”Är sommaren överskattad som årstid? Månne för kravfylld?” Detta var en av de frågor Annika ställde inför en av våra bloggbrudsträffar för ett tag sedan. Jag landade i att jag tyckte att sommaren verkligen behövs och att vi alla borde suga i oss de D-vitaminer vi kan medan solen står högt på himmelen, men att jag samtidigt förstår alla som tycker att sommaren blir superstressig med alla förväntningar som finns på den. Det handlar om väder och pengar och tid och relationer och ledighet och skärmar och bad och kroppsfixering och så all denna matlagning om man har barnen hemma. Som sagt, inte alla ser på sommaren som något upphöjt eller heligt, men jag hoppas ändå att alla som läser här får känna den där totala lyckan åtminstone någon liten stund här i sommar.
Vår sommar här på Sturkö har varit otroligt intensiv och rolig så här långt, men väldigt annorlunda. Kallt och blåsigt, inte ett enda dopp i havet för mig. Ovanligt, men jag har inte känt den minsta lust utan istället klätt mig i långkofta minst en gång om dagen. Samtidigt som vi nått det ädla datumet fjärde juli då det firas stort i USA, eller protesteras vilt, beroende på intresse, läggning och skaffning. För mig är ”4th of July” mitt i sommaren. Så är det nu inte, inte förrän vid lunchtid den 16/7 är det dags att fira halvtid. Jag tror att min missuppfattning handlar om att skolan drar igång innan augusti är slut och då är liksom sommaren slut, vare sig man har barn i skolan eller ej.
Sedan jag hade mitt uppehåll (minus köksinlägget) har livet naturligtvis pågått som vanligt med jobb, familj och trädgård, men jag har också hunnit bli moster igen (på mammas födelsedag, halledudanemej), vi har fixat och donat till ett bröllop i Bredavik, släkten har utökats med en fru till min brorson och vi har haft nyupptäckta amerikanska släktingar på ett veckolångt besök. En liten bildkavalkad är kanske på sin plats. (Några av bilderna har inte jag tagit, men eftersom jag varit så dålig på att ta kort den senaste tiden får det bli så. Vill du kolla på hela bilder är det bara att klicka på dem.)
Efter dessa månader av att konstant vara ”upptagen” var uppenbarligen min kropp uppskruvad. Det har varit svårt att dra ner hastigheten på tankarna, pulsen, känslan av att ständigt vara på språng. Jag kände att jag behövde sätta mig ner och göra något helt annat. Inte bara landa i soffan och somna, utan att laga mat som tar lång tid, läsa något som kräver uppmärksamhet eller sortera och städa. Det slutade med att jag ägnat de senaste dagarna att göra allt detta mellan mina jobbsamtal. Lugnet har inte riktigt infunnit sig, men jag kan nu i stunder fånga det och låta det stanna längre än ett flyktigt besök av en fjäril.
För ett tag sedan läste jag om en dikt som legat i min mapp med kalligrafigrejer. Den skrevs för nästan hundra år sedan, men känns otroligt aktuell. Det ger mig frid att tänka att mänsklighetens dilemman på något sätt är tidlösa. När folk runt omkring mig påpekar att vi lever i de värsta av tider så påminner jag om att vi hört det sägas om och om och om igen. Visst är det störigt att det finns onda och farliga politiker som hetsar till krig, medmänniskor som inte respekterar andras integritet, naturkatastrofer som drabbar många människor, utveckling som känns allt för snabb och omvälvande och allt vad det är, men många riken har gått under medan nya tagit deras platser, världen har brunnit och arter har utrotats, men Moder Jord har anpassat sig och andra arter har blomstrat. Att leva i rädsla gör inte en människa gott, jag vägrar låta oro leda mig på livets stig. Kanske kan Max Ehrmanns dikt ge också dig något slags frid i själen, åtminstone för en stund.
Go placidly amid the noise and the haste, and remember what peace there may be in silence. As far as possible, without surrender, be on good terms with all persons.
Speak your truth quietly and clearly; and listen to others, even to the dull and the ignorant; they too have their story.
Avoid loud and aggressive persons; they are vexatious to the spirit. If you compare yourself with others, you may become vain or bitter, for always there will be greater and lesser persons than yourself…
Exercise caution in your business affairs, for the world is full of trickery. But let this not blind you to what virtue there is; many persons strive for high ideals, and everywhere life is full of heroism…
Take kindly the counsel of the years, gracefully surrendering the things of youth…
Beyond a wholesome discipline, be gentle with yourself. You are a child of the universe no less than the trees and the stars; you have a right to be here.
