Kreativitet

Meningslöst hantverk?

14 kommentarer

Jag har alltid varit otroligt pysslig. Det började redan i barndomen. Jag lärde mig sticka och virka av mamma. Virkade ganska tidigt spetsdukar som jag såklart aldrig använde då de var ”tantiga”, stickade och klippte enkla kläder till Sindydockan. Pysslade ihop och skrev brev till brevvänner över hela jorden. Sedan blev jag tonåring. Jag skrev en massa kalligrafi då jag satt på biblioteket och väntade på mina aktiviteter, sydde mina egna kläder och drömde om att jobba som sömmerska, gick på vävkurs tillsammans med mamma och hennes väninnor, stickade ännu mer, broderade detaljerade motiv med små korsstygn. Övergången till vuxenlivet blev sömlös och jag fortsatte med allt jag gjort förut. När barnen kom fokuserade jag lite mer på dem. Jag gjorde scrapbookingalbum efter scrapbookingalbum då ungarna hade lagt sig, sydde kläder, dockkläder och lapptäcken åt dem, stickade vidare, fållade gardiner, fixade inredningsdetaljer och pysslade nästan varje dag med barnen. De där barnen växte upp och pysselmaterialet används numera mest då syskonbarnen kommer hit och förundras över att jag bor i pysselhimlen. Stickar gör jag dock fortfarande, jag är periodare då det gäller symaskinen, jag pysslar gärna festdekorationer eller liknande och ibland gör jag ett ryck och fyller på lådan med kort som kan vara bra att ha tillhands – födelsedagar, tröst, ett simpelt hej, olika högtider. Vanligtvis gör jag dem mycket enkla. Stämplar ”grattis” på kortet eller klistrar på lite klistermärken. När jag nu skulle fylla på kortlådan bestämde jag mig dock för att gå tillbaka till rötterna och använda lite olika tekniker. Jag höll på att ge upp innan jag börjat! Jag kände mig nämligen otroligt ringrostig.

Någon här på bloggen lämnade en kommentar om att hon blir mer kreativ om det ligger lite grejer framme redan så det finns något att välja på. Helt rätt ju tänkte jag och drog fram lådor vars innehåll knappt sett dagens ljus på mycket länge. Jag utmanade mig själv att testa lite olika tekniker och bestämde att jag inte fick slänga något fast jag inte var nöjd. Det sistnämnda var svårast. Jag har inget flow längre, behöver träna upp mjukheten i skrivhanden igen och ögonmåttet behöver definitivt övas upp igen. Detta var en bra övning i ödmjukhet och en knäck för självförtroendet, men jag är så glad att jag kom till skott. Det är sant att övning ger färdighet, eller hur?

Jag fortsätter att låta arbetsrummet vara en ”kreativ zon”. Idag ska jag städa i ladan, men sedan planerar jag att ta fram en övningslektion i kalligrafi. Skriva i timmar, öva lite olika stilar och komma ihåg hur det känns att bara ha roligt. Jag får inte ens lov att jämföra mig med mig själv och hur smidigt detta gick för mig ”förr i tiden”. Nu är nu och dessa ”meningslösa” sysselsättningar är så viktiga för mitt mentala välbefinnande. Den som uppfann förspilld kvinnokraft vet inte vad den talade om. Detta är egenvård, ingenting är förspillt. Kanske är vi inte i behov av att väva vårt eget tyg längre, men hantverket ger annat. Flow och mindfulness, välbefinnande och lycka – sådant som ger själen frid och ger bättre livskvalitet helt enkelt. Bygg ett modellplan, tälj en gubbe, virka en amigurumi, skriv ett diplom, sticka en tvättlapp eller sätt något annat i händerna. Cineaster kan fortsätta scrolla, men de flesta av oss andra behöver nog mer sånt här, tänker jag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Ultraljud och historien som vi väljer att ta med oss.

10 kommentarer

Igår var lillastesyster och hennes man på ultraljud för att möta Liten i magen, lillasyskonet som beräknas komma lagom till sina morföräldrars födelsedagar i juni. (På bilden ligger ultraljudsbebisens storasyster i magen.) Vi är alla så spända och glada! Mormor och morfar finns inte kvar här, men det finns ohemult många mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn som kan ta hand om det där grundandet. Den nya familjemedlemmen kommer inte att behöva känna sig bortglömd eller rotlös.

Just händelser lika denna framkallar längtan efter det som inte finns längre, utan är mer som ett mjukt dis och fördunklar inte längre verkligheten. Sorgen försvinner inte, men den är så mjuk i kanterna numera.

Häromdagen var det min goda väns födelsedag, hon som jag delade så många stunder med under småbarnsåren. Frustration, glädje, idésprutande, vänskap. Jag tänkte på henne med värme och funderade över det faktum att hennes liv aldrig fick gå in i den tredje åldern. 2013 gick hon bort efter en tids sjukdom medan mitt liv bara fortsatte. Hennes fine man och barnen som blev kvar, vilken sorg! Kontakten rann ut i sanden, fast mina intentioner verkligen var att hålla kvar dessa människor i min famn. Jag höll i ganska länge, men så småningom kom en ny kvinna in i bilden, precis som det ska vara. Barnen som kändes som mina syskonbarn kommer bara att komma ihåg mig som en bekant till familjen. De är fina vuxna idag och V lever kvar i dem. Jag är glad att Livet Efter kom att bjuda på glädje och kärlek.

