Ditten och Datten

Fyll på med det goda!

8 kommentarer

Igår uppmärksammades åttio år sedan Auschwitz-Birkenau befriades, något som visade att vi aldrig kan vara säkra på någonting, att vi aldrig kan ta något för givet och att människans förmåga att glömma både är en välsignelse och en förbannelse. Förintelsen är uppenbarligen inte fredad längre, dit har pendeln slagit. Kriget i Gaza har påverkat människors sinnen och tankar på ett sätt som jag inte trodde var möjligt, jag trodde att just den här berättelsen om vår historia var fredad. Jag älskar människor, jag älskar vår komplexitet och hur spännande vi är, men jag kan också bli mycket nedstämd över hur djuriskheten alltför ofta tillåts ta över. Jag upprepar något som jag tänkte för tio år sedan, efter en otroligt känslosam dag i Dachau:

”Hur skulle någon kunna gå igenom detta minnesmärke utan att beröras? Jag har så svårt för krig och litar inte det minsta på ”de goda”. I USA blir man ständigt överöst av en patriotism och övertro på den amerikanska godheten, precis som att amerikanerna skulle stå för det goda världssamvetet. Så många sadistiska människor får leva ut sina sjuka begär i krigsföring, vare sig den sker på de ”godas” eller de ”ondas” sida…

Kommunismen låter bra på papper, att det dött 100 miljoner människor under kommunistiskt styre är ”otur” och vi i Sverige borde ta hand om fler och dra oss lite mer åt vänster, eller hur? Nazisterna kunde bara få sådan framgång eftersom tyskar är dumma i huvudet, eller hur? Obamas rådgivare hade bara otur då de tänkte och jakten på terrorister är långt viktigare än människors integritet, eller hur?

NEVER AGAIN står det på många språk på ett av Dachaus minnesmärken. Trots det händer liknande saker över hela jorden, hela tiden, fortfarande. Mer godhetsbombning, people! Hjälp din granne, ha fördragsamhet med din systers dumhet, hjälp dina medmänniskor lyfta fram det goda som finns i dem.

Att tro att det hjälper att känna till sin historia för att undvika Dachau igen är naivt. Är folk tillräckligt lättretliga av arbetslöshet och hunger hänger oron i luften… Hur gör du? Blundar du för verkligheten, engagerar du dig i något du tror gör världen bättre eller är det du som startar nya oroshärdar? Peace…”

Själv fyllde jag på med gott genom att gå och fika med en kompis och fortsätta till gospelkonsert i Fredrikskyrkan. Efter de timmarna var jag rejält genomkörd, både fysiskt, mentalt och andligt. Vilken kraft det finns, både i vänskapen och i musiken! Jag var så uppfylld att jag beställde konsertbiljetter i september till Radiokören och Voces8-konsert i Berwaldhallen då jag kom hem. Så kan också en dag bli.

Continue Reading

Kreativitet

En hommage till terapikatten Isa.

6 kommentarer

Genom livet har jag följts åt av husdjur av olika slag. Vi hade en hel del olika sådana i barndomshemmet, även om jag tror att ingen av mina föräldrar egentligen gillade djur. Far växte upp på en gård och var väl mest polis för att han måste försörja sig och sin familj och mamma fick fina betyg på lanthushållsskolan. Det kanske är orättvist att säga att de inte gillade djur, men ingen av dem drev direkt på djurhållning för annan nytta än mat och gnagarjakt. Själv snöade jag i mellanstadieåldern helt in på långhåriga katter och lånade böcker på biblioteket om kattens historia, raskatter och utställning av desamma. Drömmen om en norsk skogskatt har alltid levt vidare, men den har bleknat i takt med att åren gått. Vi hade en härlig bondkatt, Milla, innan vi flyttade tillbaka till USA. Hon fick bli kvar i Sverige och mötte så småningom diverse öden. Med svåra kattallergier i storfamiljen känns det för tillfället inte försvarbart att ha en katt och så får det vara. Jag gosar dock gärna med andra katter då jag får en chans.

För några år sedan flyttade den döva och gravt överviktiga katten Isa hem till min syrra och hennes familj. Hon hade blivit övergödd av sin säkert välmenande äldre matte och hade en mage som i princip släpade i golvet. Då hon var döv fick hon vara innekatt, stans alla bilar hade blivit en allt för farlig utmaning att hantera för henne. Isa var speciell på många sätt. Det var omöjligt att inte falla för hennes buttra charm. Det som var mest speciellt med henne var dock att hon hade en fantastisk förmåga att känna om någon var sjuk eller nedstämd. Om det var så kom hon glidande och hoppade upp på magen för att erbjuda terapi, tröst och läkning. När Isa behövde tas bort sörjde familjen (och andra). Jag sprang på ett broderat porträtt på terapikatten Isa i en ful ram för småslantar och visste att jag måste låta det leva vidare. Kajsa Katt har numera flyttat in i syrrans hem. Hon har inga direkta terapeutiska gåvor, men är social och trevlig. Jag hoppas att hon inte tar illa upp då folk fortsätter tala om Isa, familjemedlemmen och terapikatten som har gjort ett outplånligt intryck.