And whether or not it is clear to you, no doubt the universe is unfolding as it should. Therefore be at peace with God, whatever you conceive Him to be. And whatever your labors and aspirations, in the noisy confusion of life, keep peace in your soul. With all its sham, drudgery and broken dreams, it is still a beautiful world. Be cheerful. Strive to be happy.
Det känns som att jag skrev mitt senaste ”vanliga” blogginlägg någon gång under 1900-talet. Inte hjälper det att se att det var förra månaden, att det faktiskt rör sig om veckor istället för år. Orden svävar omkring, har förlorat den struktur de brukar ha i vanliga fall. Jag älskar att blogga. Jag älskar att fånga de små händelserna i vardagen, de stora känslorna, själva livets essens och helt meningslösa utvärderingar. Trots det har jag inte fått ro att sätta mig här vid datorn. Jag hade tänkt ta någon veckas uppehåll. Veckan gick över i en ny vecka och sedan en till. Någonstans behövdes pausen gissar jag, även om själva vilan inte fick utrymme förrän för några dagar sedan.
Även om det är väääldigt länge sedan jag lärde mig simma så kommer jag väl ihåg hur det känns att kunna simma, men med minsta möjliga marginal. Att hålla nacken spänd, mun och näsa ovanför vattenytan och låta armar och ben desperat utföra de där rörelserna som man har övat på både i och ovanför vattnet tills kroppen fattar hur den ska kunna hjälpa till. Något som skulle kunna beskrivas som samma känsla stod jag kvar med då vi hade vinkat av mina amerikanska släktingar efter deras veckolånga besök som blev till en härlig, men också intensiv, släktträff uppdelad på åtta dagar. Innan dess var det bröllopet som tog mycket tid, både med förberedelser, genomförande och efterarbete. Att ha äldsta dotterns familj här under en längre tid var underbart, men det är också annorlunda att vara tillsammans 24/7 jämfört med att ha tillgång till sina egna privata utrymmen. Samtidigt som allt detta pågick parallellt med mitt vanliga arbete försummades trädgården å det grövsta. Jag var faktiskt mycket tacksam över att det både var svalt och regnade lite här och där. Visserligen växte allt långsamt, men det överlevde iallafall.
När tvättkorgen igår var helt tom efter en helt normal 40-graderstvätt kändes det som att jag kunde sätta punkt för den här mycket intensiva perioden. Jag ser ingen vinst i att vara upptagen eller ha en massa att göra bara för sakens skull. Allt utom borrelian som jag började medicinera för någonstans mellan bröllopet och amerikanerna var sådant som jag verkligen njöt av, uppskattade och/eller tyckte var roligt. Det är härligt att ha många jobbuppdrag, att ha barn och barnbarn tillgängliga är rena drömmen för mig, det som växer i trädgården är som mina ungar, att kunna ge utlopp för alla pyssliga lustar för att göra ett bröllop så fint som möjligt är jätteroligt och du vet kanske att släktforskning och att ha kontakt med släkten tillför mycket i mitt liv. Stoppa allt detta i livsmixern samtidigt och kör på högsta fart så upptäcker du kanske att det inte blir den godaste smoothien du slurpat i dig.
Jag har inte tagit någon längre semester i år, utan fortsätter jobba med enstaka semesterdagar här och där. (Undantaget veckan då amerikanerna var här.) Det känns skönt att långsamt återgå till sommarrutiner. Jag tog beslutet att inte följa med ”hem” till Orem för att gå på systersonens och hans fästmös bröllop eftersom de kommer hit och har fest för sina svenska släktingar i augusti. Det har jag ångrat lika många gånger som jag har varit nöjd med beslutet (maken tyckte att vi skulle åka). Det är ökenvarmt i Utah under juli och jag känner mig inte bekväm med att lämna över många timmars arbete i trädgården varje dag under flera veckor till någon annan. Visst skulle någon kunna vattna tomaterna och grejerna i växthuset, men då skulle jag också få ta konsekvenserna av vad som hände, eller inte hände, i resten av trädgården. Att ha trädgård och trädgårdsland är som att ha barn eller husdjur. Från april till september är det helt enkelt svårt att vara spontan.