Jag lade ut en förfrågan på Facebook en kort tid efter att V hade gått bort, frågade om alla som kände henne kunde skicka något minne inbegripandes henne så jag skulle kunna sammanställa dessa till en bok till barnen. Blev skriven på näsan av en gemensam vän som tyckte att det var hemskt att jag gjorde detta då maken var så privat av sig. Jag lade ner mitt projekt, tog bort frågan, ville i vanlig ordning inte stöta mig med någon. Fortfarande är jag arg på mig själv att jag inte stod på mig. Jag vet att den där boken hade varit guld värd idag. Tänkte på det eftersom estetsyrran har påbörjat en bok om våra föräldrar till lillastesyrrans barn, en minnesbok där hon samlat allt vi äldre syskon vet och kommer ihåg om deras morföräldrar. De finns inte här, men dröjer fortfarande kvar genom våra minnen.

Idag påminns jag om hur viktigt det är att vi har koll på historien för att kunna hitta vår väg framåt. Låt inte ”det enda vi lär oss av historien är att vi ingenting lär oss av historien” styra. Låt inte någon arg medmänniska bränna böcker, stryka personer ur historien eller ändra narrativet i efterhand för att du är konflikträdd. Hela bilden är viktig för att kunna förstå hur vi hamnat här. Alkoholiserade farbröder, konstnärssjälar, deprimerade mormödrar, fängelsedömda gammelkusiner, kämpande förmödrar, kärleksfulla förfäder, den goda viljan, den onda godheten – allt finns där, både det ljusa och det mörka. Vi kommer aldrig att förstå varför vi har hamnat någonstans om vi inte är villiga att se saker ur andra synvinklar än våra egna. Radikal acceptans är mycket hjälpsam. Och när acceptans inte är aktuell kan det krävas kamp. Och där hamnade jag idag.

Ps: Selfien med mamma som kanin hittade jag då jag tömde hennes kamera då hon hade gått bort. Detta foto gör mig så glad och påminner mig om att hon var så rolig i sina festligaste stunder. Det minnet om henne vill jag bidra med till eftervärlden. Och barnbarnet sa ”mormor” igår för första gången. Det vill jag också sätta på pränt för all framtid.

Continue Reading

Ditten och Datten

Mandeltårtan och solnedgång.

8 kommentarer

Du som brukar läsa här vet att Mandeltårtan i Ronneby är en riktig favorit. Hit tar jag mina utbytesstudenter på fika och det är så mysigt att sitta där och prata. Inredningen ändrar känsla efter årstid och igår kändes det som att vi kom in i Valentines egen lägenhet. Jag gillar ju att ändra inredningsdetaljer på vårt lilla ”årstidsbord” i vardagsrummet, men där är det fortfarande jul här hemma. Det fina blomsterarrangemang vi fick i december står fortfarande i full blom. Kanske ska jag bara sätta det i en vit kruka istället för den gröna för att det ska kännas mer januari än december? Grejen är att jag älskar julmyset och har ingen önskan att hetsa fram i tiden. Den går så fort ändå. När våren hänger i luften som den så uppenbart gjorde igår känns det ändå naturligt att ändra något. Den här kombinationen av ljusa toner och härligt klara rosa och röda nyanser gjorde mig jätteglad! Kanske kan jag få till samma känsla?

Alltså, hur mysigt är det inte här inne? Jag fick tips om att göra sådana där blomlampor av en kompis. Det var pysselprinsessan Sofia Björk som stod bakom just den lampa jag fick tips på. När något blir ”viralt” är det svårt att veta vem som verkligen står bakom originalidén och ska få den riktiga uppmärksamheten. Å andra sidan tar en idé sig nya uttryck då kreativa personer tar sig an den och det har sitt eget värde. Var det inte Mokkasin-Sofia som började med pappersblommor? Kanske borde hon få äran. Jag var så sur om någon härmade en god idé jag fick som barn, säkert eftersom jag för det mesta var härmare. Mamma brukade påminna om att någon annans härmande är det högsta betyg man kan få. Intressant tanke. När jag jobbade för YouDo gjorde min uppdragsgivare mig uppmärksam på de asiatiska spioner som gick omkring och diskret fotade med sina digitala kameror då vi stod på Formex (branschmässa). ”Redan idag kommer de att börja processen att tillverka likadana för att erbjuda till konkurrenter.” En god idé går oftast bara att tjäna lite större pengar på under en väldigt kort tid. Så är det bara i vår snabba nutid. Det gör det inte mindre mysigt på Mandeltårtan för att någon annan stod för originalidén med kräppappersblommor.

På väg hem visade sig naturen från sin bästa januarisida och jag tog mig tid att stanna på flera ställen för att njuta av solnedgången. Här på Möcklö var det dock inte så mysigt eftersom så många bilar swishade förbi hem från jobbet bakom ryggen på mig.

Egentligen trodde jag det var slut efter det här, men tji fick jag.

Jag åkte därför ner till vattnet vid Möcklösundsbron och stod där i lugn och ro medan de sista, varma solstrålarna bjöd på gratisshow. Jag älskar den här bron, tycker den är vacker både uppifrån och nerifrån.

Här nere lät arbetsdagens slut mjukare samtidigt som också färgerna på himmel och vatten tog sig mindre intensiva. Alla dessa personer på väg hem. Längtande, stressande, fasande… Min känsla då jag åker här är den av en djup, härlig suck och ”ah, snart hemma”. Tack för att jag får bo så vackert!

