För några år sedan medan Sikö Auktioner fortfarande hade kontor här i Karlskrona köpte jag ett par flyttkartonger fulla med textilier av olika slag för 175 kronor. Det känns verkligen som ett skambud, för detta var lådor fulla av skatter. Du vet, hemvävt, virkat och broderat, så fint uppmärkt och vackert alltihop. En hel del har jag hittat användning för eller gett bort, somligt har jag på vänt i projektlådorna och ett par grejer har jag faktiskt sålt på Tradera.
Ett vitbroderi kunde jag tyvärr inte få riktigt fint trots behandling med diverse blekmetoder, så jag bestämde mig för att färga in det. Den färg som var tillgänglig var blå eftersom jag skulle fräscha upp några grejer till Bredavik, så blått fick det bli. Jag färgade in det förra våren för att bli ett projekt att förfärdiga till HEMSLÖJDstemat och sedan blev det bara liggande tills för två veckor sedan då jag äntligen fick tummen ur. Jag beställde en perfekt lagom stor kudde från Jotex och sedan var det bara att mäta upp och skära till.
Jag bestämde mig för att sy igen kudden med maskin och lämnade en 15 cm mitt i sömmen ”i botten” så kudden kunde knös in. Sedan sydde jag igen öppningen för hand. Det blir lite krångligare om den ska tvättas eftersom man får plocka upp de handsydda stygnen, men så får det vara.
Jag tror att detta broderi var tänkt att bli en liten påse till nattkläder, men jag förvandlade det till en liten kudde till barnbarnet. Vi får väl se om hon tar den till sig och kommer på hur hon vill använda den. Kanske till sina dockor?
Så kallas det, detta recept. Jag tar inte åt mig äran ett dyft. Äldsta dottern hittade det någon gång och eftersom jag bakat det några gånger nu så vet jag åtminstone att det är lätt att baka och att folk uppskattar det. Det är dags att översätta det så jag kan skriva ut det och sätta det i receptpärmen istället för att joxa med telefonen när det ska bakas. Kanske vill du också testa?
227 g rumsvarmt smör
232 g socker
213 g farinsocker
2 tsk vaniljextrakt (eller 2 tsk vaniljsocker)
2 stora ägg
410 g vetemjöl
1 tsk bikarbonat
1/2 tsk bakpulver
enligt receptet 1 tsk havssalt, jag tar bara 1/2 tsk (använder du vanligt salt ska det nog vara ännu mindre, har dock inte testat)
396 g chocolate chips (jag använder två 200-gramskakor Fazer eller ICA bakchoklad hackade i lagom stora bitar). Du kan också byta ut en del av chokladen till grovhackade valnötter.
Värm ugnen till 190°C. (Jag har varm ugn och brukar ha 175°.)
Förbered plåtar med bakplåtspapper. Det blir 36-72 stycken kakor beroende på hur stora kakor du vill göra, 12 kakor per plåt är lagom. Det går utmärkt att styckfrysa bollarna. Stoppa i en låda i frysen och när gästerna kommer kan du lägga de obakade kakorna på plåtar i en halvtimme medan ugnen värms upp. Baka ut och bjud på nybakat!
Blanda de torra ingredienserna i en bunke och ställ åt sidan.
Vispa ihop mjukt smör och socker i en bunke, se till att det blir riktigt krämigt.
Tillsätt ägg och ev. vaniljextrakt (om du inte använde vaniljsocker, då har du redan blandat det i den andra bunken) och vispa i ytterligare någon minut. Se till att skrapa ner smeten från kanterna så att allt har blandats.
Rör i de torra ingredienserna tills allt är väl blandat.
Vänd ner chokladen (och ev. valnötter).
Jag använder en kakskopa, det är lättast. Rulla annars lagom stora bollar, receptets författare rekommenderar 2-3 msk deg.
Baka ut i 8-10 minuter, kakorna ska bara precis börja bli bruna. (Jag har så svårt att våga lita på att de nästan inte ska bli bruna, detta för att de ska bli lite sega istället för hårda.)
Låt stå kvar på plåten i 5 minuter innan kakorna läggs över på galler.