Så få foton som jag har tagit det här året har jag kanske inte tagit sedan jag fick min första analoga kamera 1995, eller möjligtvis sedan de bättre telefonkamerorna gjorde entré. Jag plockade fram kameran för ett tag sedan och har knäppt ett och annat kort. Att fota innebär att betrakta utifrån, att delta med hela sitt jag är något annat. Förut har jag inte haft problem att växla mellan dessa roller. Att detta blivit svårare tror jag har varit en naturlig broms för mig. Det är som att jag undermedvetet förstått att jag har behövt något annat. Visst är det härligt att få längta efter något? Jag har längtat efter lusten att fota igen och den där lusten har givit sig tillkänna då och då de senaste månaderna. Jag gissar att du som fortfarande tittar in här då och då kommer att få se resultatet av det. Att låta sin blogg vara statisk har vinster, det förstår jag. De som läser vet vad de kan förvänta sig och den som skriver kan vila i rutiner. Jag må vara mest bekväm med rutiner och traditioner, men i mitt bloggande har jag alltid behövt vara flexibel. Det är därför skönt att få dra igång igen efter mitt (o)frivilliga uppehåll med en lust att skriva själv, läsa andras bloggar och vara öppen för förändring, hur nu den ska se ut. Ha det gott så ses vi kanske snart här eller där!
Hej på dig efter en veckas uppehåll… Här har jag varken skrivit i min egen eller läst andras bloggar. Jag kommer nog inte att hinna skriva särskilt mycket under den kommande veckan heller, men här kommer en ny Bloggbrudarnas tia! Idag handlar det om köket. Håll tillgodo!
Vilket är ditt bästa och/eller värsta köksminne? Att leva mer eller mindre utan ett vettigt kök från april till december efter det att varmvattenberedaren hade exploderat i vårt hus i Snättringe fick mig att inse hur otroligt bortskämd jag varit i hela mitt liv! De där månaderna var utmanande på väldigt många sätt, men ”det var bara världsligt”. Som tur är växte jag upp utan diskmaskin, men med många småsyskon, så jag har alltid varit snabb på att diska för hand och har inte direkt något emot det heller. Många av mina finaste köksminnen handlar faktiskt om att ha stått i något kök och diskat under eller efter något slags fest. Jag kan inte ens räkna hur många timmar det rör sig om. Att vara helt ensam om den där kökstjänsten är inte så roligt, men att ha sällskap av andra som kommer och går är riktigt härligt. Köket är festens hjärta!
Har du haft någon köks- eller matinspiratör? Min mamma, alla dagar. Hon var otroligt duktig på att laga god mat och ställa till med fest. Efter att ha gått lanthushållsskola var hon en riktig hejare på styckningsdetaljer, hur man saftar, syltar, tar vara på minsta lilla del. Det är så jag växte upp, alltid med god, hemlagad mat och hembakat bröd. Mina småsyskon kommer inte riktigt ihåg det. När jag var femton blev mamma sjuk och efter det hade hon aldrig samma ork eller lust även om kunskapen naturligtvis fanns kvar. Jag är ofta tacksam över den goda skolning vi fått i allt från hur man hushållar till att det är festligt att umgås med andra över god mat. (Minus att fester alltid gjorde mamma så stressad, det har jag själv fått jobba bort.)
5-10 saker som alltid finns i ditt kylskåp/frys? Och varför? Lök av olika slag, ägg, ost, potatis, smör, morötter, grädde, kyckling, lax, frysta grönsaker (också av olika slag). Med dessa ingredienser kan jag sno ihop allt från en snabblunch till en festmåltid om det skulle behövas.
Hur ser ditt drömkök ut? Om du hade obegränsat med resurser och utrymme, vad hade du skapat då? Det är för det första uppbyggt kring arbetstriangeln! Jag väljer en vedspis och en extra bred elektrisk spis. Aldrig mer med induktion, jag blev galen när vi hade det. Gasspis är det absolut bästa, men tyvärr tycker jag också att det är lite läskigt. Jag tycker om enkla shakerkök. Scandinavian Shaker Kitchen har precis sådana kök, men fy för priserna! Rejäla rostfria bänkar från 70-talet tack och diskmaskin som inte är mitt i arbetstriangeln. Utsikt från arbetsbänken och från köksbordet. Stor plats för ett härligt bord och sköna stolar som går att göra tillräckligt stort för att rymma minst tolv personer. Jag hade haft ett inbyggt skafferi och plats på annat ställe i närheten för en större frys. Olika slags belysning för att både ha riktigt bra arbetsbelysning och mysljus.