Continue Reading

Ditten och Datten

Umgänge över generationerna.

4 kommentarer

Det finns några ämnen som ligger mig varmt om hjärtat. Kanske upplevs det som att jag marscherar i korståg gällande dessa, men det gör mig isåfall inte något. Andras slagord ekar ibland falskt i mina öron, men någonstans gillar jag att folk engagerar sig i något de brinner för. ”Ta från de rika, ge till de fattiga!” ”Proletärer i alla länder, förenen eder!” ”Inga nationer, inga gränser!” ”Minns Ådalen!” ”Alla ska med!” ”Vi lovar inte guld, men gröna skogar!” ”Det finns ingen planet B!” ”Det personliga är politiskt!” ”Skatt är stöld!” ”Allt inom staten, ingenting utanför staten, ingenting mot staten!” ”Allmännytta framför egennytta!” ”Bättre död än röd!” ”För frihet och trygghet!” Mitt eget slagord är stulet, men jag gillar det. ”Gräv där du står!”

För mig sker den bästa förändringen inifrån. Ett samhälle som kan lita på en stadig, inre struktur blir starkare. Ensam är inte stark, vi behöver varandra på många olika plan. Jag predikar för yngre personer att jobba på att skaffa sig ”en by” om de inte har en, och att vårda relationerna i den de eventuellt tillhör. Det där med sociala relationer är en energirik historia. Goda relationer ger energi, dåliga kostar, oavsett om det gäller familj, vänner eller bekanta. Ibland handlar det om lättare problematik, som att en gammal farbror har konstiga politiska åsikter. (Somliga skulle fnysa åt att jag kallar detta lätt problematik.) Ibland blir det betydligt jobbigare, som då det finns missbruk i familjen eller så svåra konflikter att kontakt är utesluten. En gammal skolvän som man vuxit ifrån kostar vanligtvis inte särskilt mycket energi, men att skaffa en ny vänskapskrets då man flyttat till något nytt ställe eller har brutit upp av olika orsaker kan vara jobbigt i många år.

Just när det gäller familjen jobbar jag för att gränserna mellan generationerna ska vara så friktionsfria som möjligt. Jag försöker hålla kontakt med mina föräldrars syskon, gillar att träffa dem och svärföräldrarna regelbundet. I söndags var vi till exempel hemma hos svärisarna på god mat och gardinnedtagning. Då det gäller den yngre generationen har jag ”fasters- och mostersfika” då jag tar med mig mitt eller makens syskonbarn på fika och sitter och tjatar lite. Lite klurigare är det med familjerna som bor utomlands, där har jag mycket att jobba med. Jag hystar iallafall iväg ett mejl till den skotske systersonen i Sydafrika då och då. Jag fortsätter uppmuntra oss alla att vårda våra relationer. Hellre ett ”hej, jag tänkte på dig när jag såg detta klipp” än ingenting alls.

Continue Reading

Hus och Hem

Slit och släng, eller?

6 kommentarer

Förra året lade den ena nutida bekvämligheten efter den andra som jag känner mig beroende av här hemma av. Jag tycker att jag behöver alla dessa ting för att få livet här att fungera smidigt. Betyder det att jag är slav under prylar, eller bara barn av min tid? Jag gissar att mina anmödrar hade fnyst åt mig om jag stått framför dem och hävdat behovet, eller så hade de förstått och stöttat mig efter att ha insett vilka fantastiska framsteg vi gjort fram till 2000-talet.

Här är listan på det som brakat ihop och antingen åtgärdats eller fortfarande är i behov av att repareras eller bytas ut.

  • båda bilarna
  • elspisen
  • strykjärnet
  • dammsugaren
  • röjsågen
  • gräsklipparen
  • fläkten

Sanningen är att Fars gamla Golf blev obrukbar redan 2023, men maken hade intentionen att fixa den. Skrotupplag i all ära, men jag gillar verkligen inte att ha det stökigt på gården eller någon annanstans. En bil som dekoreras av permanent växtlighet runt däcken är ingen ”spännande installation”, utan bara skräp. Den blev aldrig fixad. När mammas driftiga kusin och hans likaledes driftiga fru kom på besök fick därför Golfen möta sitt Waterloo. Han lämnades på skroten i Torskors då vi var på väg till Klackamåla för att besöka Fars sista vila. Symboliskt och fint på något vis. Kian däremot, den är från 2011 och inte redo att möta något öde alls. Eftersom vi tog med den hem från USA är det däremot mer komplicerat att fixa somligt om det går sönder. Som bromsarna t.ex. De kostade lång väntan på Mekonomen, tårar och närmare 20 000 kr att fixa. Det var bara att hosta upp pengarna. Kian har varit så trogen och användbar ända sedan 2012 då vi köpte den i Orem. Två omgångar bromsfix har kostat över 30 000 kr det senaste året, så nu börjar vi ställa oss frågan om det är dyrare att reparera än att köpa nytt. När det gäller bilar kommer den punkten alltid och tyvärr presenterar bilen aldrig själv när den är där. En vacker dag inser man bara att kostnaderna för de senaste reparationerna hade räckt till en kvarts ny bil.