Att återanvända ett broderi eller en gobeläng som annars bara inte används gillar jag som du nog förstått. Här hemma har det mest blivit kuddar. Jag har sett så fina jeansjackor med gobelänger på ryggen och just gamla gobelänger är populära att återanvända. Denna väska kanske inte är särskilt cool och jag har lovat syrran att jag inte tar illa upp om hon inte använder den, hehe. En vit väska som kanske blir ful i tvätten har eventuellt ett bäst-före-datum. Jag tvättade broderiet i fintvättprogrammet innan jag började sy väskan och det gick utmärkt. Däremot är jag inte säker på att vlieselinet som jag strök på för stadga klarar samma behandling. Yllebroderier kan man inte tvätta och jag tror att personal på kemtvättar är tveksamma att ta sig an även de där jeansjackorna. Det tycker jag dock inte ska hindra kreativa projekt. (Som med allt annat jag tar hem från loppis eller second hand åker det direkt i frysen eller i tvättmaskinen med tanke på ofrivilliga medpassagerare.) Hoppas att du blev lite inspirerad att hitta på något kul!

Continue Reading

Ett Litet Ord

HEMSLÖJD fortsätter ta sig ton.

7 kommentarer

Mitt förra ledord HEMSLÖJD visade sig inte riktigt leda in i något mål och samtidigt är det något som jag fortfarande vill få in mycket mer i mitt liv. Med tanke på det passade det jättebra att helt enkelt bara fortsätta hemslöjda när det passar. Jag har en komplicerad relation till självhjälpsböcker, eller snarare till deras författare. Det är inte så att jag besserwissrar mig förbi dem, men jag tror att skrivandet av boken snarare hjälper författaren än någon annan. Författaren och personer som är precis lika henom. Här kommer därför tips som kanske hjälper någon som liknar mig. Jag har svårt att fatta snabba beslut, jag skjuter ofta upp sådant som börjar med ett moment som känns som lilla Kilimanjaro att bestiga och så vill jag gärna känna mig duktig genom att bocka av grejer på listor. Då är byggsatser perfekta! Tyvärr får jag göra dessa byggsatser själv, något som ytterligare skjuter saker och ting framåt, men när jag väl sorterat, beställt och planat ut uppförsbackarna är det bara att köra. I syrummet har jag nu ett par lådor som innehåller mestadels andrahandstextilier som ska bli något annat. Efter att vi hade städat, tränat och käkat lunch drog min arbetsverkstad igång.

”Nu har hon blivit knäpp”, tänker du kanske när du ser denna, ja, vad? Detta började som en fin ylletröja som hade filtat sig och därmed blivit jättetjock och krympt i tvättmaskinen. Jag klippte av den under ärmhålen och klippte bort lite i sidorna för att göra rektangeln rak. Efter det fick jag leta upp en video på YouTube för att påminna mig om hur man börjar när man ska sy langettsöm. Fotot visar inte färgerna ordentligt, men det finns små gröna detaljer i det blå garnet. Därför sydde jag runt med dubbel grön tråd. Nu har jag ett varmt och gosigt sittunderlag att använda här hemma. Vanliga sittunderlag i plast är nog mer praktiska, men nu får tröjan leva vidare. Jag fick nostalgiska flashbacks till lekis där jag ääälskade att sy väskor och dukar och allt vad det var.

Det jag ägnade mest tid åt var en present som jag inte kan visa än. Stjälkstygn har jag inte heller sytt på länge. De skrämmer mig, haha! Är mycket mer bekväm med korsstygn, men det visade sig att jag kunde klara detta utan att förlora förståndet.

Detta lilla broderi hittade jag uppspänt på en kartong förra året på Pingstis och tyckte att det var alldeles illbedåriskt. Jag insåg efter att jag hade tvättat upp det att det skulle vara opraktiskt att montera på ett barnplagg som jag hade tänkt från början, så då fick det bli en lavendelkudde till lilla barnbarnet som kan ligga bland hennes kläder. Broderiet var alltså redan runt, så jag klippte till en matchande rundel i en gammal tätt vävd duk, fäste ihop kanterna för hand, fyllde kudden med ull och torkad lavendel som jag har till just sådana här kuddar och fäste ihop det sista när jag tyckte att kudden var lagom stunsig. Nu luktar den gott och femkronorsbroderiet som någon säkert sydde för runt femtio år sedan har fått nytt liv.

