Jag har levt ”i beredskap” i hela mitt liv. Jag växte upp i ett hem där det stod helt vete i skafferiet och där vi gick och slickade på fingrarna och doppade dem i mjölkpulvret då vi var sugna på något sött och gott. (Eh, vad gör man om behovet tränger på?) Mina föräldrar beställde hem stora balar med toapapper och hushållspapper och vi hade precis som Clara Lidström en egen liten ”livsmedelsbutik” nere i källaren där vi kunde hämta mjöl, tomatkonserver eller vad det nu var som behövdes. Det stod vattendunkar under hyllan i tvättstugan och när jag blev äldre visste jag var det låg kontanter om behovet hastigt skulle uppstå. ”Om kriget eller krisen kommer” är både ett mentalt och ett praktiskt mindset. Det handlar om att kunna ställa om från att förlita sig till att någon annan alltid finns tillgänglig att lösa situationen till att ta ansvar själv, eller veta hur man hittar den hjälp som behövs. Det handlar om att göra klart för sig att även om man behöver växa upp och ta på sig ”big girl panties” klarar vi oss inte utan varandra. Nätverk (mentala) och grannskap (fysiska) är extra betydelsefulla i situationer då det krisar.
Jag hör att min svägerska i Australien är jätteorolig över situationen i Ukraina och att hon har sina föräldrar och sin storfamilj så nära. Andra i min närhet är deprimerade av hur det som händer i USA påverkar världsordningen. En del ser islamister som det största hotet och visar bilder på hur kvinnor i Iran såg ut innan 1979 och tänk om det blir likadant i Sverige? Klimatkrisen och ondskan och människors förmåga att glömma vad som hänt i historien – det finns så många hot och så mycket att vara rädd för. Hur ska vi kunna hantera att vi inte precis lever i La La Land?
Jag försöker leva som jag lär. Odlar, ser till att jobba på min och mina medmänniskors resiliens (mental stabilitet), förkovrar mig, ser till att inte knarka nyheter för att inte brytas ner av all skit som presenteras från olika håll och jobbar på att omfamna det faktum att jag naturligt är pessimist och därmed har ett stort ansvar att hantera detta. Vet att jag blir extremt effektiv när någon får en stroke, då jag är med i en olycka, när jag eller någon närstående drabbas av mer än svåra utmaningar. (Detta är sådant jag varit med om.) Jag vet också att jag kraschar efteråt, så jag har ansvaret att inte hålla mig nära botten på brunnen och se till att med jämna mellanrum kontrollera att det finns stegar att klättra upp på. Efter att ha gjort snart hela det svenska samhället kontantlöst kräver nu Riksbankens chefer att butiker med livsnödvändigheter måste ta emot kontanter och att alla behöver se till att ha kontanter hemma. Med tanke på hur många ungdomar som väl knappt sett en sedel eller ett mynt och lever i ständig skuld i Klarna country kanske det är dags för ett nytt ämne i skolan? ”Beredskap och resiliens” skulle det kunna heta. Varsågod för tipset, Skolverket. Till dig som läser här önskar jag en härlig dag. Livet är underbart! Också. ❤️
Lämna ett svar