Dubbelplattan på spisen, alltså den som kan användas både till små och stora kastruller, gick sönder lagom till att jag skulle koka jul-i-juli-gröten. Den fungerar alltså, men inte som den ska. Det är mycket irriterande att den stora ringen är helt oberäknelig och därför inte kan användas när något ska stå och sjuda på låg värme. Är det skäl nog att byta ut till ny spis? Svar: nej. Precis som på många moderna spisar är varmluftsfunktionen på ugnen ojämn och väldigt oberäknelig. Det har den varit hela tiden och betyder att jag inte utnyttjar denna funktion, men inte heller det kräver ny ugn. Vi gillar läget.

Jag känner flera som lever utan strykjärn. Jag är inte en av dessa och stryker säkert mer än medelsvensken. Inte minst då jag syr mycket i perioder och då behöver strykjärn för att få ett snyggt resultat. När mitt supermuskedunderstrykjärn övergav mig för några månader sedan blev jag så besviken och köpte bara ett som var billigt på rean då vi åkte förbi Kalmar. Det visade sig vara ett dåligt drag. Jag hade blivit så bortskämd med funktionen att strykjärnet själv bestämmer vilken temperatur tyget kräver att det var stökigt att behöva vänja mig vid att ställa om manuellt. Dessutom är sladden alldeles för kort. Jaja, det får vara. Strykjärnet gör ju vad det ska.

Dammsugaren då? Ett hjul på munstycket har lossat, fästena vid både munstycket och röret och teleskopfunktionen har pajat. Vi bor i sandland och tyvärr får vi in mer sand och grus än jag hade önskat. Dammsugaren orsakar i sitt nuvarande skick onödigt många repor, men med manipulerad dammsugarteknik funkar det nästan okej. Dagarna går, men nu har jag iallafall mejlat Electrolux för att se vad ett nytt rör och munstycke skulle kosta. Dammsugaren i sig funkar ju fortfarande. Eller bör vi räkna med att den snart också ger upp? Jag har förstått att det medvetet byggs mindre hållbart för att vi ska köpa nytt, nytt, nytt.

Röjsågen/grästrimmern har vi haft inne på reparation på hos tyste, duktige (? Jag börjar tveka…) mannen på cykelverkstaden här på ön fler gånger än som känns roligt. Han har sagt att den funkar, men det gör den inte. I höstas hittade han någon liten detalj som han hade missat och lagade den kostnadsfritt, men precis lagom till att vi både behövde röja och trimma gräs på flera ställen gick den återigen inte igång. Så irriterande. Den har varit på reparation mer än den varit hemma och när den varit hemma har den varit helt oberäknelig. Jag ser inget annat råd än att köpa en ny till våren.

Även gräsklipparen är oberäknelig och har varit inne på reparation utan att bli 100% bra. Så irriterande! Men den funkar ju ibland, så den får vara.

Fläkten har långsamt gått åt sitt öde. Uppenbarligen var den byggd för att inte hålla, men det kunde maken fixa med en del trixande. Som han sa: ”någon annan hade bara slängt den och köpt en ny”. Nu kommer åtminstone funktionen av knappsatsen inte vara det som för denna fläkt till soptippen.

Jag ser ett skifte i den allmänna synen på konsumtion. Min syster skickade länken till ett spännande och störande reportage om Shein (aldrig har jag varit så nöjd med att inte ha beställt något därifrån). Läs och förundras! (Det finns flera delar, missa inte de andra.) UnderbaraClara är en av alla storbloggare som ger handfasta tips gällande hur man tar vara på det man redan har och inte bara ropar ”Löp och köp!”. Sveriges konsumenter har mycket att hämta för alla som är intresserade av vad som gäller för alla som köper varor och tjänster. (Och det är vi ju alla.)

Jag ogillar felplacerad skam, ser vad mycket elände detta fenomen ger upphov till och tror inte på att föra argumentation som bygger på skambeläggning för att uppnå förändring. Att föregå med gott exempel, leva som man lär och ställa frågor för att få medmänniskor att själva tänka tycker jag däremot är finemang. Ska vi överbeskydda barn och göra dem rädda för att leva eller ska vi lära dem ta ansvar för sig själva och sina känslor, lära dem varifrån mat kommer och hur man lagar grejer? Jag hoppas att vi är på väg mot en bättre värld som fortfarande är mer bekväm att leva i, att vi blir klurigare istället för dummare och att hoppet om framtiden återkommer. Heja! Men röjsågen, den får nog ändå åka på tippen…

Continue Reading

Ditten och Datten

Allt är inte guld som glimmar.

6 kommentarer

Att tala ekonomi med maken är mycket intressant. Han har en flashig MBA från USA i bagaget. Han fick inte ihop information och fakta då han gick på den där prestigefyllda och exklusiva utbildningen och fick ”därför”-svar då han frågade sina professorer-som-säkert-får-Nobelpris-i-framtiden ”varför”, men det var bara att svälja. Somligt får man acceptera att det inte står att finna förklaringar på. Än. Så småningom hamnade den där maken i finansbranschen. Livet som analytiker var spännande, men ”själsdödande” för honom. Någonstans i krokarna hittade han österrikisk ekonomi och detta gjorde att mycket föll på plats för honom. Han lämnade så småningom finansbranschen, men både han och jag är fortfarande intresserade av vad som händer i den ekonomiska sfären. Centralbanker, nådiga luntor, inflation, bostadsmarknad, räntor… Jag ser hur makens förklaringar oftast är lättare att förstå och mer logiska än de jag presenteras med i media. Kanske är det för att jag hört hans förklaringar i över trettio år?

Här har du ett exempel. Värde.