Jag måste också visa makens fina lösning till bambuspegeln i syrummet. För att se sig i helfigur måste den vinklas, men det har inte gått att få den att stanna i rätt läge. Nu fixade han därför något slags strykbrädelösning. Så snygg tycker jag, men framför allt praktisk. Klart slut från en riktig fixardag.

Continue Reading

Ditten och Datten

Kan vi prata om MEN?

7 kommentarer

I vårt samhälle pratas det ofta om MÄN och allt elände de ställer till med, men idag vill jag prata om ett helt annat ord som låter väldigt likt. Detta ord sätter käppar i hjulen, förhindrar utveckling, förstör, korrumperar, drar ut på eländiga situationer och låter oss stanna i något slags handlingsförlamande tillstånd. Ordet jag tänker på är MEN.

Som samtalsterapeut möter jag fantastiska människor. ”Tröttnar du inte på att behöva befinna dig i andra människors elände?” Det är klart att jag får möta sorg, smärta, utmattning, rädsla, ångest och annat som kanske inte direkt räknas som livets guldkant, men det är inte det jag tar med mig när arbetsdagen är slut. Det är tacksamheten över att få vara med då människor sorterar upp sin oreda och hittar rätt hyllor till allt, det är glädjen över att få vara med och fira då någon klarat av en utmanande uppgift och står stadigt med båda fötterna på marken igen, det är ynnesten över att få vara medmänniska under en tuff period. Jag känner så mycket kärlek för mina klienter. Det innebär inte att jag klappar dem medhårs i alla situationer. Jag stöttar och ger verktyg att hantera svårigheter. Jag ställer också tuffa och utmanande frågor och visar att det finns en väg framåt också efter mycket elände.

Ett av de ord som ställer till mest elände i människors liv är MEN. ”Jag vet att jag måste träna, MEN jag har lite ont i halsen.” (Jag kanske kan köra ett lugnt pass med stretch på yogamattan?) ”Jag har beslutat mig för att något måste förändras, MEN det känns överväldigande att det finns så många trådar att dra i.” (Ha med mig ett block och fyll på med allt som överväldigar, en sak i taget. Det gör det lättare att analysera situationen.) ”Han är inte bra för mig, MEN han är ju snäll när han är på gott humör.” (Vad gör det med en människa att leva i ständig beredskap inför någon annans nycker?) ”Min läkare har gett mig de här direktiven, MEN hon förstår inte hur svårt det är att få ihop mitt liv bara som det är nu.” (Allt behöver inte bli som det alltid har varit. Hur skulle jag kunna göra istället?) ”Jag har egentligen ett bra liv, MEN jag blev mobbad som barn.” (Vad ger det mig att leva kvar med synen på mig själv som offer?)

Känner du igen dig? Hur låter din inre monolog om du medvetandegör dig om alla de MEN som snurrar runt därinne och tar hand om dem? Vad händer om du stannar när du kommer fram till kommatecknet och inte går in i den kommande bisatsen? Detta är något jag jobbar med själv just nu och jag kan verkligen rekommendera det! MEN är ett mycket användbart ord, men det gäller att sätta det på rätt ställe. (Hehehe.)

Continue Reading

Funderingar

Frågor av eländesnatur.

16 kommentarer

Igår var det dags att dra igång bästa torsdagsaktiviteten igen. Förra veckans repetition fick ske hemma i soffan p.g.a. sjukdom. Älskar att komma till kören! Denna termins repertoar känns dock väldigt modfälld. Vår körledare har starka känslor och hans tolkning av världsläget påverkar vad vi sjunger. För J gäller sällan ”ryck upp dig”, utan han vill erbjuda ”varsågod och gråt ut”.