Känslan av djup förtvivlan och oro hängde kvar igår morse. Jag åkte hemifrån för att lämna en vän på vårdcentralen (hon fick sedan penicillin för lunginflammation) för att själv fortsätta till hudkliniken på sjukhuset. Jag ringde i april förra året och har haft oron hängande i bakgrunden sedan dess. Lyckligtvis fick jag lugnande besked med uppmaningen att fotografera de förändringar som oroat med jämna mellanrum. Jag vill inte vara besvärlig, men jag vill inte heller vara dum. Somligt ska man inte ta lätt på. Mina steg var lätta ut från behandlingsrummet. Jag gladdes åt det härliga konstverket på den guldgula väggen i korridoren och tänkte att jag gillar den där enprocentsregeln. ”Enprocentsregeln är en ekonomisk princip för offentlig konst som innebär att cirka en procent av den totala budgeten avsätts för konstnärlig gestaltning vid ny-, om- och tillbyggnad.”
Jag hade varit inne i byggnad 28 och gick in i 46:an för att hälsa på de underbara akrobaterna där inne. Karlskronas vackraste allmänna konst? Dessa små figurer klättrar sig upp och finns i hela detta trapphus och gör mig så glad!
Efter att ha hängt blommor på dörren till svärmor hämtade jag fröerna jag beställt från Blomsterlandet och kände förväntan pirra. Ljuset fortsatte att sprida sig! Jag satte gravbuketter på svärfars och mammas gravar, tänkte att jag kanske borde ha tagit bort den där kransen? Äh, det kan fortfarande komma mer snö. Fler uppdateringar om hälsoutmaningar hos flera släktingar kom, men det finns god hjälp på de sjukhus där de är inlagda. Tack för det!
Väl hemma kraschade jag i soffan och somnade väl av anspänningen. Jag vaknade till detta och tänkte att ljuset är tillbaka. Ljuset är verkligen tillbaka! Strax efter detta gick solen ned, men innan dess hade vi bjudits på både blå himmel, rosa moln och lätta skyar.
Jag tryckte ner ett gäng revor av hjärtan på en tråd i en liten kruka förra året då jag ofrivilligt men helt och hållet slet sönder min favorit som frodats i pilasterhyllan sedan 2017. Moderplantan kämpar fortfarande, men de där revorna har exploderat och mår otroligt bra! Det är väl som det ska vara. Den yngre generationen tar stafettpinnen och leder vägen fram. Vet inte varför jag valde att visa den, men visst är det också ljus, det där med att saker och ting ofta inte är körda trots att det känns så i stunden?
Nu på morgonen fortsatte ljuset göra sig påmint. Det är som att kära Moder Jord skickar hälsningar som fyller oss med ljus om vi är redo att ta emot det! Tack för det. Tack.
Jag vill ropa på taken att världen är härlig och att det har kommit ett nytt litet liv till släkten, att en operation av en släkting gick bra och att sonen är ännu ett viktigt steg på väg i livet.
Jag vill stå på en bergstopp och jubla, känna livet i mig och låta vinden trassla till mitt långa hår. Jag vill stå vid en brasa en kall, gråmulen dag i lager på lager, mössa och stor halsduk och låta elden riva genom torra grenar, spraka och skicka iväg små tomtebloss och grilla korv över den kvarvarande glöden. Jag vill simma i havet en svettig sommardag, ta långa, långsamma armtag och vända ansiktet mot den värmande solen medan jag hör barnen och ungdomarna skratta och plaska i vattnet. Jag vill gå långa promenader i prasslande, torra löv och känna doften av förmultnelse medan kassen jag tagit med mig fylls av vackra svampar. Jag vill öppna dörren och gå ut i allt det vackra, ta in det och dela med mig. Jag vill krama mina nära och kära, glädjas åt framgångar och fnissa åt tokigheter. Jag vill stoppa händerna i den svala, mullrika jorden och gräva upp något gott att äta efter att jag har rivit av lite ogräs för att hålla efter. Jag vill läsa spännande böcker som handlar om människor som aldrig funnits och bara kommer till liv genom oss som återkallar orden som författaren fick ner på pränt. Jag vill sitta med fötterna i fotbad och låta någon fylla på med mer varmt vatten och mer och mer medan huden skrumpnar till bleka, stora russin. Jag vill ligga på mage och få en härlig lymfmassage medan kroppen spritter som av sockerdricka och kickar igång systemet. Jag vill sitta i samtal med en klient, få lyssna och hjälpa genom att spegla och öppna lås till viktig information som stuvats undan i