  • en ”vanlig” nationalekonom mäter värde i pengar
  • en österrikare ser värde som den subjektiva upplevelsen, alltså inte mätbart, och inte jämförbart mellan människor
  • en marxist mäter värdet i arbetstid

Så vad är dessa vaser värda? Jag tycker helt enkelt att den österrikiska förklaringen funkar bäst. Just i torsdags kostade dessa vaser på Pingstkyrkans second hand från vänster till höger 5, 15, 45, 35 och 55 kronor. Jag slog till och var nöjd med affären. Tyckte till och med att några av vaserna var ”fynd”. För någon annan hade dessa varit ”gammal skit”, smutsiga, omoderna och helt värdelösa, för någon hade mittkannan som är handblåst och graverad kanske varit ”värdefull”, medan fjärde kannan varit ”värdelös” trots att den också är handblåst p.g.a. att den är nytillverkad. För mig som ger bort buketter var den värdelösa vasen den bästa då den är stabil, har ett neutralt uttryck, håller god kvalitet och har en smalare hals som gör det enklare att få till snygga buketter.

Intressant blir om jag hade stått med en fuskbyggd lägenhet i ett populärt område som köptes som investering och antogs ge evig vinst vid försäljning. Jag fräschar upp ytor och platsbygger någon hylla som är populär bland Instagraminredare. Byter ut välfungerande vitvaror till snyggare. Jag har ”investerat” för att öka värdet. Krig utbryter i grannlandet, räntan manipuleras åt fel håll för bostadsägare, fler personer får ekonomisk hjälp från staten än bidrar till den allmänna pengabörsen, o.s.v. Då kan jag stå där och hävda lägenhetens värde med allt jag har, men ingen kommer ändå att köpa den till mitt investeringskryddade pris.

Det är spännande att se vad som motiverar människor då de ska införskaffa något. Vi funkar så olika. En del ser värdet i priset något kostat (högt pris är viktigast, t.ex. ett visst märke), en del värderar estetik högst, några låter funktion bestämma vad som omger en, kanske är kvalitet det enda som betyder något och för andra är affektionsvärdet viktigast. Jag gillar att bryta ner mitt eget tyckande för att se varifrån jag plockat upp dessa åsikter, men inser att det kanske inte är något andra ägnar sina dagar åt. Och spelar det egentligen någon roll? (Dessa tankar började snurra i huvudet då någon tog upp avlatsbrev, hur det bedrevs big business genom att handla med folks dåliga samveten och hur dessa skulle åtgärdas. Som troende blir jag illa berörd över det fruktansvärda hyckleri som omgav detta fenomen. Det går väl inte att sätta ett ekonomiskt värde på ett gott samvete?)

Continue Reading

Funderingar

Känslomässig manipulation.

2 kommentarer

Kommer du ihåg den alldeles fantastiska teveserien Mot alla vindar och huvudrollsinnehavaren Jon Englishs ledmotiv Six Ribbons? Jag har originalnoterna till musiken, ett häfte i gulaktigt papper med något slags tuschmotiv av Mary och Jonathan Garrett på framsidan. Teveserien sändes första gången 1980 i Sverige och blev en braksuccé. Den har sänts i repris ett flertal gånger och jag kan tyvärr inte riktigt placera min passion rätt i tiden. Det känns som att jag var lite för ung som tioåring för att kunna ta till mig alla stora känslor, så jag gissar att jag såg någon av repriserna under högstadietiden. (Ibland önskar jag att jag kunde ta till min f.d. svägerskas superkraft då det gäller tidsplacering av olika händelser.) Att serien påverkade mig vet jag iallafall och subversiva krafter hade säkert kunnat få mig att göra både det ena och det andra efter att temat klingat ut efter det trettonde och sista avsnittet. Innan barnen kom var jag en väldigt sval person med små känslouttryck åt båda håll, men jag har tydliga minnen av stora tårar trillande nerför kinderna i samband med dessa dramer utspelandes framför mina ögon. Mina känslor gällande både det ena och det andra omskapades.

Du undrar kanske varför jag skriver om en gammal australiensare som varit död lika länge som mina föräldrar och en teveserie som med all sannolikhet inte skulle väcka någon uppmärksamhet idag. Jag berättade ju om podden jag lyssnade på i torsdags. I bakgrunden spelades en melodi som jag inte kunde släppa. Jag ”shazamade” musiken och hittade Loney Dears album A Lantern and a Bell från 2021. Härlig musik, det där gillade jag! Spotify fortsatte spela när albumet var slut och jag kastades tillbaka i tiden. Helt plötsligt befann jag mig, ja, var?! Förvirrat lyssnade jag på en låt jag vet har gått om och om och om igen (jo, så funkar jag med musik), men när? Ignorant Boy, Beautiful Girl (Namanama) kom ut 2004, det år som jag placerat som mitt favoritår någonsin. Jag fyllde 34 det året, hade tre underbara barn som fortfarande inte nått tonårens taggbusktäckta paradis och livet var rent allmänt fint på många sätt. Var det den känslan jag fick i handen då jag hörde den välbekanta och lättlyssnade melodislingan? Hög volym, bubbel i blodet! Livet på topp! Denna låt hade lätt kunnat få mig att gå med på både det ena och det andra.