När jag sedan kom hem pratade jag och maken om dagen. Vi hamnade i frågan om världen kommer att vara ”bättre eller sämre” om hundra år. Detta kom sig av att jag hade varit och fikat med två finfina kompisar tidigare på dagen. Vi har alltid spännande diskussioner: kommer från mycket olika bakgrunder, men har samma riktning i livet. Gårdagens samtalsämnen rörde sig bland annat om det allmänna världsläget och hur vi ser på det, vad vi har att vänta med tanke på det politiska läget lite varstans, politikerförakt och vad det gör för ett samhälle och så hur man i allmänhet bäst hanterar sakers natur. ”Jag förstår att våra ungdomar inte vill skaffa barn med tanke på allt elände”, sa en av vännerna. ”Då har vi vuxna gjort ett dåligt jobb som inte lyckats bidra med bättre verktyg att hantera livet”, sa jag. Gällande elände kan vi nämligen konstatera att det inte direkt var eländesfritt på 1900-talet, eller på 1800-talet, eller på 1700-talet, eller, ja, du förstår… Är verkligen Trump det värsta som hänt planeten Tellus någonsin? Jag kanske bara är dum som inte förstår. Kanske finns inte mänskligheten kvar om hundra år, men jag tror mig veta att vi åtminstone rent allmänt har det väldigt mycket bättre idag än för hundra år sedan. Jag som den borne pessimisten blev mycket peppad av Hans, Anna och Ola Roslings Factfulness och jag tror att fler hade mått bra av att läsa den och omsätta det som står där i sina omvärldsanalyser.

Min och makens diskussion spann vidare. Är världen bättre än för hundra år sedan? Vad ingår i begreppet ”världen”? Finns världen kvar om hundra år och hur ser den isåfall ut? Henrik Höjer tog sig i slutet på förra året tid att kika på tidningsarkiv från så långt som hundra år tillbaka i tiden och vad som hade förutspåtts om 2025. Han kunde konstatera att ingen hade rätt. Jag gillar hans sista mening: ”Framtiden var, är och förblir ovetbar.” Ingen vet. Varken gällande oss själva eller ”världen”. Är det då inte vårt ansvar att ge det uppväxande släktet livskompetens och hoppfullhet och kosta på att ge oss själva detsamma?

Continue Reading

Ditten och Datten

I jämförelse med vem då?

5 kommentarer

Igår eftermiddag åkte jag hem till mammas tvillingsyster och hennes man. Vem jag är idag går inte att förklara utan att blanda in min moster och morbror. De har varit viktiga för mig på så många olika sätt och jag är tacksam för att de finns i mitt liv. Min syrra (en dag ska jag ge alla mina syskon permanenta alias) har påbörjat ett fantastiskt projekt som jag berättat om här redan. Hon hittade en tom ”mormor och morfar berättar”-bok som hon köpte till lillastesysters barn för att de ska lära sig om sin mammas föräldrar och den uppväxt de hade. Syrran hade redan intervjuat Far med de flesta av frågorna i boken, men det fanns hål i mammas svar. Nu fick moster chans att fylla i dessa hål. Berätta om stränga småskolefröken Nyman som älskade vår mamma Elin och Kent-som-bor-i-Rödeby-om-han-fortfarande-lever, så till den grad att hon tydligen hade dessa elever framme hos sig mest hela tiden för att de var så duktiga. Intressant minne som jag undrar hur mycket det är påverkat av min mosters upplevelse av skolan. (Och precis hur mycket tid fick de här två eleverna egentligen tillbringa framme hos fröken? Var det ett minne som tagit större plats än vad de verkliga händelserna tog?) Mamma var en riktig plugghäst med näsan i böckerna mest hela tiden. Moster berättade att hon bara såg sin far bli riktigt arg en gång i sitt liv. Det var då alla skulle hjälpa till där hemma, men vår mamma inte gick att finna någonstans. Hon hade stuckit från sina förpliktelser och mormor hade stormat ut till morfar där han satt och jobbade i garaget för att få hjälp. Alla letade tills de hittade mamma med en bok under en filt. Hahahahaha! Underbart ju, och jättekul att min intervjuande syster gjorde exakt detta under sin barndom.