något litet hörn i hjärnans vindlande system. Jag vill stå i en stor kör, kompas av en härlig orkester med skickliga musiker, sjunga av hjärtats lust och känna tårarna trilla ner för kinderna. Jag vill busa med lilla barnbarnet, låta henne gunga i IKEA-kasse och tjuta ”Wiii” av glädje, läsa bok efter bok och se henne njuta av god mat med ett lyckligt ”nam-nam”. Jag vill gräva ner mig i kyrkoböcker och leta efter borttappade släktingar i texter skrivna med sirlig eller stört oläslig skrivstil. Jag vill låta skärmaskinen skära genom papper som om vore kniven alldeles nyslipad och papperet var smör, känna doften av limstift och små detaljer i lådor som tål att rotas i. Jag vill prata med grannen över stenmuren medan jag rensar i rabatten och gläds över en blomsterprakt som är överdådig och avsluta genom att plocka förklädesfickan full med små söta tomater. Jag vill sitta fördjupad i spännande samtal om livet, ge och ta, lyssna på riktigt och våga vara sårbar. Jag vill sitta vid symaskinen, byta till en ny nål och trä den med ny tråd, sy lagom långa stygn med rätt trådspänning och se något användbart och vackert växa fram ur något som legat glömt på någons vind. Jag vill tända en brasa i vedspisen och steka ett ägg i pannan som jag hittade ute i lilla boden och som efter rengöring ger den bästa stekytan. Jag vill hjälpa mina syskon stöka i trädgården i Klackamåla och ta en promenad bort till Fars kulle och lämna några snödroppar i en glasburk. Jag vill fylla på fågelmataren med allt gott och sätta mig i soffan i vardagsrummet med kikaren för att följa hackspetten, rödhaken och alla de andra fåglarnas framfart.
Världen kan synas dyster ibland och idag blöder mitt hjärta för alla som dagligen och stundligen faller offer för de mörka krafterna runt omkring oss. Alla vi som är kvar kan låta ljuset bekämpa detta tjärkletiga mörker med allt vi har. Jag hoppas du är med mig.
Efter en själsligt fin helg men med ont huvud var det dags att runda av genom en tur in till Stockholm för att uträtta en del ärenden. Min huvudstad, en av de städer som jag håller lite extra rum för i mitt hjärta, platsen där jag känt mig svenskare än svensk och som värsta utbölingen, staden som välkomnande bjuder upp till dans med ena handen och puttar ut med den andra om du inte riktigt passar in. Jag kommer oftast inte mycket längre än stråket mellan Centralen och Djurgården med en sväng runt Drottninggatan eller kanske en tur bort mot Gamla Stan.
Igår hade jag inte mycket tid och höll mig runt Drottninggatan. Jag observerade de asiatiska turisterna i grupp som nästan alla hade munskydd på sig och ryste till då jag i tankarna drogs tillbaka till den mörka tiden med pandemilagstiftning. Gick förbi juveleraren som precis hade blivit rånad av en tomte (?! Ja, så stod det i tidningen) och undrade hur det egentligen är att vara polis. Att få möta så många människoöden och inte direkt mänsklighetens vackraste sidor måste slita på en. Jag strosade in på stora Åhléns som alltid varit min favoritbutik. Där for jag illa av den tunga doften av parfym i entrén eftersom jag efter utmattningen för ett gäng år sedan fortfarande är doftkänslig. Jag brukade älska att bära parfym, åh, jag njöt av alla dofter som passerade genom olika perioder av mitt liv. Det började med Exclamation och Anaïs Anaïs i tonåren, fortsatte med Lancômes Trésor och så fortsatte det ända tills för sju år sedan. Trist. Men nu förstår jag alla doftkänsliga och den ödmjukheten sitter inte fel.
Jag tittade på tjusiga kläder som aldrig kommer att vara lagom mig och lyfte på en massa saker som inte behövs. Jag gillar vackra ting, hittar njutning i att ha det ”fint” omkring mig, men inser att jag har allt jag behöver och mer därtill. Sörjde lite över förståelsen för vad överkonsumtion leder till, för med upplysning kommer ett ansvar. Ja, sorg kan se olika ut och jag skäms inte över att jag sörjde över att jag inte längre finner någon glädje i att lyfta på en fin kudde och tänka att jag skulle vilja ha den i min soffa. Skulle precis gå ut då en ung, tjusig kvinna blev fast för snatteri och funderade lite över vad hon stulit och hur hon kommit fram till detta dåliga beslut. Undrade över hennes kompis, låg det något i hennes fickor också?