Igår satt vi i soffan efter en fixardag hemma. Maken hade kombinerat ingenjörens och finsnickarens tankesätt för att kunna laga knappsystemet på vår IKEA-fläkt. Hopplös konstruktion, det gick sönder redan kort efter att vi hade flyttat in i huset och vi har använt lillfingrarna för att kunna tända fläktlampan och dra igång fläkten. Häromdagen rök sista fästet och knapparna åkte helt in i fläktkåpan. Nu sitter knapparna på plats igen med hjälp av en sinnrik konstruktion. ”Någon annan hade helt enkelt köpt en ny fläkt”, sa maken. Han ägnade istället ungefär hela halva lördagen till att fundera, såga, skruva och limma och nu kommer inte fläktens vara eller icke vara längre att hänga på knappsatsens placering. Jaja, jag stickade och ville ha något att titta på som underhållning, jag är ändå barn av min tid. Netflix föreslog serien Parenthood och jag började spela första avsnittet. Ett avsnitt gick in i ett annat och efter fem avsnitt fick jag tvinga mig själv att stänga av. Serien är från 2010. Jag vet vilka flera av skådisarna är, men den har ändå gått helt under radarn. Dock är den helt precis i min stil, precis som Netflix redan ”visste”. Hade jag verkligen valt eller hade Netflix algoritmer valt åt mig?

I podden Det sista pillret tar Johan Cedersjö upp läkemedelsindustrins påverkanskampanjer som ledde till ”lyckopillrens” enorma genomslag trots att det inte fanns någon vidare evidens att de verkligen hjälpte. Känn dig lurad! Lobbyverksamhet och reklam är utformad för att tala till ditt inre, att omforma dina tankar och meningen är verkligen att du inte ska fatta någonting. Helt plötsligt ska bara dina åsikter ha slagit om, du ska känna sympati med en viss grupp, du ska känna hur behovet av att ha något i din ägo är större och viktigare än något annat i ditt liv, du ska känna dig sjuk och i behov av ett särskilt tillskott. Tror du att artiklar om stackars livmoderhalscancerdrabbade personer, män och kvinnor, skrivs av omsorg för dig just när ägarna av livmoderhalscancervaccin håller på att förlora sin födkrok? Glöm det. Tror du att din favoritbloggare verkligen tycker att det där rouget verkligen är det bästa som hänt mänskligheten sedan 1983? Glöm det. Tror du att teveserier och dokumentärer är härligt neutrala? Glöm det.

Min grundpersonlighet är naiv, blåögd, påverkansbar, eller kanske öppen, för att istället använda ett mer positivt laddat ord. Det har gjort ont att inse att världen inte är ”god”, att neutralitet sällan existerar. (Oroa dig inte, jag tror fortfarande att individer har de bästa intentioner. Ja, förutom att alla är sig själv närmast.) Åren i USA fick upp mina ögon för lobbying och korruption. I Washington DC och i Bryssel (EU) jobbar flest lobbyister i hela världen. Personer som alltså helt livnär sig på att sälja in åsikter. Deras uppdrag är att få till lagändringar för att deras företag och organisationer ska få fördelar, inte för att livet för den individuella medborgaren nödvändigtvis ska bli bättre. I Sverige finns det inget sånt tänkte jag i all min blåögdhet, men tji fick jag när jag började se mig omkring. Du vet hur det är. Bara för att man låtsas att något inte finns betyder det inte att det inte existerar. Mina ögon öppnades och nu kan jag inte längre o-se det som visade sig i den processen. Jag önskar att jag bara fick sitta och gråta då jag tittar på en film utan att tänka ”ok, påverkanskampanjen lyckades verkligen”. Ska algoritmer styra mitt liv hädanefter? Ska min moraliska grund vittra bort av att någon annan tycker att den är förkastlig? Vad händer med en människa som inte längre kan ta emot ett budskap utan att utgå ifrån att någon annan försöker påverka? Det känns liksom sorgligt att de samhällsfunktioner som jag vill kunna lita på kör med samma tekniker som psykopaten. Känslomässig manipulation är nämligen en av hens favorittekniker. Och ”Källa på det?” är ett så tragiskt utgångsläge varje gång man möter ny information av vilket slag det än må vara.

Jag älskar mina känslor. Jag vill låta dem få stort utrymme både till vardag och fest. Just idag påminner jag mig själv om hur jag kan använda känslomässig manipulation på mig själv, men på ett positivt sätt! Jag vet vart jag vill vara på väg – nu gäller det att skapa förutsättningar för att jag ska göra rätt val. Alltså de val som jag på förhand har bestämt att jag vill fatta. Må dina känslor tjäna dig väl denna dag och må detsamma gälla mig.

Continue Reading

Funderingar

Det sista pillret.

2 kommentarer

Jag har en konstig natt bakom mig. Orolig sömn, fick lägga mig på soffan med en massa kuddar för att inte bli galen på den där slemhögen som anföll med låtsaskvävning (vanlig metod i kroppens terrorsystem). Det blåste inte med full kraft, men vindbyarna ruskade om desto mer. Snön slog mot fönstret. Kan snö slå mot fönster? Uppenbarligen, för jag har nu upplevt det själv. Egentligen var det mest ett ihållande dovt smatter av de små, små iskornen som snön bestod av denna natt. Som du ser på bilden har det kommit en hel del snö. Ljuskällorna här inne fortsätter att jobba för att värma upp den kylslagna morgonen. Jag har haft en enda jobbig natt och tycker liiite synd om mig själv. Då är det lätt att tankarna går till alla som lider av sömnsvårigheter och annat relaterat till att i tystnad och ensamhet ha ständiga slagfält med sina egna tankar som duellanter.