Vad är bäst respektive sämst i ditt nuvarande kök? Bäst är vedspisen och känslan. Jag älskar att vara där, att jobba med matlagning och att ta hand om skörden och att ha närheten till verandan och trädgården under sommarhalvåret. Jag älskar att vi kan sitta där och umgås och mysa. Sämst är att diskmaskinen är placerad mitt i arbetstriangeln, så är man fler än en person är någon ofta i vägen. Det fick dock bli så eftersom jag verkligen ville ha en rejäl rostfri bänk och den var vänd åt det hållet. Jag gillar inte heller att ha spis i hörnet.
Berätta om ditt allra första kök i ditt första boende. Hur såg det ut? Använde du det mkt? Spinn vidare som du vill. När jag flyttade hemifrån bodde jag inneboende hos min faster i ett halvår. Efter det hyrde jag ett rum hos en ensamstående kvinna i 2,5 år och delade kök med henne och två andra tjejer. Det var först när jag fick hyra mammas väninnas lägenhet i andra hand som jag fick ett eget kök. Det var en köksvrå, bokstavligen, och jag fick knappt plats att vända mig där inne. Ingen dröm precis och inte skapade jag några stordåd där. Jag skulle säga att jag var bättre på att laga riktig mat när jag bodde inneboende. Vi som bodde där hade ibland matlagningshelger då alla lagade storkok och så delade vi upp det mellan oss så det skulle bli billigare och större variation i det vi åt.
Om ditt kylskåp kunde prata vad skulle det klaga på mest? ”Men åh, vad du är tråååkig! Jag vill ha mer glamour, mindre lökiga inneboende och fräschare besökare!”
Vilket köksredskap representerar bäst din personlighet och varför? Det måste vara min assistent. Rund, bullrig, effektiv och stark. 😅
När, var och hur handlar du mat? Använder du matlistor/appar, storhandlar, olika affärer, på marknader.. berätta om dina matinköp. Vi bor på en ö som översvämmas av turister på sommaren. Under resten av året är dock kundunderlaget för den lokala ICA Nära-butiken inte särskilt stort. Jag är därför noga med att stötta ”vår” butik, köper matvaror efter säsong och storhandlar då och då på ICA Maxi eller Willys i Lyckeby (”förort” till Karlskrona). Vi odlar dessutom en del, så från juni till september belastas matkontot mindre. Jag och maken delar en app där vi skriver vad som ska handlas då vi kommer på det. Smidigt! Det är oftast jag som lagar maten och det gör jag efter principen ”här har du ditt kylskåp och din frys”. Det brukar funka utmärkt, sparar pengar, men är ju inte särskilt glammigt.
Berätta om 1-3 köksmaskiner som du använder flitigt och varför. När barnen bodde hemma använde jag maskinerna betydligt oftare! Vår Magimix används nästan varje dag av maken till smoothies, mitt mest använda elektriska redskap är mixerstaven på vintern. Annars kör jag mest grejer för hand. Lagar man mat till många är matberedaren en god vän, men en sådan finns numera bara på sommarstället.
En lista om köket kräver ett recept, så det blir en bonus i Bloggbrudarnas 10:a denna gången.
Så avslutningsvis – dela med dig av ditt ”ess i rockärmen” recept. Receptet du vet alltid går hem hos gästerna, eller det du alltid går till när inspirationen tryter. Kanske det är ett ”tager-vad-jag-haver” recept. Du vet vad som är ditt ess, berätta för oss!
Själv påminner jag om en länk till ett recept som uppfyller kraven på gott, snabbt och lätt. Halloumi stroganoff uppfyller alla dessa krav. Fast allra lättast och godast är kanske ”plåtmat”, att skära upp och lägga i princip vad som helst på en plåt, massera med olivolja, salt och kryddor, ugnsrosta i 200-225 grader och servera som en varm sallad med en god dressing. Funkar både till vardag och fest. Hoppas detta blev rolig läsning. Häng gärna på och berätta vad du har att säga om köket.