Sedan kom jag fram till Centralen och åt en liten mesig sallad för dyra pengar och drack en god rabarberdryck för att fira ett nytt litet liv. Jag gillar att vara i god tid och stod utanför Pressbyrån och väntade. Jag såg väl ut som en lagom generös tant, för tre unga män med olika långt hår och snälla ögon kom och bad om pengar till de organisationer de representerade. En undrade om jag inte ville få slut på barnäktenskap, en undrade om jag inte ville få slut på kriget i Gaza och en ville gärna att jag skulle bli medlem i Naturskyddsföreningen. Jag var vänlig och trevlig mot dem och sa som jag brukar, att man kan inte hjälpa alla och att vi i vår familj skänker pengar dit vi hoppas de hjälper bäst. De blev besvikna, en i taget, men fortsatte sina lovar runt andra väntande passagerare. På väg upp till plattformen gav jag kvinnan som sålde Situation Stockholm ett leende (den fjärde på bara några timmar, och en sålde en tidning jag inte sett förut som hjälper hemlösa). Väl på tåget insåg jag att den lite deppiga känslan, det grå filtret, som hängde över mig säkert kom efter migränhelgen och besvikelsen över att inte kunna ta del av den till hundra procent. Ett lågtryck med yrsnö över oss alla gjorde väl inte saken bättre. Tack ändå, Stockholm i mitt hjärta. Jag vet att du bara hade en dålig dag och att det kommer solsken och vattenglimmer och festklädda människor och skratt och grönska i parkerna.
Numera får jag väldigt sällan migränanfall, men tyvärr drabbades jag i helgen av ett rejält sådant. Igår träffade jag några kära bekanta i mina föräldrars ålder. Alla kämpar de med diverse hälsoproblem… Mammas väninna sa ”tänk om jag hade vetat hur tacksam jag skulle vara för min hälsa då jag var yngre”. Problemet är att vi inte kan leva i framtiden. Vi har här och nu, men faktum kvarstår. Vi behöver då och då påminna oss om att det kommer en framtid som påverkas av de val vi gör idag.
Idag mår jag bättre än de senaste dagarna och är tacksam för det. Påminnelsen om vad jag har att vara tacksam för var på sin plats för mig den här gången. ”Imorgon är en annan dag”, som Christer Björkman sjöng.
5.30. Dagen började i Mörtfors där vi hade sovit över för att inte behöva åka så långt. Maken tog första sträckan fram till sitt uppdrag. Jag höll sällskap (=höll låda), bloggade och vilade. När maken hoppat av körde jag vidare till Nynäshamn. Jag kom fram lagom till lunch och satte mig för att sticka i väntan på sonen.
Så småningom kom sonen med lånad bil och släp fyllt av ”fem möbler”. Syrran och svågern har lånat ut ett arbetsrum till temporär förvaring innan sonen flyttar till nytt boende 1/3. Kl. 14.40 var det dags att käka lite lunch och planera för nästa etapp. Hahaha, vad är det som gör att alla missbedömer hur mycket grejer man har innan en flytt? ”Det är bara några kassar och lite städning”, fick jag höra en gång då jag skulle vara med och hjälpa en bekant i flytt-tagen. Hon kunde ”tyvärr” inte bära något och var tvungen att ge sig iväg just när jag skulle ta hand om ”lite städning”. Inget var fixat, så jag stod där och fick sköta en hel flyttstädning själv. Plus att det var en hel bil full av grejer (”några kassar”) som skulle köras bort. Av mig, som ju hade bil. Det var sista gången jag lånade ut mig själv till något dylikt utan att kräva en ordentlig lista och ställa vissa krav på vad som skulle vara avklarat vid min ankomst. Denna flytt hade dock bättre förutsättningar. Jag visste precis vad som gällde för dagen och hade räknat med förseningar då jag varit med förut.
15.14 Willys i Nynäshamn har haft sådan otur de senaste månaderna! Igår hade de stängt för misstänkt gasläcka, för några månader fick de slänga ALLT från sina kylar och frysar efter ett strömavbrott.
16.39 Dagens bedrift var att köra i Stockholm i rusningstrafik utan att förlora förståndet. Sonen lämnade släpet på Lidingö och kom sedan för att återlämna bilen där jag stod och väntade. Han hade nämligen lånat den av sin kompis. Denna utsikt har vännen då han stiger ut från sin port. Sveriges vackraste byggnad, Konserthuset. Även mycket aktiva parkeringsvakter. Det är förståeligt, djungelns lag gäller annars lätt i liknande omgivningar.