Som samtalsterapeut har jag ingen rätt att förskriva medicin. Egentligen gillar jag bättre att kalla mig samtalsstöd, eller kanske allra helst själavårdare. Jag möter så fina människor. En del har varit i det allmänna vårdsystemet och kommer till mig i desperation för att de inte är riktigt redo att ge upp. Andra söker mig efter rekommendation från nära och kära som själva har gått hos mig. Ingen har hamnat hos mig ”av en slump”. De levnadsöden jag får vara med och reda upp i har förståeligt nog lämnat avtryck av olika orsaker. Jag är så stolt över alla som vågar ge sig själv chansen till ett ljusare liv, trots de utmaningar som varit eller är en del av just deras liv. Jag visste redan att ”alla har sitt” då jag började jobba som samtalsterapeut, men det har ändå blivit ännu klarare. Samtidigt har jag sett vilken kraft det ger att lägga eventuella offerkoftor åt sidan och ta sig an livet med nya muskler och hjälpmedel. Offerkoftan är skön, men förstör alla de liv som ägnas åt timme efter timme efter timme av ältande över varför, om och hur något kunde hända eller är som det är utan att det leder till någon bättre plats i livet. Jag älskar att få vara med då klienterna hittar kraften de behöver för att kunna ta sig an själva livet.

Igår ägnade jag nästan hela arbetsdagen åt att lyssna på podden ”Experimentet: Det sista pillret” efter rekommendation av psykologsyrran. Den innehöll inte så mycket ny information, men att få hela historien bakom dagens behandling av människor som lider av depression och höra inblandade från olika sidor inblandade i förskrivningen och intagandet av dessa mediciner så koncentrerat var otroligt givande och intressant. Jag visste redan att det för något år sedan hämtades ut ca 1 200 000 recept på antidepressiv medicin i Sverige. Av dessa var ca 700 000 SSRI-preparat. Är det rimligt att över en tiondel av Sveriges befolkning bedöms som mentalt sjuk och långt mer än det då man kan anta att de allra flesta som äter dessa mediciner är vuxna? Min reflektion är också att jag vet en hel del som lätt hade fått medicin om de hade gått till läkare och uttryckt hur de mår. Förlorar inte begreppet ”sjuk” sin betydelse om det är så?

Jag kan varmt rekommendera poddserien. Kanske bör den intas i något mindre tuggor, men jag kunde inte sluta lyssna och hade ändå en ”fortbildningsdag”. Jag läser och lyssnar på väldigt mycket som rör mänskligt lidande och vad som kan göras åt det i fortbildningssyfte, både för egen skull och för att mina klienter ska kunna få den bästa hjälpen. Var det både sötman och skavet på tungan som dröjer sig kvar efter att ha haft en hård karamell länge i munnen som blev kvar? Känslan av fars ”livet är orättvist” och acceptansen över att det är så kändes så stark. Den psykologiska pendeln har slagit långt från Freuds navelskåderi och nu är det dags att hjälpa människor bygga upp motståndskraft och förmåga att känna gemenskap igen. Jag känner mig hoppfull.

Continue Reading

Hus och Hem

Ordning och reda.

8 kommentarer

Människor kommer som de är, men att säga ”jag är så här” till allt dåligt ens personlighetsdrag utsätter en för är inte särskilt hållbart. Tänk om en mördares höga impulsivitet t.ex. skulle leda till att hen slapp straff? Någonstans är det nödvändigt att balansera något allmängiltigt med anpassningar till vem man kom som. Ett barn som tidigt visar tendenser till oreda kommer inte att bli mer organiserat med skäll, men kanske behöver det läggas mer energi på hjälp att hitta olika system för ett fungerande vardagsliv.

Det forskas en hel del på oreda och psykisk hälsa. Att leva i kaos är ohälsosamt, eller är det så att ohälsan leder till kaos? Oredan orsakar iallafall många gånger stress. Man ägnar mer tid åt att leta efter grejer, hygienen kan vara sämre, kortisolnivåerna höjs av att hela tiden stå beredd att behöva städa, oredan kan leda till nedstämdhet och skamkänslor, sannolikheten att en person med ett stökigt hem är överviktig och/eller av sömnsvårigheter är stor. Som sagt, rent allmängiltigt är det inte alltid helt lätt att se vad som är hönan eller vad som är ägget. En vanligtvis ordningssam person som blir sjuk kan hamna i en ohållbar situation. Det hände t ex med en tidigare ägare till vårt hus. En uppväxt med brist på både kärlek och ting kan leda till att man håller i både viktiga och till synes onödiga ting med stor passion och blir hoarder, eller tvärtom – man lever ett liv helt utan prylar eller kärlekar, knyter inte an till något eller någon för att slippa besvikelser.

De flesta av oss är varken Marie Kondo med dammfria, perfekta hem (inte ens Marie Kondo själv visar det sig) eller en person med samlarsyndrom. Kommer du på oväntat besök till olika personer med Instagramperfekta hem då det är fest kommer det att visa sig att somliga har kläder liggande överallt, somliga har inte diskat på tre dagar och andra kommer att ha hem som kanske inte är festdekorerade, men ändå väldigt ordningssamma.