Va, hur kunde skolgårdens ljud bära hela vägen ut hit till Uttorp? Glada tjo och tjim, det där dova mullret av röster i alla åldrar, men mest de ljusa och lätta. Där gick jag i morse på grusgången och undrade om jag fått hörselhallucinationer. Rensade pelargonblad, trampade på sniglar som roade sig efter nattens regn, njut av solen i den rena, klara luften. Frågan kvarstod. Hade jag blivit tokig? Det blev tyst igen, men plötsligt började kyrkklockorna ringa. Med ens kunde jag överge tanken på galenskap. Det visade sig vara skolavslutning på gång!
Det har gått fem år sedan vi gick på vår sista (eller senaste) skolavslutning, yngsta dotterns studentutspring som fick ske under märkliga former pga Covid. Känslan var överväldigande och det som tröstade var att vi ändå kunde ha ett litet firande i trädgården i Bredavik. Sista gången jag satt och grät i Adolf Fredriks kyrka var annars i juni, åtta år tidigare. Att få vara med på en kyrkavslutning för en skola med musikklasser ÄR något magiskt. Våra svenska sommarpsalmer tar fram det innersta i mig, det som jag kanske inte delar med en endaste själ. Att spela in det funkar inte, men här kan du ändå få ”vara med”. Sonens musiklärare leder Den blomstertid, men förutom det får du mullret av spända barn som inte KAN vara tysta, en ruskigt duktig kantor och lite annat smått och gott. Grattis till sommarlov, väl uträttat arbete och allt det andra till alla barn och vuxna som fortfarande befinner sig i skolvärlden!
Det är festligt åt alla håll och kanter här. Huset fullt av familjen (hurra), men det vanliga livet pågår också parallellt. Igår firade vi världens finaste student. Så härligt att få vara med!
Jag känner den så fort jag öppnar sovrumsdörren och kommer ut i vardagsrummet. Doften av hemma. Doften av medelålders inneboende, liten knubbig besökare och vårbruk med ovanligt många dammtussar i hörnen. Jag känner hur köket andas vitlök, mogna bananer och rooibos med någon fruktig smaksättning. Jag tänker att jag är tacksam över vår moderna toalett, rinnande vatten och en golvbrunn som inte läcker förruttnelse, urin eller långa tiders hudavlagringar och ackumulerad livs-skit.
När köksdörren knarrande öppnas ut till verandan är det doften av pelargon som raskt tar över. Jag plockar ett blad, tänker att det är märkligt att denna metalliska doft som gör mig så glad stör andras näshår så till den grad att de vägrar ha dessa växter hemma. I trädgården ser allt frodigt och levande ut. Nyregnade grusgångar, fuktigt gräs och blommande vallmo bjuder in till imaginära Majas alfabets-symfonier och Carl-Antons sång om den korta, svenska sommaren.
Vi pratade om gamla människors speciella doft häromdagen och vännen sa att det är särskilda ämnen i huden som förändras, så vi borde kunna hålla oss fräscha med hjälp av rejäla skrubbningar när vi blir äldre. Jag ville lära mig mer och hittade artikeln om luktsinnet från 2013 som påminner om komplexiteten i det sinne som oftast ses som minst viktigt. Under COVID var det nog många som omvärderade den vikten. Jag vet flera som blev som galna av att antingen inte känna dofter (och därmed smaker) på många månader, eller de som fick omprogrammerade doftreceptorer och fick helt nya doftpreferenser. Själv har jag alltid haft en känslig näsa och även om dess kraft trubbats av lite har jag fortfarande stor nytta och glädje av den. Luktsinnet ger livet guldkant och ger superkrafter gällande vardagliga utmaningar. Idag hyllar jag alla näsor och deras funktion, oavsett vilken form och storlek de har!
Alltså, tur att jag inte har någon karriär som bloggare, för då hade jag nog fått kicken efter den senaste månaden. Dagarna går i ett. Jag tror mig veta att vi är många som hade önskat längre dygn under maj och juni. När vinterns knackiga halvfart äntligen har åtgärdats hade det känts dumt att prutta fram i samma fart och därmed missa en massa av allt som utspelar sig åt alla håll och kanter! Å andra sidan är många utmattade efter att ha stått ut med D-vitaminbrist och en allmän nedstämdhet hela vintern, så det är inte ovanligt att träffa på medmänniskor med bleka läppar och mörka ringar under ögonen som knappt kan stå ut i väntan på de efterlängtade semesterveckorna. Vi är lite märkligt skapta, vi svenskar, men det tillhör väl sakens natur.
