Igår var lillastesyster och hennes man på ultraljud för att möta Liten i magen, lillasyskonet som beräknas komma lagom till sina morföräldrars födelsedagar i juni. (På bilden ligger ultraljudsbebisens storasyster i magen.) Vi är alla så spända och glada! Mormor och morfar finns inte kvar här, men det finns ohemult många mostrar, morbröder, kusiner och kusinbarn som kan ta hand om det där grundandet. Den nya familjemedlemmen kommer inte att behöva känna sig bortglömd eller rotlös.
Just händelser lika denna framkallar längtan efter det som inte finns längre, utan är mer som ett mjukt dis och fördunklar inte längre verkligheten. Sorgen försvinner inte, men den är så mjuk i kanterna numera.
Häromdagen var det min goda väns födelsedag, hon som jag delade så många stunder med under småbarnsåren. Frustration, glädje, idésprutande, vänskap. Jag tänkte på henne med värme och funderade över det faktum att hennes liv aldrig fick gå in i den tredje åldern. 2013 gick hon bort efter en tids sjukdom medan mitt liv bara fortsatte. Hennes fine man och barnen som blev kvar, vilken sorg! Kontakten rann ut i sanden, fast mina intentioner verkligen var att hålla kvar dessa människor i min famn. Jag höll i ganska länge, men så småningom kom en ny kvinna in i bilden, precis som det ska vara. Barnen som kändes som mina syskonbarn kommer bara att komma ihåg mig som en bekant till familjen. De är fina vuxna idag och V lever kvar i dem. Jag är glad att Livet Efter kom att bjuda på glädje och kärlek.
Jag lade ut en förfrågan på Facebook en kort tid efter att V hade gått bort, frågade om alla som kände henne kunde skicka något minne inbegripandes henne så jag skulle kunna sammanställa dessa till en bok till barnen. Blev skriven på näsan av en gemensam vän som tyckte att det var hemskt att jag gjorde detta då maken var så privat av sig. Jag lade ner mitt projekt, tog bort frågan, ville i vanlig ordning inte stöta mig med någon. Fortfarande är jag arg på mig själv att jag inte stod på mig. Jag vet att den där boken hade varit guld värd idag. Tänkte på det eftersom estetsyrran har påbörjat en bok om våra föräldrar till lillastesyrrans barn, en minnesbok där hon samlat allt vi äldre syskon vet och kommer ihåg om deras morföräldrar. De finns inte här, men dröjer fortfarande kvar genom våra minnen.
Idag påminns jag om hur viktigt det är att vi har koll på historien för att kunna hitta vår väg framåt. Låt inte ”det enda vi lär oss av historien är att vi ingenting lär oss av historien” styra. Låt inte någon arg medmänniska bränna böcker, stryka personer ur historien eller ändra narrativet i efterhand för att du är konflikträdd. Hela bilden är viktig för att kunna förstå hur vi hamnat här. Alkoholiserade farbröder, konstnärssjälar, deprimerade mormödrar, fängelsedömda gammelkusiner, kämpande förmödrar, kärleksfulla förfäder, den goda viljan, den onda godheten – allt finns där, både det ljusa och det mörka. Vi kommer aldrig att förstå varför vi har hamnat någonstans om vi inte är villiga att se saker ur andra synvinklar än våra egna. Radikal acceptans är mycket hjälpsam. Och när acceptans inte är aktuell kan det krävas kamp. Och där hamnade jag idag.
Ps: Selfien med mamma som kanin hittade jag då jag tömde hennes kamera då hon hade gått bort. Detta foto gör mig så glad och påminner mig om att hon var så rolig i sina festligaste stunder. Det minnet om henne vill jag bidra med till eftervärlden. Och barnbarnet sa ”mormor” igår för första gången. Det vill jag också sätta på pränt för all framtid.
Lämna ett svar