varit borta i flera månader, men det är bara dryga två veckor. Under den tiden har jag fått chansen att göra en hel del annat än jag vanligtvis gör, haft fem olika jobbkontor (tack och lov för ett flexibelt arbete), hängt med personer jag sällan träffar eller aldrig hade mött förut och haft det jättebra. När jag vaknade i min egen säng imorse blåste det rejält här utanför, men under täcket var det varmt och skönt. Mina gammelvanliga rutiner har jag egentligen inte riktigt haft sedan innan jul pga olika orsaker, men nu var jag sugen på att stiga upp, göra mig en god kopp te och knalla upp för vår knarriga, smala trappa för att sätta mig och blogga. Min arbetshörna stod redo precis som jag hade lämnat den (inklusive ett protokoll från ett möte som jag klämde in precis innan jag åkte vidare från min mellanlandning). Uttrycket ”borta bra, men hemma bäst” – så tacksam jag är för att jag känner så!
Jag tar efter dessa veckor med mig många nya intryck in i januarivardagen. Idag sitter jag här hemma och jobbar igen, men i eftermiddag bryts redan rutinen då det är det dags för begravning för någon som var en viktig del av min barndom. Ibland stannar tiden upp av olika anledningar. Det är lätt att tänka att någon eller något ska fortsätta som de alltid varit för att man själv lämnar för en kortare eller längre stund, men så är det inte alltid. Den påminnelsen tar jag med mig in i denna blåsiga dag och med det önskar jag dig välkommen tillbaka till en av mina viktigaste vardagsrutiner.
Wow, vilken början på bloggåret! Hahaha, här går jag ut med att jag bloggat så regelbundet i snart tjugo år och sedan tar jag en lång paus. Ibland får man göra anpassningar till verkligheten och eftersom det är en verklighet som jag verkligen vill vara en del i får bloggen stå åt sidan i några veckor. Jag har bloggat liiite och gjort några få nedslag i andra bloggares texter, men annars har jag inte varit mycket online. Om en vecka hoppas jag kunna vara tillbaka i gamla rutiner. Det sägs vara bra för kärleken att längta lite, så jag ser fram emot att få uppleva en blogginspirationsboost när jag är tillbaka vid min dator igen. Lev väl, hör du. Ta vara på det goda, det vackra, det fina, det roliga. Det finns så mycket skit som pockar på, så jag tror på att medvetet fylla upp med sådant som bidrar till ljus. Hoppas att du hittar det som får dig att må bra och trevlig helg!
Jag känner hur jag lutar. Min rygg böjer sig långsamt i takt med omgivningens utmaningar, men ännu har jag inte förlorat fotfästet. Dagarna går fortare än jag önskar och jag får påminna mig om att inte rusa framåt eller leta mig bakåt. Här och nu, nu är jag här. Runt omkring mig pågår livet i alla dessa hem. De som passerar mig lyfter sällan blicken, de drar sina varma plagg tätt runt glipor och frustar av något som kanske är en längtan bort. Jag önskar att jag hade vågat väcka dem ur eländet de inbillar sig. Kanske hysta en boll åt dem, blåsa lite snö åt deras håll. Men min stund är snart ute, jag har inte långt kvar. Och när dagen kommer då jag faller önskar jag att det sista jag upplever är snöflingor i mina ögon.
Det går verkligen ingen nöd på mig! Jag roar mig kungligt. Ser lilla Titti ha konversationer med den lilla snögubbe hon och jag fick ihop häromdagen. Och gosar med bebis!!! Lilla Titti har fått en lillasyster och vi är både glada och tacksamma att allt har gått bra.