17.57 Än så länge hade vi mycket energi. Första rummet och skåpen i hallen klara! Sonen fokuserade sedan på badrummet medan jag tog köket.
21. 07 Jag har som mål att aldrig lämna en bostad i sämre skick än att jag hade varit nöjd om jag precis stigit in. Denna studentlägenhet hade mycket övrigt att önska från början. En hel del grejer var fräscha då sonen och hans kompis flyttade in, men renoveringsdetaljerna var taffligt gjorda. Färgstänk överallt, silikon som inte avslutats snyggt och lite annat smått och gott. Dessutom undrar jag över golvet i rummet här ovan – det hade aldrig blivit godkänt i en inspektion?! Och listerna? Alltså… Men vi jobbade på. Jag hade blivit ombedd att ta med min superarsenal av städprylar, men tydligen hade jag glömt skrapan hemma. I ett av skåpen fanns rester efter dubbelhäftande tejp kvar. Jag nöjde mig inte med ”fast den satt där då vi flyttade in”, utan skrapade på med en kökssil. Det gick utmärkt.
00.12 Maken anlände strax efter 21 och kämpade på med kalkavlagringar i duschutrymmet. Vi städade och städade alla tre och var klara vid midnatt. Då var jag nöjd. Herrarna lät hälsa att ingen lägenhet på Körsbärsvägen någonsin lämnats i bättre skick. Ska man nöja sig med halvdant för att det är vad alla andra gör? Jag vet inte, jag. Somliga krav ruckar jag inte på. När vi var klara tyckte vi att det kändes rimligt att äta i vårt hungriga och nu ganska utmattade tillstånd. Burger King betjänade Foodora-bud och oss med nyfriterad ”mat”. Sådan ”mat” har nog aldrig smakat så gott!
1.43 Vi höll på att inte komma ut ur stan eftersom alla tunnlar var stängda, men med en make som studerade taxikartor för att lära sig stans logik då han började på KTH för närmare 35 år sedan behövdes ingen GPS. Så småningom kom vi ut på väg 73 och delade den med ett fåtal nattsuddare. När jag väl satt på trappan och borstade tänderna med stirrande blick kände jag mig väldigt nöjd med dagens insats. Jag somnade ovaggad! Och det var den dagen.
Monnah: Hej Kia! Jag har länge drömt om den här intervjun. Fint av dig att ställa upp.
Kia: Inga problem! Jag gillar bara inte riktigt att fotograferas så här tidigt på morgonen. ”I gatlampans sken” låter romantiskt, men det här ljuset är verkligen inte smickrande för en så pass gammal dam som jag. Jag har inte sett en biltvätt på alldeles för länge heller.
M: Äh! Den här intervjun handlar ju ändå om ditt inre! Berätta lite kort om hur du hamnade här.
K: Mitt första år, 2011, tillbringade jag på en biluthyrning i Utah. Jag hade en ganska behaglig tillvaro, men längtade efter en familj. Nyhetens behag och nya chaufförer flera gånger i veckan är utmattande i längden. Jag var så tacksam när jag fick flytta hem till er, en svensk familj med tre barn i Orem. Jag kände mig hemma på en gång.
M: Hur skilde sig livet åt från det du hade kört i hyrbilsbranschen?
K: Oj, allt förändrades! Jag fick tydliga rutiner med skjuts till skola, aktiviteter och tjänstekörningar i veckorna och utflykter på helgerna. Mina favoriter var turerna till ridskolan och Costco, men alla utflykter till södra Utahs underbara natur saknar jag också. Det är klart, den röda sanden tog sig in överallt och slet faktiskt en del både inuti och utanpå. När ni sålde Jetta och skulle flytta tillbaka till Sverige fick jag svår livskris. Jag kunde inte tro mina lyktor när jag fattade att ni tänkte ta mig med er!
M: Berätta mer om flytten.
K: K mätte upp containern och märkte ut hur mycket plats allt annat fick ta. När hela bohaget hade flyttats ut i ett perfekt Tetrispussel var det dags för K att köra upp mig. Han kom knappt ut! Hjulen spändes fast med spännband och jag fick stoppklossar både framför och bakom mig. Jag fick åka lastbil till Kalifornien. Där packades jag med mängder av andra containrar. Transporten över havet fram till Göteborg var hemsk! Jag stank av dieselångor långt efter att jag hade fått börja mitt nya liv på Sturkö. E fick klättra in genom fönstret och backa ut mig, för hon var den enda som var tillräckligt liten. Vilket äventyr! Det var en härlig dag då jag fick känna svensk asfalt under däcken… Här trivs jag fantastiskt bra.