Angående den där kommentaren om hur mosters minne såg ut om flera personer hade fått ge sin version… Mamma och hennes syster är tvåäggstvillingar. De föddes olika som natt och dag, till utseende, sinne, personlighet och allt annat man kan tänka sig. Mormor hade uppenbarligen problem av något slag, för något hon ägnade sig åt var att trycka ner människor genom att lyfta deras svagheter i jämförelse med någon annans styrkor. Detta gjorde hon regelbundet både med sina barn, barnbarn och ingifta och var extremt skadande för självförtroendet. De dagar jag känner mig förlåtande så tänker jag att mormor väl gjorde så för att peppa och motivera, men sanningen är att jag tror att hon gillade att trycka till folk. (Sorry, mormor.) Både mamma och moster hade fantastiska förmågor som deras far uppmärksammade, men det räckte inte och påverkade dem tyvärr mycket. Både i relation till varandra och gällande sin självbild. Det var nog tur att deras skolvägar delades då de gick i femman så de inte längre behövde jämföra sig själva med den andra bland skolvänner och lärare. Min mosters betyg var inget att hänga i julgranen. När hon sökte jobb på sjukhuset tittade läkaren som var ansvarig för anställningen på betygen och uppmärksammade detta. Sedan läste han hennes fina rekommendationer från då hon jobbat på bageri och som barnvakt. Där stod det om hennes fantastiska ordningssinne och så fick hon jobb på röntgenavdelningen som ansvarig för röntgenbilder och arkivering. Perfekt! Jag tror att det är just detta förhållande vi ska ha till våra styrkor och svagheter. Lyft styrkorna, låt dem blomma och leda dig på vägen. Låt detsamma gälla personerna du har runt omkring dig. Uppmärksamma, stötta, uppmuntra och heja på! Må alla ungdomar bli anställda av läkaren som struntar i dåliga mattebetyg och uppmärksammar det exemplariska ordningssinnet. Och sluta jämföra dig med alla andra. Våga blomma ut i dina styrkor och våga bryta ny mark om du inte hittat dem än.

Continue Reading

Funderingar

Ledord, buzzwords och allmänt ordbajseri.

8 kommentarer

Jag som förordar att ta med sig ett ledord genom livet ett år i taget borde väl heja på just Ett Litet Ord? Det gör jag verkligen! För mig har det varit inspirerande, tröstande, ledande, varnande, utvecklande och en hel massa annat sedan jag drog igång detta projekt. Det är så lätt att stagnera för många av oss och stagnation leder till ett ovigt sinne och en ovig kropp och så småningom orörlighet, kanske till och med demens och död. Nä, nu drar du för stora växlar på detta, tänker du kanske. Det gör jag inte. Så många drömmer om pensionen då de äntligen ska göra både det ena och det andra, men på kort tid kan man bli väldigt gammal och deprimerad om man exempelvis inte upprätthåller sociala kontakter, inte tar hand om sin nedsatta hörsel och låter sin kropp förfalla utan att kämpa emot.

Jag befinner mig i den s.k. tredje åldern, den mellan femtio och sjuttio. Jag vill ta vara på tiden! Efter att ha läst boken med just titeln Den tredje åldern av Patricia Tudor-Sandahl under tiden mina föräldrar var sjuk (mamma hade den i sin bokhylla) har begreppet stannat med mig. Det finns ingen ”tredje ålder” på riktigt. Slår man upp begreppet står det att det är åldern mellan det att man slutar att yrkesarbeta och att man blir typ gammal och oförmögen att klara sig själv. Jag tycker bättre om hur Tudor-Sandahl tolkar begreppet och bokens budskap ligger fortfarande och skvalpar i bakhuvudet. Jag ägnar mer omsorg åt vad jag ägnar min tid åt helt enkelt.

Det där att ”leva livet fullt ut” är ett annat uttryck som låter tjusigt, men faller platt till marken utan en allmängiltig förklaring på vad detta egentligen innebär. Behöver man flytta till Bali för att inte bara leva halvt ut? Eller säga upp sig från ett tråkigt jobb för att börja på ett annat tråkigt jobb där man inte känner någon? Kanske tolkar någon det som att ”jag fick inte göra vad jag ville som tonåring, så nu gör jag vad jag vill” (d.v.s. släpper hämningarna och struntar i alla konsekvenser för att leka tonåring)? Jag har sett folk bli egenföretagare för att nå detta stadium, något som har ett skimmer av rosa för många, men det kräver stor disciplin och mycket förutseende. (Min syrra skrev bra om det och Sara Rönne utvecklade också sina tankar.)

När jag satt och tänkte på vad frihet innebär för mig, hur egenföretagandet påverkar mitt och makens liv och hur jag hanterar det här tredje åldern-livet började jag helt plötsligt fnissa lite. Jag vet inte riktigt vad det var som utlöste det, men det var nog att jag precis innan hade läst Fredrik Svenaeus artikel om epistemisk rättvisa. Tankarna började svänga runt alla ord och uttryck jag sprungit på genom livet. Ord som givits tyngd som hängde mänsklighetens överlevnad på dem. Ords betydelse är viktiga hälsar ordpolisen. Inte konstigt att kommunikation är så svårt att hantera. Ibland säger vi samma ord till varandra, men menar inte samma sak. Vi kan också byta ut ord för att låta något få högre status, men i processen bevisa att vi sätter oss över andra. Ibland strör vi s.k. buzzwords omkring oss, ord som betyder absolut ingenting och som biter sig själva i svansen om man släpper dem fritt. Vanliga, vettiga, lättförståeliga svenska ord byts ut till svengelska för att någon ska kunna sälja föreläsningar. Företag skriver ”mission statements” med en massa floskler för att försöka sticka ut, precis som att inte alla redan vet det. Gå in på vilken reklambyrå som helst och kika på vilka titlar alla innehar. Jag säger inte mer. Förresten sitter jag här och kastar sten i glashus eftersom jag ofta använder ord och uttryck som jag kanske mer jonglerar med än håller stadigt i handen. Det är onekligen en rolig och viktig del i skrivandet.