I torsdags åkte jag till Växjö med dotter, dotterdotter och syrra för att gå på loppisrunda. Ett par av oss jobbade några timmar på förmiddagen innan vi möttes upp för att gemensamt inleda denna lilla roadtrip. Det är (nästan) alltid trevligt och givande att sitta och prata i bilar. Man kommer ingenstans och behöver inte känna sig uttittad då ens samtalspartner sitter och tittar åt samma håll som en själv. Vi satt mestadels och pratade om bröllopsförberedelser, vad vi ska göra den närmaste tiden och lite annat smått och gott. Syrran och dottern satt och planerade rutten för själva loppisarna och gjorde det med den äran. För att orka med en hel eftermiddag i butiker behövde vi dock grunda med lite ChopChop. Ingen har väl anklagat dem för att laga allt för nyttig mat, men gott var det. Väldigt gott, till och med. Emmaus var nog den sämsta second hand-butik jag någonsin besökt, men både Röda Korset och Erikshjälpen hade mycket som var trevligt. Allra bäst gillade vi alla dock Busfrö, en butik som inte alls bara sålde barnkläder vilket dottern hade fått för sig. Trevligt, välsorterat, bra priser och trevlig personal. Högsta betyg!
Vi mötte upp en av syrrans bästa vänner och hennes man eftersom de var på väg ner till Karlskrona och passade på att också upptäcka lite mer av Växjö när vi nu ändå var där. Domkyrkan är ett givet besöksmål. Imponerande på alla sätt och vis, men dessutom är Livets träd, deras ljusstake, så otroligt vackert att jag aldrig sett dess like någon annanstans.
Mormor och lilla Titti tände ljus för att minnas de som gått före. Det gör jag varje gång jag får tillfälle. Tycker det är en fin tradition.
Denna lilla Biergarten hade vi dessvärre inte tid att sätta oss på, men TIPS till alla! Kan inte svara för matens kvalitet, men myset alltså… Hundra poäng!
Nationaldagen firades sedan igår, delvis i regn i Wämöparken där barnens kusin spelade trummor i sitt band. Jag missade då jag stannade hemma med lilla Titti för att förbereda för gästerna som skulle hänga med hem efter de läckra tonerna. Det visade sig vara en god idé. Dottern hade förberett en av de godaste tårtor jag ätit på länge, men den får jag berätta om en annan dag. Svett och tårar ingår i historien. Det var så trevligt att ha svägerskan, svågern och deras son här. Finfin eftermiddag och kväll… Jag kunde knappt stå efter grillmiddag, tårta och Otto-glass som gästerna tagit med sig. Gott och trevligt, en kombination som jag gillar.
Idag har dottern och svärsonen varit på galej. De åkte hemifrån tidigt i morse och väntas tillbaka mitt i natten. Totta (morfar) och mommo har haft jouren hela dagen till di gamles stora glädje och förnöjelse. Vi hade hjälp i några timmar av mina brorsbarn som gillar sitt lilla kusinbarn. En 7- och en 12-åring kan dock reta varandra till vansinne och jag fick be dem tänka på att lilla Titti suger i sig precis allt hon ser och upplever som en svamp. Hon lär sig i 180 km/h i varje vaken stund. Detta hjälpte lite och när alla samsades var det väldigt mysigt här hemma.
Det blir inte många knyck gjorda med en 1,5-åring som medarbetare, men det är roligt och lärorikt på så många sätt. Jag älskar det! Den enda nackdel jag riktigt kan se är tröttheten. Jag tycker mig minnas att jag var väldigt trött som småbarnsmamma också, men tror ändå att jag är tröttare idag. Huruvida det är sant eller ej går det tyvärr icke att utröna, så vi får väl nöja oss med att det ligger någon sanning i det faktum att folk som träffar mig frågar ”hur mår du” eller ”är allt bra”. Jag gissar alltså att det betyder att jag ser lite schleten ut, hehehe. Tack för härliga dagar till naturen, trädgården, familjemedlemmar och allt/alla andra som gjort mitt liv lite bättre sedan i torsdags!
Några av fotona har äldsta dottern tagit, som de från domkyrkan och tårtbilderna.
Edit: Inte konstigt att jag såg scheleten ut! Jag hade visst borrelia./M