Jag har länge fascinerats över hur olika människor är gällande ordning. Min mamma hade stenkoll på grejer, men i hennes garderober var det vad som mest kan kallas kaos. Själv har jag sett hennes tvillingsyster som inspiratör till vilken ordning jag vill ha. Hennes linneskåp är perfekt organiserade – allt ligger manglat eller struket i perfekta rader. Vackert. Vet att jag har bild på det, men hittar den inte just nu. Här hemma har vi jobbat fram ett system där allt ska ha sin naturliga plats, men trots det behöver det ibland torkas ur, ordnas upp eller rensas ur. Januari och augusti är de månader då jag vanligtvis har sådana ”projekt”. En liten stund varje dag där det redan finns grundordning räcker för att underhålla. Jag bedömer också om det behövs större insatser. Detta är sådant jag håller på med nu när det är dags för ordningsunderhåll i januari:

  • storstädning av kyl
  • avfrostning av frys (vår är självavfrostande, men behöver ändå städas ur ibland)
  • urtorkning av skåp och lådor i köket
  • utrensning av kläder till Sellpy
  • torka av hyllor i förrådet, se till att sådant med kort datum kommer till köket för att ätas upp
  • genomgång av presentlådan (jag har en låda där jag lägger presenter för kommande behov)
  • lådorna i arbetsrummet
  • köksinventering
  • Badrummens skåp och lådor

Igår var jag en sväng till Pingstis för att lämna en del grejer som inte behövde bo kvar här hemma efter min genomgång av allt. Jag kompletterade istället mitt förråd av gå bort-vaser. Det stod jättemånga fina, både kristallvaser och enklare modeller, på hyllorna. Jag köpte dock bara fem stycken: några enklare och en jättevacker kristallvas till någon lite större födelsedag. Jag har sedan förrförra året en hylla i ladan där jag bara kan hämta en vas då jag ska ta med mig en bukett blommor till någon. För mig är det extra roligt att bygga ihop en bukett till en passande vas. Det verkar vara ett problem för fler än oss här hemma att det alltid behövs nya utrensningar. Jaja. Vi är bara mänskliga, så det gäller att fortsätta sträva.

Continue Reading

Ditten och Datten

Vinter i Uttorps naturreservat.

12 kommentarer

Igår hade jag nått änden på min fördragsamhet med sjukdomen och bestämde mig för att det var dags för en promenad för första gången sedan julveckan. Den promenaden räknas förresten knappt, utan var bara för att söva barnbarnet. Jag tog på mig lager på lager, virade på mig stora halsduken i kashmir och kände mig redo. Ljuset var inbjudande och himlen talade om att regnet hängde i luften.

Rådjurslegan fick mig att tänka på hur tacksam jag är för mitt varma och trygga hem. Hur känns det egentligen att vara ett djur på vintern? Fryser de verkligen inte infernaliskt? Innan jag ens var förbi det bebyggda området på Sommarvägen insåg jag att det blåste för mycket för att jag skulle känna mig trygg att gå genom skogen. Även om det har blåst väldeliga den här vintern och det mesta som suttit illa till antagligen redan har blåst ner ville jag inte gärna ha en gren i huvudet. Jag tog mig därmed hem igen och hämtade bilnycklarna. Tillbaka till barndomen, då när jag inte visste att ”Sturkö” inte var samma sak som ”Bredaviks brygga” och Uttorps naturreservat var varje års vackraste utflykt. Jag mötte varken hundägare, tyska husbilar eller pensionärer på utflykt, träden var kala och betande kossor stod inte att finna någonstans.

Vi har nära till berget på ön och så fort det har varit blött under en period uppstår det vattensamlingar på alla möjliga ställen. Promenaden från parkeringen är lyckligtvis torr då det som förut var en vanlig stig har blivit en mer tillrättalagd om än smal grusväg.

I vanliga fall är detta en del av min halvmilarunda, men sanningen är att jag inte tagit den på flera månader. Det är dags för en förändring. Jag blev så upplivad! Massor av tång låg längs strandlinjen. Tång får för övrigt inte plockas utan att man talar med markägaren innan. Tänk alla dessa specialregler som gäller om allt möjligt! I naturreservat är allt fredat, men vi har ju egen mark där jag skulle kunna hämta detta guld. Jag älskar verkligen kontakten med ”världsalltet” jag får här ute. Inlandsisen som ska ha smält undan för 12 500 år sedan har lämnat sina spår och det har jagats och fiskats här sedan slutet av den sena stenåldern. All växtlighet lutar ganska kraftigt pga vinden. Här ute på södra Sturkö är du så långt ute i skärgården du kan komma utan att ta båt.

Havet visade upp sig i all sin prakt och jag påmindes om vilken underbar plats vi bor på.

Visst småregnade det lite, men det mesta av stänket som hamnade i ansiktet kom från havet!

Hur underbart vädret kändes för passagerarna på Polenfärjan förtäljer inte historien.

Jag är inte helt bekväm med att ta mig fram havsledes den här tiden på året. Det är okontrollerbara naturkrafter vi har att göra med. Människan har allt för ofta hybris. Jag tänker på eldarna i LA nu, om hur människor har byggt in sig på ställen där de är i vägen för de naturliga skogsbränderna. Vi tror att vi kan styra och ställa utan att ta konsekvenserna av det vi gör. Ett mellanläge där folk tänker mer ansvarsfullt och försöker sitt bästa utan att ge sina barn, elever och medmänniskor ångest för att de ens lever hade jag föredragit. Så tänkte jag medan jag stod där och kände livet i mig.

Continue Reading