Här kommer slutligen en lista på ordbajseri som andra uppenbarligen tycker är eller har varit av yttersta betydelse för mänskligheten. Håll tillgodo! Jag hoppas att du också fnissar lite då du har kommit igenom den.

  • epistemisk rättvisa
  • digital transformation
  • disruptiv (Eh, usch, vad störande…)
  • efterfrågehantering
  • actionable analytics
  • ideation
  • det nya normala (Efter 54 år kan jag säga att det kallas utveckling och att det, tack och lov, ständigt sker.)
  • facilitering
  • wannapreneur
  • innovation
  • 110%
  • känslighetsläsare
  • cyberresiliens
  • det svenska tillståndet (Hej, kan någon tala om för mig vad som pågår rajt nau in Suiiden?)
  • köttnorm
  • cyberhygien
  • techlash
  • kemsex
  • hybridkrig (Vad var det för fel på ett hederligt gammalt kallt krig?)
Continue Reading

Ett Litet Ord

Färdigmonterad Sophie Hood.

6 kommentarer

I julas fick jag ett mönster på Sophie Hood från Petite Knit och fyra garnnystan Isager Soft av svärföräldrarna. Svärmor vet att jag gillar både Petite Knit och grönt, så gåvan satt helt rätt. Det kändes skönt att kunna gå in i det nya året i sällskap med årsordet HEMSLÖJD som det aldrig riktigt blev något av. Att sticka sitter i ryggraden, så med detta mönster fick jag utvecklas lite genom att testa en ny teknik. Mönstertillverkarna bedömde svårighetsgraden till 3/5. Jag är benägen att hålla med. Petite Knit har alltid jättebra instruktionsvideor som komplement. De är på danska, men för alla som känner sig lite främmande detta språk spelar det inte egentligen någon roll. Allt man behöver är någon som visar vad som ska göras och det gör de med den äran.

Den nya tekniken jag fick lära mig var en vågrät i-cordkant. I-cordkant har jag gjort på en kofta till barnbarnet, men då var tekniken betydligt krångligare. Kanten stickas olika beroende på vilket håll den går åt. Själva luvan sys ihop med osynliga madrasstygn. Jag fascineras alltid över dessa och hur snyggt det blir! Jag kommer ihåg när jag sydde ihop mina första tröjor i tjockare garner. Inte snyggt. Numera använder jag hellre rundsticka då det ger sömlösa delar där det syns mest. Tyvärr funkar madrasstygn bara om man har precis lika många varv på de två delarna som ska sys ihop och det har man sällan på exempelvis en framsida och en baksida om man inte räknar varven. Och vem orkar räkna så många varv och ha exakt samma stickfasthet hela tiden? Inte jag iallafall.

Jag gillar verkligen garnet som beskrivs som ”en tubsocka i bomull som man blåst in mjuka alpackafibrer i”. Garnet blir lite melerat och får samma känsla som då man stickar med två trådar, en ”vanlig” och en mohairtråd. Jag är bortskämd med garner och stickar i princip alltid med naturfibrer numera. Mina favoriter är mohair från angorageten och kashmir från kashmirgetter (det finns lite olika). Jag har inget emot vanlig ull, men för känsliga personer kan det bli lite sticksigt. Just känslighet för hur ett garn känns måste varje individ undersöka. Min stackars mamma tålde aldrig det minsta sticks, själv kan jag ha en t-shirt under en islandströja utan att störas nämnvärt. Luvhalsduken ska naturligtvis ut och vallas, men än så länge har jag bara skruttat omkring med den på mig här inne. Den är skön, snygg och mycket praktisk. Jag är så nöjd!

Continue Reading

Funderingar

Trender och vart är vi på väg egentligen?