M: Vi hade tänkt sälja dig ett år efter din ankomst, men så blev det inte. Vill du berätta om ditt liv här i Sverige?
K: Lite smickrande är det att vara den enda (?) Kia Sedona i hela Sverige. Lite tröttsamt är det att det alltid blir så krångligt varje gång jag behöver fräschas upp, men så får det vara. Jag har gått många mil, inte minst på härliga semesterresor och som flyttbil. Det är härligt att få så mycket uppskattning! Jag rymmer definitivt mer än vad de flesta tror.
M: I måndags var du med och transporterade en säng och idag är det dags för ännu en flytt – du förstår att det blir svårt för oss att göra oss av med dig?
K: Hehehe… Jag har ju ställt till en del elände för er också. Som den gången då du hade lagt in nycklarna i baksätet och bilen låste sig själv, eller när jag fick elfel som gav tomt batteri stup i kvarten. Det kändes lite snopet, jag ville egentligen inte ställa till med några besvär.
M: Ingen fara, du är fantastisk! Tack för den här pratstunden och tack för allt du gör för oss.
”Att lära många ting lär oss inte att förstå.” Herakleitos, grekisk filosof
För ett tag sedan frågade jag min syster vad som är min största svaghet. ”Att du kan mästra”, svarade hon. Storasyster, Besserwisser, lärare. Inbyggd undervisningsfunktion där jag tar mig rätten att fixa till det jag ser som kan bli bättre. Jag har medvetandegjorts om problemet och i takt med att jag blivit äldre också lärt mig när det är okej att plocka fram den här delen av mig själv. Vem är jag att leka fröken i alla möjliga och omöjliga situationer liksom?
Vad svarar du om någon frågar vilken som är din största styrka? Själv har jag så länge jag kan komma ihåg sagt ”att jag kan lite om väldigt många saker”. Jag älskar musik, men är ingen musiker. Jag älskar att skriva, men är ingen författare. Jag älskar att läsa, men är ingen professor eller bibliotekarie. Jag älskar att laga mat, men är ingen kock. Jag älskar att ha det mysigt hemma, men är ingen inredningsarkitekt. Jag älskar att prata, men är ingen föreläsare. Jag älskar att analysera vad det innebär att vara människa, men är ingen psykolog – fast jag är ju faktiskt numera samtalsterapeut. Jag älskar att handarbeta, men är ingen expert. Jag älskar att fotografera, men är ingen fotograf. Jag älskar att texta, men är ingen kalligraf. Jag älskar trädgårdsarbete, men är ingen trädgårdsmästare. Jag älskar teologi, men är ingen präst. Jag älskar barn och ungdomar – och här har jag ju faktiskt en lärarexamen som ska tyda på att det finns något slags professionalism inblandad.Och jag vägrar att vara en av alla som tycker att de inte räckt till som föräldrar.
Ibland får jag känslan av att mycket i mitt liv blivit ”varken hackat eller malet”, att jag skulle ha tagit större ansvar för mina intressen och varit bättre på att öva, finslipa, göra det tråkiga och jobbiga gnetandet. Jag skulle ha gått bakom, under, mellan, genom och tvärsöver. Fortsatt då det var tråkigt. Lagt energi på detaljerna. Min gamle fiollärare Jozef Kratko hade ambitioner för mig, ville att jag skulle gå på musikhögskolan och bli violinist. Länge peppade han, men jag var alldeles för lat för att lägga timmar på etyder och övade mer på kvartett- och orkesterstycken för att inte göra bort mig. Jag undrar precis när han gav upp… Katarina Andreasson lyckades han föra i mål, hon blev världskänd violinist och dirigent. Flera andra av hans elever gick också på olika musikhögskolor, men hans polska disciplin bet tyvärr på mig.
Snart har jag kommit igenom alla lådor här hemma. Det har varit en resa i mitt inre, en påminnelse om varifrån jag kommer, vem jag var, vem jag är och vem jag kan bli. Jag har skakats om på ett bra sätt, känner mig lagom januaripeppad. Det är bra att skämmas för rätt saker, det är bra att lyftas upp och minnas framgångar och det är bra att hitta lösa trådar. Snart går vi in i februari och jag kan göra det nästan frisk, med nygamla ambitioner och med lite större förståelse för mig själv.
Detta inlägg bygger på mitt arbete med årsordet ALIGN.
