
Efter en själsligt fin helg men med ont huvud var det dags att runda av genom en tur in till Stockholm för att uträtta en del ärenden. Min huvudstad, en av de städer som jag håller lite extra rum för i mitt hjärta, platsen där jag känt mig svenskare än svensk och som värsta utbölingen, staden som välkomnande bjuder upp till dans med ena handen och puttar ut med den andra om du inte riktigt passar in. Jag kommer oftast inte mycket längre än stråket mellan Centralen och Djurgården med en sväng runt Drottninggatan eller kanske en tur bort mot Gamla Stan.

Igår hade jag inte mycket tid och höll mig runt Drottninggatan. Jag observerade de asiatiska turisterna i grupp som nästan alla hade munskydd på sig och ryste till då jag i tankarna drogs tillbaka till den mörka tiden med pandemilagstiftning. Gick förbi juveleraren som precis hade blivit rånad av en tomte (?! Ja, så stod det i tidningen) och undrade hur det egentligen är att vara polis. Att få möta så många människoöden och inte direkt mänsklighetens vackraste sidor måste slita på en. Jag strosade in på stora Åhléns som alltid varit min favoritbutik. Där for jag illa av den tunga doften av parfym i entrén eftersom jag efter utmattningen för ett gäng år sedan fortfarande är doftkänslig. Jag brukade älska att bära parfym, åh, jag njöt av alla dofter som passerade genom olika perioder av mitt liv. Det började med Exclamation och Anaïs Anaïs i tonåren, fortsatte med Lancômes Trésor och så fortsatte det ända tills för sju år sedan. Trist. Men nu förstår jag alla doftkänsliga och den ödmjukheten sitter inte fel.

Jag tittade på tjusiga kläder som aldrig kommer att vara lagom mig och lyfte på en massa saker som inte behövs. Jag gillar vackra ting, hittar njutning i att ha det ”fint” omkring mig, men inser att jag har allt jag behöver och mer därtill. Sörjde lite över förståelsen för vad överkonsumtion leder till, för med upplysning kommer ett ansvar. Ja, sorg kan se olika ut och jag skäms inte över att jag sörjde över att jag inte längre finner någon glädje i att lyfta på en fin kudde och tänka att jag skulle vilja ha den i min soffa. Skulle precis gå ut då en ung, tjusig kvinna blev fast för snatteri och funderade lite över vad hon stulit och hur hon kommit fram till detta dåliga beslut. Undrade över hennes kompis, låg det något i hennes fickor också?

Sedan kom jag fram till Centralen och åt en liten mesig sallad för dyra pengar och drack en god rabarberdryck för att fira ett nytt litet liv. Jag gillar att vara i god tid och stod utanför Pressbyrån och väntade. Jag såg väl ut som en lagom generös tant, för tre unga män med olika långt hår och snälla ögon kom och bad om pengar till de organisationer de representerade. En undrade om jag inte ville få slut på barnäktenskap, en undrade om jag inte ville få slut på kriget i Gaza och en ville gärna att jag skulle bli medlem i Naturskyddsföreningen. Jag var vänlig och trevlig mot dem och sa som jag brukar, att man kan inte hjälpa alla och att vi i vår familj skänker pengar dit vi hoppas de hjälper bäst. De blev besvikna, en i taget, men fortsatte sina lovar runt andra väntande passagerare. På väg upp till plattformen gav jag kvinnan som sålde Situation Stockholm ett leende (den fjärde på bara några timmar, och en sålde en tidning jag inte sett förut som hjälper hemlösa). Väl på tåget insåg jag att den lite deppiga känslan, det grå filtret, som hängde över mig säkert kom efter migränhelgen och besvikelsen över att inte kunna ta del av den till hundra procent. Ett lågtryck med yrsnö över oss alla gjorde väl inte saken bättre. Tack ändå, Stockholm i mitt hjärta. Jag vet att du bara hade en dålig dag och att det kommer solsken och vattenglimmer och festklädda människor och skratt och grönska i parkerna.
Lämna ett svar