6 kommentarer

Den stora branschmässan Formex har precis slagit igen sina portar. Jag har inte varit där på flera år, men passade på att gå in till några bloggare som var där: Krickelin var ansvarig för inspirationsutställningen i entréhallen (hon skrev flera inlägg från veckan), Helena Lyth var där i sin roll som inredningspysslare (gissar jag), Jannice Wistrand har inte bloggat om det trots att hon var där, men Trendenser verkar inte ens ha varit på plats. Denna mässa var en gång i tiden en viktig del i mitt liv. Inte som inredare, utan i ”pappersbranschen”. Jag var med och byggde och rev montrar, stod på golv och mötte kunder timme in och timme ut, tog beställningar. Det var en fantastiskt rolig tid. 2011 fick jag bokstavligen känna Maria Montazamis enorma utstrålning. Den föregick henne som en tryckbubbla då hon kom gåendes i gången, sorlet tystnade istället för att öka och det gick att ta på hennes ”aura”. Jag har nog aldrig varit i närheten av någon annan person med så stark personlighet.

Jag funderade på hur vi påverkas av trender, hur vi alla befinner oss någonstans på skalan Trendig till Hopplöst efter. Ibland ligger vi så mycket i framkant så vi blir halshuggna för att folk inte fattar vilken bra grej vi kommer med. Kanske är det åldern, kanske är det var vi befinner oss i tiden, kanske är det bara januari, men jag har plockat upp en massa vibbar om detta ämne. Frida Ramstedt startade bloggen Husmusen som senare ändrade namn till Trendenser, bl.a. för att hon ville fånga känslan av både vad som är trendigt idag och riktningen i samhället. Frida VAR Formex för mig och för många andra i branschen, att hon inte ens besökte mässan i år kändes så märkligt. Är trender hopplöst ute? Kör folk mer sitt eget rejs i takt med att andrahandsmarknaden växer? Clara Lidström och Malin Wollin pratade om hur flygskammen verkar vara utraderad och att kändisar åter flyger och far som fanns det ingen morgondag. Butiksdöden är på något vis permanent och vi befinner oss i en värld där vi behöver förhålla oss till detta. Och hur blir vi vuxna idag? För femtio år sedan kom många ut på arbetsmarknaden som 18-åringar, man bildade par med någon som tycktes lämplig, skaffade gemensamt boende och barn tillsammans och levde sitt liv i det trygga, svenska brunsåsandet. Idag är det långt mer komplicerat. Många gånger har jag hört att det alla dagens val som framkallar ångest för all FOMO som skapas i processen. Folk skaffar inte ens barn. Det har varit så trendigt med mindfulness och NU, men jag upplever att det just nu vilar en enorm stress över hela samhället som är allt annat än ”zen”.

För många år sedan, när Sverigedemokraterna på riktigt var Djävulen, skrev jag en fråga på Facebook inför valet (typ så här): Varför vägrar man diskutera någon fråga som Sverigedemokraterna lyfter och varför är det så svårt att förstå att man inte hatar invandrare om man tycker att invandringspolitiken suger? Då blev jag hatad, några tog till och med bort mig som ”vän”. Idag är väldigt många så oj och hjälp och huuuur har det kunnat bli såhär gällande den här frågan. Det är trendigt att skälla på det samhälle som svenska politiker varit med och med berått mod, efter att ha blivit påhejade av många av medborgarna, skapat. Väldigt många skyller ifrån sig och säger ”ja, men det var INTE jag”. Lyssna på Jörgen Huitfeldts intervju av Omar Makram. BUP går på knäna av alla diagnosutredningar och trenden pekar på att 15% av alla pojkar och 11% av alla flickor kommer att få ADHD-diagnoser framöver. Men vad är det här? När slutade vi förstå att vi inte är precis likadana allihop, när blev det sjukligt att vara människa, när började vi tro att alla är samma AI-genererade robot? Jag hoppas att den nya trend som jag inte riktigt fångat upp än är en förståelse för vad det innebär att vara människa, för gemenskap och så hoppas jag att massproduktion blir ett minne blott. Efter många år med väldigt egocentrerade liv hoppas jag att vi som population öppnar upp för ett nära engagemang utanför underhållnings- och nyhetsapparna. Jag hoppas att det åter blir värdefullt med erfarenhet och visdom och jag hoppas att fler tonåringar görs medvetna om sina ännu inte helt utvecklade hjärnor och att de vuxna runtomkring blir bättre guider istället för medlöpare till outvecklade tankelekar som saknar konsekvenstänk. Idag har vi ständigt allt och alla i världen framför våra fötter. Innan vi lärt oss att hantera det kommer vi som mänsklighet snarare att må sämre än bättre. Ett steg i taget. Med det önskar jag dig en trevlig vecka!

Continue Reading

Ditten och Datten

Från en bubbla till en annan.

10 kommentarer

Lördagen blev väldigt effektiv, men kanske inte på det vis jag hade räknat med. Jag kom ut i ladan och städade upp det jag hade planerat, hittade en del av vad jag räknat med och bestämde att det som inte låg där antagligen befinner sig på vinden. Sommaren 2018, året efter våra föräldrars död, gick vi igenom det sista av deras grejer. Mammas dagböcker ställde vi i Bredavik och fotografier och dokument tog jag med mig hem. Jag fotograferade allt, men har fortfarande inte hittat rätt system för att generationerna efter ska ha nytta av det. Fotografier utan namn är t.ex. mer eller mindre värdelösa, så jag har fortfarande en del att göra gällande det. Föräldrarnas syskon och mammas kusin har varit till god hjälp med fotona och dokument är i princip alltid självförklarande. Nog tänkte jag att jag trodde att de hade sparat mer, men funderade inte mer över det. De fyra lådor (sådana som går att ställa under sängar) jag hittade i ladan igår och gick igenom visade sig vara en guldgruva. En del har hunnit förlora sin charm på drygt sex år och fick åka i sopsäcken, men annat var kanske ännu mer värdefullt. Alla mammas släktforskningspapper låg där utan vidare struktur. Jag hittade bl.a. denna korrespondens gällande mormors mormor, Augusta Jenny Maria, som mamma letade information om fram tills hon inte längre orkade släktforska. De svenska husförhören och prästernas noggranna anteckningar gör att Sverige tillhör de länder som är ”lättast” att släktforska i. Det ska gå att hitta alla som föddes 1849, men mamma hittade henne inte någonstans. Jag visade maken de här pappren och han sa att det är klart att hon finns någonstans! Han är betydligt bättre än jag på det metodiska letandet och kan riksarkivets tjänster inifrån och ut. Istället för att öva på att själv skriva kalligrafi fick jag därför öva på uttyda 1800-talsskrift efter att han hade lett mig rätt. Snart sögs jag in och hamnade i det nästintill meditativa sökartillståndet.

Efter flera timmar fick jag det där slaget i magen som jag önskar att mamma hade kunnat få. Tack vare all hennes forskning blev jag åtminstone rätt ledd och som en bi-anteckning hittade jag till slut lilla Augusta!!! Anledningen till att hon inte har stått att hitta var att hon ”föddes under en resa” och inte hade alla sina namn i anteckningen. Jag hittade henne på ”fel ställe” i födelseboken för Lösens församling där hon döptes flera månader efter födelsen. Så många frågor… Barnen döptes vanligtvis bara dagar efter födseln, varför tog det flera månader innan Augustas dop? 1855 var uppenbarligen Augusta fosterbarn då hennes mamma hade dött. När dog mamman? Redan vid födseln? Varför togs Augusta från Karlskrona Stadsförsamling fast hennes mamma tillhörde Amiralitetsförsamlingen då hon föddes? Nu försöker jag hitta mamma Inga/Ingrid Maria Pettersdotters födelsedatum och känner mig nöjd över att det finns mer information för att kunna fortsätta leta.

Jag gick och lade mig efter midnatt, helt snurrig i huvudet. Har letat igenom hela Amiralitetsförsamlingens dödsbok från 1849 fram till 1855, men har inte säkert hittat mamman än. (Jag har hittat ett par intressanta ledtrådar.) Däremot hittade jag en massa information som visar på allas vår jämlikhet inför döden, men även bevis på hur livet har förändrats här i min hemstad. Femtionioårige Öfverste Lieutenanten vid Kongl. Marin. Regt. Ridd. af K.L.O Högv. Friherren och den två månader gamle Gossen af okända föräldrar står båda på raderna efter varandra och dog båda av ”slag”. Överstelöjtnanten har en egen artikel på Wikipedia. Jag undrar om någon sörjde då den lille pojken dog? Så många män dog genom ”af våda drunknad”. De flesta småbarn dog av ”slag”, det som väl närmast kan kallas plötslig spädbarnsdöd, men även äldre fick dödsorsaken då läkaren helt enkelt inte kunde bestämma orsak. ”Cholera” (bakteriell magsjukdom som gjorde att man p.g.a. våldsamma kräkningar och diarréer dog), ”wattusot” (ödem) och olika inflammationer var vanliga. Då och då hängde sig flottans män frivilligt och någon hittades ihjälfrusen på isen. Många, många var det som dog ”af våda drunknad”! Att lära sig simma tillhör dagens baskunskaper och att det blivit så har sin tydliga förklaring då man läser om dessa onödigt tidiga bortgångar. Nu fortsätter jag leta så får vi se hur länge jag orkar underhålla entusiasmen. Jag gillar iallafall denna bubbla.

Continue Reading